Gör inte stories som spricker

”Våra stories spricker inte.”

När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.

För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.

I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.

Du ska inte göra stories som spricker.

Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!

…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.

Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.

Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.

Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.

Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.

Den andra är att inte sälja in stories som spricker.

Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.

Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.

Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.

Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.

Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.

Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.

Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.

Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.

Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.

För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.

För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?

Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!

Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.

Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.

Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.

Det är en ganska skön känsla.