Därför ska du lära dig hitta dina egna stories

En brunn att ständigt ösa ur.
En brunn att ständigt ösa ur.

När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.

Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.

Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.

Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)

Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.

Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.

Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.

Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.

För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.

Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.

Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).

Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.

Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.

Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.

Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.

Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.

I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *