De tusen frågornas fälla

image
Ibland måste man välja.

Att ställa frågor utgör på många sätt journalistikens kärnverksamhet. Oavsett om vi jobbar som refererande, nyhetsjagande eller granskande reportrar så utför frågeställandet själva fundamentet i verksamheten. Vi har svårt att ens föreställa oss hur den journalistik skulle se ut som inte ställde några frågor.

Samtidigt är vår tid begränsad – på jorden såsom på arbetet – och journalistiken kräver också mer av oss än frågeställande; idéarbete, inläsning, redigering, tidrapportering…

För den som vill hitta egna nyheter eller bedriva egen granskning gäller det att förstå värdet av att inte bara ställa frågor – utan söka svar. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Genom åren har jag sett rader av exempel på – och själv gjort mig skyldig till – ett allmänt frågeställande som inte alls lett arbetet framåt, utan i värsta fall sinkat hela arbetsprocessen.

Vi är som journalister fenomenalt duktiga på att komma på nya frågor om sånt som vore intressant att veta. Och om nyheter eller granskning handlat om ”allt som är intressant att få veta” och om detta dessutom vore möjligt att enkelt få svar på, så hade det inte varit något problem med detta.

Men tyvärr är tillvaron inte så enkel. Både nyhetsjakt och granskning är mycket mer precisa än vad man i förstone kanske förstår.

Visst, en nyhet eller en granskning kan handla om vad som helst. Men det betyder inte att alla svar på alla frågor skapar en nyhet eller leder en granskning framåt.

De meningslösa frågorna kan rufft delas in i två kategorier:

1) Frågor som går att besvara men som inte har någon betydelse för din story.

2) Frågor som skulle leda din story framåt men som inte går att besvara.

Observera att båda kategorierna kan låta superintressanta. Ofta mycket mer spännande än frågorna som går att besvara och leder storyn framåt.

Ponera att du som nyhetsreporter ska bevaka skandalen med en kommunal chef som använt kommunens kontokort till privata utgifter. På morgonmötet flödar tankarna om hur detta skulle kunna följas upp under dagen.

– Hur ser säkerhetssystemen egentligen ut hos kortföretagen? frågar någon.

– Man vill ju veta vad det betyder för majoritetens chans att klara valet! säger en annan.

– Hur stora summor handlar det egentligen om? undrar en tredje.

Av dessa tre frågeställningar väljer en förnuftig reporter att koncentrera sig på den tredje. Den första är utredningsbar men sannolikt helt irrelevant – eftersom det här rimligen handlar om kommunens rutiner kring sina kort och inte kortföretagens. Den andra frågan är jätteintressant men troligen helt omöjlig att besvara – eftersom det är flera år kvar till valet och det inte gjorts några lokala opinionsmätningar efter att skandalen briserade.

Visst, frågan om konsekvenserna för väljaropinionen kan tas med till redaktionsledningens möte då man kan ta ställning till om tidningen borde beställa en egen opinionsmätning för att kunna besvara den aktuella frågan, och tanken att undersöka kortföretagens säkerhetssystem kan vara en kandidat till redaktionens nästa konsumentgranskning, att ta ställning till vid nästa spånmöte om nästa månads satsningar. Men för dagsreporterns uppföljning av kommunens kortskandal är de gravt underlägsna den tredje frågan – som är både relevant för den aktuella storyn och förmodligen hyggligt möjlig att få svar på över dagen.

Meningslösa frågor brukar allt som oftast ställas av två sorters journalister: de som inte har någon erfarenhet av yrket och de som inte behöver ta ansvar för den vidhängande arbetsinsatsen. Typexemplet är en kollega som jobbar med något helt annat men som gillar att ”tänka högt” vid morgonmötet, eller arbetsledaren som missförstått chefsutbildningens kreativitetsmoment (och som inte heller är den arbetsledare som har ansvar för dagens slutprodukt).

De finns två tillfällen där risken för meningslösa frågor är större än annars. Antingen som i exemplet: morgonspån kring ”hur vi går vidare” på en given dagsnyhet – eller så när redaktionen som aldrig jobbat med granskande journalistik bestämt sig för att vinna en guldspade genom att låta två reportrar jobba en hel vecka med en research.

När vi pratar granskning så närmar vi oss en av hörnstenarna i den fantastiska Story Based Inquiry-metoden: en granskning innebär inte att en reporter tar reda på så mycket som möjligt om det ämne. Inte heller att samma reporter ställer så många frågor som hen hinner med om samma ämne. En granskning börjar med att reportern (i bästa fall i samråd med en klok arbetsledare) sätter upp en hypotes som sedan delas upp i kontrollerbara beståndsdelar, vilka sedan undersöks med metod/er som hela tiden korresponderar med innehållet i hypotesen. I en sådan process utesluts stegvis irrelevanta och obesvarbara frågor av sig själva.

Om hypotesen handlar om att förskolan har dålig koll på farorna i barnens utemiljö så ska metoden inte innehålla en enkät till kommunens grundskolerektorer. (Hur intressanta frågor man än kan tänkas ställa till dem.) Om metoden består i en systematisk genomgång av förskolornas avvikelserapporter så kommer ni inte att kunna besvara frågan om hur stort ett eventuellt mörkertal är. (Hur häftigt det än vore att få svar.)

Vi är journalister. Sätt en av oss i ett rum och rummet kommer på tre minuter att innehålla 437 superintressanta frågor. Föreställ dig sedan hur den mekanismen påverkar ett random morgonmöte med fler än en journalist närvarande.

Hade vi arbetat med oändliga resurser i ett evighetslångt tidsperspektiv så kanske vi hade kunnat fånga upp alla intressanta frågor vi kan tänkas komma på. Men för de flesta av oss ser verklighetens villkor radikalt annorlunda ut.

Därför gäller det att med jämna mellanrum ignorera den kreativa kollegan på mötet, eller aktivt argumentera emot den fritänkande chefen.

Tyvärr måste vi göra vissa val i jobbet.

Att ställa frågor är stort. Att söka svar är större. I alla fall för den reporter som vill komma framåt med sin story under givna resurser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *