Månad: juli 2016

Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

wp-1469987016303.jpg

Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

Den lättkränkte
Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

Chansaren
Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

Åsa Erlandson
Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

Byråkrat-smittan, eller fem tips när du ska granska stora mängder inspektionsrapporter

I dag ger Marja Grill tips om hur man kommer längre med inspektionsrapporter, baserat på erfarenheterna från hennes och Carolina Jemsbys granskning #deutsatta. Posten finns också publicerad i det senaste numret av tidskriften Scoop.

“Följ pengarna!” “Vem är drabbad?” “Vad är vinkeln?”

Det finns många bra slagord, och ändå är det så lätt att hamna fel.

Man kan närma sig en granskning från olika håll. För mig börjar det sällan med ett klockrent tips, utan mer som en känsla av att “något är fel” här.

Med min senaste granskning, om gode män som missbrukar sin makt, började det med att jag höll på med något helt annat. Jag och min kollega Mari Forssblad gjorde en serie om LSS och stötte på flera fall där gode män var inblandade, på ett sätt som väckte vår misstänksamhet. Fall där de gode männen ville bestämma vem våra intervjupersoner skulle leva tillsammans med, vad de skulle måla naglarna i för färg, eller var de skulle bo. Men från en känsla till visshet, är resan lång.

För nästa fråga för en systematisk granskare är så klart – är detta enstaka fall? Var finns tillsynen och var finns det dokumentation? Det visade sig att de gode männen och förvaltarna ska kontrolleras av kommunens överförmyndare. Där var allt sekretess. Men Länsstyrelserna hade fått i uppdrag att börja granska kommunernas överförmyndare oftare, och Mari begärde ut samtliga inspektionsprotokoll, fyra år tillbaka i tiden. Vi började läsa. Och häpna. Hur kunde allt detta få pågå? Stölder, missbruk av pengar, och stark kritik ibland år efter år utan att något verkade hända.
Men ju mer man läser, desto större är risken att drunkna i materialet. Det lätt att gå vilse. Du har tonvis med material, men hur hittar du nyheterna, det övergripande missförhållandet, systematiken? Ett bra första steg är ett Excel-dokument .

Och vad, av alla saker som dokumenterats, är den rykande pistolen? Vilka kolumner ska vi ha? Det är lätt att sväljas av byråkratspråket, ledas på villospår, förföras av den torra prosan eller alla härliga siffror. Det vi var nära att tappa, det var närheten till de som faktiskt drabbas mest av detta.
För en inspektionsmyndighet, och särskilt en som har tillsyn över den som har tillsynen, så är det mycket som handlar om formella krav, och administration. Finns det dokument som är registrerade på rätt sätt, handlingsplaner, årsredovisningar? I det här fallet landade det ofta i att problemen berodde på det fanns resursbrister på kommunens överförmyndare, och att Länsstyrelserna uppmuntrande skrev att det blir nog bättre nästa år.

Då är det lätt hänt att man fångas upp i det: är missförhållandet kanske att det är sådan brist på resurser på landets överförmyndare? Det kan hända att det är det, också. Men då hade jag turen att få en kollega med färsk blick, Carolina Jemsby, som sa: “Men hur mycket pengar är egentligen borta?”

Och det var precis vad som behövdes. Det var vad vi nästan tappat bort bland alla pappershögar, att pengar, som samhällets sett ut gode män till att vakta, nu var borta. Och att det såklart mest påverkar de som nu står utan sina pengar. Det är ett större missförhållande, ett större problem, än vad brist på resurser är för kommunens överförmyndare. Det är det slutliga resultatet av denna brist. Eftersom dokumentationen var så torr och handlade så mycket om diarieföring, hur årsredoviningar skulle granskas och förutsättningarna för det, så blev de människor det handlade om egentligen, nästan osynliga. De som faktiskt blivit bestulna, eller av med sina pengar, eftersom ingen granskat deras gode mäns redovisning ordentligt. Eller som vi kom att kalla granskningen: #deutsatta.

Vi fick i många fall gå tillbaka och hämta in fler uppgifter, summor om hur mycket som saknades, och om det polisanmälts, till vårt Excel-dokument. I en hel del protokoll stod inga summor av hur mycket som var borta, utan Carolina begärde ut dem separat, från kommunen ifråga.
Nästa steg var naturligtvis att prata med dem som drabbats. Där fick vi problem, eftersom det är omvänd sekretess hos överförmyndare, så var det rätt knepigt att hitta de drabbade som fanns i inspektionsrapporterna enbart med initialer. Vår kollega Kenneth Ulander kom med en bit av pusslet: tingsätterna. I rätten, är nästan alla personuppgifter öppna. Och dit överklagar de som får nej av överförmyndaren.

Detta gav en ingång till att vi skapade en parallell databas med domar, som sedan blev en guldgruva, inte bara för att hitta människorna bakom siffrorna.

Vi gjorde också en film, en trailer till sociala medier, där vi bad om hjälp av drabbade.

En annan ingång var att prata med Länsstyrelsernas inspektörer. I vissa protokoll riktigt ångade det av frustration över kommunernas inaktivitet, och mycket riktigt fick vi god hjälp av att ringa de Länsstyrelser som granskat.

Så, mina tips när du ska granska stora mängder dokument, är som följer:

  1. Läs organiserat – dokumentera i Excel.
  2. Det kan ta ett tag innan du vet vad du letar efter. Gå tillbaka om det behövs.
  3. Ta ett steg tillbaka från byråkratspråket, vem handlar det egentligen om?
  4. Tingsrätterna: personuppgifter och fler detaljer kan finnas i domar.
  5. Inspektörerna: ta hjälp av de som kan mest och redan är arga; berätta att du läst deras rapporter och be om hjälp.

Marja Grill

Sämsta sommarjobben – och hur du hanterar dem

Förbättra utsikterna.
Förbättra utsikterna.

Sommaren är här och med den sommarutläggen.

Ett sommarutlägg är enkelt uttryckt en story som ”spånats fram” av en vikarierande arbetsledare och som sedan lämnats över till en vikarierande reporter som den vikarierande arbetsledaren inte känner och därmed inte tilltror att hitta egna stories.

Eftersom reportern inte heller känner arbetsledaren så tar reportern för givet att sommarutlägget är en genomtänkt beställning utifrån professionella överväganden kring vilken som måste vara den bästa och mest relevanta storyn just nu. I själva verket är detta förstås en grav missuppfattning eftersom sommarutlägget i själva verket är en slags nödlösning, men eftersom reportern inte känner till detta kommer reportern att glatt svara ja på frågan om vederbörande kan ta sig an storyn, och inte ens överväga att föreslå de intressantare idéer som reportern hade med sig till redaktionen.

Sommarutlägget karakteriseras av en, ofta flera av följande faktorer:

– Det är en grej som gjorts hundratals gånger förut.
– Den är inte på något sätt, ens med de mest generösa kriterier, en nyhet som skulle passerat nålsögat vilken annan tid som helst på året.
– Det är strängt taget inte alls en nyhet.
– Vi har inga idéer om någon ny vinkel på denna uttjatade grej som inte är någon nyhet.
– Huvudargumentet från arbetsledaren att göra grejen är negativt, typ ”Vi måste väl” eller ”Vi har inget annat”.

Möjligen finns det metoder att göra något mindre dåligt av dessa de sämsta sommarjobben. Låt oss tipsa om dessa metoder utifrån fem typexempel på sommarutlägg.

Typexempel 1: ”Många träffades och trivdes”

Beskrivning: Redaktionen bevakar ett sommarevenemang typ allsångskväll eller välgörenhetsloppis. Reportern förväntas skriva en artikel som å ena sidan inte ska vara en recension (som avslöjar att allsångsledaren faktiskt sjöng falskt) men inte heller ett rakt referat (för då hade vi lika gärna kunnat publicera texten som arrangören själv skickade in).

Lösning (enkel): Alltsom oftast gör sig dessa reportage utmärkt som så kallade bildreportage. Det vill säga: minimal textmassa/speaker, maximalt med levande bilder/ljud från aktiviteter och människor. Kom bara ihåg att ta namn på alla!

Lösning (alternativ): Ställ frågor om sex och politik! Det kommer att överraska personerna du möter, ge spännande svar och du kommer att som första reporter någonsin leva upp till redaktionens tio år gamla devis ”Vi ska göra det oväntade”.

Typexempel 2: ”Sommarporträttet”

Beskrivning: Du förväntas porträttera en person (i bästa fall) eller en företeelse (i andra fall) genom ett möte där personen själv – eller företeelsens talesperson – förväntas vara den huvudsakliga källan till informationen i texten. ”Jaså, du tycker det är trevligt att komma tillbaks till Sverige och hembygden så här på sommaren?” ”Jaha, ni ser ett ökat intresse för kaféer som erbjuder ekologiska bakverk?”

Lösning (enkel): Hitta på små faktarutor med korta svar på frågor av typen ”Favoritartist?” för att kunna minimera brödtexten. Ofta kan svaren skrivas i förväg för att sedan bara stämmas av med intervjupersonen. (”Ted Gärdestad”.)

Lösning (alternativ): Gör riktig research och konfrontera intervjupersonen på allvar. Vill hen egentligen inte bara slippa betala skatt i Sverige genom att vara skriven i utlandet? Ser inte marknaden rent bedrövlig ut för sommarkaféer på landsbygden?

Typexempel 3: ”Hur här?”

Beskrivning: Redaktionen identifierar en riktig nyhet någon annanstans och vill ta sitt publicistiska ansvar och undersöka sakernas förhållande även här. Men tyvärr är det ju nu sommar och tidningen måste fyllas och varje reporter måste skriva flera artiklar per dag så det får göras på enklast tänkbara vis – genom att ringa upp de ansvariga och fråga om det är lika eländigt här som där. Svaret blir sällan ja.

Lösning (enkel): Gör en nyhet på hur bra det ser ut i vår kommun. Låtsas inte att du gjort en egen granskning men framhäv inte heller intervjupersonens roll som ansvarig för den verksamhet det handlar om – och att hen därmed naturligtvis är extremt jävig i frågan om det förekommer några allvarliga missförhållanden av den typ någon annan avslöjat någon annanstans.

Lösning (alternativ): Ta reda på hur kollegorna på den andra redaktionen gjorde sin undersökning och gör samma – eller skippa helt detta ämne och fokusera på att kolla det tips du redan har, om missförhållanden inom helt andra verksamheter. Om chefen börjar skrika om tomma sidor erbjuder du dig att bevaka dagens välgörenhetsloppis.

Typexempel 4: ”Sommarproblem”.

Beskrivning: De finns överallt, från algblomningen till sjukvårdsbemanningen. Vissa problem hör sommaren till helt enkelt. Men att ringa experter för att ställa frågor som inte bara de utan även du kan svara på i sömnen är ingen drömsituation för någon journalist (utom möjligen för den reporter som skriver ut svaren redan före intervjun).

Lösning (enkel): Erkänn att ”det kommer varje år” och gör det till en del av storyn. Ju större faksimiler från tidigare år (eller arkivröster i ditt inslag) desto mindre ny brödtext måste åstadkommas.

Lösning (alternativ): Ta det på allvar är ”det kommer varje år” och kolla upp vad de ansvariga lovade förra och förrförra året och för fem och tio år sedan, och ta reda på varför det inte blev så. Och nöj dig inte med svaren du får från pressavdelningen utan begär ut handlingarna i ärendet, och mejlkorrespondensen mellan handläggaren och övriga parter.

Typexempel 5: ”Trendspaningen”

Beskrivning: Definitionen på en trend skiljer sig mellan årstiderna, och på sommaren sjunker ribban rejält. Ofta räcker det med att någon som redaktionen inte omedelbart kan avvisa som galen påstår att något är en trend, för att dinosaurie-nervositeten ska ticka igång hos den vikarierande arbetsledaren (eller i normalfallet kanske mer rädslan för tomma sidor i tidningen) och kräva reportage i frågan.

Lösning (enkel): Lägg maximalt antal påståenden i munnen på intervjupersonen, eller gör tydliga hänvisningar till att det är intervjupersonens utsagor som formar texten. På så sätt flyttas ansvaret över och om framtiden nästa månad visar att det var bortitok fel att ens kalla detta en trend, då faller skuggan i huvudsak på intervjupersonen och inte på dig.

Lösning (alternativ): Undersök med hjälp av avancerade researchverktyg (Google) hur het trenden verkligen är. Kolla vad som skrivs i internationella tidsskrifter, på branschsajter och i sociala medier. Om kunniga personer där tycks ovetande om den nya trenden så föreslå att du ska konfrontera representanten vid det kommande intervjutillfället. Om din arbetsledare inte uppskattar idén så föreslå att texten helt enkelt skrivs i ”Min sommar”-formatet, alltså att trend-företrädaren skriver en egen text. Du kan göra välgörenhetsloppisen i stället.

Missa inte våra tidigare poster om sommarvikariens gyllene regler, hur man fixar egna nyheter i sommarvärmen och rentav grejar granskningar, hur man blir en bra sommar-arbetsledare och hur man (som reporter) undviker att bli helt umbärlig.

Framtid utan fax?

Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

Minns ni faxen?

Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

Sedan kom internet.

Och faxen försvann.

Från alla kontor.

Nästan.

Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

(Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

(Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

Också från myndighetssverige.

Gästblogg: Skydda dig mot klickbetesfällan!

En av våra favoritkollegor i genren journalistikbloggare är Ulrika Hedman, som forskar på JMG om journalisters användning av sociala medier. Hon har på sin utmärkta blogg Eftertänkt uppmärksammat en norgehistoria som inte är särskilt rolig – men extremt intressant och lärorik. Det handlar om en teknik som i Sverige bland annat använts av nätektiven Peter Forsman när han hjälpte Plus att lokalisera ett lotteriföretag. Det norska fallet är lite tvärtom eller hur man ska uttrycka det…och Ulrikas post är så intressant att vi med glädje återpublicerar den här!

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.

Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla.

Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?

Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med.

Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser.

Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet.

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet.
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn!
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.

Ulrika Hedman

Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.