”Det finns aldrig tid att gräva.”
Jag har nog hört det hundratals gånger. Långt före den senaste tidningskrisen. Och långt ifrån alltid från de mest slimmade redaktionerna.
Vad är det som gör att man på en del håll aldrig tycks få tiden att räcka till någon journalistik utöver de snabba dagsjobben? Samtidigt som man på andra håll klarar av att göra kvalificerade granskningar med små resurser?
På ett plan handlar det förstås om ambitioner och självbild. Det finns reportrar och redaktioner som inte vill gräva, och då ska man nog inte tvinga sig att göra det heller. Det finns också reportrar och redaktioner som har en självbild som inte inkluderar gräv och granskning; ”Vi gör de raka nyheterna/de nära berättelserna…osv”. Och inget fel i det heller så länge det är ett eget val.
Men det finns också många fall där självbilden är ofrivillig. Där man egentligen skulle vilja, men inte får till det.
Vi har tidigare skrivit om att det viktigaste beslutet för varje journalistiskt projekt är att bestämma sig för att göra det. Men därtill kommer att det är väldigt bra är ha en strategi för att skapa tid till att göra själva jobbet. Ja en sådan strategi är nog alltsom oftast helt avgörande för att projektet ska komma i land i andra änden.
Därför här – tio sätt att skapa tid till ditt grävande:
1) Be inte om en grävdag!
Ett första tips (lånat från Marja Grill) är faktiskt att inte försöka skapa tid. I alla fall inte med den meningen. ”Jag vill ha en grävdag” kan vara en lätt förödande önskan för den oerfarna grävreportern. I värsta fall bejakas den nämligen av den oerfarna grävchefen.
Det finns förstås i sig inget fel i avsatt tid. Men just den där första, speciella, vikta grävdagen har en osviklig tendens att inte ge någon utdelning. I alla fall inte en utdelning som motsvarar den förväntan som läggs in i den. Resultatet kan bli direkt kontraproduktivt.
När en reporter van vid att jobba mot dagen med tydliga uppdrag från en lika dagsvan arbetsledare plötsligt ska bedriva journalistik med helt andra perspektiv, så uppstår en krock som lätt landar i ingenting.
Det är sällan reportern fikar bort hela dagen. Har man tjatat sig till en heldag så finns ambitionen och arbetsviljan. Reportern ringer och funderar och läser och antecknar. Begär ut allmänna handlingar och knyter kontakter med kunniga källor.
Vid dagens slut kan reportern berätta att hen lärt sig mycket och hittat massor av intressanta spår. Inget som kan bli artiklar eller inslag redan nu förstås – detta var ju en grävdag, vad trodde arbetsledaren?!? – men väl massor av intressanta grejer att titta vidare på vid nästa tillfälle.
”Bra,” säger arbetsledaren. ”Då tar vi det då. I morgon hade jag tänkt att du ska åka på en presskonferens om…”
Och så går man över till att planera morgondagens dagsjobb och grävandet faller i glömska. (…fram till att man möjligen flera månader senare dyker på ämnet i en dagsstory. I bästa fall en rak nyhet som ni kan göra ut med bara lite tyst dåligt samvete för att er granskning aldrig kom loss, i sämsta fall konkurrentens stora avslöjande som både reportern och arbetsledaren inser att de nog hade kunnat få till om de inte låtit de där idéerna falla i glömska efter den där grävdagen för tre månader sen.)
En dedikerad grävdag riskerar helt enkelt att bli ett extremt ineffektivt sätt för den oerfarna reportern på den oerfarna redaktionen att ta sig an granskande journalistik. En diffus överenskommelse med arbetsledaren ger ett diffust resultat som mest av allt återuppväcker bådas lust och längtan tillbaks till nästa ”raka nyhet”.
Det finns dock bättre vägar att gå.
2) Prioritera i vardagen!
Det har sagts många gånger men tål att upprepas: den reporter som vill gräva fram en bra story till nästa vecka kommer inte att samtidigt kunna maxa dagsproduktionen varje dag under denna vecka.
Möjligen måste du göra dagsjobb, men i så fall är det upp till dig att göra dem på ett sätt som ger tid över till granskningen.
Det behöver inte betyda att du slarvar med fakta. Däremot kanske du frivilligt åtar dig att göra den enkla kompletteringsintervjun till en kollega som VAB:ar, eller att göra dagens ”Hallå där!” eller bevaka eftermiddagens okomplicerade presskonferens.
Du trotsar helt enkelt din gamla reflex att kasta sig över varje dags tyngsta story – för att i stället ta dig an arbetsuppgifter som ger dig luft och tid till den väsentlighet som din granskning utgör.
3) Använd hypotesmodellen!
Detta handlar om att tillämpa en av ledstjärnorna från SBI, Story Based Inquiry, nämligen att formulera en hypotetisk story. Och att göra det innan du påbörjar din research.
En god hypotes är som ett slags förlängd ingress som innehåller allt av substans som du vill kunna pröva i din granskning. Den är absolut inte huggen i sten – tvärtom totalt flexibel – men ett verktyg som hjälper dig koncentrera dina dyrbara arbetstid på väsentligheter.
Med hjälp av hypotesen kan du sedan avgöra vilken research som krävs: du delar upp hypotesen i konkreta faktapåståenden (”Mobbningen ökar/i kommunens skolor/eftersom resurserna skurits ned/trots att personalen slagit larm”) som du sedan kopplar till tänkbara källor (”Skolverket”, ”fd anställd”, ”avvikelserapporter”…) och vidare till konkreta arbetsuppgifter (”ring Skolverkets ansvariga”, ”sök Facebookgrupper för tidigare anställda”, ”begär ut listan över rapporterna”…).
Prövningen mot verkligheten visar om delar av hypotesen (eller hela) håller eller inte, eller måste skrivas om. Din story formas om i realtid och du får en konkret överblick som skapar en koppling mellan research och berättelse – och som inte låter byggandet av den sistnämnda vänta till två panikartade timmar före publicering.
4) Skapa ett samlat dokument!
Om du dessutom – i fortsatt linje med SBI-skolan – skriver ned både hypotes, metodval, åtgärder och research (anteckningarna från samtalet, länken till dokumentet, numret till caset…) i ett samlat arbetsdokument (eller i en anteckningsbok i Evernote, eller på ett kort i Trello…man kan välja olika verktyg men poängen är att allt ska vara samlat och lätt att hitta) så vet du hela tiden var du ska återvända för att hitta nästa steg nästa gång du får en stund över till din granskning.
5) Vårda ”nästa steg”!
Allra smartast är att placera ”att göra”-uppgifterna högst upp i dokumentet, så det alltid är dem du ser först när du återvänder till ditt projekt. Du minskar helt enkelt din egen startsträcka; kan lägga mindre tid på att komma ikapp och mer på att komma vidare.
Tänk på att dessa uppgifter alltid ska vara så konkreta som möjligt (”Ring myndigheten X” är en dålig uppgift jämfört med ”Ring myndighetens avdelning Y och fråga efter utbetalningarna till bolag Z”) och alltid vara direkt kopplade till hypotesen. Research som inte används för att pröva hypotesen är en mycket ineffektiv användning av din begränsade tid. Om du känner att du ”ändå måste kolla det där andra intressanta” så skriv in ”det där andra” i hypotesen eller spara det till nästa projekt.
6) Använd tipsaren!
Tipsare vet ofta mer än vad hen berättar i tipset. Många tipsare överdriver känslomässiga formuleringar om det skandalösa i tipset, men undervärderar ditt behov av konkret information: namn, platser, datum… Finns det möjligen dokumentation som tipsaren kan hjälpa dig hitta (utan att riskera att bli avslöjad om hen vill vara anonym) eller kan vederbörande tipsa om andra möjliga källor, eller till och med tänka sig att slå en signal själv och prata med den där galna chefen och spela in samtalet eller låta dig lyssna live…?
Vi har skrivit om det tidigare, men att gå till botten med tipsarens tillgångar kan vara det smartaste och mest arbetsbesparande en grävare kan göra. Få ur tipsaren så mycket som är möjligt utan att riskera källskyddet; det är en mycket bra strategi både för dig, för tipsaren och för storyn.
7) Utnyttja tekniken!
Mejl, sms och andra digitala former för skriftlig kommunikation, kan ha uppenbara nackdelar och risker (i synnerhet om man hanterar känslig information) men till en stor del av ditt arbete kommer dessa kommunikationsformer att vara radikalt överlägsna telefonsamtalet.
Inte bara för att det sparar tid, utan också för att både frågeställningar och förklaringar formuleras mer exakt. Om du kontaktar en expert kommer du inte att mötas av den initiala ”Nu får jag akta mig för att säga något känsligt eftersom journalisten överrumplar mig i ett läge då jag egentligen är stressad”-reaktionen; tvärtom kommer experten att uppskatta möjligheten att svara när hen själv får en stund över – alternativt ringa dig om svaret kräver en muntlig förklaring.
När det exempelvis gäller bokning av intervjutider får du dessutom en notering som inte är beroende av att du råkade höra rätt adress på telefon. (Även detta har vi skrivit om förr.)
8) Välj funktion före person!
Ibland är en viss person den enda du kan prata med om en viss fråga, och i så fall ska du testa varenda metod i boken för att komma i kontakt med vederbörande. Men ofta finns både kunskap, ansvar och erfarenheter fördelade på ett sådant sätt att vi faktiskt inte måste ha tag på just NN för att få svar på våra frågor.
Om statistikern du pratade med i somras är ledig – fråga kollegan! Om det ”perfekta” caset hoppar av – fundera på om det ändå inte funkar med det näst bästa! Och om tjänstemannen som fattade beslutet vägrar tala med dig – ställ frågorna till chefen och utgå från att hen kommer att veta eller ta reda på tillräckligt mycket för att svara på dem.
Genom att inte binda upp dig när du inte behöver göra det, så ökar chansen betydligt att du får de svar du söker – oavsett om de finns i en allmän handling, i ett experthuvud heller hos en ansvarig bolagsledning.
9) Höj inte miniminivån!
Den som arbetar med ett ämne under lång tid blir snabbt blind för sina egna upptäckter. Det som fick dig att säga ”Oj!” för två veckor sedan gäspar du åt i dag. Detta leder med automatik till att du känner en längtan efter att komma ännu längre, du blir din egen gransknings värsta kritiker och undrar ”om det här är nåt över huvud taget”.
Att höja ambitionsnivån behöver inte alls vara fel, och om du får indikationer på att din story är större än du först anat ska du kanske formulera om din hypotes (och prata med chefen om en senare deadline eller uppdelning av publiceringen).
Men då siktar du mot en högre maximinivå, och det är något annat. Att höja miniminivån för att du tröttnat på dina egna upptäckter är bara dumt – och extremt ineffektivt!
Prata om saken med din chef, eller kanske ännu hellre med en kollega som inte är så insatt i storyn. Den sistnämnda kommer med stor sannolikhet att säga ”Oj!” på rätt ställe, och påminna dig om vad det var du initialt gav dig på att undersöka. Förhoppningsvis får det dig att fatta att du visst har en grej.
10) Använd svansen!
Varje granskning får en svans av nyheter. Mer eller mindre lättgjorda uppföljningar, fortsättningar och ”raka puckar” som redaktionen kan välja att ta hem eller inte.
Mitt råd är att de ska tas hem – och förslagsvis av den reporter som har absolut kortast startsträcka, nämligen du! Du gjorde granskningen och lärde dig jättemycket om ämnet och skaffade dig jättemånga kontakter och fick ett helt litet lager av möjliga nya case, parallellhistorier, intressanta handlingar och bakgrundsinfo. Det vore naturligtvis ett rent resursslöseri att släppa allt detta efter publiceringen av själva granskningen.
Genom att förvandla det kvarvarande stoffet till nya nyheter kan du ta kontroll över ditt arbete också i den stressade vardagen – och redaktionen kan glädjas åt en aldrig tidigare skådad dominans i nyhetsjakten när ni plötsligt äger ett helt ämnesområde.
Det är inte alltid som alla arbetsledare ser fördelen med denna ”svans” av egna nyheter – redaktionens intresse för en story kan ibland svalna i ungefär samma takt som publikens ökar – och efter ett tag kan det vara klokt att fundera ut ditt nästa grävprojekt, inom ett nytt ämne. Men en handfull ytterligare nyheter kan man alltsom oftast räkna med efter ett normalstort granskningsprojekt, nyheter som kopplar ihop granskningsinsatsen med nyhetsjakten på ett sätt som ger stort värde åt redaktionen, och ytterligare grävtid åt reportern med den korta startsträckan.
Nämligen du.