När våra redaktioner bedriver idéarbete för att komma igång med granskande journalistik går man ofta över väldigt många åar efter väldigt mycket vatten. Otaliga är redaktionskonferenserna där deltagarna från ett blankt papper (eller en vit whiteboard) förväntas spåna briljanta idéer för kommande granskningar.
Sanningen är att vi oftast redan har de bästa idéerna liggande i de databaser som finns på våra egna skrivbord. Tipsen vi redan fått är den mest underutnyttjade källan till idéarbete. Men de råkar ofta dyka upp vid en tid på dygnet då dagsjobbet kräver hela uppmärksamheten, och hamnar därför i en hög som sedan aldrig kommer med till konferensen. Vilket är synd och vilket vi bör ändra på.
Även den pågående nyhetsstoryn kan vara en utgångspunkt för granskning – bara man förstår att uppväxlingen i metod ställer vissa krav. Att jaga nästa utspel lite snabbare är inte granskande journalistik.
En tredje metod att hitta bra idéer är förstås att stjäla. Låna och inspireras. Otaliga är historierna om hur folk efter Grävseminariet åkt hem med tanken att göra ”ungefär som den där” – och sedan ett år senare själva gått hem med en guldspade. Om en metod funkat bra i Malmö kan den nog göra det i Sundsvall också. Om det varit möjligt att granska ett ämne på ett sätt kan det nog funka också på det andra ämnet.
Väldigt sällan uppfinns hjulet på nytt. Det är bara att erkänna att även den granskande journalistiken har sina arketyper, grundmodeller och standardupplägg. Vill man vara kritisk kan man kalla det klichéer och trötta upprepningar, men för den som vill försöka växla upp sin idé kan det ändå vara värt att fundera på om det man vill göra kan placeras in i någon av de ramar som visat sig fungera vid tidigare tillfällen. Ramarna kan ge idéer och inspiration för hur man ska lösa viktiga metodproblem – och när detta väl är gjort står det en sedan förstås helt fritt att spränga samma ramar i luften (eller i stället testa en extrem förnyelse i presentationen eller uppföljningarna).
Några hyggligt återkommande format är:
Därför gick det fel. Reportern undersöker vilka åtgärder som vidtogs, eller inte vidtogs, som ledde fram till den katastrofala situation vi har i dag. Det kan handla om politiska beslut eller myndigheters misskötsel, om krassa affärsinriktningar eller idealistiska hugskott – poängen med denna typ av granskning är att man utgår från ett någorlunda känt missförhållande och letar förklaringar och ansvar bakåt i kedjan.
Så omfattande är missförhållandena. Här kan missförhållandet vara mer okänt, åtminstone okänt till sin storlek. Din undersökning syftar till att kartlägga en mängd, eller kanske ett systemfel där andra tidigare bara sett enskilda exempel. Med hjälp av vittnesmål, dokument, egna observationer och andra verktyg leder du i bevis att eländet i själva verket varit värre än någon tidigare anat (om det nu är det).
Ansvariga for med osanning. Om granskande journalistik i grunden handlar om att sätta orden mot verkligheten så blir lögnen naturligtvis en central punkt, i den mån den kan blottläggas. Ofta får man nöja sig med att konstatera att en central aktör farit med osanning (”lögn” förutsätter en avsikt bakom det falska uttalandet) men det kan förstås vara nog så spännande. När du konfronterar makthavaren med osanningen kommer vederbörande gissningsvis att försöka erkänna sitt fel på ett så överslätande sätt som möjligt (”Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart…”) för att sedan hoppa vidare i resonemanget (”…men det viktiga här är ju att…”). Din uppgift blir i detta läge att stanna kvar vid osanningen. Varför for du med osanning? är ofta en riktigt tuff fråga.
Lagen fungerar inte. (Där ”lagen” kan ersättas med ”regelverket”, ”överenskommelsen” osv.) Här ställer reportern hoppet om att en viss lag eller regel skulle åtgärda ett samhällsproblem, mot den väl underbyggda bilden av att så inte skedde. Greppet kan vara särskilt intressant när man vill lyfta sociala reportage eller kriminalbevakning till något mer principiellt och politiskt; när vi läst det tionde reportaget om att gamla människor blir lurade av telefonförsäljare bör vi kanske ställa oss frågan hur det kan få fortsätta (i stället för att bara fortsätta berätta att det fortsätter).
Hit gick pengarna. Blir förstås alltid intressant inom system där skattepengar flödar, men historien visar att det kan finnas ett stort intresse också inför var ”aktieägarnas” eller ”kundernas” pengar tar vägen i olika sammanhang (hej SCA!). Ju mer privat verksamheten är, desto större blir ditt behov av källor från insidan, men glöm inte att ett bolags årsredovisningar också kan innehålla skarp information på den här punkten (förutom ersättningar till befattningshavare kan det handla om pengar till asylboenden som slussats vidare till upprustning av ett spa med vingård, eller pengar för hjälp till arbetslösa som gav två ägare 50 miljoner att dela på.)
Så funkar det (på insidan). Ibland finns det inget annat sätt att skildra en verksamhet än att faktiskt ge sig in i den. Varje redaktion har sin egen tradition, kultur och erfarenhet av dolda inspelningar och wallraffmetoder, men för de fall där man med alla andra metoder gått på pumpen kan det vara en utmärkt sista utväg också för den redaktion som aldrig testat det förut. Kom ihåg att det också finns många grader av förställelse. I dag handlar wallraffande sällan om att reportern klär ut sig till gästarbetare och söker jobb i gruvan – däremot kanske tar ett jobb på det lokala kaféet som anklagas för att utnyttja personalen, eller under falsk identitet undersöker internets bakgårdar genom att utge sig för att vara yngre än hen är.
