Ibland måste man välja.
Att ställa frågor utgör på många sätt journalistikens kärnverksamhet. Oavsett om vi jobbar som refererande, nyhetsjagande eller granskande reportrar så utför frågeställandet själva fundamentet i verksamheten. Vi har svårt att ens föreställa oss hur den journalistik skulle se ut som inte ställde några frågor.
Samtidigt är vår tid begränsad – på jorden såsom på arbetet – och journalistiken kräver också mer av oss än frågeställande; idéarbete, inläsning, redigering, tidrapportering…
För den som vill hitta egna nyheter eller bedriva egen granskning gäller det att förstå värdet av att inte bara ställa frågor – utan söka svar. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.
Genom åren har jag sett rader av exempel på – och själv gjort mig skyldig till – ett allmänt frågeställande som inte alls lett arbetet framåt, utan i värsta fall sinkat hela arbetsprocessen.
Vi är som journalister fenomenalt duktiga på att komma på nya frågor om sånt som vore intressant att veta. Och om nyheter eller granskning handlat om ”allt som är intressant att få veta” och om detta dessutom vore möjligt att enkelt få svar på, så hade det inte varit något problem med detta.
Men tyvärr är tillvaron inte så enkel. Både nyhetsjakt och granskning är mycket mer precisa än vad man i förstone kanske förstår.
Visst, en nyhet eller en granskning kan handla om vad som helst. Men det betyder inte att alla svar på alla frågor skapar en nyhet eller leder en granskning framåt.
De meningslösa frågorna kan rufft delas in i två kategorier:
1) Frågor som går att besvara men som inte har någon betydelse för din story.
2) Frågor som skulle leda din story framåt men som inte går att besvara.
Observera att båda kategorierna kan låta superintressanta. Ofta mycket mer spännande än frågorna som går att besvara och leder storyn framåt.
Ponera att du som nyhetsreporter ska bevaka skandalen med en kommunal chef som använt kommunens kontokort till privata utgifter. På morgonmötet flödar tankarna om hur detta skulle kunna följas upp under dagen.
– Hur ser säkerhetssystemen egentligen ut hos kortföretagen? frågar någon.
– Man vill ju veta vad det betyder för majoritetens chans att klara valet! säger en annan.
– Hur stora summor handlar det egentligen om? undrar en tredje.
Av dessa tre frågeställningar väljer en förnuftig reporter att koncentrera sig på den tredje. Den första är utredningsbar men sannolikt helt irrelevant – eftersom det här rimligen handlar om kommunens rutiner kring sina kort och inte kortföretagens. Den andra frågan är jätteintressant men troligen helt omöjlig att besvara – eftersom det är flera år kvar till valet och det inte gjorts några lokala opinionsmätningar efter att skandalen briserade.
Visst, frågan om konsekvenserna för väljaropinionen kan tas med till redaktionsledningens möte då man kan ta ställning till om tidningen borde beställa en egen opinionsmätning för att kunna besvara den aktuella frågan, och tanken att undersöka kortföretagens säkerhetssystem kan vara en kandidat till redaktionens nästa konsumentgranskning, att ta ställning till vid nästa spånmöte om nästa månads satsningar. Men för dagsreporterns uppföljning av kommunens kortskandal är de gravt underlägsna den tredje frågan – som är både relevant för den aktuella storyn och förmodligen hyggligt möjlig att få svar på över dagen.
Meningslösa frågor brukar allt som oftast ställas av två sorters journalister: de som inte har någon erfarenhet av yrket och de som inte behöver ta ansvar för den vidhängande arbetsinsatsen. Typexemplet är en kollega som jobbar med något helt annat men som gillar att ”tänka högt” vid morgonmötet, eller arbetsledaren som missförstått chefsutbildningens kreativitetsmoment (och som inte heller är den arbetsledare som har ansvar för dagens slutprodukt).
De finns två tillfällen där risken för meningslösa frågor är större än annars. Antingen som i exemplet: morgonspån kring ”hur vi går vidare” på en given dagsnyhet – eller så när redaktionen som aldrig jobbat med granskande journalistik bestämt sig för att vinna en guldspade genom att låta två reportrar jobba en hel vecka med en research.
När vi pratar granskning så närmar vi oss en av hörnstenarna i den fantastiska Story Based Inquiry-metoden: en granskning innebär inte att en reporter tar reda på så mycket som möjligt om det ämne. Inte heller att samma reporter ställer så många frågor som hen hinner med om samma ämne. En granskning börjar med att reportern (i bästa fall i samråd med en klok arbetsledare) sätter upp en hypotes som sedan delas upp i kontrollerbara beståndsdelar, vilka sedan undersöks med metod/er som hela tiden korresponderar med innehållet i hypotesen. I en sådan process utesluts stegvis irrelevanta och obesvarbara frågor av sig själva.
Om hypotesen handlar om att förskolan har dålig koll på farorna i barnens utemiljö så ska metoden inte innehålla en enkät till kommunens grundskolerektorer. (Hur intressanta frågor man än kan tänkas ställa till dem.) Om metoden består i en systematisk genomgång av förskolornas avvikelserapporter så kommer ni inte att kunna besvara frågan om hur stort ett eventuellt mörkertal är. (Hur häftigt det än vore att få svar.)
Vi är journalister. Sätt en av oss i ett rum och rummet kommer på tre minuter att innehålla 437 superintressanta frågor. Föreställ dig sedan hur den mekanismen påverkar ett random morgonmöte med fler än en journalist närvarande.
Hade vi arbetat med oändliga resurser i ett evighetslångt tidsperspektiv så kanske vi hade kunnat fånga upp alla intressanta frågor vi kan tänkas komma på. Men för de flesta av oss ser verklighetens villkor radikalt annorlunda ut.
Därför gäller det att med jämna mellanrum ignorera den kreativa kollegan på mötet, eller aktivt argumentera emot den fritänkande chefen.
Tyvärr måste vi göra vissa val i jobbet.
Att ställa frågor är stort. Att söka svar är större. I alla fall för den reporter som vill komma framåt med sin story under givna resurser.
Jag har nog hört det hundratals gånger. Långt före den senaste tidningskrisen. Och långt ifrån alltid från de mest slimmade redaktionerna.
Vad är det som gör att man på en del håll aldrig tycks få tiden att räcka till någon journalistik utöver de snabba dagsjobben? Samtidigt som man på andra håll klarar av att göra kvalificerade granskningar med små resurser?
På ett plan handlar det förstås om ambitioner och självbild. Det finns reportrar och redaktioner som inte vill gräva, och då ska man nog inte tvinga sig att göra det heller. Det finns också reportrar och redaktioner som har en självbild som inte inkluderar gräv och granskning; ”Vi gör de raka nyheterna/de nära berättelserna…osv”. Och inget fel i det heller så länge det är ett eget val.
Men det finns också många fall där självbilden är ofrivillig. Där man egentligen skulle vilja, men inte får till det.
Vi har tidigare skrivit om att det viktigaste beslutet för varje journalistiskt projekt är att bestämma sig för att göra det. Men därtill kommer att det är väldigt bra är ha en strategi för att skapa tid till att göra själva jobbet. Ja en sådan strategi är nog alltsom oftast helt avgörande för att projektet ska komma i land i andra änden.
Därför här – tio sätt att skapa tid till ditt grävande:
1) Be inte om en grävdag!
Ett första tips (lånat från Marja Grill) är faktiskt att inte försöka skapa tid. I alla fall inte med den meningen. ”Jag vill ha en grävdag” kan vara en lätt förödande önskan för den oerfarna grävreportern. I värsta fall bejakas den nämligen av den oerfarna grävchefen.
Det finns förstås i sig inget fel i avsatt tid. Men just den där första, speciella, vikta grävdagen har en osviklig tendens att inte ge någon utdelning. I alla fall inte en utdelning som motsvarar den förväntan som läggs in i den. Resultatet kan bli direkt kontraproduktivt.
När en reporter van vid att jobba mot dagen med tydliga uppdrag från en lika dagsvan arbetsledare plötsligt ska bedriva journalistik med helt andra perspektiv, så uppstår en krock som lätt landar i ingenting.
Det är sällan reportern fikar bort hela dagen. Har man tjatat sig till en heldag så finns ambitionen och arbetsviljan. Reportern ringer och funderar och läser och antecknar. Begär ut allmänna handlingar och knyter kontakter med kunniga källor.
Vid dagens slut kan reportern berätta att hen lärt sig mycket och hittat massor av intressanta spår. Inget som kan bli artiklar eller inslag redan nu förstås – detta var ju en grävdag, vad trodde arbetsledaren?!? – men väl massor av intressanta grejer att titta vidare på vid nästa tillfälle.
”Bra,” säger arbetsledaren. ”Då tar vi det då. I morgon hade jag tänkt att du ska åka på en presskonferens om…”
Och så går man över till att planera morgondagens dagsjobb och grävandet faller i glömska. (…fram till att man möjligen flera månader senare dyker på ämnet i en dagsstory. I bästa fall en rak nyhet som ni kan göra ut med bara lite tyst dåligt samvete för att er granskning aldrig kom loss, i sämsta fall konkurrentens stora avslöjande som både reportern och arbetsledaren inser att de nog hade kunnat få till om de inte låtit de där idéerna falla i glömska efter den där grävdagen för tre månader sen.)
En dedikerad grävdag riskerar helt enkelt att bli ett extremt ineffektivt sätt för den oerfarna reportern på den oerfarna redaktionen att ta sig an granskande journalistik. En diffus överenskommelse med arbetsledaren ger ett diffust resultat som mest av allt återuppväcker bådas lust och längtan tillbaks till nästa ”raka nyhet”.
Det finns dock bättre vägar att gå.
2) Prioritera i vardagen!
Det har sagts många gånger men tål att upprepas: den reporter som vill gräva fram en bra story till nästa vecka kommer inte att samtidigt kunna maxa dagsproduktionen varje dag under denna vecka.
Möjligen måste du göra dagsjobb, men i så fall är det upp till dig att göra dem på ett sätt som ger tid över till granskningen.
Det behöver inte betyda att du slarvar med fakta. Däremot kanske du frivilligt åtar dig att göra den enkla kompletteringsintervjun till en kollega som VAB:ar, eller att göra dagens ”Hallå där!” eller bevaka eftermiddagens okomplicerade presskonferens.
Du trotsar helt enkelt din gamla reflex att kasta sig över varje dags tyngsta story – för att i stället ta dig an arbetsuppgifter som ger dig luft och tid till den väsentlighet som din granskning utgör.
3) Använd hypotesmodellen!
Detta handlar om att tillämpa en av ledstjärnorna från SBI, Story Based Inquiry, nämligen att formulera en hypotetisk story. Och att göra det innan du påbörjar din research.
En god hypotes är som ett slags förlängd ingress som innehåller allt av substans som du vill kunna pröva i din granskning. Den är absolut inte huggen i sten – tvärtom totalt flexibel – men ett verktyg som hjälper dig koncentrera dina dyrbara arbetstid på väsentligheter.
Med hjälp av hypotesen kan du sedan avgöra vilken research som krävs: du delar upp hypotesen i konkreta faktapåståenden (”Mobbningen ökar/i kommunens skolor/eftersom resurserna skurits ned/trots att personalen slagit larm”) som du sedan kopplar till tänkbara källor (”Skolverket”, ”fd anställd”, ”avvikelserapporter”…) och vidare till konkreta arbetsuppgifter (”ring Skolverkets ansvariga”, ”sök Facebookgrupper för tidigare anställda”, ”begär ut listan över rapporterna”…).
Prövningen mot verkligheten visar om delar av hypotesen (eller hela) håller eller inte, eller måste skrivas om. Din story formas om i realtid och du får en konkret överblick som skapar en koppling mellan research och berättelse – och som inte låter byggandet av den sistnämnda vänta till två panikartade timmar före publicering.
4) Skapa ett samlat dokument!
Om du dessutom – i fortsatt linje med SBI-skolan – skriver ned både hypotes, metodval, åtgärder och research (anteckningarna från samtalet, länken till dokumentet, numret till caset…) i ett samlat arbetsdokument (eller i en anteckningsbok i Evernote, eller på ett kort i Trello…man kan välja olika verktyg men poängen är att allt ska vara samlat och lätt att hitta) så vet du hela tiden var du ska återvända för att hitta nästa steg nästa gång du får en stund över till din granskning.
5) Vårda ”nästa steg”!
Allra smartast är att placera ”att göra”-uppgifterna högst upp i dokumentet, så det alltid är dem du ser först när du återvänder till ditt projekt. Du minskar helt enkelt din egen startsträcka; kan lägga mindre tid på att komma ikapp och mer på att komma vidare.
Tänk på att dessa uppgifter alltid ska vara så konkreta som möjligt (”Ring myndigheten X” är en dålig uppgift jämfört med ”Ring myndighetens avdelning Y och fråga efter utbetalningarna till bolag Z”) och alltid vara direkt kopplade till hypotesen. Research som inte används för att pröva hypotesen är en mycket ineffektiv användning av din begränsade tid. Om du känner att du ”ändå måste kolla det där andra intressanta” så skriv in ”det där andra” i hypotesen eller spara det till nästa projekt.
6) Använd tipsaren!
Tipsare vet ofta mer än vad hen berättar i tipset. Många tipsare överdriver känslomässiga formuleringar om det skandalösa i tipset, men undervärderar ditt behov av konkret information: namn, platser, datum… Finns det möjligen dokumentation som tipsaren kan hjälpa dig hitta (utan att riskera att bli avslöjad om hen vill vara anonym) eller kan vederbörande tipsa om andra möjliga källor, eller till och med tänka sig att slå en signal själv och prata med den där galna chefen och spela in samtalet eller låta dig lyssna live…?
Vi har skrivit om det tidigare, men att gå till botten med tipsarens tillgångar kan vara det smartaste och mest arbetsbesparande en grävare kan göra. Få ur tipsaren så mycket som är möjligt utan att riskera källskyddet; det är en mycket bra strategi både för dig, för tipsaren och för storyn.
7) Utnyttja tekniken!
Mejl, sms och andra digitala former för skriftlig kommunikation, kan ha uppenbara nackdelar och risker (i synnerhet om man hanterar känslig information) men till en stor del av ditt arbete kommer dessa kommunikationsformer att vara radikalt överlägsna telefonsamtalet.
Inte bara för att det sparar tid, utan också för att både frågeställningar och förklaringar formuleras mer exakt. Om du kontaktar en expert kommer du inte att mötas av den initiala ”Nu får jag akta mig för att säga något känsligt eftersom journalisten överrumplar mig i ett läge då jag egentligen är stressad”-reaktionen; tvärtom kommer experten att uppskatta möjligheten att svara när hen själv får en stund över – alternativt ringa dig om svaret kräver en muntlig förklaring.
När det exempelvis gäller bokning av intervjutider får du dessutom en notering som inte är beroende av att du råkade höra rätt adress på telefon. (Även detta har vi skrivit om förr.)
8) Välj funktion före person!
Ibland är en viss person den enda du kan prata med om en viss fråga, och i så fall ska du testa varenda metod i boken för att komma i kontakt med vederbörande. Men ofta finns både kunskap, ansvar och erfarenheter fördelade på ett sådant sätt att vi faktiskt inte måste ha tag på just NN för att få svar på våra frågor.
Om statistikern du pratade med i somras är ledig – fråga kollegan! Om det ”perfekta” caset hoppar av – fundera på om det ändå inte funkar med det näst bästa! Och om tjänstemannen som fattade beslutet vägrar tala med dig – ställ frågorna till chefen och utgå från att hen kommer att veta eller ta reda på tillräckligt mycket för att svara på dem.
Genom att inte binda upp dig när du inte behöver göra det, så ökar chansen betydligt att du får de svar du söker – oavsett om de finns i en allmän handling, i ett experthuvud heller hos en ansvarig bolagsledning.
9) Höj inte miniminivån!
Den som arbetar med ett ämne under lång tid blir snabbt blind för sina egna upptäckter. Det som fick dig att säga ”Oj!” för två veckor sedan gäspar du åt i dag. Detta leder med automatik till att du känner en längtan efter att komma ännu längre, du blir din egen gransknings värsta kritiker och undrar ”om det här är nåt över huvud taget”.
Att höja ambitionsnivån behöver inte alls vara fel, och om du får indikationer på att din story är större än du först anat ska du kanske formulera om din hypotes (och prata med chefen om en senare deadline eller uppdelning av publiceringen).
Men då siktar du mot en högre maximinivå, och det är något annat. Att höja miniminivån för att du tröttnat på dina egna upptäckter är bara dumt – och extremt ineffektivt!
Prata om saken med din chef, eller kanske ännu hellre med en kollega som inte är så insatt i storyn. Den sistnämnda kommer med stor sannolikhet att säga ”Oj!” på rätt ställe, och påminna dig om vad det var du initialt gav dig på att undersöka. Förhoppningsvis får det dig att fatta att du visst har en grej.
10) Använd svansen!
Varje granskning får en svans av nyheter. Mer eller mindre lättgjorda uppföljningar, fortsättningar och ”raka puckar” som redaktionen kan välja att ta hem eller inte.
Mitt råd är att de ska tas hem – och förslagsvis av den reporter som har absolut kortast startsträcka, nämligen du! Du gjorde granskningen och lärde dig jättemycket om ämnet och skaffade dig jättemånga kontakter och fick ett helt litet lager av möjliga nya case, parallellhistorier, intressanta handlingar och bakgrundsinfo. Det vore naturligtvis ett rent resursslöseri att släppa allt detta efter publiceringen av själva granskningen.
Genom att förvandla det kvarvarande stoffet till nya nyheter kan du ta kontroll över ditt arbete också i den stressade vardagen – och redaktionen kan glädjas åt en aldrig tidigare skådad dominans i nyhetsjakten när ni plötsligt äger ett helt ämnesområde.
Det är inte alltid som alla arbetsledare ser fördelen med denna ”svans” av egna nyheter – redaktionens intresse för en story kan ibland svalna i ungefär samma takt som publikens ökar – och efter ett tag kan det vara klokt att fundera ut ditt nästa grävprojekt, inom ett nytt ämne. Men en handfull ytterligare nyheter kan man alltsom oftast räkna med efter ett normalstort granskningsprojekt, nyheter som kopplar ihop granskningsinsatsen med nyhetsjakten på ett sätt som ger stort värde åt redaktionen, och ytterligare grävtid åt reportern med den korta startsträckan.
Härom veckan skrev vi om fem allmänna handlingar som man kanske inte rutinmässigt begär ut, men som kan ge stoff till både nyheter och granskningar. Nu fortsätter vi enligt enklast möjliga modell – med fem till:
6. Anmälan.
Peter Jonriksson har skrivit en mycket uttömmande och uppskattad gästblogg om hur man hittar polisanmälningar, men polisens är ju långtifrån den enda kategorin anmälningar som kan vara journalistiskt intressanta. Försök tänka baklänges: vilken myndighet (eller annan institution) kan tänkas ha ansvar för att åtgärda systemfel och/eller granska enskilda felaktigheter inom det aktuella området? Ofta finns det fler än ett svar: inom vård och omsorg kan både Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg och den lokala patientnämnden ha fått anmälningar när något gått fel. De har lite olika roller men den som vill hitta så mycket material som möjligt för överblick, nyhetsjakt eller casesondering, gör klokt i att kolla med samtliga.
…och apropå ombudsmän så finns förstås även hela det offentliga ”förkortnings-Sverige” i form av Justitieombudsmannen JO, Diskrimineringsombudsmannen DO etc, som alla tar emot anmälningar från allmänheten inom skilda områden.
En dålig arbetsmiljö kan ha anmälts till Arbetsmiljöverket av skyddsombudet – vilket kan vara en enkel väg för dig som journalist att ”hitta” uppgifter och kritik som en orolig tipsare inte vill att hens chef ska få veta att du fått från henom.
…men knepet är egentligen inte att lära sig alla tänkbara vägar som en anmälan om missförhållanden kan ta i det offentliga Sverige – utan att inte missa kollen av om det finns någon rörande just ditt ämne!
7. Klagomålet.
En systerkategori till anmälningarna men kan vara värd att efterfråga specifikt. Arbetsförmedlingen har ett numera rätt väl fungerande system för att hantera klagomål från arbetssökande och andra som tycker att exempelvis jobbcoachföretag (som numera utför en tjänst som kallas stöd och matchning) missköter sig. Klagomålen registreras av en arbetsförmedlare och innehåller inte identiteten på den arbetssökande, men oftast den mesta övriga relevanta informationen om vad som hänt – inklusive vilket företag det handlar om samt uppgifter om vilken arbetsförmedlare eller tjänsteman på huvudkontoret som varit inblandad i ärendet. För några år sedan var samma klagomålssystem ett rätt värdelöst lapptäcke där det föreföll rätt slumpmässigt vilka klagomål som registrerades eller inte (det fanns en explicit avsikt att så mycket som möjligt skulle ”lösas lokalt”, och alla dessa fall dök upp och försvann odokumenterade). Men efter bl a SVT:s granskning av coachföretagen 2013 skärptes systemet upp, och kan i dag ge en ganska bra inblick i problemen kring denna typ av skattefinansierad verksamhet.
(Dock har långtifrån alla myndigheter lika väl utvecklade rutiner; ett aktuellt exempel på motsatsen är Migrationsverket, vars bristande dokumentation av klagomål och missförhållanden granskades av SVT Väst så sent som i somras.)
8. Korrespondensen.
Vi har tidigare tipsat om mejlen men fortfarande bedrivs en hel del offentlig korrespondens i Sverige på döda träd via snail mail. Bakom ett formellt beslut hos till exempel Arbetsförmedlingen eller Konsumentverket kan ligga rader av inlagor till och från det inblandade företaget. Begär ut korrespondensen och du får en bättre bild av både resonemang och händelseförlopp! När etableringslots-företaget Facera påstod att de avslutat sina uppdrag hos Arbetsförmedlingen helt på eget initiativ så visade korrespondensen något annat.
9. Inspektionsrapporten.
Att matsnusk engagerar vet fler än Janne Josefsson. Utbildningsradions Skolfront hittade 2009 rader av brister i de kök som borde tillhöra de allra renaste – skolköken. Själv hade jag några år tidigare fått möjlighet att följa upp köttfärsskandalen i Uppdrag granskning, med en kartläggning av tidigare liknande fusk, och där kommunernas inspektionsrapporter blev effektiva belägg för att köttfärskfusket inte var någon ny företeelse (vilket Icas ledning försökt göra gällande).
Tillsynsrapporter finns på många håll, helt enkelt därhelst någon utövar tillsyn. Från krogarnas alkoholutskänkning (tillsyn: kommunen) till skolans pedagogik (Skolinspektionen), från socialtjänstens insatser (Länsstyrelsen) till hanteringen av personuppgifter (Datainspektionen). För den granskande reportern utgör tillsynen en guldgruva med dubbla fyndchanser av kraftfull win-win-karaktär: antingen har tillsynsmyndigheten tagit sitt uppdrag på allvar och då finns där en fyllig rapport med ingående beskrivningar av händelseförlopp och ansvarsfördelning (kanske också bilder eller annan dokumentation) – eller så har de inte tagit jobbet på allvar, och då utsträcks förstås din granskning till att gälla tillsynsmyndighetens bristande tillsyn!
10. Protokollet.
Det kan låta givet men jag har ofta slagits av att offentliga protokoll visat sig vara betydligt mer innehållsrika än vad man kunnat föreställa sig. Ett klassiskt exempel är hos myndigheters personalansvarnämnder, där visserligen de mest ingående detaljerna återfinns i underliggande anmälningar och utredningar, men där nämndernas protokoll ofta ger en snabb och tydlig signal om vilka ärenden det kan finnas anledning att titta närmare på.
Man ska inte heller underskatta protokolls värde som rent bevismaterial; jag var en gång delaktig i en rätt stor granskning som till största delen kunde byggas på mötesprotokoll inifrån en arbetsplats som kunde räta ut en rad frågetecken och ta researchen vidare från det alltid lika frustrerande ord-mot-ord-läget.
Tänk på att det skrivs många protokoll bortom offentlighetens ljussken – men som för den delen inte är hemliga! Fundera över var i kedjan ett mer formellt möte kan ha hållits: en förhandling med facket, en överläggning med andra myndigheter, ett sammanträde med en specialgrupp…och testa helt enkelt att begära ut det.
Redan när vi gick över parkeringsplatsen till industriområdet i Borås så slog vi på tv-kameran. Det gällde att inte missa en enda ruta, för efter ett halvårs grävande i hemsidesföretaget Yellow registers bluffar mot sina kunder så var det dags för den viktigaste intervjun av alla. Den som kan hjälpa eller stjälpa ett gräv. Det är så klart ansvarsintervjun. Allt annat går att rädda i efterhand, men missar du den avgörande frågan under den här intervjun, så kan hela jobbet vara stekt.
Detta var min första tillsvarsintervju i mitt första reportage för Uppdrag Granskning, och vad jag inte visste då var att den skulle bli avgörande för min framtid. Men ja, jag var rädd. Och det ska du också vara. Men här är mina fem viktigaste tips för att klara den ändå.
Hemligheten är inte ens särskilt hemlig. Den är att vara väl förberedd.
1. Formulera frågor. Det gäller att veta vad de viktigaste frågorna är. Innan vi åkte hade jag och min redaktör Georgio Mantzaris delat in intervjun i olika frågeområden, funderat på vad de kunde tänkas svara, och skrivit olika varianter på följdfrågor. Det viktiga här är att fila på formuleringar, och nöta in de viktigaste av dessa frågor i olika varianter så att du vet att du kan ligga på tills du verkligen får svar. Du ska kunna dina frågor utantill sedan, du ska inte behöva läsa innantill, då förstör du hela dynamiken i intervjun.
2. Läs på. Du vet ofta redan svaren. Om intervjupersonen har varit i liknande intervjuer, eller varit i kontakt med dig på telefon eller skriftligen till andra, då har du oftast deras bästa argument där. Läs på, och kom på de finurliga motfrågorna.
3. Öva. Det är det viktigaste momentet för mig, jag vet att andra väldigt duktiga intervjuare gör på andra sätt, men jag behöver öva mig på att säga mina frågor högt. Det ska vara obehagligt att ställa till svars, det är att gå över osynliga linjer i sanden om vad som är en artig intervju, men just därför hjälper det att öva. Bäst är det med en kollega som kan alla motargument, men annars går det faktiskt bra bara med vem som helst, eller säg frågorna högt för dig själv innan.
4. Drick inte kaffe med intervjupersonen innan. Det är min egen regel, för att påminna mig själv om mitt uppdrag, och det är inte att vara trevlig och social utan det är att ställa en ansvarig person till svars för något viktigt. Även om vederbörande är en trevlig prick. Det är mitt uppdrag från mina uppdragsgivare, licensbetalarna. Men dricker vi kaffe innan blir gränsen lätt utsuddad, och intervjun för feg.
5. Lyssna. Stå på dig. Kräv svar. Det ska göras på ett artigt vis, med en trevlig ton, men utan att ge efter eller ge upp. Insistera på att få veta de verkliga argumenten, inte bara de talepunkter som intervjupersonen eller dess medierådgivare bestämt på förhand. Lyssna ordentligt på svaren, är det verkligen svar? Om inte, ställ frågan igen, på ett nytt sätt. Om inte det heller fungerar, lägg ut hela intervjun. I min intervju med dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) om vad han sa eller inte sa under ett möte med representanter för den irakiska regeringen så vägrade han svara på frågan ett mycket stort antal gånger. Den blev rätt talande ändå.
6. Ta med bevis. När den ansvarige personen nekar till att företaget/myndigheten någonsin betett sig som du säger, nöj dig inte där. Låt inte ord stå mot ord. Visa den ansvarige dokumenten, eller spela bandet med ljudinspelningen på den ljugande hemsidesförsäljaren.
Det var så jag gjorde i min intervju med Yellow registers ansvarige chef i Borås den där dagen. När hon i sten hävdade att de inte hade några säljmanus, och jag sedan räcker fram ett av dem, då blev hennes nekanden plötsligt väldigt ihåliga. Att vi sedan hade samtal inspelat som följde detta manus, ord för ord när de lurade sina kunder, gjorde hela intervjun. Ja, hela reportaget faktiskt.
Oavsett om vi jagar enkla nyheter eller genomför stora granskningar så gör vi klokt i att försöka ta reda på vilka dokument som kan hjälpa oss på vägen – och försöka ta del av dessa dokument.
Därför här en lista över dokument som du kanske inte tänker på direkt när du ska kolla ditt tips eller undersöka din hypotes – men som mycket väl kan visa sig vara din bästa vän i prövningen.
(Här pratar vi framför allt om offentliga handlingar som kan begäras ut hos myndigheter, kommuner osv. Glöm inte att det också kan finnas motsvarande intressanta handlingar hos det privata företag eller den ideella förening du undersöker – och ge inte upp på förhand inför tanken att ta del av dem. Du kan till exempel:
Fråga en källa, kanske tipsaren, om vederbörande kan ta fram dem.
Ställa en formell fråga till företaget/organisationen! Hänvisa till deras stolta policy om transparens och öppenhet. Fråga varför de vill dölja innehållet.
Undersök om det inte är ett dokument som en myndighet skulle kunna få del av – eller redan fått del av – och begär ut det därifrån i stället.)
1) Avvikelserapporten.
Min favorit. Kan heta olika saker inom olika myndigheter och förvaltningar, men utgör samma sak: dokumentet som upprättas när något gått snett. De mest bekanta är vårdens Lex Maria och omsorgens Lex Sarah, men de finns inom många sektorer.
För mer än tio år sedan (så länge sen att jag inte hittar några webbartiklar) gjorde jag tillsammans med bland andra Helena Bengtsson en genomgång av Kriminalvårdens incidentrapporter (där hette det så!) från rymningar från slutna anstalter, där vi bland annat kunde visa att en av årets mest spektakulära fritagningar hade kunnat undvikas om myndigheten bara dragit rätt slutsatser av en liknande händelse ett år tidigare. Vi baserade granskningen på en rejäl bunt avvikelserapporter/incidentrapporter, där alla identitetsuppgifter var maskade men vi ändå fick tillräcklig information för en tvådagars publicering som fick stort genomslag och betydelse för Kriminalvårdens kommande förändringar.
2) Internrevisionen.
Stora myndigheter i Sverige har en internrevision, som ska granska den egna verksamheten helt självständigt, och därför är direkt underställd generaldirektören. Revisionens rapporter kan både ge nyheter och input till granskning, och allra häftigast är det förstås när de visar sig befinna sig inom det ämnesområde man redan arbetar med.
(Arbetsförmedlingens pressavdelning hävdade att rapporten inte var färdig trots att den redan expedierats bland annat till regeringen. Vi fick ut den från annat håll och Arbetsförmedlingen fick sedermera skarp kritik av JO, i ett beslut som varje journalist bör påminna om varje gång man misstänker att en pressavdelning försöker sig på samma manöver en gång till.) (Plus att man i så fall förstås ska tillämpa det klassiska greppet att begära ut handlingen på flera olika ställen.)
3) Mejlväxlingen.
Välmeriterade grävveteranen Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren vann en gång en guldspade för en granskning till stor del grundad på mejlkonversationer. Han lyckades skildra de interna konflikter som skakat Vänsterpartiet i landstinget genom att ta del av mejl som kombattanter skickat från och till sina offentliga mejlkonton (flera var ju förtroendevalda i kommuner och landsting). Extra stor nytta hade han av den funktion som gör att ett nytt mejl även innehåller hela den historiska konversationen som man svarar på; på så sätt fick han ut även mejl som inte i sig själva postats från någon offentlig låda.
Den offentliganställdes mejlbox är i princip alltid offentlig, dvs du ska kunna ta del av ärende, tidpunkt och avsändare för samtliga mejl från en given tidsperiod, för att i nästa steg kunna ta ställning till vilka enskilda mejl du vill begära ut.
Man kan också be att få ta del av mejl som uppfyller vissa kriterier, exempelvis innehåller ett visst sökord. Jag har aldrig haft problem med att få myndigheter att göra sökningar i mejlkorgar.
Tänk på att inte begränsa dig till Inkorgen! Genom åren har jag gjort några av mina bästa fynd genom att också begära ut mejl från Skickat-korgen.
4) Årsredovisningen.
Jag vet att många journalister ryggar inför tanken att granska en årsredovisning, eftersom man föreställer sig att det är en enormt svårtolkad materia som kräver en examen i företagsekonomi för att begripa.
Den goda nyheten är att det där inte stämmer. Så länge din ambition inte är att kartlägga den multinationella storkoncernens skatteflykt kommer du att klara det – möjligen i början med viss Kan du kolla så jag fattat rätt-hjälp av en kunnigare kollega.
Väldigt mycket information i årsredovisningar står i klartext. Beskrivningen av det gångna verksamhetsåret (om än med varning för skönmålning), lönekostnader, könsfördelning, eventuella bonusar till vd…
Jag har själv varit inblandad i en flera kartläggningar där huvuddelen av nyhetsstoffet plockats från årsredovisningar, bland annat sommarens och förra sommarens genomgångar av bolagen som sålde asylboenden till Migrationsverket (med research av Johan Ekman respektive Linda Kakuli).
Några tips vid läsningen:
Tänk på att ”Årets resultat” inte är årets resultat. Det är oftast mer relevant att titta på siffran ”Resultat efter finansnetto”.
Kolla fotnötterna! Där står sånt som bonus till vd.
Kolla koncernbidrag! Det kan vara ett annat sätt än aktieutdelning att flytta pengar, t ex från ett dotter- till ett moderbolag (varifrån man sedan kan göra aktieutdelningen mindre iögonfallande).
Jämför med tidigare år! En jämförelse bakåt säger ofta mer om hur det går för bolaget än de enskilda sifforna från just detta år.
5) Bolagsstämmoprotokollen.
Protokollet följer oftast med årsredovisningen, men det kan vara smart att kolla med Bolagsverket om bolaget haft någon extrastämma, före eller efter den senaste ordinarie.
En annan viktig information handlar om ägandet. Det är i bolagsstämmoprotokollen som du kan utläsa i klartext vilka som äger ett bolag, och hur man fördelar en eventuell aktieutdelning.
Du kan också få matnyttig information om t ex val till styrelsen. När vi tidigare i höst granskade telefonbolaget 4one upptäckte vi att man bytt ut två av tre styrelseledamöter – varav den ene hävdade att det skett mot hans vilja. Bolagets ägare hävdade att det varit ett missförstånd, och att den ofrivilligt invalde representerats av ett ombud på bolagsstämman. Men när vi begärde ut bolagsstämmoprotokollet så stod det där att den nyinvalde ledamoten inte bara varit närvarande på bolagsstämman – utan dessutom varit protokollförare!
