Det gamla sättet håller än

Det låter förmodligen mossigt med ett sms-tips, men jag kan inte låta bli. Man kan sätta sig på höga hästar och hävda att det är en hopplöst omodern teknik och att ”alla” ändå finns på Twitter. Men faktum är att till och med sociala medier-gurun Mikael Pettersson tar upp ämnet under punkten ”4) Har du skickat sms?” i ett mycket uppskattat blogginlägg för inte så länge sedan.

Ofta då man försöker få kontakt med människor som springer på många möten och inte kan svara, så är det sms som gäller. Och det kan vara framgångsrikt.

Med risk för att låta riktigt gammal – jag klarar inte av att messa lika snabbt som kidsen. Och det är sällan ett problem. Men de här gångerna kan det nästan bli frågan om att chatta, gärna med hälsningsfraser och kontaktuppgifter som lätt blir fel. Det är då appen AirDroid är så smidig.

Med AirDroid får du lätt kontakt med din Androidlur via det trådlösa nätverket
Med AirDroid får du lätt kontakt med din Androidlur via det trådlösa nätverket

Appen kan förstås mycket mer än att sms:a – den är över huvud taget väldigt smidig för att exempelvis föra över filer mellan lur och dator. Men man kan använda den för att skicka sms – och det betyder inte att man måste ha den inkopplad med en sladd. Om den bara finns på samma nätverk som datorn, så är allt som behövs en webbläsare.

Då man startar appen får man upp skärmen här ovanför, med en adress att skriva in i webbläsaren och en kod för att logga in på telefonen. Gör man exakt detta kommer man sedan till ett gränssnitt mot telefonen, där man bland annat kan skicka meddelanden.

I AirDroid kan man sms-chatta med vanligt tagentbord
I AirDroid kan man sms-chatta med vanligt tagentbord

Och eftersom det är trådlöst så kan man ta med sig telefonen till kaffeautomaten, men man kan också använda ett riktigt tangentbord för att kommunicera via sms då man faktiskt sitter bredvid datorn.

Det är ändå telefonen som sms:ar, det är ingen skillnad och alla meddelanden kommer upp i den som vanligt, men jag tycker det är grymt smidigt.

 

Så kan du prenumerera på vilken sajt som helst

Har du kommit igång med RSS-flöden men tycker att utbudet av ”givna” RSS-prenumerationer är lite skralt?

I dag finns prenumerationsmöjlighet på många sajter (till exempel vår) men långt ifrån alla. Det kan t ex vara en myndighetssajt eller en föreningssida som du vill hålla koll på, men som inte erbjuder den lilla oranga knappen.

I så fall kan du glädjas åt att du faktiskt kan förvandla vilken sajt som helst till ett RSS-flöde, som ger dig uppdateringar så fort sajten uppdateras.

Verktygen är flera, men ett som verkar fungera fint heter Page 2 RSS. Det är också mycket enkelt. Du skriver in adressen till sidan du vill följa, låter tjänsten skapa flödet och väljer sedan (till höger) vilket verktyg du vill prenumerera med.

I webbläsaren Chrome kan du även använda ett tillägg som ger dig en liten knapp i adressfältet så antalet tryckningar minimeras för denna insats.

Glömt hur du kommer igång med RSS? Kolla Elias’ instruktionsvideo.

Visst har du läst mitt inlägg om hur du kan få uppdateringar på Googles sökträffar via Google Alerts?

…och fler tips på knappar till webbläsaren, främst för snabba text-sparningar, hittar du här.

Ny svensk resurs om datajournalistik

Har du gått på Gräv och lyssnat på Helena Bengtsson då hon pratat sig varm om Excel och blivit lite inspirerad? Eller hört talas om datajournalistik men inte vetat riktigt hur du ska komma igång?

Sedan några dagar tillbaka finns fullspäckade resurssajten Datajournalistik.se med tips, länkar och inspiration för den som vill närma sig ämnet.

Sajten Datajournalistik.se
Sajten Datajournalistik.se

Det är frilansjournalisten Jens Finnäs som ligger bakom sidan. Förutom att vara en hejare på datajournalistik är han också en av dem som är flitigast då det gäller att kommentera på Jornalisttips.se.

I andra avsnittet av den nystartade svenska journalistikpoddcasten som jag tipsade om häromdagen kan den som vill lyssna på Jens Finnäs syn på datajournalistik och redaktionernas oförmåga att använda webben kreativt.

Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Poddcast om journalistik

Jag tar mig friheten att kalla det för nyhet även om andra avsnittet faktiskt är ute, för jag hade personligen så stor glädje av att lyssna på frilansjournalisten Axel Kronholms skapelse under en promenad med barnvagnen häromdagen.

Ta en titt på hans poddsida eller direktlänken till flödet eller podden på iTunes.

Varannan vecka under hösten utlovar han ett nytt avsnitt. Perfekt komplement till Medierna och Publicerat!

Fem sätt att spara skärmen

En nätaktiv reporter måste i varje givet läge vara redo att spara det som syns på skärmen.

Det kan handla om makthavare som gör kontroversiella uttalanden – möjliga klavertramp som de senare måste backa från. Härom året erbjöd debatten om Ship to Gaza flera exempel under bara några dagar. Härom dagen pastor Stanley Sjöberg.

Vi vill förstås spara det som skrivs, göra en skärmdump.

Elias har tidigare skrivit om hur man kan spela in det som visas på skärmen så det blir en videofil. Det här handlar nu i stället om frysta ögonblick: stillbilder av skärmar. Min rekommendation är att varje reporter lär sig åtminstone en metod så bra att den sitter i ryggmärgen – för när den väl ska tillämpas kan det vara bråttom.

1. På PC – Print Screen
På en Windowsdator har knappen Print Screen länge varit en klassiker. Den sitter ofta uppe till höger på tangentborden och den gör just vad den heter – eller åtminstone nästan. Den startar ingen skrivare, den sparar faktiskt inte ens ned skärmdumpen. I stället skapar den ett ”urklipp”, och man måste öppna ett annat program och klistra in (kortkommando Ctrl + V) för att urklippet inte ska ”glömmas bort” av Windows nästa gång man kopierar eller klipper ut något.

Den goda nyheten är möjligen att ”urklippet” kan klistras in i många olika program, ordbehandlare som Word eller lilla bildprogrammet Paint som följer med Windowsdatorerna från start.

Print Screen
Klassikern.

2. På Mac – enkelt
För Macanvändarna finns enkla snabbkommandon, varav det enklaste tycks vara Kommando + Shift + 3. Till skillnad från Windows’ Print Screen-knapp så behöver man inte tänka på att spara ett urklipp: dumpen blir automatiskt en PNG-bild som hamnar på skrivbordet. Mer om detta i denna utmärkta bloggpost av Tommy K Johansson.

3. Använd webbläsaren
Flera webbläsare erbjuder möjligheten att spara ned webbsidor på olika sätt. I Chrome kan man trycka Ctrl + P för att skriva ut, och får då upp alternativet ”Spara som PDF”. Kommandot ”Spara sida som…” (i skiftnyckelmenyn) rekommenderas dock inte (om du inte vill spara sidan i http-format; den sparas alltså inte som en bild).

4. Hitta ett tillägg
Flera webbläsare har olika sorters tillägg som ger möjlighet att dumpa skärmar, eller avgränsade delar, med ett enkelt knapptryck. Sök i tilläggsbutikerna på ”capture screen”. Till Chrome har till exempel Google numera ett eget skärmdumpstillägg. Det finns också konkurrenter (flera syns under ”Relaterat” i Play) som erbjuder möjligheten till enklare redigering av urklippet – till exempel en inringning av den viktiga biten.

5. Lär dig din mobil
Skärmdumpar i mobilen eller surfplattan är en historia för sig. Bland Android-modellerna har till exempel Samsung Galaxy-serien länge haft en egen lösning: man håller in ”bakåtpilknappen” tillsammans med ”hemknappen” – och skärmen är sparad. Från och med Android-versionen Ice Cream Sandwich ska det också finnas en generell lösning genom att man trycker på ”Volym ned” och ”Power” samtidigt. För andra androider listas här fler möjliga lösningar.

På Iphone ska lösningen från version 2.0 vara en kombination av knapparna ”tillbaka/hem” och ”power/sleep”.

På andra mobiler kan lösningarna se helt annorlunda ut, och i värsta fall kanske det inte finns något bättre alternativ än att försöka ta bilden utifrån – med en annan telefon eller kamera.

Kom dock ihåg att en infångad bild kanske inte är så rolig – men alltid betydligt roligare än upptäckten att det kontroversiella citatet hunnit raderas.

Uppdatering 121121: Plötsligt visar kollegan Sanna Drysén att nya(re) Windows (7) innehåller en enklare metod än Print Screen-knappen (som alltså förutsätter att man sedan öppnar dokument där klippet ska klistras in), nämligen Skärmklippsverktyget. Detta nås enklast genom att man klickar på Windowsknappen (”flaggan”) och söker på ordet Skärmklipp, typ. Sedan kan man med en ”lasso” fånga in den bit man vill spara, och sedan får man välja format för sparandet och så är det sparat och klart och smidigare och framför allt mer logiskt och ”handlett” än Print Screen-lösningen. Gissar att verktyget hänger med i Windows 8 – om nån vet får ni gärna berätta i kommentarsfältet!

Uppdatering 131107: Jag måste erkänna att jag aldrig hittat någon smidig funkar-alltid-lösning för Android-telefoner, men nu tycks det faktiskt finnas en sådan. Om du installerar Evernotes ritprogram Skitch så dyker det upp som alternativ när man trycker ”Dela” på en webbsida. Då kan man ”Ta foto” av sidan som sedan kan sparas eller delas vidare direkt. (Och det blir alltså en bildfil, en skärmdump av webbsidan.)

För lite trial and error – eller är det tillräckligt med error?

Eftersom jag körde lite programmeringspepp här förra veckan, kände jag att jag ville dela med mig av ett intressant blogginlägg där författaren reflekterar över hur man lär ut programmering till just journalister.

De av hans elever som misslyckades kunde han dela upp i två kategorier – generalisterna som aldrig kom till skott då det gällde att tillämpa kunskaperna, och specialisterna som klarade av att göra exakt det de fått lära sig, men som sedan inte hade förmågan att komma vidare och tillämpa kunskaperna på nya situationer.

Det där med att verkligen lära in en massa saker som man sedan inte vet vad man ska ha det till beskriver han så fint: ”It was like learning the structure of the entire French language just so they could go to the corner shop and ask for a loaf of bread.”

Han för ett resonemang om att journalisterna är mer vana vid att hämta statiska kunskaper från böcker, medan programmerarna lever i en kultur där man hämtar lite grand ur läroböcker, men också dokumentation – och mycket trial and error.

Och dessa programmerare som ska lära ut programmeringen till journalisterna inser inte att de inte delar den kulturen.

Författaren började fundera på detta i samband med att han började författa läroboken Scraping for Journalists – en e-bok som faktiskt fortfarande skrivs och vars nya upplagor levereras via e-post så snart de är färdiga.

Vad tänker du om journalisters sätt att lära? Vi kanske inte har råd med så mycket error i trial and error för att det ska gå att tillämpa?

Spara allt med knappar & appar

Det här är för dig som är på gång.

Du har förstått att det kan vara smartare att göra saker på nätet än att skriva ut vartenda papper och sedan tappa bort det. Du vill digitalisera din research.

Du har lockats av våra tidigare texter, om verktygen för att spara texter från nätet – om allätarna som kan lagra och systematisera alla typer av information, inklusive ljud och bilder. (Du har också sett varningarna och råden kring källskyddet.)

Du kanske till och med har testat. Gett dig på Evernote eller Pocket. Men du tycker att det känns krångligt. Det är något som saknas. Det var inte så enkelt som du trodde.

Då är det dags att ge sig på tilläggen. Apparna och knapparna.

Många av dessa tjänster fungerar helt okej via webbsidan. Man går dit och klistrar in sina länkar och organiserar och fixar.

Men det är krångligt. Och på mobilen blir det rent ogörligt. Drömmen om den överallt åtkomliga researchen förblir en dröm.

Det behöver inte vara så. Vi tar det i två steg:

1. Alla tillägg som finns för din webbläsare! Här har du länkar till bibliotek hos Firefox, Chrome, Opera, samt en artikel från IDG om Safaris tillägg.

Jag använder för det mesta Chrome och har installerat en hel liten rad av knappar intill adressfältet högst upp.

Bland annat finns där just ett Evernote-tillägg, där jag kan klicka för att genast skicka sidan jag läser till Evernote. Inget kopierande av länkar, inget klistrande. Där finns också just en knapp för att spara artiklar i Pocket. Enkelt och praktiskt. I bägge fallen kan jag dessutom tagga det jag sparar så det blir lätt att hitta sedan (en första indelning kan ju vara ”jobb” och ”privat”).

Det finns också knappar för att skicka saker med Gmail eller för att ta en skärmdump och spara på den egna datorn. Eller solfjäder-knappar där man kan skicka till flera olika tjänster (både ”spara”- och ”sprid”-sorter, t ex Twitter och Facebook). Tilläggsfloran är stor och vildvuxen, en hel del är skräp men med hjälp av nedladdningssiffror, användarbetyg och externa recensioner kan man skaffa sig en egen uppfattning om vad som erbjuds.

2: Floran av appar för mobilen! Som mobilnörd överskattar man ibland självklarheten i appbutikerna, främst App Store för Iphone respektive Google Play för Android. Vi tror att alla använder dem dagligen, men så är definitivt inte fallet. Många låter mobilen vara som den är, och ger sig inte på att ladda hem några nya appar över huvud taget.

Min gissning är att de flesta journalister ändå är mer aktiva än så. Men vi kanske inte alltid kopplar ihop appjakten med våra nya smarta webbtjänster.

Men de allra flesta tjänsterna som beskrivits ovan har utmärkta officiella appar, som kan ge oss en helt suverän funktionalitet i mobilen.

I Android-lurar kallas det för ”Dela”-funktionen. Den finns överallt där något finns att dela ut. Ett fotografi som kan mejlas eller skickas till Facebook? Då finns dessa alternativ när användaren trycker på ”Dela” (som i sin tur kan finnas under ”Meny”, lättryck eller långtryck – tyvärr kan vägen dit skilja sig mellan olika mobiler och appar).

Här då till exempel den officiella Evernote-appen och dito Pocket.

(En viktig skillnad mellan dessa är att Pocket sparar hela texten från t ex en artikel även när du sparar via mobilappen, medan Evernote då bara sparar länken.)

Gemensamt för apparna och knapparna är att de förenklar insamlingen. I stället för att kopiera och spara länkar, så trycker man på en knapp i webbläsaren, eller kör en ”delning” i mobilen. Bekräfta, lägg eventuellt till taggar eller en kommentar…klart!

Inte svårare än att lägga ut semesterbilden på Facebook, något jag vet att många journalister är kapabla till.

(Bonustips: en del sajter envisas med att dela upp artiklar på flera sidor. Ett irriterande otyg som du i värsta fall upptäcker först när du ska läsa artikeln i Pocket – och inser att du bara fått med den första sidan. Lösningen är att trycka på ”Print”-knappen på sidan, då får du upp en ”utskriftsvänlig version” av hela texten. Om du sedan sparar i Pocket så får du med hela sidan!)

Behöver du efter detta fräscha upp minnet om de olika verktygen och hur de fungerar? Här är texten om ”allätarna” och här mina tips om verktygen som ”bara” sparar texter.

Klipp dina ljudfiler gratis

Då det diskuteras gratis ljudredigeringsprogram dyker alltid Audacity upp
Då det diskuteras gratis ljudredigeringsprogram dyker alltid Audacity upp

Då Micke tipsade om olika sätt att spela in telefonsamtal häromdagen dök frågan upp om vilka ljudredigeringsprogram man ska använda. Det gratisprogram som alltid dyker upp då frågan diskuteras är Audacity, som kan laddas ner här.

Programmet är utmärkt för att spela in saker, grovklippa eller till exempel lägga ihop flera ljudfiler till en eller dela upp en lång i flera mindre. Det finns också verktyg för att normalisera ljudnivåerna och för brusreducering (man väljer ut en del av ljudet med bara brus, som programmet sedan ”subtraherar” från det ljud man vill förbättra).

Att jag inte hyllar programmet mer beror på att jag inte testat det mer än så. Jag tycker att det varit enkelt att komma igång och att det varit intuitivt att jobba i. Den som behöver en handledning på svenska hittar en sådan här (pdf), även om den handlar om en äldre version.

Det som var lite lurigt i början var att stödet för mp3-formatet måste laddas ner separat på grund av rättighetsskäl. Men allt man behöver veta om det finns på nedladdningssidan.

Nöjer du dig inte med detta?

På Lifehacker hjälps man just nu åt att rösta fram det bästa ljudredigeringsprogrammet. I kommentarerna till den här posten verkar det finns en hel del matnyttigt för den som vill bilda sig en egen uppfattning i frågan.

 

 

https://audacity.sourceforge.net/

https://lifehacker.com/5939189/best-audio-editing-application

 

Fem snabba: mindre tryck på jobbet

Ofta klickar journalister på alldeles för många knappar när de sitter vid datorn. Vi har tidigare berättat om tio snabbkommandon som underlättar tillvaron – här kommer tre andra tips på hur du rationaliserar ditt knapptryckande:

1. Googla utan att gå till Google

Hur gör du när du hittar ett namn eller ett begrepp som du vill googla?

Markerar du ordet, kopierar, öppnar Google, klistrar in och trycker på ”sök”? Eller skriver du själv in ordet bokstav för bokstav i Google?

Det kan finnas ett enklare sätt.

Pröva att högerklicka efter att du gjort markeringen! Om du till exempel använder webbläsaren Chrome får du upp alternativet ”Sök i Google efter…”.

Det blir betydligt färre tryck, och sökningen kommer automatiskt i en ny flik.

Högerklicka-sökning i Chrome
Sökning med ett (höger)klick

2. Öppna webbsidor utan Google

Hur gör du när du ska besöka en ny webbsida?

Många – även erfarna journalister – går reflexmässigt till Google för att knappa in adressen i sökfältet. Ibland med ”www” i början.

Man kan spara många knapptryckningar på att gå direkt till adressfältet och skriva in adressen. Skulle den vara felstavad kommer du att märka det.

(Vill du vara riktigt våghalsig skippar du ”www”. Du kommer att bli överraskad av hur ofta det inte behövs.)

3. Markera allt utan pill

Hur gör du när du vill markera all text i ett fält på webben – till exempel för att kopiera?

Letar du upp början och klickar och drar markören ned till slutet?

Ett ganska pilligt precisionsarbete som du kanske hunnit bli expert på med åren.

Men det finns ett enklare sätt.

Om du trycker Ctrl + A (”Ctrl” samt bokstavsknappen A) kommer du att markera allt som finns i det aktuella fältet.

4. Backa lätt

Hur gör du när du vill gå bakåt i webbläsaren, alltså till sidan som visades före den sida du är på nu?

De flesta går nog upp till läsarens framåt/bakåt-pilar och klickar där.

Testa nästa gång att trycka Alt + vänsterpil. Sedan högerpil när du vill framåt.

5. Snabbt till desken

Om du som jag ofta har många fönster uppe i olika storlekar så kan det vara ett rätt omfattande arbete att stänga eller minimera alla fönster för att komma tillbaks till skrivbordet.

I Windows finns ett snabbkommando som minimerar alla öppna fönster med ett klick: Windowsknappen + D. (Tänk desk.)

Finns det ytterligare knapptrycksrationaliseringar som ger dig nytta i vardagen? Eller smarta motsvarigheter i Mac eller Linux? Fyll på i kommentarsfältet!

Annars: med tanke på hur ofta vi gör sökningar eller knattrar webbadresser finns det oceaner av tid att vinna på att göra det smartare. Om du räknar ihop hur många sekunder du efter denna post kommer att spara under resten av ditt yrkesliv har du plötsligt en helt ny fikarast att ta ut vid tillfälle.

Mitt förslag: ta den nu!