Journalister anklagas ibland för att överdriva motsättningar och dramatisera verkligheten.
Det stämmer säkert – men jag har också sett väldigt många exempel på raka motsatsen.
Reportrar som berättar om nyheter på ett sätt som får publiken att tro att de tillkommit av sig själva, eller åtminstone utan hårt arbete. Trots att det i själva verket handlar om något helt annat.
Journalister har nämligen ett ganska dåligt minne, vilket i dessa fall spelar oss ett spratt.
När vi jobbar med en story över tid dyker vi alltsom oftast på olika hinder och besvär under resans gång. Inte sällan bestående av personer som inte vill berätta hela sanningen, och/eller inte vill låta oss ta del av allmänna handlingar.
Det tar hårt arbete för oss att ta oss förbi dessa hinder. Hitta historien som de inte ville att vi skulle få reda på. Hitta fram till intervjun med den ansvarige som tvingas försöka förklara sitt agerande i stället för att låtsas att det inte finns någon som ifrågasätter det.
När storyn sen ska göras ut så spelar minnet oss ett spratt. Vi glömmer helt enkelt hur jobbigt det varit. När vi väl fått dokumenten slutar vi förbanna det faktum att det krävdes tre veckors tjat att få ut dem. När erkännandet väl kommer från den ansvarige chefen har vi inte längre top of mind att chefen under lång tid skickade fram fyra pressekreterare för att slippa prata med oss.
Många säger i detta läge att det viktigaste inte är hur vi fick fram nyheten, utan själva nyheten. Vilket förstås är helt korrekt.
Däremot håller jag inte med om att vi inte alls ska berätta om själva vägen fram. För den väg och den insats som krävts för att hitta en nyhet, kan också säga något viktigt om personen eller organisationen som försökt hålla undan sanningen från offentligheten.
Vi ska alltså självklart, som en del av storyn, berätta hur det gick till att få fram den. Och berätta om svårigheterna som de ansvariga orsakade.
Det gör i tio fall av tio storyn mer intressant.
qp6gcv
fm4wjx
fyx9wn