Månad: april 2013

Tio sätt att maxa nyttan med Chrome

De flesta tillägg får en liten klickbar symbol till höger om adressfältet.
De flesta tillägg får en liten klickbar symbol till höger om adressfältet.

Numera tycks ju Google Chrome ha tagit över förstaplatsen bland världens populäraste webbläsare. Jag har själv märkt att den tagit allt större marknadsandelar i bekantskapskretsen de gångna åren.

Däremot tror jag inte alla upptäckt webbläsarens fulla potential. Därför här, ett gäng tips som kan vara till nytta i den journalistiska vardagen – om än med en del tydliga reservationer för några funktioner och verktyg:

1) Synka! I inställningarna kan du ”Logga in i Chrome” vilket dels betyder att du är automatinloggad till alla dina Google-tjänster (Gmail etc) samt att webbläsaren är synkroniserad med andra där du varit eller är inloggad. Alla inställningar, bokmärken, tillägg osv följer alltså med från den ena datorn till den andra – även lösenord om du bett Chrome att spara dessa, och historiken över din surfning. (Reservationen här gäller förstås att automatiska inloggningar, sparade lösenord etc kan vara praktiskt, men också riskfyllt om du t ex ofta lämnar datorn utan att ha loggat ut. Plus att du sparar information på Googles servrar som tidigare stannade i din dator.)

2) Använd bokmärkesfältet! Bokmärken behöver inte vara placerade i mappar; de du använder ofta kan du lägga du i ett fält som hamnar precis under adressraden – om du vill ha det synligt (vilket är själva poängen). Du kan i och för sig ha mappar med bokmärken placerade i bokmärkesfältet också, och i så fall kan du enkelt öppna alla bokmärken i mappen samtidigt via ett högerklick.

Ett tips är att samla de sajter du oftast brukar ha uppe (kanske mail, Facebook, Evernote, Twitter…?) i en särskild mapp och via högerklick öppna dessa i separata flikar varje gång du startar en ny arbetssession. Om du ställt in Chrome så den startar från noll (med Googles hemsida eller nån annan du valt) kan detta vara ett snabbt sätt att komma igång när man slår igång datorn.

3) Fäst flikar! Just de där ”alltid-sajterna” kan man med fördel ”fästa” till vänster bland flikarna. Det görs genom att du högerklickar på fliken och väljer – just det – ”Fäst flik”. Fliken blir lite mer diskret men får samtidigt en given placering som gör den lätt att hitta. (Du använder förstås Ctrl + Tab resp Ctrl + Shift + Tab för att hoppa fram och tillbaka mellan flikarna.)

4) Kom ihåg sessionen! Under Inställningar kan du välja att ”Vid start” fortsätta där du slutade. Då öppnar Chrome de flikar som du använde när du senast avslutade programmet.

5) Sluta gå till Google! Googla i Chrome gör du från sökrutan, som fungerar både för sökningar och adresser. Naturligtvis kan du även här använda alla smarta tips som finns för att söka smartare i Google, till exempel OR eller citattecken – men också mer avancerade som filetype: (för att avgränsa typ av dokument), site: (för att avgränsa domän), link: (för att hitta sajter som länkar till sidan du är intresserad av) samt cache: (för att hitta en cachad kopia av sajten i fråga).

För att komma till sök/adressfältet trycker du enklast snabbkommandot Ctrl + L.

6) Fullskärm? Ibland blir det trångt, i synnerhet på en liten dator. Då är F11 snabbkommandot som genast fyller skärmen – och återställer när du vill.

7) Utforska tilläggen! I Chromebutiken hittar du mängder av tillägg som kan hjälpa dig i vardagssurfandet. Allt från Screen capture-verktyg till Google Translate. Använder du Evernote? Ta hem Web Clipper! Gillar du att sprida länkar med Bit.ly? Gör det enklare med tillägget! Håll också utkik efter nyheterna: just nu trendar tillägget Lazarus som erbjuder räddning när du fyllt i ett långt formulär och sedan – råkat klicka bort det innan det sparats/skickats. (Dock är Lazarus just den typen av tillägg som man bör hissa en varningsflagg inför. För att kunna erbjuda sin ovärderliga hjälp sparar det varenda knapptryckning man gör i formulär på nätet. I övrigt gäller samma reservationer för tilläggen som för deras ursprungs-tjänster: Evernote lämpar sig t ex utmärkt för att spara ”okänslig” information men bör inte nyttjas för någonting som kan hota källskyddet.)

8) Utforska apparna! Jo, Chrome har egna appar också, alltså små program som precis som i mobilen kan installeras med ett klick. I många fall verkar det egentligen bara röra sig om en länk till sajten med tjänsten i fråga (precis som är fallet med en hel del mobilappar för övrigt), men ibland är det ett riktigt program och ibland rentav ett riktigt funktionellt sådant.

Typexemplet är Tweetdeck, som man alltså inte behöver köra som separat program i datorn utan funkar utmärkt (okej, några funktioner saknas) i en flik i Chrome. Det finns även flera grafikprogram, mindmap-appar och liknande som tycks fungera smidigare som appar i Chrome än när man kör dem via sajterna. Appar man installerar återfinns sedan enklast genom att man trycker ”Ny flik” (vilket enklast görs med kortkommandot Ctrl + T).

9) Mobilen först? Om du använder Chrome i mobilen finns det flera sätt att relativt smidigt hoppa mellan PC och telefon. Dels tillägget Chrome to Phone, som gör det möjligt att med ett klick skicka länkar, kartor eller annat till din telefon. Dels har man numera också tillgång till de senast öppna sidorna från mobil-Chrome på traddatorn och vice versa, förutsatt att man är inloggad på båda apparaterna. På datorn hittar du dem längst ned till höger när du öppnar en ny flik: ”Andra enheter”. (Strax intill listan över ”Nyligen stängda” som kan vara en fin räddare i nöden ibland.) (Även om Ctrl + Shift + T går snabbare för de helt nyss stängda.)

10) Byt tema! Ja, detta kanske inte är helt avgörande för din journalistiska framgång, men det kan göra dig till en gladare människa. Här ser du vad som finns att tillgå.

Har du några egna Chrome-tips? Varningar och reservationer? Eller grejer där andra webbläsare är helt överlägsna? Dela med dig i kommentarerna!

Så jobbar du smartare på presskonferensen

Presskonferensen är en särskilt intressant – och svår – arbetssituation för journalister. Ofta förbisedd i metodutvecklingen (även av oss här på Journalisttips), samtidigt ett nödvändigt och vanligt inslag i den professionella vardagen.

Ett tillfälle då det gäller att vara rationell.

Mer än en gång har jag fascinerats över kollegor som lägger stor kraft på att skriva ned uppgifter som alla vet finns nedskrivna i pappren vi fått framför oss (ofta delas det ut både pressmeddelande och ”hela rapporten”, och båda läggs också ut på nätet i samma ögonblick som presskonferensen börjar). Varför man i detta läge ska ödsla tid och hjärnkapacitet på att skapa onödiga ord på papper och ytterligare en potentiell felkälla för faktauppgifter förefaller mig obegripligt.

På presskonferensen tycker jag att reportern ska ägna sig åt en av två saker, beroende på förutsättningarna:

Antingen direktrapportera vad som sägs, till hemmawebben eller Twitter eller någon annan direktpubliceringskanal. (Även om du ska göra ett redigerat reportage senare så kan du ha nytta av den realtidssållning du tvingas genomföra.)

Eller – om du har lyxen att inte (bara) behöva tänka på direktrapporteringen – ägna tid åt att fundera över vad de nya uppgifter som presenteras får för betydelse för din story. Ska du ändra vinkeln? Lyfta fram nya detaljer i innehållet? Behövs ett nytt case? Ska förmiddagens vilda formidé skrotas till förmån för något mer traditionellt? Eller tvärtom?

Och framför allt: vilka frågor ska du ställa i den enskilda intervju du alltsom oftast kommer att kunna göra efter att den gemensamma dragningen är över?

Du har förstås redan förberett en frågekedja, men hur påverkas den av de nya uppgifterna? Finns det skäl att fylla på eller dra ifrån? Be om precisering eller utveckling på någon punkt? Kanske anledning att skarpt ifrågasätta den presenterade statistiken? (Om siffrorna inte håller behöver det inte betyda att storyn faller. Tvärtom kan det ju ibland bli en mycket mer spännande story om det visar sig att den etablerade myndigheten eller organisationen slirar på sanningen.)

Ett tips är att genast ta dig an ”hela rapporten”, alltså leta upp de mest intressanta bitarna i den största luntan på bordet. Där finns uppgifterna i en mer utvecklad form, med preciseringar och reservationer. Genom att ägna presskonferensens första fem minuter – medan kaffet hälls upp, tekniker tillkallas för att fixa den krånglande projektorsladden och alla hälsas välkomna – åt att plöja detta kapitel kommer du garanterat att vara bättre förberedd för både presentationen och den enskilda intervjun.

Observera att detta gäller både för undersökningar som det finns anledning att ifrågasätta – där blottorna som saknas i pressmeddelandet sannolikt går att hitta i originaltexten – och för tillförlitliga rapporter på stabil grund – där originalets formuleringar både ger dig en bättre förståelse för vad man egentligen upptäckt, och kan användas för att förmå en nervös utredare att hitta formuleringar som går att använda i ett inslag.

Du bör givetvis också använda den potential som finns i din smarta mobil eller uppfällda laptop. Tillgången till webb, mejl och sociala medier ger oss möjlighet till en faktakontroll, bakgrundsresearch och realtidsinput som tidigare reportergenerationer bara kunde drömma om.

Är det politiska utspelet verkligen så nytt som man vill göra gällande? Din enkla googling visar att de föreslog ungefär samma sak för tre år sen – varför har ingenting hänt?

Är verkligen det här problemet så stort som man vill göra gällande? Din sökning i myndighetens databas visar att det faktiskt minskat de senaste åren.

Gillar verkligen facket de nya reglerna? Nja, på Twitter hittar du flera förtroendevalda som går i taket.

Den reporter som ser en motsättning mellan att bevaka presskonferensen och att kritiskt granska påståendena kommer att få mycket att göra hemma på redaktionen i slutet av dagen.

Den som lär sig använda tiden och verktygen på själva presskonferensen effektivt kan vara trygg i sin arbetssituation – och lugnare inför mötet med verkligheten utanför, och desken där hemma.

Hur jobbar du på presskonferensen? Vilka smarta tips har vi missat? Meddela gärna i kommentarerna!

Vår egen intervjuskola – tre typfall och ett bonustips

Världen är full av bra frågor och ämnet intervjuteknik kan man fördjupa sig i hur mycket som helst. Bland rikets mest välrenommerade föreläsare finns Björn Häger och Anna Ivemark. Båda framträdde på Gräv 13 och några av deras tips finns refererade här. (Björn har också nyligen gjort den här underhållande sammanställningen av svåra intervjupersoner.)

Vi har nöjt oss med att under en tid lyfta fram tio Frågor vi gillar – vilket strängt taget varit betydligt fler eftersom vi på några punkter baxat ihop flera helt olika eller olika varianter på samma fråga. Det är ingen komplett lista över ”måste-frågor” eller vägar bort från dödssynder (även om vi gillar Sawatsky skarpt!) utan snarare nedslag bland sånt som vid olika tillfällen varit till nytta att komma ihåg.

Jag funderar på att samla frågorna i en gemensam ”box” i högerspalt här på bloggen (långt ned för er som läser i mobilen) men tänkte också ge mig på att pröva dem i ett par konkreta intervjusituationer.

Vi tänker oss kommunalrådet som vill lägga ned en skola, tonåringen som ska intervjuas om sina nätvanor samt forskaren som ska få reda ut sina nya rön om algblomningen.

En ansvars-intervju, en berätta-intervju och en expert-intervju om man så vill.

1) Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det klassiska gänget, som i detta fall får lite olika tyngdpunkt i de olika intervjuerna – även om alla nog betas av på ett eller annat sätt:

  • Kommunalrådet: Varför vill ni lägga ned skolan? När kommer frågan att avgöras defintivt?
  • Internetungdomen: Hur ser dina vanor ut? När går du och lägger dig då? (Klyschigt, jag vet.)
  • Algforskaren: Vad är det din forskning visar? Hur påverkar den vår syn på algblomningen?

2) ”Hur då?”

…kan nog appliceras ordagrant i alla tre intervjuerna, på vart och ett av de svar som inte känns helt uttömmande. Använd hellre en gång för mycket än en för lite!

(Och notera särskilt hur ”Hur då?” kan användas som ett vapen mot plattityder i tillsvarsintervjun – ”Vi ser hela tiden över verksamheten” är ju strängt taget inget svar på om man kommer att vidta några åtgärder med anledning av just den här skandalen.)

3) ”Berätta!”

Kan med fördel användas för att fördjupa olika delar av intervjun med de olika personerna. Exempelvis efter respektive svar:

  • Kommunalrådet: ”Frågan har ju prövats grundligt!”
  • Internetungdomen: ”Ibland blir man ju alldeles fast…”
  • Algforskaren: ”Det som händer är ju nästan som en cirkus.”

4) ”Finns det något du vill tillägga?”

Ja, den lägger vi med fördel i slutet på alla tre intervjuerna. (Och om du jobbar med fotograf – glöm inte Elias extratips i ämnet.)

5) ”Och annars då?”

Ja, den tar man då alltså efter intervjun – i jakt på nästa nyhet. (Vem vet, kommunalrådet kanske börjar berätta om sina internetvanor, tonåringen om sina forskarambitioner och forskaren vill tipsa om en skola som hotas av nedläggning…)

Den lättsamma övergången till ”annars” kan vara tuff om tillsvarsintervjun hettat till. I så fall rekommenderas viss ”avkylning”, dels i slutet av själva intervjun (en framåtsyftande ”Vad händer härnäst nu då?” för att leda ut ur er konfliktbataljklinch) och kanske också efteråt (det är okej att diskutera intervjun med intervjupersonen, och kanske också förklara varför man valde att hålla fast vid vissa frågeställningar).

Bästa sättet att undvika onödigt jobbig stämning är att vara tydlig mot intervjupersonen före intervjun. Om det inte finns särskilda skäl att inte avslöja det kan man vara tydlig med att man kommer att ställa kritiska frågor – det brukar inge respekt och minskar risken att den jobbiga känslan känns just onödigt jobbig.

6) ”Vad är problemet?”

Klassikern kommer här att kännas naturlig i ett fall, mindre naturlig i två andra.

  • Naturligt: forskaren – förutsatt att forskningsrönen är någorlunda negativa.
  • Mindre naturligt: internetungdomen – som förväntas försvara sina internetvanor och inte problematisera dem – och
  • kommunalrådet – som på motsvarande sätt väntas argumentera för skolnedläggningen.

Men mitt tips är: ställ frågan ändå! Varje gång jag gjort det i dessa mer oväntade lägen (när intervjupersonen inte är en ”vevare”) har svaren blivit intressanta.

Och tänk efter – tror vi verkligen att en normalbegåvad tonåring inte på något sätt kan resonera kring problem med sina egna internetvanor? Eller att ett likaledes normalbegåvat kommunalråd inte förmår fatta baksidorna med sitt eget förslag?

Sannolikheten är stor att de klarar det, och gör det. Och därmed ger dig några riktigt intressanta svar.

(Och för all del – visst blir det lite intressant också om till exempel kommunalrådet svarar ”Problem? Jag ser inga problem i detta.”)

Ett av Anna Ivemarks viktigaste tips är förresten just att ställa de oväntade frågorna. ”Vad är problemet?” kan vara en sådan.

7) Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Den här frågan är ju en aning specifik, men användes för att tipsa om ”rådsfrågan” – alltså den fråga där man tvingar intervjupersonen att sätta sig in i en annan människas situation, förslagsvis en människa som på ett eller annat sätt påverkas av intervjupersonens eget agerande.

  • Kommunalrådet: Om ni möter en nioåring som trivs på sin skola och är uppriktigt orolig för att hamna på en större skola där vännerna splittras upp i olika klasser – vad säger du då till den nioåringen?
  • Internetungdomen: Om dina föräldrar skulle vilja veta vad du egentligen håller på med – vad skulle du svara?
  • Algforskaren: Folk som tänkt bada här i sommar då…vilket råd ger du till dem?

8) ”Hur vet du det?”

Som jag skriver i bloggposten bör vi ställa den i tillsvarsintervjun – men också vid andra tillfällen. Kanske efter att vi fått dessa svar:

  • Kommunalrådet: ”…och barn brukar ju anpassa sig väldigt snabbt till nya miljöer.”
  • Internetungdomen: ”Fast på dom forumen där jag hänger finns det inga såna skurkar!”
  • Algforskaren: ”Om vi inte gör nånting så väntar en katastrof!”

(Det sista är på många sätt ett drömsvar, reportern inser redan i det ögonblick det uttalas att det kommer att göra sig suveränt som avslutning på inslaget. Men just därför är det viktigt att skärskåda det; kanske har forskaren en lysande argumentation bakom sitt påstående – men det finns också en risk att forskaren här gått utanför sitt egentliga kunskapsområde och spekulerar för att vinna uppmärksamhet för sitt viktiga ämne.)

9) ”Varför inte?”

Också detta en fråga som prövar substans. Används med fördel efter de mest självklara uttalandena.

  • Kommunalrådet: ”Vi kan ju inte öka budgeten för skolnämnden bara för att några föräldrar vill behålla en skola.”
  • Internetungdomen: ”Man kan ju inte va helt bortkopplad.” (Okej, här kommer många reportrar av den lite äldre skolan att ställa ”Varför inte?”-frågan fullständigt spontant.)
  • Algforskaren: ”Nej, man kan inte göra sannolikt att det finns andra förklaringar till de här resultaten.” (Visst, du har förmodligen ett sådant kunskapsunderläge gentemot experten i fråga att du inte kommer att kunna göra någon helt uttömmande analys av svaret, men du ser i alla fall om personen börjar flacka med blicken och rodna på halsen inför din uppfordrande påfråga – och du får ett svar som du kan pröva på andra experter inom ämnet.)

10) ”När förstod du? Vad tänkte du? Hur kändes det?…” (i mängder av olika varianter)

Används med fördel när särskilda tillfällen ska återskapas ur minnet, så nära de autentiska tankarna och känslorna som möjligt. Här får man välja vilka punkter som känns som de mest intressanta helt enkelt.

  • Kommunalrådet: När förstod du själv att det var den här skolan som ni måste lägga ned? Vem var det som berättade det? Hur gick det till? Hur reagerade du? Vad var det första du tänkte?
  • Internetungdomen: Minns du första gången du gick in på ett forum? Vad var det? Vad handlade det om? Vad tänkte du? I vilket ögonblick var du fast?
  • Algexperten: Vilket experiment var avgörande här? Hur gick det till? Hur fick du fram resultatet? När förstod du vad det betydde? Vad tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kändes det?

Bonustips: Tystnad.

Låter likadant i alla tre intervjuerna. Och i alla andra. Används så fort du anar att det kan finnas mer att berätta. Körs tyvärr ofta över av reflexen att rycka tillbaks mikrofonen (om man jobbar med sådan) för nästa fråga. Leder nästan alltid till spännande fortsättningar när den reflexen kan bemästras. Pröva!

Tio frågor (eller frågebatterier), ett bonustips och tre möjliga tillämpningar (påhittade men realistiska). Har du själv varit med om att du haft nytta av någon av dessa frågor – eller något annat intervjutekniskt tips du tagit till dig från oss eller någon annan?

Fyll gärna på i kommentarerna!

Lär dig dubbelt så snabbt

Sugen på att lära dig saker i dubbel hastighet?

Om du upptäckt den fantastiska möjligheten som webben ger då det gäller att lära sig nya saker via instruktionsvideor, har du säkert någon gång tänkt på hur långsamt det går. Kursen är totalt 8 timmar – tänkt om det gick att skära ner det till hälften!

Det gör det!

Om instruktionsvideon du vill se ligger lagrad på Youtube – precis som vår Scrapingskolan! – finns det ett fiffigt sätt att få möjligheten att ändra uppspelningshastigheten på klippen.

Vägen till full fart
Vägen till full fart

I vanliga fall spelas videorna upp i en Flashspelare, men en modernare variant, byggd i html5, finns som beta. Det gäller bara att få fram den. Men det finns förstås en särskild sida för att ändra till html5-varianten. Välj att använda testversionen med html5 enligt bilden ovan.

Välj fart fritt
Välj fart fritt

Nästa gång du spelar upp ett klipp kan du via kugghjulsmenyn inte välja bara bildkvalitet, utan även uppspelningshastighet. Tycker du att jag pratar för långsamt i Scrapingskolan, så ändrar du det här.

Och omvänt – känner du dig lite trög, kan du sänka hastigheten för att hänga med bättre. 🙂

Frågor vi gillar – del 10

Många varianter är bra.
Många varianter är bra.

Dagens fråga är egentligen flera. Och det är själva poängen.

”Vad tänkte du då?”, ”Hur kändes det?”, ”Vad var det då som fick dig att reagera?”, ”Hur reagerade du?”, ”Minns du vad som gick genom huvudet?”, ”I vilket ögonblick förstod du det?”, ”Hur lät tanken?”…

Variationer på ett tema. Väldigt många variationer. Som är väldigt bra att ha med sig i ryggsäcken när man ska intervjua någon om ett visst speciellt ögonblick.

Du ställer helt enkelt om frågan, i nya varianter, för att komma närmare det verkliga minnet, känslan och upplevelsen. Och bort från det automatiserade message track som personen mejslat ut genom rader av tidigare konversationer i ämnet.

Jag har använt det i mängder av situationer, och upphör aldrig att fascineras av resultatet.

Första gången var när jag mötte pappan till den unge racerföraren som jag porträtterade för svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt. Jag ställde frågor om sonens första seger. Den som jag förstod betytt så mycket. Den som tagit karriären från en dröm till ett faktum.

Jag ville se och höra pappan berätta om det ögonblicket. Eller rättare: jag ville se och höra honom i det ögonblicket.

Dit kunde jag förstås inte komma. Det fanns inga bilder eller filmer. Men jag kunde få honom att i tanken och i känslan återvända på riktigt.

Det var i alla fall min ambition.

Och grejen är att det inte räcker med en variant på dagens fråga om man vill nå dit.

Om man bara frågar hur det kändes med den första segern så kommer man att få middagssvaret. Det svar pappan gett på alla middagar där folk frågat honom hur det kändes. Det inövade, hundra gånger upprepade svaret. En bra formulering men som upprepats så många gånger att den inte längre har någon koppling till den verkliga känslan. Ett message track.

– Ja, det var förstås jätteroligt.

Inget dåligt svar. Inövade upprepade svar är ofta rätt effektiva; essensen av budskapet levererat på ett rakt och enkelt sätt. Men tyvärr också utan den känsla som egentligen bor där i minnet.

Så jag frågade om. ”Kommer du ihåg vad du tänkte?” ”Hur var det då?” ”Minns du ögonblicket?” Allt för att komma närmare och närmare den kärna där pappan verkligen skulle befinna sig i ögonblicket.

Och jag nådde åtminstone fram till ett svar som kändes betydligt närmare än det första.

– Det var fan-tastiskt, sa han till slut med ett litet blänk i ögat. Och jag frågade ”Hur då?” han gav ett utvecklat svar om att de tränat och tränat och kört så många tävlingar utan att vinna men till slut…där kom den.

Och där kom det.

Till slut fanns där ett svar som kändes nära det ögonblick det handlade om. Nära känslan han hade då och – faktiskt – nära tårarna han förmodligen fått i ögonen då.

Jag menar inte att det har ett egenvärde att få intervjupersoner att bli glansiga i ögonen, och metoden bör användas med försiktighet med ovana intervjupersoner i riktigt känsliga ämnen (de flesta av oss är trots allt inga terapeuter). Men jag hävdar att de glansiga ögonen är ett tecken på att vi kommit närmare kärnan och känslan, förbi den inövade ramsa som faktiskt inte bara makthavare håller sig med – utan som vi alla skaffar oss när vi får berätta upprepade gånger om en stark episod ur vårt liv.

Ett annat tecken är att intervjupersonen tänker efter en sekund extra innan hen svarar. Efter ett tag lär man sig känna igen den där sekunden: sekunden då minnet kommer tillbaka.

Fråga mig om mitt journalistlivs framgångar eller bakslag. Jag kommer att ge er svar om det mesta men de första svaren kommer alltid att vara de svar jag tidigare gett till andra. Inte för att jag tycker om att upprepa mig men för att det är de svar som är enklast att plocka upp när jag får frågan.

Det är det svaret vi vill förbi som intervjuare.

Och ett batteri av femton varianter på ”Hur kändes det?” kommer att hjälpa oss en god bit på vägen.