* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.
* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.
Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.
Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)
Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.
Då lyckades David hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.
* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.
Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.
* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.
Åsa Erlandson och David Lindahl
Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.
Dagens gästbloggare är Åsa Erlandson, som tidigare bland annat skrivit om redaktörerna från helvetet. I dag är ämnet ett annat. Åsa Erlandson
Under 20 år som journalist har jag aldrig varit med om att en man vägrat vara med på bild. Däremot är det ganska vanligt att kvinnor inte vill. Vad det beror på låter jag vara osagt, däremot delar jag gärna med mig av några tips för att få fler kvinnor att ställa upp. De flesta samlade jag på mig när jag jobbade på sjuksköterskornas tidning, där det var en ständig kamp att locka fram kvinnorna. Självklart finns det många kvinnor som gärna ställer upp och inte alls är svårövertalade. Här fokuserar vi på de som tvekar av olika anledningar.
Fotografer har säkert ännu fler tips – så varmt välkomna att fylla på!
”Inte ska väl jag…” Här har vi kvinnan som är rädd att sticka ut och uppfattas som lite för mer av kollegerna om hon träder fram i tidningen (eller teveinslaget). Här gäller det att peppa och få henne att tvärtom se det som något positivt att ge arbetslaget en röst. Du är inte ”för mer”, utan modig! Du gör alla kolleger en tjänst! Ta chansen att äntligen ge röst åt er grupp!
”Då måste Gunilla, Mona och Linda också vara med.” Släkting till ”Inte ska väl jag…” Istället för att fastna i en diskussion om hur värdeslöst det är att göra intervjuer i grupp och ta gruppbilder, är det ofta smidigare att låta henne ta med sina kolleger. När de gruppratat en stund ber du att få tala med dem en och en, eller utveckla resonemanget med den du först ville prata med. Samma sak med (den förhatliga) gruppbilden: Ta den. Men be också om enskilda bilder. Ofta ligger det bara en osäkerhet bakom som sedan försvinner när huvudpersonen ändå fick ha kollegerna i släptåg.
”Fråga Göran istället.” Hon har doktorerat i ämnet, skrivit flera böcker och är en skicklig föreläsare. Ändå vill hon skicka fram sin manliga kollega istället, eller sin (manliga) chef. Här gäller det att med milt våld sätta ner foten och påpeka att du verkligen vill ha den bästa och den mest pålästa. Alltså dig. Och att du inte nöjer dig med någon sämre.
”Jag är inte snygg i håret.” En vanligare invändning än man kanske tror. Här handlar det inte om rädslan att säga eller göra något fel i tidningen, utan vanlig fåfänga. Efter att länge har försökt väninnevägen, ”jo du är jättefin!”, ändrade jag för några år sedan strategi och började med små uppfostrande samtal: ”Du är sjuksköterska. Du räddar liv. Du SKA inte vara snygg i håret!” Efter att ha fått denna lilla tankeställare och ett alibi inför omgivningen i form av ”den tjatiga journalisten som absolut ville ha mig på bild”, brukar det lossna.
”Jag blir aldrig bra på bild.” Här jobbar du mot en ofta livslång självbild. Smicker i kombination med trygghet brukar fungera. Lova att skicka er duktigaste fotograf, och att hon får se bilderna direkt i kameran. De flesta får en positiv aha-upplevelse, eftersom de aldrig blivit proffsplåtade förut.
”Neeej, jag vill inte.” Hon vill bara inte, punkt. Då är det dags att ta fram pekpinnen igen: ”I åratal har det varit gubbar, gubbar, gubbar i tidningen. Vill du att det ska fortsätta så?” När man gör om det obehagliga fototillfället till en chans att förändra världen – går det plötsligt bra!
Visst gör det ont... (Varför skulle annars chefen tveka?)
”Våra stories spricker inte.”
När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.
För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.
I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.
Du ska inte göra stories som spricker.
Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!
…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.
Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.
Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.
Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.
Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.
Den andra är att inte sälja in stories som spricker.
Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.
Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.
Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.
Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.
Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.
Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.
Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.
Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.
Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.
För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.
För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?
Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!
Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.
Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.
Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.
tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.
Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.
Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).
En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.
Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.
Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.
Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”
”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”
Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?
Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.
”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.
Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.
Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.
I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.
Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.
Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.
Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.
Myndighetens vinkel.
En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.
Tekniktidningens vinkel.
Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.
Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.
Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.
Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.
Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.
Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.
Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:
En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.
Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:
Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.
Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.
Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.
Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.
Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.
När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:
För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.
Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.
Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.
Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.
(Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)
Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!
Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.
Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.
Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.
Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.
Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.
Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.
Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.
Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…
Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.
