Publiken rasar mot analfabeter och dyslektiker

Som journalister har vi stor makt då det gäller vilka ämnen vi väljer, vilka personer som får komma till tals och vilka fakta vi väljer att lyfta fram. Men den som svarat i telefonen på en nyhetsredaktion vet att publikens reaktioner ofta handlar om hur vi klär nyheterna: om reportrarnas dialekter, programledarnas uppenbarelser (ringar i öronen, dåliga hy, hästsvansar – jag har diskuterat alla) – eller den språkliga dräkten.

Det är klart att det är lätt att sucka om man presenterat en viktig nyhet och reaktionerna handlar om att hon som uttalade sig faktiskt är tillförordnad och inte ställföreträdande. Eller att Jozefson stavar just så. Men avsändaren ovan har ju rätt i att trovärdigheten påverkas starkt negativt – och det är förstås något som är extra viktigt att undvika för den som inte i övrigt producerar högkvalitativ journalistik. 😉

Jag bad Språkrådet lista vanliga fel som journalister gör, men det visade sig vara en komplicerad historia, speciellt då det gäller etermedier. Stavning är det som verkar lättast att ta på, och där finns det en lista med ord som ofta blir tokiga, enligt språkvårdaren Lena Lind Palicki:

• abborre
• abonnera
• adress
• affisch
• aggressiv
• bedöma
• bransch
• bröllop
• choklad
• cykel
• diskussion
• genre
• kassett
• kollision
• kolossal
• kommitté
• lugna
• låtsas
• majonnäs
• museet
• museer
• noggrant
• ouppnåelig
• parallell
• pistasch
• programmera
• sant
• terrass
• tillfredsställande
• tunt
• tvungna

Experterna på intervjuteknik hävdar ju att man ska undvika värdeladdade ord. Så det är klart att jag nu ångrar att jag mejlade Språkrådet och frågade vad de upplever är ”de vanligaste felen” som journalister gör.

Din fråga är svår att svara på, eftersom det beror alldeles på vad man menar med ”fel”. Det som många uppfattar som fel, kan vara helt acceptabelt för andra. När uppfattningen om vad som är acceptabelt eller inte vacklar handlar det antagligen om ett språkbruk i förändring, där förändringen har accepterats av vissa men inte av andra. Så vad som är ”rätt” eller ”fel” i språket beror alldeles på vems eller vilken norm man förhåller sig till.

Det gäller alltså att hitta den där balansen mellan att rapportera om ett samhälle eller en värld i förändring, och att undvika ett språkbruk i förändring – för det verkar vara där fällorna finns. Och för den som rapporterar med hjälp av det talade ordet verkar det vara både lättare och svårare – så tolkar i alla fall jag språkvårdaren Lena Lind Palicki:

Att svara på vad vanliga ”fel” är inom etermedierna är ännu svårare, eftersom vi har en helt annan acceptans för variationer i talat språk än i skrivet. Det är också i det talade språket som språkförändringar ofta kommer först, och då får man en större spridning i vad som är accepterat och inte hos språkbrukarna.

Oavsett publikens reaktioner så måste man förstås först prioritera rätt och fel då det gäller fakta. Språket är viktigt, men slås ut av faktakollen. Fast den som kan sitt språk vet förstås att det är stor skillnad mellan att inte vara viktigast och att vara oviktig.

Läs på i TT-Språket eller i Språkrådets frågelåda.