Månad: januari 2013

Ta reda på argumenten först

Det finns många argument för att prata sak med folk man ringer upp.

Alltså inte bara gå direkt på ”Kan jag intervjua dig?” utan ställa några frågor om själva stridsämnet först.

I motsats till vad man kanske tror kan detta vara extra viktigt när man gör tv med filmade intervjuer.

Framför allt: testa argumenten! Låta bägge parterna svara på den andra partens bästa argument.

Så vi inte hamnar där. I det jobbiga läget. När vi redan intervjuat den ene, och träffar den andra, och inser att den andra har argument som den förste inte fått förhålla sig till.

– Men det skulle inte vara lagligt.

– Det där har ju ingen ens föreslagit.

– Ett sånt förslag har vi ju, men de avvisade det!

Argument som är tuffa att få när man vet att man redan gjort intervjun med den andra parten.

Nödlösningar kan vara:

1) Telefonintervju med motparten. Lite konstigt att personen sedan medverkar i inslaget både på film och telefon men kan funka.

2) Släpp frågeställningen. Kan funka om den inte är avgörande, utan bara en av många argumentdueller i ämnet.

3) Använd speakrarna. Ta reda på och plocka in den andra sidans argument där.

4) Åk tillbaka! I vissa fall måste personen helt enkelt få svara på riktigt, på samma villkor. Om du inte har galet ont om tid så får du svälja förtreten och be att få komma tillbaka och komplettera intervjun. Visst tar det emot att tvingas erkänna att det dykt upp argument som du inte hade koll på, men tänk då på att ditt primära jobb faktiskt inte är att framstå som superbeläst inför de som är superbelästa – men att du har ett ansvar inför tittarna, att ta reda på så mycket du kan innan du gör ut ditt inslag. På riktigt.

Men det viktigaste rådet är ändå: fråga båda parter om saken redan innan du åker ut. Då förebygger du ovanstående scenario innan det hunnit uppstå.

Har du så ont om tid att du måste ge dig ut och kanske till och med genomföra den ena intervjun innan du fått svar från den andra parten? Gör då allt för att få tag på argumenten ändå: lusläs tidningsartiklarna, plöj de offentliga handlingarna, prata med personens kollegor…

Försök också använda den part du faktiskt har kontakt med. Fråga ”Vad säger den andra sidan?” och tvinga fram ett seriöst svar. Genom att sedan följa upp med ”…och vad svarar du på det?” är du lite, lite säkrare.

Tipstack till Carolina Jemsby och Marja Grill.

Låt oss prata om det

Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.

Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.

Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.

För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:

– Grodorna, dom får dom…

Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.

– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.

Extra: Statistik-strid om Expressens Lööf-fall

I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”

Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.

Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:

Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)

En annan som reagerat är frilansjournalisten Ola Wong som skickat följande till Journalisttips:

Statistiskkunskap:

Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.

Ola Wong

Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:

När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt

@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?

@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.

@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?

@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.

Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:

Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!
 

Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).

Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!

Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.

Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.

Låt inte bli att berätta det bästa

Vissa regler kan synas så självklara att de gränsar till truismer.

Låt inte bli att berätta det bästa kan nog räknas dit.

Men jag har varit med om så många brott mot den att jag nog ändå vill framhålla den som en viktig punkt att ta med på checklistan vid utgörningen av vilken story som helst.

Viktigast förstås: den egna storyn. När man jobbar med egna nyheter och granskningar löper man störst risk att släppa det bästa – eftersom ingen annan har koll på det.

Möjligen frågar chefen dan därpå lite försynt: Var tog den där grejen vägen som du berättade om på lunchen?

(I bästa fall frågar chefen försynt och vänligt, i sämsta fall blir det en del av en hård utvärdering på temat Varför fick vi inte det du lovade?)

Lunchen är ett bra lackmustest. Det du berättar för kollegorna på lunchen ska finnas med i reportaget.

– När vi kom dit fick vi vänta en halvtimme eftersom hon skulle prata färdigt med en kvinna som hört av sig från Singapore…

– Han hade fyra olika cowboyhattar som han växlade efter ett schema i kalendern…

– Dom skulle haft möte om hälsoläget men fick ställa in för det var så många sjuka…

Detaljer som vi i efterhand vet gjorde storyn, men som många av oss valt bort av platsbrist, glömska, osäkerhet inför formuleringarna eller något annat skäl som är begripligt men samtidigt gör storyn sämre.

Lägg således alltid märke till vad du själv väljer att berätta när kollegan på lunchen frågar vad det är för jobb du håller på med. Lägg märke till – och kom ihåg!

Och om det är kollegan som berättar en rolig, hemsk eller bara väldigt anmärkningsvärd detalj: gör kollegan en stor tjänst och svara inte bara Jisses!

Svara i stället: Jisses, det där tar du med i repet va?

Det är en god gärning för både kompisen och storyn. Båda slipper en jobbig fråga från chefen dagen därpå – ställd i snällt eller jobbigt tonfall.

Körschemat – det som allting kretsar kring

Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten - här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt

Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.

För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.

I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.

Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.

Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.

Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).

Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.

I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.

Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.

Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.

Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.

I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.

I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.

P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?

Ring NYPD!

Det var kväll på den regionala tv-redaktionen. Programledaren, som också var redaktör för sena sändningen, diskuterade kvällens nyhet med kvällsreportern. Som var jag.

Det var ”kvällens nyhet” i singularis, för det fanns bara en enda. Den var å andra sidan rätt dramatisk. En kvinna hade tagit det barn hon inte hade vårdnaden om och satt sig på ett plan till New York. Nu hade Örebropolisen kontaktat New York-polisen och inväntade besked om vad som skulle hända. Och vi inväntade besked från Örebropolisen.

Då kom vi på det.

– Vi testar att ringa NYPD!

Tanken svindlade. Det finns gränser mellan länder och geografiska och kulturella avstånd och språkbarriärer och svårigheten att hitta numret och krånglet att ringa svt:s utlandsväxel och…

…och vi gjorde det ändå. Vi ringde NYPD.

När de svarade frågade jag stapplande:

– Hello…do you have a press spokesperson?

Personen i andra änden svarade avmätt att de var typ hundra personer där på pressavdelningen – vad ville jag veta?

– Well, there is thist woman coming from Örebro…

Presstalesmannen i andra änden tog detaljerna och lovade att återkomma. Jag la på och tittade på programledaren, som var lika fascinerad som jag. Det gick att ringa NYPD! Det gick att prata med New York-polisen! Okej, de skulle säkert inte ringa tillbaks men det var häftigt att ha ringt upp dem.

En halvtimme senare ringde de tillbaks. Och berättade att kvinnan nu var gripen och skulle sättas på det-och-det planet tillbaka till Sverige.

Och vi antecknade och skrev telegram till sena sändningen.

En stund senare ringde Örebropolisens presstalesman.

– Ja, nu har vi lite information här…

Vi höll god min och tog emot den. De hade fått veta att NYPD nu gripit kvinnan och skulle sätta henne på det-och-det planet tillbaka.

Varje journalist ska alltid försöka komma så nära händelsen som möjligt. Andra- och tredjehandskällor ska i möjligaste mån undvikas.

Samtidigt har vi på redaktionerna stora psykologiska murar som hindrar oss från att – exempelvis – ringa utlandssamtal. Eller inte nödvändigtvis från att ringa, men från att komma på tanken att vi ska ringa. Örebropolisen har ju lovat att ringa tillbaks när de vet!

En kväll på Tvärsnytt lärde vi oss att man fick svar snabbare om man ringde direkt till NYPD.

Bli ruskigt effektiv med ful gammal textredigerare

Av arbetskamrater har jag förstått hur sent datorerna kom in och ersatte Halda-maskinerna på redaktionerna. Och ny teknik brukar väl inte alltid hälsas med hurrarop. Därför känns det extra roligt att dagens journalisttips har snart 40 år på nacken och ser ut på det här viset:

Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976
Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976

Textredigeraren Vim är verkligen en raritet. Jämfört med dagens ordbehandlingsprogram ser den förstås ganska förfärlig ut, men då vi skriver texter är det ju just innehållet som är det viktiga. Och den som vill bli riktigt effektiv behöver ett lättanvänt men kraftfullt verktyg.

Jag är nykär i Vim. Och frågan är om jag inte är mer kär i själva idén än i programmet i sig. Men grundtanken har vi varit inne på tidigare. Man blir effektivare vid datorn om man kan använda tangentbordet mera. Och det är det som gäller här. Att ibland flytta en hand till musen går fetbort.

Men Vim går ett steg längre: Till och med att flytta händerna till piltangenterna då och då går bort. I stället flyttar man runt med olika kommandon. h, j, k och l flyttar runt i texten. Av de fyra är h längst till vänster och l längst till höger, så de flyttar åt respektive håll. j har en liten nedåtböj på sig, så det är lätt att minnas att den går nedåt, precis som att bokstaven k sticker upp lite (åtminstone om man jämför med j).

Men magin kommer då man vill flytta fem ord framåt, och därför ger kommandot ”5w”. Eller tre rader uppåt, och därför skriver ”3k”. Och så förstås de sjukt effektiva sök- och ersättfunktionerna som kan göra allt då du sitter där med ett enormt datamaterial som du behöver rensa och få lite ordning på.

Det där med att skriva in själva texten då? Då går man över i det speciella inskrivningsläget, med ”i”, insert. Och då man är klar, så hoppar man ut i kommandoläget med Esc igen. Just de tangenterna har nog en förmåga att bli lite extra utslitna i Vim-världen.

Det är ingen hemlighet att det är mest är programmerare som använder Vim – men det betyder ju inte att en reporter skulle kunna ha glädje av en kraftull och snabb textredigerare?

Att lära sig detta är förstås förknippat med en viss inlärningströskel. Men tanken är att man har igen den tiden mångfallt då man väl behärskar tekniken. Och vill man ha lite roligt under tiden har förstås entusiaster utvecklat ett Vim-spel:

Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim
Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim

Installerat och testat? (Har du en Mac? Testa att skriva Vim i kommandotolken!) Frustrationen kommer snabbt om man inte är van vid att lära sig saker som kräver tålamod. Men läs på skärmen – där finns informationen. Bland det första man kan läsa på startskärmen är att man kan skriva ett kolon följt av ”help” och därefter trycka på Enter för att få hjälp. Eller kolla på programmets hemsida – där finns gott om hjälpresurser.

Något som inte står någonstans är däremot följande: I hjälpen stöter du nästan omedelbart på informationen att du ska klicka Ctrl + ] för att följa en länk. På ett svenskt tangentbord hittar man hakparenteserna på tangenterna för 8 och 9, vilket inte fungerar här. I stället behöver man veta att de på ett engelskt tangentbord sitter där vi har å, och knappen till höger om å.

På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]
På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]

Grejen ni inte kommer undan

Jag tror alla har gjort den. Själv har jag gjort den massor av gånger.

Storyn vi inte kommer undan. Nyheten vi ”väl måste ha”.

Ämnena har varierat. Det kan ha handlat om kommunpolitik eller bygglovsjuridik, nöjeshändelser eller helomvändelser. Kanslisvenska eller allsvenska.

Nyheten som chefen på morgonen inte lägger ut med ens ett minimum av positiv argumentation (”Det här ska vi göra för att…”) utan mer eller mindre tycks ha gett upp om på förhand. Men av någon anledning ändå vill ha med. Och därför lägger ut med en helt bakvänd argumentation.

Ofta handlar det om traditionsnyheter (den årliga mässan, bokrean, budgeten…) där chefen skäms över att hen inte heller detta år fick till det där kreativa idéarbetet om hur vi skulle ”göra det annorlunda”, och därför inte har någon annan ingång uttänkt än ”för att vi måste” .

Men det kan också vara en fjortonde tur i ett rättsfall som vi av någon anledning bevakat väldigt noggrant sedan starten (sannolikt för att något kvällsgäng ville förnya sena sändningen den där torsdagen för tre månader sen och åkte ut och gjorde ett ordentligt inslag på det där butiksrånet som annars bara skulle ha blivit ett telegram) eller ett utspel som lyfts fram av ortens stora tidning och därför ”måste” följas upp av övriga medier, eller ett besked om vad som ska hända med simhallen, eller med kommunens näringslivssatsning, eller…

Det gemensamma ligger inte i ämnena. Det gemensamma ligger i den negativa argumentationen. Pliktstämpeln.

Det finns stora problem där. Det första och viktigaste är att grejen vi inte kommer undan nästan ofelbart leder till tråkig och oinspirerad journalistik.

Om inte den som lägger ut jobbet kan hitta något enda publicistiskt positivt skäl för att vi ska göra det, hur kan hen då tro att reportern ska göra det?

Oinspirerade utlägg ger oinspirerad journalistik, och det är ett ganska högt spel att hoppas att den andra eller tredje personen i kedjan ska hitta tillräcklig lyskraft åt en historia för att den ska nå fram till och beröra en fjärde eller femte eller sjätte (lyssnaren, läsaren, tittaren).

Visst, det förekommer att teamet ute på fältet hittar en ingång som ger en pånyttfödelse åt det jobb som vid morgonmötet kändes som en plikthistoria – men betydligt vanligare är att teamet använder morgonmötets formuleringar som ett alibi för att inte göra något mer än formulär 1A. Och sen kanske gå och ta en fika.

Det andra problemet med grejen vi inte kommer undan är att den stjäl resurser. Den reporter och fotograf som nu måste ägna en arbetsdag åt något ingen egentligen bett om att få se, hade kunnat göra något vettigare: gå igenom tipsfloden som kom efter förra veckans tunga granskning, förbereda morgondagens stora intervju med nya landshövdingen – eller bara gjort ett annat dagsjobb denna dag men i ett ämne som kändes angeläget, intressant och spännande.

Men, säger någon, det kanske är just den där storyn som är det. Dagens mest angelägna, intressanta och spännande. Det kanske är därför den måste göras.

Fine, svarar då hundra års kunskap om mänsklig motivation. Är det då inte dags att förklara denna angelägenhet? Förslagsvis för de personer som i sin tur enligt dagslistan själva ska förklara den för allmänheten? Med en förhoppningsvis angelägen, intressant och spännande journalistik?

Nej, det går inte att skapa glöd på varje morgonmöte. Men det går att undvika negativ argumentation. Och om man själv har svårt att komma på hur det angelägna ämnet vi inte kommer undan, ska förvandlas till lysande journalistik innan dagen är slut – ja då kanske vi ska prata om det i stället?

Fem alternativ till folkets röst

Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.

Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.

Här är några alternativ:

  1. Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
  2. Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
  3. Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
  4. Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
  5. Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?

Fler sekunder – och mycket mer

När jag tipsade om sajten Timeanddate.com härom dagen fick jag genast en reaktion på Twitter. Janne Mårtensgård påpekade att den sajten nog var bra men ”jag skulle hellre tipsa om WolframAlpha istället. Klarar frågor som ’hours since christmas eve 1963’ och skummare frågor typ ’average lifespan of elephant’. En superintelligent sökmotor helt enkelt.”

Och det är ju bara att ge Janne rätt. WolframAlpha är en mycket mer spännande och mångsidig tjänst – men också rätt svår att beskriva.

Som jag förstår det vill den vara en svarsmaskin för hårda fakta. Medan en googling på ”Sweden” ger dig mängder av träffar på sajter som skriver om Sverige (inklusive t ex Wikipedia) så får du hos WolframAlpha fakta direkt. Skriver du din sökning som en fråga försöker den inte hitta formuleringen – utan svaret.

(Att det är skillnad vet alla vi som mer än en gång googlat frågeformuleringar bara för att hamna på en massa sidor där frustrerade människor gång på gång ställt frågan men utan att få svar – ofta frustrerade för att de själva googlat gång på gång utan att få svar.)

Och eftersom WolframAlpha koncentrerat sig på ämnesområden där (de flesta är överens om att) det finns hårda fakta, som geografi, fysik och matematik, så lyckas man också väl inom sina ramar.

Ämnesområdena är i och för sig numera rätt många – sajten listar både ”musik”, ”shopping” och ”socioekonomiska data” tillsammans med de mer väntade ”kemi” och ”dates & times” – men jag tror man får leta för att hitta kontroversiella påståenden och omdiskuterade uppgifter.

Som Janne skriver klarar sajten ofta att leverera raka svar på raka frågor – så länge det inte finns alltför motstridiga svar i de databaser WolframAlpha i sin tur utgår från. Och de gånger man inte får svar kan frustrationen faktiskt ofta kompenseras av att man i stället får många andra intressanta fakta i ämnet. Sökresultatsidan innehåller ofta uppgifter om det efterfrågade begreppet ur en mängd olika aspekter.

En sökning på just ”Sweden” visar bl a hur Sverige står sig i en rad statistiska jämförelser med andra länder (befolkningstäthet, utbildning etc), medan en sökning på ”journalism” visar hur frekvent begreppet använts i (engelska) texter genom åren, och en sökning på ”York” visar vilka flygplatser som finns i närheten av staden (däremot vägrade WolframAlpha svara på när York grundades).

Till skillnad från Wikipedia tillåter inte WolframAlpha någon allmän redigering, vilket förstås tillsammans med ämnesavgränsningarna minskar risken för stolligheter men samtidigt också minskar bredden och mängden av tillgängliga fakta.

Den intresserade (eller skeptiske) kan alltid botanisera vidare bland sajtens källor; såvitt jag förstår är datainsamlingen helt transparent för den som vill kontrollera uppgifterna eller hitta mera.

Användningsområdena är såvitt jag kan se dels läget när man vill ha ett specifikt svar på en svårgooglad fråga där det finns en vetenskaplig sanning att eftersöka, dels inspirationsläget där man vill få input om ett ämne ur olika aspekter – gärna såna man själv inte räknat med (som ords förekomst i historien).

WolframAlpha har på webben en pro-version som kostar pengar men ger större sökkapacitet. Tjänsten finns också som mobilapp. För Android kostar den ungefär 25 kronor och funkar fint – dock har den fått kritik för att den byter ut tangentbordet mot en egen variant som är ful och saknar svenska tecken.

Om man är medveten om avgränsningarna så kan WolframAlpha vara en alldeles lysande följeslagare i allmänbildningen – och en inspirationskälla för nya stories om gamla ämnen.

Och då har vi inte ens kommit in på partypotentialen… Tänk att vara den vid bordet som blixtsnabbt kan ta fram inte bara alla närvarandes ålder i sekunder sedan födseln – utan också den som kan upplysa sällskapet om den genomsnittliga livslängden för elefanter!