Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

Det svåra ”Jag skulle vilja titta närmare på”-samtalet 

​Jag känner till väldigt många reportrar som ställt frågan. Och väldigt många arbetsledare som försökt besvara den. 
Jag vet många tillfällen där det gått bra. Och jag vet väldigt många tillfällen då det gått käpprätt åt skogen. 

Frågan kan formuleras på många olika sätt. Ibland – och kanske oftast – i form av ett påstående. 

”Jag skulle vilja titta närmare på det här.”

Det är ett påstående som rymmer en önskan att kunna lägga lite tid på att undersöka något som inte enkelt låter sig formuleras som en story redan nu. (I så fall hade ju reportern bara bett om att få göra ut den storyn.) 

”Titta närmare på”-frågan uppkommer förstås när reportern skulle vilja ägna sig åt gräv eller granskning, men även i betydligt mindre krävande lägen. Slutmålet kan vara en egen nyhet eller en serie reportage. Den gemensamma nämnaren är att reportern vill ägna lite extra tid åt research för att komma lite längre än vanligt. 

Det är en utmärkt ambition förstås. Och den arbetsledare är inte född som inte vill ha såna samtal. 

Men det som avgör huruvida det där ”titta närmare på” kommer att resultera i spännande journalistik publicerad några dagar, veckor eller månader senare, eller i att de inblandade långt senare tittar tillbaka på frågeställningen som ett bevis för att man aldrig ska försöka sig på några mer ambitiösa journalistiska projekt – det är faktiskt inte om arbetsledaren är entusiastisk inför frågeställningen eller inte. Utan helt andra delar av responsen. 

Det finns några enkla grundregler som i man kan hålla sig till, och som i nio fall av tio kommer att utgöra skillnaden mellan framgång och fiasko – eller åtminstone mellan ”något som blev något intressant värt att publicera” och ”något som aldrig blev något utan att vi egentligen fattade varför”. 

Den första punkten är enkel. 

1) Säg inte nej. Och med det menas inte bara nej som i ”Nej” utan även nej som i ”Njaa…” och nej som i ”När ska du ha tid med det?” 

Den andra punkten är nästan lika enkel. 

2) Skjut inte upp. I alla fall inte på ett diffust sätt. ”På måndag” är en okej uppskjutning. ”När vi får tid” är det inte. Om ni absolut inte har tid och inte heller vet när ni får det nästa gång – sätt en tid för en avstämning. ”Vi tar ett snack på måndag när vi vet hur veckan ser ut” är en okej kompromiss, förutsatt att man sedan verkligen ses på måndag. 

Den tredje punkten brukar kännas lite jobbig för reportern. 

3) Formulera hypotesen. Det räcker faktiskt inte med ett intressant ämne eller en intressant frågeställning. Om du vill få möjlighet att jobba dedikerat med egen journalistik måste du kunna formulera åtminstone en preliminär idé om vad som ska bli slutresultatet av din arbetsinsats. Det behöver inte vara ett färdigt manus, och vi är helt överens om att det kan komma att ändras tjugo gånger efter hur verkligheten visar sig vara – men vi ska i alla fall ha en utgångspunkt för vad vi gör. Och den utgångspunkten kallas en hypotes. Vi har en potentiell story som vi tror finns någonstans, och den formulerar vi redan nu – inte kvällen före publicering. 

Den fjärde punkten kan vara ännu jobbigare för reportern. 

4) Formulera metoden. Hur undersöker vi vår hypotes? Vad är det jag konkret ska lägga min tid på? Om jag ska kartlägga förekomsten av ett visst missförhållande måste jag också mejsla fram ett sätt att göra själva kartläggningen. Om det ska bli en egen granskning kanske jag själv måste ge mig ut i verkligheten – eller åtminstone hitta dokumenten och vittnesmålen som visar vad som hänt. Till en mer allmän reportageserie kanske det räcker med att göra en intervju med en expert. Hursomhelst måste vi gå igenom, och helst skriva ned, vilken metod som ska tillämpas. 

Den femte punkten är ibland väldigt jobbig för arbetsledaren. 

5) Kom överens om i vilket läge ni har en story. På de flesta redaktioner räcker det inte med att ”Vi har något att berätta” för att det ska legitimera en extra arbetsinsats för egen journalistik. Kravet brukar vara att detta ”något” också är någorlunda nytt och intressant. Men svaren på vad som är nytt och intressant skiljer sig mellan redaktioner och arbetsledare – liksom förstås svaret på vad som är tillräckligt nytt och intressant för att motivera en arbetsinsats av detta slag. 

Om arbetsledaren inte förmår visualisera en målbild för i vilket läge projektet är hemma bör reportern skaffa sig en annan arbetsledare. Relationen mellan reportern och arbetsledaren får aldrig bli en match mot rörligt mål där reportern känner att arbetsledaren hela tiden flyttar kraven för vad man ska uppnå. Det enda man uppnår då är bittra reportrar som inte vill göra egen journalistik. Å andra sidan måste reportern förstå att en kompetent arbetsledare sannolikt kommer att kräva mer av dig än vad du själv hoppats behöva lägga in i projektet. En bra journalistisk arbetsledare tvingar journalister att lyfta sig i håret. Det kan ibland också göra ont. Men det känns oftast desto häftigare när man lyckats. 

Den sjätte punkten kopplar ihop de övriga. 

6) Vilket är nästa steg? Ni kommer tillsammans fram till vad reportern ska göra för att på effektivast möjliga vis komma fram mot en prövning av hypotesen. Är det att identifiera vilken experten är som ska intervjuas? Eller att hitta mejladresserna till de förvaltningar där vi ska begära ut de aktuella handlingarna? Eller är det att kolla upp hur vår dolda kamera fungerar? Vad det än är så ska det vara en väl definierad och avgränsad arbetsinsats som är möjlig att utföra inom ett rimligt tidsspann, och som på ett tydligt sätt leder projektet framåt. 

Egentligen är det ju motsatsen till det diffusa ”titta närmare på”. En tydligt formulerad, konkret arbetsuppgift. Som paradoxalt nog bör vara slutmålet med det samtal som öppnas med just den diffusa formuleringen. 

​Gästblogg: Offentlighetsprincipen – när kommunalrådet själv får välja?

Frestelsen.

Det finns en princip om att alla dokument och alla brev som skrivs i det allmännas tjänst som upprättas på eller lämnar en myndighet är offentliga. Vi kan till och med kalla det en lag. En grundlag.

Den är inte beroende av om tjänstemannen eller politikern skriver handlingen för hand, med skrivstil eller på en skrivmaskin. Inte heller om den skickas iväg med posten eller med den digitala tjänst vi kallar e-post. Lagen sätter sig över sånt.

Men på många myndigheter och kommuner så spelar detta stor roll. Idag, 2016, lever fortfarande många politiker och tjänstemän i övertygelsen om att deras e-post är privat. Även när de skriver i tjänsten.

Under ett grävprojekt för SVT Nyheter gjorde jag och Carolina Jemsby en begäran där vi ville ha e-post från ett tiotal myndigheter, alla landstingsstyrelser och samtliga kommuners kommunalråd. Vi begränsade begäran till en viss e-postadress, med en viss formulering i sökrutan och skickade vår begäran från en anonym mailadress. Vi bad dem även att söka igenom kommunalrådets eller myndighetschefens epost, i både in- och utbox och papperskorgen. (Se mer om hur man gör i den här utmärkta bloggposten.)

Många myndigheter svarade snabbt och formellt. De allra flesta följde lagen och genomförde vår begäran snabbt. Men kommunalråden reagerade mycket oväntat. De allra flesta fick, eller tog, uppdraget som att de själva skulle söka igenom sin e-post, och sedan på egen hand skicka fynden till oss. 

Det var bara en enda kommun som svarade att de hade haft en tjänsteman närvarande när kommunalrådet sökt igenom sin mailbox. Ett oppositionsråd ringde mig och var uppriktig kring detta.


Är det meningen att jag ska söka igenom min egen mailbox?

Tja, svarade jag, det är väl inte helt lämpligt, men det är ju i och för sig inte reglerat i lag hur det ska gå till, så det måste ni bestämma i kommunen.


Jaha, ja då gör jag väl det då, men om jag får någon träff så skickar jag ju inte det mailet till dig. I så fall raderar jag ju det
, svarade vederbörande uppriktigt.

Jag var mållös. Kommunalråden kanske var helt oskyldiga från det sortens fuffens som vi letade efter just denna gång. Men det kan vi inte veta. För när kommunalrådet själv får välja så skickar det kanske inte in komprometterande mail frivilligt till en nyfiken allmänhet eller en grävande reporter. Vi fick i alla fall inte in ett enda sådant mail från denna stora begäran.

Marja Grill

Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Konceptet tid

wp-1470594572958.jpegJag mötte en gång för länge sedan en grupp journaliststudenter som beklagade sig inför det kommande fördjupningsprojektet.

– Vi har bara tio veckor på oss, sa de och förväntade sig nog sympati från den erfarne yrkesarbetande journalisten (jag var nog minst 23) som lyssnade intresserat.

De fick ingen sympati. Däremot blev de en återkommande anekdot på mina föreläsningar för journaliststudenter.

För man måste ju inte ha jobbat många veckor som journalist för att inse att tio veckor är en ocean av tid. I synnerhet om man har förmånen att få jobba i grupp med några andra.

Det är helt otroligt mycket tid ju. Och även om en genomsnittlig journaliststudent förstås inte har den rutin och access (möjligheten är få myndighetspersoner och andra att faktiskt ringa tillbaka när man sökt dem) som den med några år i yrket, så är tio veckor fortfarande en alldeles otroligt lång tid.

Den journaliststudent som fattar det kommer att dra nytta av det och göra ett projekt som kan kickstarta karriären. (Jag har mött dem.)

Den som inte förstår kommer att få en chock redan första veckan på sommarvicket. (Jag har mött dem också. Va?! Tre texter? På en dag???)

När man än upptäcker klyftan mellan tidsvillkoren på utbildningen och på redaktionen så resulterar kraschen ofta i en uppgivenhet.

– Vi har inte tid att göra nånting bra, hör man ofta från erfarna kollegor på både små och stora redaktioner.

I ett avseende är påståendet helt korrekt. Du har inte de tio veckorna som låg framför dig där på journalistutbildningen. Du har förmodligen ett dagligt produktionskrav som fått dig att för länge sedan avskriva alla tankar på mer ambitiösa knäck.

Och samtidigt. En rad reportrar på små och slimmade redaktioner gör varje år stordåd som renderar både uppmärksamhet, guldspadenomineringar och andra belöningar.

Fenomenet är obegripligt tills man tar reda på hur de gjorde.

Svaret är i väldigt många fall att de helt enkelt hittat ett smartare sätt att hantera konceptet tid.

De har å ena sidan accepterat att de inte kommer att få tio veckor av chefen – knappt ens tre veckor, eller en, eller tre dagar…

De har däremot förstått att även den mest stressade reporter har tre dagar – fördelade på tre veckor. Eller tre veckor fördelade på tre månader. Eller tre månader fördelade… Ja, ni fattar!

Det avgörande tricket för den reporter som vill göra ambitiös journalistik under slimmade villkor, är att lära sig hantera sin egen tid.

Håltimmesgräv är lätt att säga men svårt i praktiken. Håltimmes-personporträtt eller håltimmes-fördjupningsreportageserier är inte mycket enklare.

Första steget är att förstå att det går. Det går att dela upp en kvalificerad research över tid, liksom intervjuer och utgörning (skrivande, redigering, faktakontroll…).

Det går men det kräver träning. Du kan inte skjuta vilt i jakt på sanningen och nyheten, du måste arbeta strukturerat och målmedvetet. Du måste ha en metod som fungerar över dagar, veckor och månader. Och där de första stenarna bygger grunden för huset, de påföljande första våningen och nästkommande den andra och tredje och…

Första steget är förstås att göra sig oberoende av nyhetsflödet. Du letar inte den story som alla konkurrenterna just nu också jagar, du letar storyn som kommer att lämna konkurrenterna bakom om en månad eller om ett halvår.

Nästa steg blir att välja en metod som är möjlig att tillämpa över tid. Du väljer i detta läge bort ”Följa NN dagligen under åtta timmar” (åtminstone så länge ”åtta timmar” här förutsätter din närvaro på arbetstid) till förmån för en metod där man sätter andra i arbete och själv kan göra punktinsatser. ”Begär in rapporterna som ingen kollat men som samlade kommer att vara en guldgruva” till exempel. Eller ”Ta ut alla kvitton från representationen” eller ”Ta del av hela mejlväxlingen”.

Ja, det börjar ofta i dokument eller siffror. Men valet av vilka dokument och vilka siffror görs utifrån vad vi vet om verkligheten: tipsaren som övertygat oss om att där finns något att undersöka, det enskilda fallet som farit illa i systemet… Och naturligtvis kommer du tillbaka till de konkreta människorna och miljöerna när nyheten sedan ska få liv och gestaltning. Och då behövs sammanhängande tid. Men en ganska stor del av processen kan göras på fördelad tid.

(Ett givet tips här är förstås metoden Story Based Inquiry, som bland annat hjälper oss att minimera startsträckan varje gång vi ska gå tillbaka till vårt långsiktiga projekt.)

Sedan kommer din erfarenhet och kunskap att väga upp för ganska många av de där veckorna som studenten ägnar åt kaffedrickande och livsvalsångest.

Med rätt motivation att fortsätta arbetet, och rätt metod för att kunna göra det, så når den erfarne reportern minst lika långt som studenten med de tio veckorna.

Den journalist som klarar av att arbeta på uppdelad tid – har plötsligt väldigt mycket tid.

(Och mer om hur man hittar tid hittar du här.)

Fyra år 

I veckan fyllde vi fyra år. 

Den här bloggen startade den andra augusti 2012 med en försiktig programförklaring (åtminstone om man ser till titeln), som bland annat talade om ”research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.”

Hur väl vi lyckats får andra avgöra, men det har varit väldigt roligt så här långt. Framför allt varje gång vi får respons – må det vara en fråga i kommentarsfältet, en åsikt på Facebook eller ett meddelande om att någon av våra poster letat sig in i läslistan på ytterligare en journalistutbildning. (Ja, vi blir lika glada varje gång!) 

Om man konsulterar vetenskapen, eller åtminstone Stockholms läns landstings webbsida, så karakteriseras fyraåringen bland annat av en ”god självkänsla och tro på sin egen förmåga.” Fyraåringar gillar att skämta och berätta vilda historier, men ”kan ibland ha lite svårt att skilja på fantasi och verklighet”.

Glädjande nog tycker man också om ”att pröva nya saker och att ibland ta risker. /…/ Det kan vara fascinerande att fundera över orsak och verkan, som till exempel i byggleken – när och varför rasar bron?” 

I vårt fall får väl frågan vara ”när och varför rasar intervjuupplägget?” (Eller möjligen – ”upplagan”.) 

Fyra år är i vissa sammanhang en kort, och i andra en lång tid. I journalistsammanhang innebär den till exempel att en genomsnittlig läsare som började följa oss i starten av sin journalistutbildning, nu mycket väl kan ha hunnit med både hela utbildningen och en eller två utlasningar.

(Om denna journalist existerar i sinnevärlden får hen gärna höra av sig.) 

Även om vi hunnit täcka in en hel del ämnen (med slagsidor ungefär som vi förutsåg 2012) så finns det ingen anledning att sätta punkt. Ett stort antal journalisttips återstår att skriva. Om research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech.

(”Hitta en struktur för att göra sajten mer lättnavigerad” står också på Att göra-listan, jag lovar!) 

(Kan tills vidare tipsa åtminstone mobilläsare som kanske inte upptäckt det än, om att vi har ett antal listor över vällästa poster, egna favoriter, kategorier med mera längst ned på sidan.) 

…och den som har önskemål om vad vi ska ta upp i kommande poster får gärna meddela dessa önskemål, förslagsvis i kommentarsfältet nedan. Eller via Twitter. Eller via mejl eller… Tja, den som följt oss i fyra år vet nog hur man får tag på folk

Gästblogg: Tricket som hjälper din story på sommaren

Om sommaren kan arbetsledarens enkla föreställning om ett somrigt reportage hjälpa din skarpa nyhet att få plats i spalter och sändningar. Marja Grill förklarar hur.

Släpp in lite solsken.
Släpp in lite solsken.

Nu är det den tiden på året igen – sommarplågedags. Och med sommarplåga menar jag såklart inte poplåtar, utan dessa återkommande sommarstories som våra arbetsledare är så förtjusta i.

Ja, jag pratar om algblomning, barkborrar, och ”campingtrenden”.

En säker utväg från att behöva göra knäck som man inte känner för är ju, som alltid, att komma med en bättre idé själv. I bästa fall, och om du jobbar systematiskt på att samla på dig tänkbara grejer under säsongen, så har du redan ett gäng idéer, tips, uppslag eller startade researcher som du kan sätta tänderna i när inflödet av självklara nyheter sinar. (Annars kan du läsa mer om hur du gör det här.)

De flesta arbetsledare är ju bara tacksamma över att en driftig reporter kommer med egna nyheter under sommartorkan. Men här kommer ett tips om du möter motstånd:

Använd dig av sommarplågorna! Finns det inte någon sommarkoppling till din story? Du kan hitta en! Kanske kan du spela in några av intervjuerna i skärgårdsmiljö? Eller så berör frågan om företagens roll också glasskioskägare? Storyn om vägsäkerhet berör såklart husvagnsturister och handlar det om miljö så drabbas kanske de som hänger på badstränder eller vandrar i fjällen?

Jag fick några tips som jag kollade upp för några år sen om hur otroligt dåliga arbetsvillkor guider har. Min arbetsledare var inte så pigg på en arbetsmiljöstory. Då sa jag ”Men, det blir jättefina bilder med sommarkänsla, med alla dessa turister som svärmar runt på stan nu”. Redaktören fick en inre bild av Slottsbacken full med japanska turister, och jobbet var insålt.

Marja Grill

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Stryk sista meningen!

image

Denna vecka, när den gigantiska Panamaläckan skakar om regeringar och banker över hela världen, känns det inte svårt att argumentera för granskande journalistik.

Och till helgen är det Grävseminarium i Göteborg, där hundratals granskande journalister bland annat kommer att få höra lysande nätgurun Paul Myers i levande livet och spionmisstänkte visselblåsaren Edward Snowden via länk.

Samtidigt utmanas den ambitiösa undersökande journalistiken från flera håll – från ny lagstiftning som minskar möjligheterna att konkret granska makt och förvaltning, och från krympande resurser och slimmade redaktionsmiljöer.

De flesta mediechefer ställer sig bakom det granskande uppdraget i princip, men många hittar i praktiken rader av skäl mot att just den egna redaktionen ska utöva den, i alla fall just den här veckan (eller månaden, eller…). Andra trendigare journalistiska format kräver resurser och granskningen blir på många redaktioner en fråga om enskilda reportrars och arbetsledares ork, motivation och metodik.

Metodiken kan vara en lysande hjälp på vägen när man har svårt att hitta orken och motivationen. Nätet i allmänhet och sociala medier och databaser i synnerhet har på många sätt gjort den kvalificerade granskningen enklare och förutsättningarna jämlikare än för bara 10-15 år sedan. (Hej ungdomar, har ni sett en telefonkatalog nån gång?!…)

På samma gång som den undersökande journalistiken ur vissa aspekter kan beskrivas som resurskrävande (om man räknar korkat kortsiktigt och aktivt utesluter flera faktorer från kalkylen) så är det ju också den gren som tydligast ger journalistiken ett existensberättigande också i det snart-inte-längre-så-nya medielandskap som präglas av sociala flöden, åsiktscirkus och rewriterace.

När vi granskar berättar vi historierna som någon inte vill att vi berättar. Nyheten som företaget aldrig skriver ett pressmeddelande om, misslyckandet som myndigheten inte tar upp i återrapporteringen och konflikten som den stora intresseorganisationen försöker tysta ned.

Kort sagt: de historier som medborgarna inte får från någon annan.

När journaliststudenter och grävskeptiska kollegor frågar vad gräv, granskning eller undersökande journalistik egentligen är, och inte tycker sig kunna se skillnaden mot annan journalistik, så brukar jag föreslå att de plockar bort den sista meningen i ingressen eller påan.

Många nyheter klarar inte det. För det är den sista meningen som markerar avsändaren. ”Det framgår i en ny rapport från Försäkringskassan” eller ”Det visar en sammanställning från polisen”.

Om du stryker den sista meningen måste du själv stå för påståendet. Du och din redaktion kommer inte att kunna komma undan med att Det var nån annan som sa det.

Den känslan är hisnande, och inte så lite läskig. Man riskerar alltid att hamna fel och då blir det jobbigt.

Granskande journalistik kan alltid göras mer eller mindre bra, med mer eller mindre stabila säkringar och mer eller mindre vass metodik.

Det är därför vi samlas i Göteborg till helgen. För att lära av varandra och vässa verktygen som hjälper oss i vardagen.

Själv ska jag prata om hur man kommer igång med sin granskning. Men framför allt ska jag lyssna och försöka lära mig mer.

Hoppas vi ses!