I dag publicerar vi en brandfackla av erfarne kriminalreportern, journalistutbildaren mm Peter Jonriksson, som ser det offentliga Sveriges fönster stängas igen.
Datainspektionen orsakar panik i domstolarna, och jag fruktar att vi står inför ännu en begränsning av insynen i svenskt rättsväsende.
Någon vill fortsätta skjuta integritetsmygg med sekretesskanoner och blåsa ännu fler hål i offentlighetsprincipen.
Jag börjar bli ganska trött på att höra mig själv orera i det här ämnet. Trodde jag var lika färdig med det som med Quick-skandalen, Bjästa-fallet eller den spanske Kyrkoplundraren.
Men så såg jag lappen i Sundsvalls tingsrätts reception.
Sveriges domstolar har stängt ner allmänhetens terminaler på obestämd framtid.
Datainspektionen har upptäckt att några domstolar missat sekretessmarkeringar på ett antal skyddade namn som förekommer i olika mål.
Inte bra.
Det måste fixas.
Men när jag läser Datainspektionens och domstolarnas (domstolsverkets dnr 1835-13) skriftväxlingar om det hela är det något annat som upptar tillsynsmyndighetens intresse – de verkar uppriktigt bekymrade över att allmänheten överhuvud taget kan ta reda på vilka personer som får sin sak prövad i domstol.
Datainspektionen formulerar det så här luddigt – och nej, jag begriper det inte heller:
”De uppgifter som finns i allmänhetens terminal går utöver vad som krävs för att upprätthålla allmänhetens rätt till insyn”.
Då spelar det ingen roll att Domstolsverkets Agneta Kornstrand i ett yttrande (1835-2013) pedagogiskt förklarat att alla handlingarna som finns i terminalen är allmänna handlingar. Att det finns ett rättssäkerhetsvärde i tillgång till information om rättsfall, och att Tryckfrihetsförordningen och Offentlighets- och sekretesslagen går före Personuppgiftslagen i sådana här frågor. Detta är så självklart för de insatta att man inte föreslagit några som helst förändringar runt terminalen i den nya domstolsdatalag som för närvarande utreds, enligt Kornstrand (Ds 2013:10).
Så domstolsverkets panikåtgärd blir att stänga terminalerna. Och fundera ett tag.
Det som skrämmer mig mest är luddigheten. De högst oklara grunderna för Datainspektionens vilja att begränsa sökmöjligheterna vid svenska domstolar.
Vi som jobbat länge med rätts- och kriminalbevakning har fått se flera inskränkningar i offentligheten på precis lika tveksamma grunder.
Det presenterades som en seger för öppenheten när det 1999 blev möjligt att begära ut sitt eget brottsregister från polisen. Det ingen pratade högt om var att man samtidigt hemligstämplade i stort sett alla uppgifter om enskilda personer i brottsutredningar. Polisen kan sedan dess tämligen ogranskade beskriva den egna verksamhetens förträfflighet.
Ungefär samtidigt blev det besvärligt hos åklagarkammaren. Åklagarbeslut är som vi vet alltid offentliga. Men myndigheten tillåter inte att man söker beslut med hjälp av namn eller personnummer. Man måste ha ett ärendenummer. Som man inte kan hitta om man inte får söka på namn.
Några år senare stoppades möjligheten att begära ut passfoton på enskilda från polisen. Den gången hade man hittat några sådana foton hos personer misstänkta för mordet på en svensk fackföreningskämpe. En person som i övrigt förde sin kamp öppet och varit på bild i flera tidningar.
Skulder hos kronofogden liksom våra taxerade inkomster är offentlig handling. Men att snabbt kunna ta del av dessa faktakontrollerade uppgifter via internettjänster gick inte för sig, ansåg bland andra Skatteverkets generaldirektör. Och det var kanske skönt att grannen inte kunde kolla om man missat en dagisräkning eller TV-avgift. Men allra skönast var det nog för landets alla skojare och fifflare – med nolltaxering och stora skulder – som ostört kunde skoja vidare.
Den här listan kan göras mycket längre. Poängen är att myndigheterna oroar sig väldigt mycket över vilken information man – och i synnerhet journalister – kan få tillgång till tack vare offentlighetsprincipen.
Det skrämmer mig att de dessutom lyckas genomtrumfa den ena begränsningen efter den andra utan att argumenten om öppenhet och rättssäkerhet överhuvudtaget verkar höras.
Kommer detta att sluta med att det blir omöjligt att överhuvudtaget söka individer som varit parter i domstol? Att man inte längre kan söka fram en dom och avfärda lögnaktiga rykten på nätet, eller konstatera att personen som sökt EU-bidrag är dömd för bedrägeri flera gånger? Blir det lösningen – eftersom domstolarna inte anses kunna skydda sekretessbelagda identiteter?
De enda som i all korthet verkar ha noterat det som händer är några branschtidningar – domstolsverket tycks ha ställt sin pressjour i högsta beredskap helt i onödan.
Vem ska på allvar ingripa mot denna förskingring av öppenheten?
Hur ska vi förklara för medborgarna varför det är viktigt? Det är väl ingen som vill skylta med sin rattfylla eller skilsmässa i en datorterminal? Speciellt inte de mäktiga och folkvalda. Då är tystnaden att föredra.
Till veckan drar jag igång den årliga kursen ”Grävandets grunder” för journaliststudenterna här på Mittuniversitetet. Jag drar ett rött streck i mitt manus, över stycket om allmänhetens terminal.
”Obs kan komma att försvinna”, skriver jag i marginalen.
Peter Jonriksson
Adjunkt i journalistik, Mittuniversitetet
Rätts- och kriminaljournalist
Samhällsjournalist
Hej jag har blivit anklagad för att ha misshandlat en personalen på ett behandlingshem. Jag har inte fått en se någon anmälan eller några dokument alls. Så dom har tvingat mig lämna hela mitt hem , tog ifrån mig barnen .använt sig av mina uppgifter och sätt till att jag är folkbokförd där .lämnat ut min Jag spelade in ljudfiler som jag berättade att jag hade .jag har inga rättigheter alls . 2 tim i veckan med barnen för något som jag inte har gjort. Nu ska jag gå vidare och strunta i det som varit . Jag har massor att visa och jag trodde soc skulle reagera. Men dom har tydligen gjort en massa fel som dom inte klarar av att stå för. Så istället står jag med alla konsekvenser och ska åka till ett nytt ställe för att få tillbaka mina barn. Jag har förstått rätt mycket efter 20 år med soc och ca 33 behandlingshem . Det är visst bättre att försöra andras liv än att stå för sina misstag. Jag har massor som det finns bevis på . Jag har suttit och skrivit om detta i flera veckor utan svar ifrån någon. Det var en högt uppsatt barnläkare som sa att jag skulle ta detta med en journalist och hon sa att hennes namn inte skulle vara uppskattat av soc om de fick veta. Så det är verkligen alvarligt men nu får det vara sista brevet