Jag mötte en gång för länge sedan en grupp journaliststudenter som beklagade sig inför det kommande fördjupningsprojektet.
– Vi har bara tio veckor på oss, sa de och förväntade sig nog sympati från den erfarne yrkesarbetande journalisten (jag var nog minst 23) som lyssnade intresserat.
De fick ingen sympati. Däremot blev de en återkommande anekdot på mina föreläsningar för journaliststudenter.
För man måste ju inte ha jobbat många veckor som journalist för att inse att tio veckor är en ocean av tid. I synnerhet om man har förmånen att få jobba i grupp med några andra.
Det är helt otroligt mycket tid ju. Och även om en genomsnittlig journaliststudent förstås inte har den rutin och access (möjligheten är få myndighetspersoner och andra att faktiskt ringa tillbaka när man sökt dem) som den med några år i yrket, så är tio veckor fortfarande en alldeles otroligt lång tid.
Den journaliststudent som fattar det kommer att dra nytta av det och göra ett projekt som kan kickstarta karriären. (Jag har mött dem.)
Den som inte förstår kommer att få en chock redan första veckan på sommarvicket. (Jag har mött dem också. Va?! Tre texter? På en dag???)
När man än upptäcker klyftan mellan tidsvillkoren på utbildningen och på redaktionen så resulterar kraschen ofta i en uppgivenhet.
– Vi har inte tid att göra nånting bra, hör man ofta från erfarna kollegor på både små och stora redaktioner.
I ett avseende är påståendet helt korrekt. Du har inte de tio veckorna som låg framför dig där på journalistutbildningen. Du har förmodligen ett dagligt produktionskrav som fått dig att för länge sedan avskriva alla tankar på mer ambitiösa knäck.
Och samtidigt. En rad reportrar på små och slimmade redaktioner gör varje år stordåd som renderar både uppmärksamhet, guldspadenomineringar och andra belöningar.
Fenomenet är obegripligt tills man tar reda på hur de gjorde.
Svaret är i väldigt många fall att de helt enkelt hittat ett smartare sätt att hantera konceptet tid.
De har å ena sidan accepterat att de inte kommer att få tio veckor av chefen – knappt ens tre veckor, eller en, eller tre dagar…
De har däremot förstått att även den mest stressade reporter har tre dagar – fördelade på tre veckor. Eller tre veckor fördelade på tre månader. Eller tre månader fördelade… Ja, ni fattar!
Det avgörande tricket för den reporter som vill göra ambitiös journalistik under slimmade villkor, är att lära sig hantera sin egen tid.
Håltimmesgräv är lätt att säga men svårt i praktiken. Håltimmes-personporträtt eller håltimmes-fördjupningsreportageserier är inte mycket enklare.
Första steget är att förstå att det går. Det går att dela upp en kvalificerad research över tid, liksom intervjuer och utgörning (skrivande, redigering, faktakontroll…).
Det går men det kräver träning. Du kan inte skjuta vilt i jakt på sanningen och nyheten, du måste arbeta strukturerat och målmedvetet. Du måste ha en metod som fungerar över dagar, veckor och månader. Och där de första stenarna bygger grunden för huset, de påföljande första våningen och nästkommande den andra och tredje och…
Första steget är förstås att göra sig oberoende av nyhetsflödet. Du letar inte den story som alla konkurrenterna just nu också jagar, du letar storyn som kommer att lämna konkurrenterna bakom om en månad eller om ett halvår.
Nästa steg blir att välja en metod som är möjlig att tillämpa över tid. Du väljer i detta läge bort ”Följa NN dagligen under åtta timmar” (åtminstone så länge ”åtta timmar” här förutsätter din närvaro på arbetstid) till förmån för en metod där man sätter andra i arbete och själv kan göra punktinsatser. ”Begär in rapporterna som ingen kollat men som samlade kommer att vara en guldgruva” till exempel. Eller ”Ta ut alla kvitton från representationen” eller ”Ta del av hela mejlväxlingen”.
Ja, det börjar ofta i dokument eller siffror. Men valet av vilka dokument och vilka siffror görs utifrån vad vi vet om verkligheten: tipsaren som övertygat oss om att där finns något att undersöka, det enskilda fallet som farit illa i systemet… Och naturligtvis kommer du tillbaka till de konkreta människorna och miljöerna när nyheten sedan ska få liv och gestaltning. Och då behövs sammanhängande tid. Men en ganska stor del av processen kan göras på fördelad tid.
(Ett givet tips här är förstås metoden Story Based Inquiry, som bland annat hjälper oss att minimera startsträckan varje gång vi ska gå tillbaka till vårt långsiktiga projekt.)
Sedan kommer din erfarenhet och kunskap att väga upp för ganska många av de där veckorna som studenten ägnar åt kaffedrickande och livsvalsångest.
Med rätt motivation att fortsätta arbetet, och rätt metod för att kunna göra det, så når den erfarne reportern minst lika långt som studenten med de tio veckorna.
Den journalist som klarar av att arbeta på uppdelad tid – har plötsligt väldigt mycket tid.
(Och mer om hur man hittar tid hittar du här.)