Nej, det har ingenting med religion att göra.
Men korset är en bra figur för att visa de två perspektiv som krävs för att en granskning ska kännas både spännande och relevant.
Längs den horisontella linjen hittar vi den stora bilden, systemfelen och siffrorna. Längs den vertikala skär vi oss ned i detaljerna: det konkreta caset – människan, händelsen, ärendet…
Ofta koncentrerar vi oss så hårt på det ena att vi missar det andra. Det tar tid och kraft att få fram ”hela bilden”; enkätsvaren från kommunerna, databasen från myndigheten, miljonerna från årsredovisningarna.
Lätt då att tänka lättare när vi ska konkretisera. Ta ett case som bara får berätta, där vi inte går till botten med ärendet, begär ut alla handlingar, ställer orden mot verkligheten och konfronterar de ansvariga.
Granskningen av caset ger ett tydligt mervärde. Som minimum får du en tydlig illustration till dina stora siffror. Men det kan också visa sig att sakerna är åt skogen inte bara i princip och i största allmänhet – utan också i just detta fall! Du har inte bara upptäckt ett systemfel och luckor i myndighetsutövningen – du har upptäckt felaktigheter, misskötsel och lögner i ett alldeles särskilt fall!
Och motsatt förstås. När man grävt ned sig så djupt i hanteringen av det enskilda fallet att man kan slå fast att här begåtts ett övergrepp mot en enskild familj – då gäller det att inte tappa skärpan när fonden ska målas mot vilken historien får allmänintresse. Hur ser den större bilden ut? Vilka är bristerna i kontroll och uppföljning som gör att detta blir möjligt? Vem tjänar på att det är möjligt – och hur mycket?
På samma sätt även här mervärdet: att t ex granska summorna visar hur enskilda fel varit direkt lönsamma för de inblandade företagen, eller att kommunen kunde spara pengar på bristande säkerhet. Eller att andra kommuner har liknande brister. Eller att det finns en lucka i lagen. Det blir en makro-nyhet som hjälper historien om de enskilda bristerna. Sammanhanget stärker storyn.
(Samtidigt ska förstås också ”den andra leddens” granskningsresultat ifrågasättas med självkritiska kontrollglasögon. Helst i form av en ordentlig ”line-by-line”-genomgång. Caset som ”känns bäst” ska kollas tuffast. Forskaren som stödjer din tes ska rannsakas mest. Slarvar vi med det har vi vips en begäran om rättelse, en anmälan och i värsta fall en fällning hos granskningsnämnden eller PON. En detalj som blev fel, ett motargument som glömdes bort. Slarv betalar sig. Noggrannhet lönar sig.)
Visst finns det case som i sig själva är så urstarka att de kan bära en hel story. Enskilda fall som är uppseendeväckande trots att de är unika – eller just därför. Åtminstone vid en första anblick. Granskningarna av Osmo Vallos död eller fallet Thomas Quick är två exempel på case-fokuserade gräv där det inte behövdes någon fond av tusen liknande ärenden för att de skulle skapa enorma vågor på samhällshavet. Men båda kom också relativt snart att väcka viktiga frågor om systemfel inom rättsväsendet. Granskningarna fick en horisontell dimension.
På motsvarande sätt finns det kanske mängd-avslöjanden som är stannar i historieböckerna även utan att man minns detaljerna. ”Skandia-skandalen” eller ”Trustorhärvan” är två exempel där enskilda händelser och namn ligger i skuggan av omfattningen och systematiken. Men den som minns hur det såg ut när det begav sig vet att även dessa var fyllda av anmärkningsvärda detaljer – som journalisterna framgångsrikt lagt stor möda på att belägga. (Samtliga exempel plockade från den här listan.)
Och ska vi vara uppriktiga så har de flesta granskningar inte det hisnande enskilda fallet eller totalsiffran som slår dig av stolen av egen kraft. I de flesta fallen behöver det ena det andra.
När svt i fjol granskande jobbcoachbranchen blev det där väldigt tydligt. Vi reagerade själva mest på stora utbetalningar, höga vinstnivåer och bristande kontrollsystem. Men det människor oftast kommer ihåg från granskningen är filmvisningar och popcorn, fotbad och djurövningar.
Å andra sidan: det hade gjorts flera uppseendeväckande granskningar förr av meningslösa aktiviteter för arbetslösa. Men få hade ställt detta mot ersättningsbeloppen, vinstnivåerna och kontrollsystemen. Siffrorna och strukturerna skapade nyheter och genomslag i andra medier – detaljerna gav minnesbilder åt tittare och läsare.
En annan gång är kanske den stora bilden väl känd men det konkreta fallet blir ändå helt upprörande. När vi härom veckan kunde berätta om importmaten i skolor och äldreomsorg var många ganska väl bekanta med den stora bilden (”ungefär hälften importeras”) men få hade koll på läget för enskilda produkter (”bara fyra av hundra äpplen kommer från Sverige”).
Ja, det är bökigt att leta, granska och dubbelkolla både i det stora och det lilla. Det blir idéarbete, research, intervjuer och line-by-line-kontroller på två ledder om man gör det på riktigt. Men tänk på plusvärdet (ja, man kan se korset som ett plus). Ditt case får ett sammanhang som ger din enskilda historia en plats i debatten, och din sammanställning får en konkretion som gör att människor minns och återberättar ditt avslöjande.
Mest nytta gör nog korset när du känner att något saknas. När du har en lucka i din story som gör att den inte känns brännande och angelägen. Dra då upp linjerna och placera in dina punkter. Kanske har du lagt dig för platt längs horisontlinjen? Eller bara gått ner dig vertikalt? Fundera kring om nästa fråga kanske ska ställas på andra ledden.
Ibland kan det bli frälsningen för din granskning. Även om vi fortfarande inte pratar religion.
När Israel bordade Ship to Gaza-båten 2010, publicerade det israeliska utrikesdepartement på sitt Flickrkonto bilder de tagit på olika vapen ombord: Skyddsvästar, köksknivar, yxor, nattkikare och en mattkniv (eller något snarlikt). Snart upptäckte Internet att något stod fel till med datumen på bilderna. De flesta kameror lagrar en massa metadata i bilderna de tar: Kameranamn, datum, exponeringstid, etc, etc. Många av de här bilderna hade fotodatum flera år tillbaka i tiden. En bild så tidigt som 2003. Det blev en mindre bloggbävning; Hade den israeliska militären fejkat bilderna? Det kommer vi förstås aldrig att säkert veta, men svaret är sannolikt nej. En av bilderna var visserligen tidsstämplad februari 2006, men det betyder bara att kamerans klocka visade 2006. Kanske hade den nollställts sist batteriet tog slut? Kanske var den aldrig ställd? På 2006-bilden framgår även kameramodell av metadatan: Nikon D2Xs. Den modellen fanns inte ens på marknaden då. Den släpptes först senare samma år. Datumet saknade alltså helt bevisvärde.