Fem formgrepp för fyrkanten

Elias skrev härom dagen klokt om rundisar, dessa inslag/artiklar som sällan slår sig in i toppen (och nog inte hör hemma där heller) men ofta har ett högt komma-ihåg-efteråt-värde för publiken. Han beskrev rundisen som jobbet ”där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.”

Jag skulle säga att det är en för det mesta korrekt beskrivning, men att man ibland också bör ställa den på ända.

Historien om en traktor som går genom isen innehåller väldigt mycket dramatik i sig själv. Om dessutom intervjupersonen är så vältalig som i reportaget Elias visar, då handlar nog formen framför allt om att lägga så många bra synkbitar man får plats med, binda ihop med rimligt begripliga speakrar, samt variera bildutsnitt på traktor, is och intervjuperson. (Vilket teamet lyckats utmärkt med i detta fall!)

Min erfarenhet är helt enkelt att formen ofta ger sig själv i många typer av rundisar.

Fyrkanten däremot. Det lite kantigare jobbet i början eller mitten av sändningen. Det som inte handlar om en dramatisk olycka med givna bilder, eller partiledaren som håller ett starkt avskedstal.

Jobbet med lite lagom trista intervjuer och utan given bildlösning. Men i ett angeläget och intressant ämne. Där kan man behöva tänka form.

Därför här: fem formgrepp för fyrkanten.

1) Grafiken.

Så fort du tänker ”Skulle man kunna ha grafik här?” så är svaret ja. Alltid. Så fort någon annan tänker det också. Och om ingen tänkt det än så är det god tid att göra det nu.

Nästa steg är att tänka ut en bra grafik. Till detta rekommenderas en grafiker. Men i ett stressat nyhetsklimat där ingen har tid att vara konstnär på heltid kommer det att uppskattas om du åtminstone har med en idé när du kommer. Håll dock sinnet öppet för att dess bästa nästa anhalt kan vara papperskorgen.

Var samtidigt tydlig med fakta; världens snyggaste grafik bör ändå inte sändas om den ger en missvisande bild av verkligheten. (Klassiskt exempel: om två hus ska illustrera ett fördubblat bostadsbyggande så kan det ena vara dubbelt så stort som det andra på höjden. Eller på bredden. Men inte på både höjden och bredden.)

(Du som inte hängde med kan googla ”matematik” och ”yta”.)

Kom ihåg att grafik som regel blir mer lättolkad ju mer man rensar bort bokstäver och siffror, och använder olika slags grafiska element. Ofta ser man t ex andelar utskrivna med procentsatser (”25 %”) där redan ett enkelt cirkeldiagram hade visat hur stor andel det handlat om. Ofta ser man också en listor med text i punktform. En sådan kan sällan försvaras, möjligen i ett inslag där formgreppet handlar om att imitera dåliga Powerpoint-presentationer.

Tänk i stället former, figurer, filmer… Även ett vanligt stapeldiagram blir mer spännande om staplarna har formen av något med koppling till storyn. (Det växande huset som illustrerar bostadsbyggandet.)

Dock: om poängen är att illustrera exakta citat accepterar vi förstås text. Helst från det autentiska dokumentet, om det är just ”bevisvärdet” man vill åt.

Att låta reportern traska in i grafiken kan ibland ge ett roligt resultat. Jag kommer aldrig att glömma när sommarvikarien Backa Elias Bondpä gjorde en ståuppa inne i en dator för att illustrera cookies (ja, det kastades in kakor mot honom). Överraskande känns det hursomhelst nästan alltid.

2) Musiken.

Det fanns en tid när det var spöstraff på musik i nyhetsinslag. I alla fall tillagd musik; om man råkat filma en musikant på gatan gick det an. Nyheter skulle beskriva verkligheten såsom den fångats av kameran, punkt.

Jag är fortfarande lite präglad av detta och jublar och ber fotografen starta kameran så fort jag ser en panflöjtsorkester eller protestsångare där ute på gågatan. Många kameramikupptagningar har passerat mina reportage. Kopplingen till ämnet kan man alltid lösa i redigeringen.

Men jag har många gånger även använt tillagd musik – från skiva eller fil. Det rekommenderas inte till alla sammanhang (ju allvarligare desto tveksammare) men i rätt doser och på rätt plats kan det skaka liv i de mest svårväckta stories.

Några titlar bär emellertid fortsatt spöstraffvarning:

• Ridin’ Along in My Automobile till bilder av gamla bilar.
• Money, Money, Money (Abba) till bilder av pengar.
• Money (Pink Floyd) till bilder av pengar.
• Money (Elin Lanto) till bilder av pengar.
• Visa från Utanmyra till bilder av landsbygd. (Däremot kanske i ett inslag om kreditkort på landet.)

Kom ihåg att den mesta musiken mår bra av att avtonas långsamt. Snabba växlingar mellan musik och tystnad ger ofta en yxig känsla. Om det finns risk att pratet dränks av in- eller avtonad musik – ja men ge toningen någon sekund till då!

3) Anslaget.

Varje inslag har ju egentligen ett anslag, men det kan vara mer eller mindre bra, och mer eller mindre genomtänkt.

Några ledord kan vara:

• Närvaro. Var är vi? Vad händer? (”Klockan är fyra på morgonen när han lämnar huset.”)
• Miljöljud. (Jag hävdar bestämt att en öppning med Knack, knack, ”Ja, välkomna hit då…” lyfter vilket presskonferensjobb som helst.)
• Tystnad. (Kan vara fullkomligt omskakande i en nyhetssändning. Folk tror det har blivit fel på tv:n.)
• En ordlek där orden spelar mot bilden. (”Trappa upp”? – Kan funka. Men tänk gärna lite till.)
• En fråga som ska få svar. Senare. (”Hur kan det här hänga ihop med det här? Det ska vi snart få veta…”)

4) Ståuppan.

Den kan göras på massor av olika sätt, och bra eller dåligt. Mycket bra eller mycket dåligt. Men det skadar aldrig att testa. Den enda ståuppa som garanterat inte blir bra är den som aldrig spelas in. Blir resultatet värdelöst är chansen stor att du inser det i redigeringen. Eller att redaktören gör det, eller en redigerare eller annan kollega.

Grundregel: förhåll dig till omgivningen. Ta tag i bordsskivan! Håll upp tidningen! Nicka mot kommunhuset!

Utmana också fotografen (om du har glädjen att få jobba med en dylik). Inte måste utsnittet vara fast under alla de där 23 sekunderna? Inte måste det både börja och sluta på reportern?

En annan grundregel: försök undvika att plugga in exakta formuleringar som ska memoreras. I synnerhet med siffror och andra detaljer som lätt blir fel (eller kan visa sig fel mellan inspelning och redigering). Du ska komma ihåg vad du ska säga – men inte nödvändigtvis exakt hur det ska sägas. En ståuppa är inte en filmad speaker. Försök i stället prata med kameran. Acceptera den icke perfekta ordföljden och det spontana hummandet. Hellre hummat än hämmat.

5) Arkivet.

Okej, allt nytt material är inspelat. Citaten blir inte bättre, och bilderna från kontoret och bilarna på stan blev som de blev. Men du har faktiskt ytterligare massor av timmar till ditt förfogande – i ert eget arkiv!

Min erfarenhet är att arkivet är vår mest förbisedda guldgruva. Ofta använt visserligen, men på ett fattigt och fantasilöst sätt.

Saknas bilder i ett jobb om industrin? Sök på ”Volvo”.

Måste vi fylla svarta hål i ett jobb om sjukskrivningarna? Genrebilder ”Försäkringskassan”.

Arbetsförmedlingen. Vargjakten. Skolan. Vi har alla sett dem och vi har alla använt dem. Och de ogenomtänkta arkivbildsfyllningarna har gett arkivet ett oförtjänt dåligt rykte.

För vad är väl mer underhållande än en bit av ett nyhetsinslag från 1996 om internet? Mer dramatiskt än den första presskonferensen om det förfärliga mordet? Mer tankeväckande än jublet när fabriken öppnade?

Arkivet är en levande historisk relief, där fångade tidsögonblick blir intressanta betydligt snabbare än man tror. Om man bara tar sig tid att leta efter scenerna, lyssna på innehållet och titta på detaljerna – i stället för att hugga bildsjok till svartrutan.

(Om du någon gång hamnar på svt och ska göra inslag om Karlskoga så leta upp 80-talsinslaget där kommunledningen framträdde för att förklara att det nu fanns anledning att dramatiskt öka bostadsbyggandet eftersom Bofors produktion skulle ge ett fördubblat invånarantal.)

Arkivet som relief, ståuppan som samtal, anslaget som ingång, musiken som stämningsstärkare och grafiken som förklaringshjälp. De är ju egentligen formulär 1A, men mer än ett inslag görs ut utan att vi prövar något av dessa möjliga formgrepp.

Då blir fyrkanten fortsatt fyrkantig – och risken betydande att tittaren tittar åt ett helt annat håll.

Vilka är dina favoritformer? Fyll på i kommentarerna!