Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Orden mot verkligheten – i verkligheten

image
En av två filmer som räddar julen för envar intresserad av viktig journalistik.

Nu i december har svt visat två dokumentärer som på olika sätt illustrerat kärnan i granskande journalistik: att ställa orden mot verkligheten.

Ämnena har på ett sätt varit väsensskilda: i Carolina Jemsbys Asylärende Snowden skildras försöken att göra det möjligt för Edward Snowden att komma till Sverige, i Malin Olofssons Världens bästa kyckling granskas kycklingindustrins hantering av antibiotikaresistens.

Men i båda filmerna blir kontrasten tydlig mellan de ansvarigas beskrivning av verkligheten, och de förhållanden filmmakarna blottlägger. Mot verkligheten prövas orden – må det sedan vara ledande politikers utsagor om självständig utrikespolitik (eller kärvänligt ryggdunkande med Snowden i Moskva) eller fågelbranschens påståenden om långtgånget ansvar för miljö och hälsa (eller reklamfilmer om kärleksrelationen mellan kycklingen och bonden).

Båda dokumentärerna är också tydliga illustrationer av hur viktigt det är att också redovisa orden. Det är lätt för den granskande journalisten att koncentrera sig på den sjaskiga verklighet man upptäckt bakom kulisserna – men för att publiken ska förstå och vara beredda på ansvarsutkrävande intervjuer, så krävs det att man också lägger energi på att berätta hur de ansvariga påstått att det ligger till.

Dels för att vi inte kan utgå från att publiken vet det, och dels för att kontrasten utgör ett viktigt element i själva berättelsen. Missförhållanden är illa. Försök att dölja eller förtiga eller förringa missförhållanden gör det ännu värre. Konkret: den politiker som använt skattepengar till privata utgifter får det svårt, den som gjort det efter att ha hållit tal om lag och rätt och vikten av att hushålla med de gemensamma resurserna får det svårare.

Jag tänker inte påstå att jag är helt opartisk när det gäller dessa dokumentärer. Jag känner både Carolina och Malin sedan länge och har samarbetat med båda tidigare – med Carolina bland annat kring några uppmärksammade reportage om just Snowden och Sverige, och med Malin om #matvalet, där svt Nyheter granskade spelet kring den offentliga maten. När Snowdendokumentären skulle sändas gjorde jag en nyhetsstory utifrån delar av innehållet.

Men när det gäller analysen av granskningsmetoden tror jag mig ändå ha rätt rent objektivt. De båda dokumentärerna kan helt enkelt helhjärtat rekommenderas för envar som vill utveckla sina kunskaper om granskningsmetod och -berättande. Men för den delen också för den som ”bara” vill se två timmar fantastiskt välgjorda reportage om viktiga samhällsfrågor.

De är nämligen det – också!

(Och missa inte bonusmaterialet till Snowdenfilmen, med bland annat amerikanske skådespelaren John Cusack på besök i Moskva.)

Facebook-sökningarna du inte trodde var möjliga

En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.

De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.

De flesta av dem har fel.

Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?

Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.

När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).

Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.

Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).

Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!

När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.

Men detta kan korrigeras på ett par olika på nätet. Mest känd bland jorunalister är förmodligen sidan graph.tips som skapats av den holländske researchgurun Hank van Ess, men nyligen upptäckte jag också den här sidan, efter nättips från fantastiske brittiske nätfantomen Paul Myers (vi har uppmärksammat både van Ess och Myers tidigare).

Ett litet urval av vad man kan botanisera bland...
Ett litet urval av vad man kan botanisera bland…

Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.

Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…

Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.

Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.

Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.

(Och för den som vill ha ännu fler grymma Facebooktips så rekommenderas den här utmärkta samlingen på Paul Myers grymma sajt Researchclinic.)

Verktygen som hjälper dig göra det viktigaste

Marknadsföring via sociala medier.
Marknadsföring via sociala medier.

Frågor om källskydd i allmänhet och digitalt källskydd i synnerhet bär ofta en extremt osexig aura av ”viktigt men tråkigt” på svenska redaktioner (i svår konkurrens med frågor om statistik i allmänhet och statistik kring beställda undersökningar i synnerhet). Man vet liksom att man borde bry sig om det men det känns jobbigt och så länge ingen chef tvingar en ska det väldigt mycket till för att man på eget initiativ ska se över sina rutiner och verktyg. Undantaget möjligen om man gått på kurs i ämnet, hört talas om ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte tänkt efter före (som det här), eller om man någon gång råkat jobba med Fredrik Laurin (som förmodligen är den person som betytt mest genom tiderna för att sprida kunskapen om digitalt källskydd bland svenska journalister).

Fredrik har tidigare gästbloggat om hur man stärker säkerheten i mobilen, men nyligen har det hänt grejer som ger skäl att uppdatera och komplettera dessa och andra tidigare tips.

För det första har det hänt saker med de krypterade sms- och samtalstjänsterna som företaget Open Whisper Systems tillhandahåller. De har tidigare haft separata appar för Android, benämnda Text Secure respektive Red Phone, samtidigt som bolagets Iphone-anpassade produkt hetat Signal. Lätt förvirrande, men numera åtgärdat i och med att Android-apparna slagits ihop och döpts om till just – Signal.

En app att ladda hem och börja använda direkt. Den möjliggör krypterade samtal och sms-konversationer med andra Signal-användare, och kan dessutom ställas in som standard-sms-app, och alltså hantera även de ”vanliga” sms:en, vilket gör den oerhört smidig att använda.

Härom dagen kom också nyheten att Signal nu också kommer att finnas tillgänglig via webbläsaren Chrome.

Den intresserade kan enkelt leta sig fram till mer information om tekniken bakom appen, men det viktigaste är att den i ett slag gör det möjligt för dig att kommunicera med andra personer på en helt annan säkerhetsnivå än tidigare.

(Men för den som vill kunna mejla säkrare då? Jodå, sedan många år finns PGP, mejlkrypteringen som efter en relativt enkel konfigurering funkar smidigt på ditt mejlprogram i datorn. Numera finns även ett tillägg till webbläsarna Firefox och Chrome som gör att PGP också kan tillämpas på webbmejl.)