Författare: Mikael Grill Pettersson

Sommarvikariens gyllene regler

Sommaren behöver inte bara vara lugn.
Sommaren behöver inte bara vara lugn.

Då var sommaren här igen, och med den sommarvikariernas inträde på redaktionen.

Eller för att vända på perspektivet: redaktionens mottagande av sommarvikarierna.

Vi vet att många av våra läsare tillhör kategorin som nu tar sina första steg ut på arbetsmarknaden efter den långa förvaringen i utbildningsväsendets mjuka rum. Vi vet att ni vet att det är över nu. Och det börjar nu.

Här några enkla ord på vägen, baserade på egna erfarenheter som kollega, arbetsledare – och vikarie:

1) Sätt igång direkt!
Får du inte något utlägg första dagen? Hitta en egen nyhet! Har du ingen på lager? Uppdatera den senaste du gjorde på utbildningen! Får du en fråga om ett halvljummet utlägg? Åk på den!

Jag har själv vid åtminstone tre tillfällen fått möjlighet att ta mig an luddiga men akuta nyheter redan första dagen på sommarviket – som alla snart visat sig vara jättestories som toppat sändningen på kvällen. Jag inser att det till största delen berodde på tur, och på ett visst förtroende från chefen och/eller brist på folk – men jag vet också att en del berodde på mig. Nämligen den delen som sa ”Visst!”

(Och nej, de kommer inte att lyfta storyn ifrån dig när den visar sig vara en riktig nyhet. Möjligen får du jobba ihop med en mer erfaren reporter – eller en annan sommarvikarie. Vilket inte behöver vara dåligt.)

2) Lär dig systemen!
Ett webbpubliceringsverktyg, en researchtjänst och ett redigeringsprogram kan kännas övermäktigt att ta in den första dagen. Nå, men återvänd då en dag senare och se till så allt sitter. Det finns nämligen ett läge som är mycket sämre lämpat för att testa din kunskap om systemet.

Det skarpa läget.

3) Kom med egna idéer!
Det finns på de flesta redaktioner en enkel sak som avgör vilka reportrar som får jobba med egna stories och vilka som inte får det. Vilka som i stället får de lite halvtråkiga utläggen av ”Du kan väl kolla om det är nåt?…”-typ. De reportrar som initierar egna stories får göra dem och kan avböja utläggen.

(Ett tips är dock att inte säga nej direkt utan först höra vad det handlar om. Ett spännande utlägg kan du förstås vara intresserad av.)

4) Gör ut!
Det kan låta självklart men jag har sett hundratals idéer försvinna i evighetslånga researchträsk. Tyvärr är det ibland frestande för både reporter och arbetsledare att säga ”Kolla lite mer så stämmer vi av på torsdag” i stället för ”Kör!” – och detta just i det läge då storyn i själva verket skulle behöva den uppstramning som ”Vi kör på torsdag!” ger.

5) Kör inte på torsdag!
Torsdag och onsdag är dåliga dagar för egen journalistik. Jag fick höra det av en erfaren kollega på Tvärsnytt nån gång på 90-talet och det håller forfarande.

Förklaringen är främst att nyhetsflödet är som mest självgående då: händelsenyheter och utspel får trängas med alla reaktioner och uppföljningar på nyheterna från veckans början. Sedan på fredag börjar det lugna ned sig igen, inför helgen.

6) Lägg inte stories!
Ett gammalt råd som tål att upprepas. Självklart ska du inte pressa in verkligheten i en drömtänkt morgonmötesmall, men om du lärt dig verktygen för nyhetsjakt så hittar du en annan story att ta med tillbaks till desken.

Den kan vara lite annorlunda, den kan vara helt tvärtom, den kan rentav vara en helt annan – men den kommer! Sedan är det upp till chefen att gilla den eller inte. Du kan i vart fall vara helt säker på att chefen gillar att du inte kommer tillbaks tomhänt.

7) Famna ämnet!
Jag har hört många elaka saker om sommarvikarier och en av de elakaste var att Man fick hålla handen hela vägen in i redigeringen. Det betyder att reportern ingenstans tog över storyn och gjorde den till sin egen. Hellre än att gå och fika eller göra något annat i väntan på att ”rätt” person ska ringa tillbaka – lägg din förmiddagstimme på att plöja alla artiklar som skrivits i ämnet, och gärna också originaldokument som utredningar, beslut och promemorior. Du blir påläst om ämnet och kan om inte annat ställa betydligt bättre frågor när personen du sökt efter en timme ringer upp.

Det värsta som kan hända efter det första kollsamtalet är att du vid återkomsten till chefen får ett gäng påfrågor som du inser att du missat att ställa, men som du också inser är fullständigt självklara. (Okej, skulle det ändå inträffa är det bara att bita ihop och ringa tillbaks en gång till. Vi rekommenderar inte strategin att börja argumentera med chefen om påfrågornas relevans. Vi skulle direkt avråda från strategin att ljuga och börja hitta på svar för att undvika genansen.)

8) Använd kollegorna!
En gammal favorit som fortfarande håller – och även gäller (eller borde gälla) mer erfarna reportrar.

Jag gick en gång på stan med en kompis som alltid frågade folk om vägen utan att ens börja leta själv eller titta på någon karta (detta var före Google Maps med GPS i mobilen). När jag frågade varför hon gjorde det sa hon att ”Jag gillar ju själv att hjälpa andra om jag kan, så jag utgår från att andra också gör det!”

Samma regel gäller på redaktioner.

(Undantag: stressade arbetsledare som jobbar för dagen. Dessa vill ha besked, inte nya frågor.) (Möjligen ”Ska vi köra?”)

9) Förminska dig inte!
Eller åtminstone inte dina stories! Jag har genom åren (och somrarna) sett ett otal lysande egna nyheter förvandlas till korta morgoninslag trots att det fanns potential för en stor satsning, samtidigt som jag sett huvudsändningar toppas av betydligt ljummare nyheter. Som av en tillfällighet har den första storyn hittats av en vikarie och den senare av en tung veteran!

Men det är inte alltid redaktionen som malt ned vikariens idé – ofta har vederbörande själv föreslagit det lilla formatet, som en slags säkerhetsventil mot kritik för förhävning.

Varje gång jag hör en vikarie inleda en insäljning med orden ”Det är ingen kioskvältare men…” så osäkrar jag min skjutjärnsanalys. Varför är det ingen kioskvältare? Vad saknas? Är det något i storyn som inte gör den jätteintressant eller nåt i reportern som inte vågar förstå det?

Är du rädd att du ska få kritik för att du sålt in din story för hårt? Det behöver du inte vara – dina chefer kommer att ta ned dig på jorden långt före publicering om du låtsats att det är en kioskvältare som det inte är. Ett tips är att vid det första mötet med chefen alltid börja med att beskriva storyn (börja med ”Jag har hittat en grej om…”, spara det mest uppseendeväckande till slutet och berätta storyn däremellan. En variant om du har ett nytt spännande begrepp som väcker nyfikenhet kan vara att börja med att fråga ”Har du hört talas om…?”), men sedan ha som reflex att svara ”Ja jag tycker ju det” på alla påfrågor av typen ”Tycker du att det är en bra grej?”

10) Ha kul!
En sommarsejour innehåller inte bara generellt färre givna tunga utifrånnyheter än motsvarande period höst, vår eller vinter. Den innehåller också ett betydligt större utrymme att göra stories efter eget huvud – tunga eller lätta – och därtill en större öppenhet för nya formgrepp vid utgörandet (cheferna är ofta också vikarier; reportrar som känt sig instängda i den ordinarie organisationen och nu vill visa hur man kan jobba mer välkomnande mot nya idéer).

För att inte tala om att sommarkvällarna brukar erbjuda betydligt fler trevliga after work-möjligheter på stadens uteservering än resten av året. Och på reportageresa i länet kan man testa glass!

Vilka är dina bästa tips till sommarvikarien? Och vad vill du som är ute på vikariat läsa mer om? Fyll på i kommentarerna.

(Sen rekommenderar vi förstås gärna några gamla favoritposter till sommarvikarien, exempelvis den om hur man hittar nyheter, hur man gör vardagsgräv, hur man vässar egna stories, hur man hittar case och hur man får tag på folk.

Sen kanske också vår överlevnadguide för praktikanter och reflektioner om julnyheterna kan äga viss relevans, från ett lite annat perspektiv.)

Gästblogg: Hur avgöra legitimiteten i undersökningar?

Dagens gästskribent är Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus och flitig debattör i frågor om undersökningars tillförlitlighet. Tveklöst är Torbjörn själv en aktör på den marknad som opinionsundersökningar blivit – men han har också intressanta tankar tyckte vi. (Och den som tycker han är helt ute och cyklar på någon punkt är varmt välkommen att säga emot i kommentarerna – eller rentav höra av sig med en idé om en svarspost!)

Torbjörn Sjöström

Undersökningar är ett bra sätt att skapa intresse och en spännande undersökning är en väldigt bra grund för att skapa en artikel. Men vilka mätningar kan man lita på?

Undersökningar och statistik kan låta krångligt, det används ord som kan upplevas som avskräckande och få det att verka som någon mystik, men i regel är det inte så svårt som det kan verka, det finns väldigt få hemliga formler som utnyttjas, grunden är relativt enkel och är faktiskt baserad på två saker:

Sunt förnuft och slumpen.

Grundregeln är att lita på magkänslan, var kritisk, verkar en siffra för bra för att vara sann, så är den tyvärr ofta det. Det betyder så klart inte att man skall avfärda spännande upptäkter, men man bör granska det noggrannare.

Några tumregler:

  • Är resultatet överraskande, kontrollera extra noga.
  • Urvalet måste vara slumpmässigt oavsett metod. Kan respondenter själva aktivt söka sig till en undersökning så kommer det ge snedvridningar på något sätt.
  • Telefon och webb går bra förutsatt slumpmässigt urval.
  • Bortfallet ännu så länge inget problem i telefonintervjuer.
  • Akta er för ledande frågor eller obalanserade svarsalternativ. En undersökning är inte en intervju, man strävar här alltid efter att ha en neutral fråga och balanserade svarsalternativ.
  • Det går bra med färre än 1 000 intervjuer.
  • Kontakta undersökningsföretaget vid tveksamheter, de är ansvariga för första publicering, och skall kunna ge tillfredställande svar. Dock kan de bara kommentera de data som är publicerat.

Det fina med undersökningar är att man genom ett fåtal intervjuer faktiskt kan dra slutsatser om en mycket större grupp, t ex hela svenska folket. Om man utgår från detta perspektiv, genom att t ex genomföra 1 000 intervjuer kan man dra slutsatser om 7 miljoner röstberättigade svenskar. Det är 0,14 promille av befolkningen. Hur kan det räcka?

Svaret är slumpen. Genom att alla röstberättigade svenskar har en känd sannolikhet att väljas ut för intervjun så kan man genom slumpens fantastiska egenskaper få ett urval som är representativt på ålder, kön, inkomst och framförallt åsikter.

Det är ju åsikterna man vill mäta, inte hur många män/kvinnor det bor i sverige. Den lilla grupp man väljer ut skall ha åsikter som stämmer överens med hela populationen som man vill mäta.

Slumpen fixar detta.

I regel används primärt idag två metoder för att genomföra kvantitativa undersökningar (för att kunna dra slutsatser kring en större grupp än den tillfrågade) i Sverige. Genom telefonintervjuer och webintervjuer (postala undersökningar förekommer också, men i mindre omfattning).

Båda metoder har olika styrkor och svagheter.

Om vi börjar med telefon, så är registret lätt att få tag på, alla har ett (eller flera) telefonnummer och näsan alla har nuförtiden registrerade nummer (det var värre för några år sedan då fler hade oregistrerade kontantkort), m a o urvalet kan anses vara slumpmässigt på befolkningen. Samtidigt kan det vara svårt att ställa känsliga frågor, finns risk för s k intervjuareffekt, respondenten kan ledas att svara utifrån påverkan av den som intervjuar. Det är också så att andelen som inte svarar har stadigt ökat (bortfallet).

Intervjuareffekten och bortfallet har visat sig ha mycket liten faktiskt påverkan på resultatet, t ex bortfallet verkar fortfarande vara slumpmässigt och de flesta intervjuare är professionella.

Undersökningar baserade på telefonintervjuer kan anses vara väldigt trovärdiga. Men det största problemet är kostnaden, det är få som är intresserade av att betala det pris som det kostar att genomföra denna. Det är också praktiskt svårt att genomföra vissa typer av undersökningar, t ex om man vill visa bilder eller film.

Webundersökningar är som insamlingsmetod bättre, man kan visa bilder och film. Intervjuareffekten är obefintlig och respondenten har i regel lättare att svara på känsliga frågor. Däremot är urvalet en mycket större utmaning.

Det finns inga nationella epost register. Hur kan man dra ett slumpmässigt urval på tex alla röstberättigade?

Undersökningsföretagen löser detta genom att bygga upp minisverige (paneler). Två huvudteorier används. Slumpmässig rekrytering och självrekrytering.

Slumpmässig rekrytering utgår från nationella register där man väljer ut respondenterna slumpmässigt och sedan bjuder in dem att delta i panelen. För att få vara med måste man bli både utvald och tillfrågad.

Självrekrytering går ut på att man låter alla som vill vara med, t ex genom annonser och sponsrade länkar. Ofta lockar man med någon form av belöning, som lotterier och avancerade shoppar där man kan växla in sina poäng mot fina saker.

Novus har genomfört Sveriges största studie, finns att ladda ned här.

Syftet var att avgöra om det fanns någon skillnad mellan självrekryterade paneler och slumpmässigt rekryterade. Det korta svaret är ja, ett antal negativa effekter finns i självrekryterade paneler som gör att deras tillförlitlighet minskar kraftigt. Läs mer i Novus rapport.

1 000 intervjuer är inget bra nyckeltal.

Det händer inget magiskt med tillförlitligheten när man uppnår 1 000 intervjuer. Varför just detta intervjuantal har blivit någon form av sanning är snarare en förenkling. Denna förenkling möjliggör att man även kan säga något om undergrupper, tex unga män och ändå ha tillräckligt många intervjuer för att felmarginalen inte skall sticka iväg. Om en undersökning är genomförd på ett slumpmässigt urval så kan man dra bra slutsatser på t o m 100 intervjuer. Men under hundra så brukar felmarginalen bli större än skillnaden mellan de olika svarsalternativen.

Självklart är detta en grov förenkling av hur undersökningsbranschen ser ut, men detta räcker för att kunna hantera de enklaste fallen.

Ekot gjorde sina riktlinjer publika under 2013, där förordar Ekot nästan enbart telefonintervjuer. Detta är på många sätt en för hård tolkning, där de satt ribban väldigt högt för att inte råka ta med någon felaktig undersökning. Det hade varit bättre om de snarare fokuserade kring om urvalet var slumpmässigt eller inte, dock vill Ekot samtidigt begränsa antalet undersökningar kraftigt, och med det i åtanke så kan man förstå deras inställning.

Lite mer information om undersökningar finns att läsa här:

Telefon eller webb, urvalet är centralt: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/telefon-eller-webb,-urvalet-aer-centralt.aspx

Vad är representativitet: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/vad-aer-representativitet.aspx

Hur kan väljarbarometrar skilja sig åt så: https://politikerbloggen.tv4.se/2012/12/12/hur-kan-valjarbarometrar-skilja-sig-sa-mycket-at/

Dåliga undersökningar ger uppseendeväckande resultat: https://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat

Undersökningsbranschen måste ta ansvar för sina mätningar: https://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/varning-for-sjalvrekryterade-paneler

Skandalen har stärkt SD-anhängarna: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skandalen-har-starkt-sd-anhangarna_7709264.svd

Om Mediernas granskning av undersökningar: https://www.expressen.se/debatt/visa-felmarginalen-i-valjarbarometrarna/

Torbjörn Sjöström

Gästblogg: Dejtingsajter och Facebookgrupper – så hittar du källor på avstånd

Dagens gästbloggare är Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr från tidningen Byggnadsarbetaren, som grävt om en svensk byggjättes förehavanden i andra länder. De delar med sig av sina erfarenheter av hur man hittar källor i andra länder – online och offline.

På tidningen Byggnadsarbetaren bestämde vi oss för att granska byggföretaget Skanskas utlandsverksamhet. Vi hade några huvudspår klara men började med att bland annat prata med fackliga organisationer och skanna av lokala nyhetsmedier (Google Translate är din vän!) i länder där Skanska är verksamma.

Vi valde sedan att fokusera på en svartlistningsskandal i England och på att arbetare i Peru hade stämt företaget efter att de utsatts för en kidnappning då de arbetade för Skanska. Nu var det knepiga att, från Sverige, hitta fram till relevanta källor i respektive land.

I Peru var arbetarnas advokat en nyckelfigur. Via peruansk webb-tv visste vi hans för- och efternamn samt hur han såg ut men där tog det stopp. Det finns hundratals, kanske tusentals personer med samma namn i Peru. Varken Facebook eller Paginas Amarillas (Gula Sidorna) kunde hitta fram till rätt person. På Google gav en sökning på namnet drygt 2 000 träffar. Förfinade man sökningen genom att lägga till ”AND Lima” i söksträngen krympte resultatet till knappt 300 träffar. Vi gick igenom allihop. Precis när vi höll på att ge upp träffade vi rätt. På en peruansk dejtingsajt hittade vi en bild på den person som vi sett prata i tv. Där stod också hela hans namnföljd (i Sydamerika är det vanligt att man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman). Nu kunde vi hitta honom både på Facebook och i telefonkatalogen.

I England hittade vi fram till berörda personer genom att kontakta en man som lett organiseringen av de svartlistade arbetarna. Vi ringde runt, fick nya nummer och hittade efter hand fram till rätt personer. Men under researcharbetet visade sig också Facebook bortom det egna flödet ovärderligt. Vi hittade en öppen grupp där arbetare som drabbats av svartlistning flitigt diskuterade och ständigt lade upp länkar till brittisk medierapportering, myndigheter och så vidare. Gruppen blev ett nav i researchen. Med hjälp av länkarna där kunde vi enkelt få en bild av historiken och hitta fram till olika förstahandskällor (advokater, myndigheter, rapporter och så vidare). Under hela arbetet med granskningen fungerade gruppen som en nyhetstjänst som hjälpte till att hålla oss uppdaterade. (Vi skrev inte alls själva där, utan agerade fluga på väggen.) Vi hade förstås kunnat göra jobbet utan Facebook, men det hade varit omständligare. Och antagligen hade vi missat vissa guldkorn, så som den enda radiointervjun med frun och medarbetaren till den nu avlidne man som administrerade svartlistningsregistret.

Här kan du läsa reportagen.

Fem tips för att hitta källor på långt avstånd:

1. Välj medier på originalspråk I fallet med de kidnappade Skanska-arbetarna i Peru fanns det två sorters artiklar i svensk press. Först skrev alla tidningar en kortis om att kidnappningen skett och en vecka senare en lika kort nyhet om att gisslan hade släppts. Men en enkel sökning på spanska på nätet gav dussintals artiklar från Peru som fördjupade och följde upp händelserna.

2. Dammsug Internet Människor lämnar ofta betydligt större digitala avtryck än de är medvetna om. Personer kan finnas listade på forum, i gamla rapporter och på andra sociala mötesplatser, som dejtingsajter. Leta efter grupper, inte bara individer, på Facebook om du söker information eller case till något som berör många.

3. Låt det ta tid Det tar längre tid att hitta fram till rätt person när man ska orientera sig i en miljö, eller ett land, som man inte brukar rapportera från. När man väl hittat fram tar det också tid att skapa ett förtroende då man kommer från ett okänt håll för den intervjuade.

4. Chansa lite Till slut är det dags att åka även om jobbet känns läbbigt oplanerat. Vi hittade flera av våra bästa källor på plats, personer som vi inte visste fanns eller inte visste om vi skulle få tag på. Om du ändå reser iväg utomlands; stanna en extra dag så du hinner fånga upp de fynden.

5. Och ett mer generellt tips: Följ upp! Vi har på nyhetsplats under de senaste åren skrivit kort om både att Skanska varit inblandade i svartlistning och att Skanskaanställda arbetare i Peru kidnappats. Men det var, som så ofta, i uppföljningarna de verkliga historierna fanns. Samma sak gäller för intervjupersoner. En person som var engagerad i en fråga för ett par år sedan kan vara en ännu bättre källa i dag.

 

Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr

Lästips: Tidskriften Scoop intervjuar Jenny Berggren om granskningen här.

Enkelt men funktionellt om lokala granskningar

image

Var ska vi börja gräva? Och hur?

Det är en av de vanligaste frågorna på redaktioner som bestämt sig för att höja ambitionsnivån för sin granskande journalistik.

Ibland kan man trampa bort sig fullständigt när man ska utforska de nya stigarna. Redaktionen kan ha haft de bästa avsikter och de högsta ambitionerna under konferenshelgen – sedan pyser allt ihop som en misslyckad sufflé när vardagen gör sig gällande med dagskrav och schemastrul. Eller för den delen: när en reporter får två veckor att ”grotta ned sig” i ett ämne och sedan återkommer till verkligheten med tusen intressanta fakta men utan story.

De där misslyckandena kan bero på en massa olika saker. Oförmåga att koppla ambition till verklighet, svaghet i arbetsledning, otillräckliga rutiner…

Men en enkel delförklaring kan faktiskt vara att man helt enkelt inte har tillräckligt konkreta idéer.

Hur man hittar egna nyheter eller genomför egna granskningar framstår snabbt som självklart för den reporter eller redaktion som ”knäckt koden”, men vägen dit kan vara lång och bökig.

I detta läge kan Robert Lindbergs handbok i kommunjournalistik – 50 snabba kommungräv – komma väl till pass.

Det är en mycket lättläst och extremt praktiskt inriktad idésamling, vars innehåll helt återspeglar titeln.

Tipsen är sällan längre än en sida, och följer en mall med möjlig rubrik (”Gymnasierna lägger skattemiljoner på marknadsföring”), en kort precisering av den möjliga storyn samt avslutningsvis en tydlig ”Så gör du”-instruktion.

Snabbheten är både på gott och ont. Man ska inte förvänta sig några djupare analyser av grävprocessen eller offentlighetsprincipens irrgångar. I vissa fall gissar jag också att reportern kommer att mötas av motfrågor och andra problem som sätter käppar i hjulet eller åtminstone förlänger vägen fram till publicering mer än vad som framgår av bokens korta beskrivningar.

Jag skulle inte heller kalla huvuddelen av exemplen för gräv, snarare granskande kollar och genomgångar som kan ge en boost i det egna nyhetsarbetet till priset av en ganska liten arbetsinsats.

Ett tips är att inte ge sig på att göra ”alla 50”, utan välja utifrån ämnespripriteringar – och sedan använda bokens tips inom ett ämnesområde som grund för en eller flera mer utvecklade redaktionella satsningar. Flera tips ser jag till exempel som goda uppstarter för crowdsourcing där man tar hjälp av publiken med fortsättningen.

Om man vet vad man har att vänta sig är boken ett utmärkt inspirationshäfte, kanske i synnerhet för lokalredaktionen som vill kickstarta idéarbetet efter sommaren, eller journalistklassen som vill testa granskning hands-on.

Jag ställde några frågor till Robert Lindberg via mejl:

Hur fick du idén?

– Efter att ha jobbat som lärare i journalistik hade jag samlat på mig mycket material och kunskaper som inte kom till användning längre. Sen som kommuninformatör upptäckte jag att det var flera enkla metoder som journalisterna använde för att granska kommunerna. Då fick jag idén att sammanställa dessa i bokform. 

Om jag förstår ditt cv rätt så har du mest jobbat åt kommuner – varför vill du nu bistå granskarna?

– Jag ser det inte som att jag bistår granskarna, jag bistår medborgarna. De har rätt till korrekt och kostnadseffektiv service från kommunerna. Alla de punkter som finns listade är sådant som kommunerna ska klara av.

Hur har du gått till väga för att samla ihop uppslagen?

– De flesta har jag sett i medierna och direkt förstått hur granskningen eller kontrollen gått till. Enkla kontroller som ger stora rubriker. Sen finns det flera områden inom kommunerna som är svagare än andra, de brukar vara de som reportrarna kollar först.

Jag gissar att du själv inte testat alla?

– Nej, långt ifrån. När jag jobbade som reporter hade jag heller inte samma kunskaper om kommuner som jag har idag. Som allmänreporter var det kultur, brott och kommunjournalistik om vartannat. Jag hade ingen möjlighet att lägga krut på kommunerna.

Du påpekar att det i princip är möjligt att hitta brister inom varje kommunalt område – är boken i själva verket en svidande ironi över det felfinnande journalistidealet?

– Nej, problemet är omfattningen och komplexiteten av kommunernas verksamheter. Det är snarare volymen av verksamhet som leder till detta, inte inkompetens eller korruption.

Vitt på svart!

cc9b4521-7e74-4595-800b-1a58ed6265eb

Som journalist anklagas du då och då för att framhålla det negativa.

Det ligger mycket i det men samtidigt ligger det i själva grundförutsättningarna för yrket att framhålla det icke-fungerande och problematiska – åtminstone så  länge vi talar om nyhets- och samhällsjournalistik. Det finns länder där man erbjudit medborgarna en journalistik som varit genomgående positiv i skildringen av samhället och makten; soliga statsbesök och framgångsrika femårsplaner. Jag är inte säker på att dessa modeller rönt ett större förtroende hos landets invånare.

Hursomhelst. Som de nördar vi är vill vi förstås också se saker negativt på ett helt annat sätt, nämligen grafiskt. Vitt på svart. I alla fall jag (även om jag fick vika mig för Elias och folkopinionen när jag för länge sedan försökte förvandla den här sajten till en inverterad historia).

Det finns flera goda skäl till att man ibland vill läsa och skriva inverterat. Förutom det faktum att man faktiskt kan tycka att vit text på svart bakgrund är snyggt (och för de riktigt erfarna dessutom väcker DOS-talgiska känslor), så kan det hjälpa till att spara batteri på många skärmar eller minska störningsmomentet hos omgivningen om man vill läsa på skärm i ett mörkt rum. Många upplever det också som mindre påfrestande för ögonen att läsa vitt på svart.

I dag finns ganska goda möjligheter att vända på färgerna på både mobil, platta och traddator, och jag tänkte tipsa om några:

I Chrome: tillägget High Contrast som gör det möjligt att med ett klick på en symbol, eller med snabbkommandot Shift + F11, vända på alla färgerna i alla flikarna i webbläsaren.

I Androids standardwebbläsare: (som följer med en stor del av alla grönaroboten-mobiler): här hittar man möjligheten till omvändelse under Meny: Inställningar: Tillgänglighet: Inverterad skärmrendering.

På en Samsung Galaxy S3: (och kanske också fler mobiler, åtminstone fler Galaxymodeller) genom att man lokaliserar den medföljande widgeten ”Negativa färger”. Inverteringen förgyller då inte bara webbläsaren utan hela mobilens gränssnitt, alla foton osv (men bli inte rädd, allt går enkelt att trycka tillbaka).

Flera av våra favoritappar har också möjlighet att vända på färgerna, eller i alla fall skapa ett ”nattema” med vit text på svart bakgrund, däribland nyhetsapparna Pulse News och Feedly, läsappar som Aldiko och Amazon Kindle samt attgöra-appen Ultimate To-Do List. Twitterappen Tweetdeck – som finns till alla möjliga plattformar – har jag knappt sett användas med något annat än mörkt tema, trots att man kan växla till svart på vitt.

Ovanstående varianter har jag testat själv. Här några tips om andras tips om annat:

Använder du Firefox? Då tipsar Lifehacker om tillägget Blank Your Monitor.

Mac? Då ska det här snabbkommandot fungera för att göra alltihopa omvänt.

Iphone eller Ipad? Enligt bland annat denna artikel ska det vara enkelt att invertera hela systemet: Settings: General: Accessibility: Invert Colors.

(Och tänk på att om du inverterar hela operativsystemet så kommer eventuella inverterade appar att invertera tillbaka :-))

Lifehacker tipsar förreseten om några andra sätt att minska ljusstyrkan – och därmed ögonpåfrestningen hos både mobiler och traddatorer.

Hur ser du på skärmbelysning och inverteringsfrågor? Metoder och tankar vi missat? Fyll gärna på i kommentarerna!

Gästblogg: Nu blir det svårare vara källkritisk på nätet

Dagens gästbloggare är frilansjournalisten Leo Wallentin, som tidigare bland annat tipsat om hur man tar reda på vem som står bakom en viss sajt på nätet (länk i artikeln), men som nu varnar för att den kanske bästa vägen för svenska sajter snart – försvinner:

image

I sommar försvinner ett av de antagligen mest använda verktygen för reportar och andra som sysslar med källkritik på webben. Från och med den 3 juni är det nämligen inte längre möjligt att se vem som registrerat en viss .se-domän. Åtminstone om den som registrerat är en privatperson eller har enskild firma.

För den som vill sprida information anonymt på webben finns alla möjligheter i världen. Men .se-domänen är en av de toppdomäner som kräver att få veta vem du är när du registrerar ett nytt domännamn. Som besökare har man snabbt kunnat kolla upp vem som står bakom en sajt, genom att gå till iis.se och knappa in domännamnet. Där kan man se att en förment neutral sajt med politisk information i själva verket drivs av en partipolitiskt aktiv person, att ett litet antal personer är inblandade i ett stort antal blufföretag, och så vidare, och så vidare.

Nu har Datainspektionen sagt ifrån om registret över domäner. Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS), som sköter de svenska domännamnen måste följa personuppgiftslagen, och kan då inte publicera uppgifter som vem som registrerat vilket domän, utan varje persons samtycke. Eftersom IIS inte är en myndighet, blir domänregistreringshandlingarna inte offentliga, utan det öppna registret har varit den enda vägen att komma åt sådan information. Därmed blir det väldigt mycket svårare att ta reda på vem som står bakom en sajt. ”Vi kan göra ett utlämnande enligt PUL”, säger Elisabet Ekstrand jurist på IIS, ”men då krävs att man gör en intresseavvägning”. Då ska alltså intresset av att lämna ut uppgiften vägas mot personens som registrerat domänen integritet. Alternativet, att kräva att alla som registrerar en .se-domän går med på att deras namn går att hitta i en söktjänst, är inget som är uppe till diskussion nu, enligt Elisabet Ekstrand. ”Det skulle behöva ett mer uttryckligt samtycke än vi har i dag”.

Här krockar olika intressen: Skyddet för den enskildas integritet, rätten att vara anonym på nätet, och vårt behov att kunna granska information som sprids till många människor. För alla journalister, studenter och källkritiska privatpersoner är det dåliga nyheter. Lagom tills vi närmar oss supervalåret 2014 blir det svårare för oss att värdera information som sprids på webben.

 

Leo Wallentin

Uppdatering 131023: Det visade sig att det inte blev riktigt så stängt som man fruktade. Däremot måste förfrågningarna numera tas per telefon. Se Anders Nymans kommentar nedan! /mgp

Så fixar du fantastisk batteritid på din mobil

image
Ibland går det riktigt långt.

De flesta som byter från en dum till en smart mobil slås av två saker.

– Oj, vad mycket den kan göra.

Och – Oj, vad fort batteriet dog.

Den tråkiga nyheten är att en smart telefon med en stor färgskärm aldrig med dagens teknik kommer att nå de batteritider man kan förvänta sig från en gammal osmart mobil med pytteliten skärm utan färger. Dels för att den skärmen drar mindre batteri per minut den är igång – dels för att du har igång den färre minuter en vanlig dag på grund av dess bristande funktionalitet.

Den som längtar tillbaks till en mobil som ”man bara kunde ringa med” och som däremellan kunde ligga på standby dag efter dag efter dag, rekommenderas att besöka närmaste tekniklada och införskaffa senaste 200-kronors-mobilen som marknadsförs som en ”enkel bastelefon”, de säljs ofta i paket med nytt simkort!

(Och ja, ibland vill man faktiskt ha just en sån mobil, eller flera. Till exempel om man ska vara mottaglig på ett icke spårbart mobilnummer och/eller vill lämna bort en icke spårbar mobil till en källa för att kunna hålla kontakten i ett känsligt grävjobb. Men det är en annan historia.)

De flesta av oss fortsätter emellertid använda vår smarta mobil och de flesta av oss fortsätter förbanna den usla batteritiden.

Men den goda nyheten är att det finns saker man kan göra. Som på allvar förbättrar läget.

Här mina viktigaste tips (som de funkar på Android-lurar, det mesta gäller även för andra operativsystem men vägarna kan vara annorlunda).

1) Minska ljuset!
De tillfällen då du behöver starkt ljus på din skärm är lätt räknade. Och om du sätter ljusstyrkan på ”Automatisk” så kommer telefonen att fixa nivån åt dig. Skeptisk? Testa en vecka! Om du tycker att automatiken hamnar fel så försök välja en permanent nivå som är den lägsta du kan tänka dig utan att bli konstant irriterad.

2) Minska timeout-tiden!
Du behöver inte ha skärmen igång mer än nödvändigt. Ställ ned tidsgränsen för den automatiska timeouten. Testa med en minut eller kortare, höj om du märker att du blir tokig.

Och nej, detta behöver inte betyda att du måste väcka skärmen stup i kvarten, eller vidröra den för att den inte ska dö. Det finns smartare lösningar. Användare av Samsung Galaxy 2-4 ställer in telefonen på att hålla koll på om man tittar på den (ja, det låter lite läskigt men fungerar ganska bra), övriga läser nästa punkt.

3) Installera en automatiserings-app.
De kan heta Tasker och vara avancerade, eller Automateit och vara enklare – eller Smart Actions och vara installerade från början i en Motorola. (Mer om skillnaderna, och länkar till apparna, hittar du här.) Poängen är densamma: de hjälper dig minska batteriförbrukningen på de sätt du väljer. Till exempel genom att styra så timeout-tiden fotsätter vara lång där du behöver det – kanske när du kör webbläsaren och eboksläsaren? – men i övrigt håller sig kort. Eller genom att du gör så telefonen automatiskt börjar…

4) Koppla ned uppkopplingarna när skärmen slås av.
Exempelvis wifi, bluetooth (som du ju rentav kan ställa in så den bara slås på när du talar i telefon) och mobildata.

Okej, din telefon blir en dummobil när skärmen är av (signalerar fortfarande för samtal och sms men inte för ”näthändelser”) och du kan riskera en chock av inflödet av mejl, Facebook-uppdateringar och tweets när du slår igång skärmen nästa gång – men sparar batteri gör det!

5) Installera en spara batteri-app.
En mer fokuserad och mindre mångfunktionell variant. Du får inte möjligheten att göra alla andra grejer du kan med en automatiserings-app (t ex ”Starta ett Youtube-klipp med Für Elsie varje gång jag får ett sms från mamma”) men samtidigt kan man enklare ställa in mer precisa styrningar av batterihjälpen (”Slå av wifi när jag går hemifrån”).

En app jag själv använt, och som finns i både enkel gratisversion och mer avancerade betalvarianter, heter Juice Defender.

6) Håll skärmen svart!
Det är i de flesta fall en skillnad på marginalen, men om du till exempel använder Twitterappen Tweetdeck (omnämnt i denna post) eller artikelläsaren Pocket (som vi skrivit om här) för kommunikation eller läsning en halvtimme på väg till respektive från jobbet så kan det göra synbar skillnad på batteritiden om du använder apparnas ”light” eller ”dark” theme – åtminstone på mobiler med vissa sorters skärmar.

7) Skaffa extra kraft!
Det finns en uppsjö av portabla extrabatterier för mobiltelefoner, mer eller mindre smarta och mer eller mindre skrymmande. Från mobilskal med inbyggt batteri, till externa enheter som laddas separat – men å andra sidan kan användas till flera olika mobiler. Jag har under perioder använt de sistnämnda, och erkänner gärna att de 99 dagar av 100 mest känns som ett onödigt vikttillskott i väskan eller jackan. Men inte den hundrade.

8) Använd fler enheter!
Det kan låta som ett fånigt och/eller konsumistiskt tips men det är framför allt mycket bra för telefonens batteritid. Sitter du vid en dator? Självklart kan du köra både Tweetdeck och Facebook på den. Har du en surfplatta? Givetvis tar du emot uppdateringarna lika gärna där.

Om du dessutom har möjlighet att låta dessa koppla upp sig via egna 3/4G-anslutningar så låt dem göra det. Mobilen som surfpunkt må vara bekvämt, men en klassisk USB-3G-sticka till laptopen gör telefonen användbar även när du lämnar kaféet.

Vilka är dina bästa batteritips? Fyll på i kommentarerna!

Uppdaterat 130506: Fyllt på med tips nr 5 och 7, efter kloka tips från omgivningen.

Tio sätt att maxa nyttan med Chrome

De flesta tillägg får en liten klickbar symbol till höger om adressfältet.
De flesta tillägg får en liten klickbar symbol till höger om adressfältet.

Numera tycks ju Google Chrome ha tagit över förstaplatsen bland världens populäraste webbläsare. Jag har själv märkt att den tagit allt större marknadsandelar i bekantskapskretsen de gångna åren.

Däremot tror jag inte alla upptäckt webbläsarens fulla potential. Därför här, ett gäng tips som kan vara till nytta i den journalistiska vardagen – om än med en del tydliga reservationer för några funktioner och verktyg:

1) Synka! I inställningarna kan du ”Logga in i Chrome” vilket dels betyder att du är automatinloggad till alla dina Google-tjänster (Gmail etc) samt att webbläsaren är synkroniserad med andra där du varit eller är inloggad. Alla inställningar, bokmärken, tillägg osv följer alltså med från den ena datorn till den andra – även lösenord om du bett Chrome att spara dessa, och historiken över din surfning. (Reservationen här gäller förstås att automatiska inloggningar, sparade lösenord etc kan vara praktiskt, men också riskfyllt om du t ex ofta lämnar datorn utan att ha loggat ut. Plus att du sparar information på Googles servrar som tidigare stannade i din dator.)

2) Använd bokmärkesfältet! Bokmärken behöver inte vara placerade i mappar; de du använder ofta kan du lägga du i ett fält som hamnar precis under adressraden – om du vill ha det synligt (vilket är själva poängen). Du kan i och för sig ha mappar med bokmärken placerade i bokmärkesfältet också, och i så fall kan du enkelt öppna alla bokmärken i mappen samtidigt via ett högerklick.

Ett tips är att samla de sajter du oftast brukar ha uppe (kanske mail, Facebook, Evernote, Twitter…?) i en särskild mapp och via högerklick öppna dessa i separata flikar varje gång du startar en ny arbetssession. Om du ställt in Chrome så den startar från noll (med Googles hemsida eller nån annan du valt) kan detta vara ett snabbt sätt att komma igång när man slår igång datorn.

3) Fäst flikar! Just de där ”alltid-sajterna” kan man med fördel ”fästa” till vänster bland flikarna. Det görs genom att du högerklickar på fliken och väljer – just det – ”Fäst flik”. Fliken blir lite mer diskret men får samtidigt en given placering som gör den lätt att hitta. (Du använder förstås Ctrl + Tab resp Ctrl + Shift + Tab för att hoppa fram och tillbaka mellan flikarna.)

4) Kom ihåg sessionen! Under Inställningar kan du välja att ”Vid start” fortsätta där du slutade. Då öppnar Chrome de flikar som du använde när du senast avslutade programmet.

5) Sluta gå till Google! Googla i Chrome gör du från sökrutan, som fungerar både för sökningar och adresser. Naturligtvis kan du även här använda alla smarta tips som finns för att söka smartare i Google, till exempel OR eller citattecken – men också mer avancerade som filetype: (för att avgränsa typ av dokument), site: (för att avgränsa domän), link: (för att hitta sajter som länkar till sidan du är intresserad av) samt cache: (för att hitta en cachad kopia av sajten i fråga).

För att komma till sök/adressfältet trycker du enklast snabbkommandot Ctrl + L.

6) Fullskärm? Ibland blir det trångt, i synnerhet på en liten dator. Då är F11 snabbkommandot som genast fyller skärmen – och återställer när du vill.

7) Utforska tilläggen! I Chromebutiken hittar du mängder av tillägg som kan hjälpa dig i vardagssurfandet. Allt från Screen capture-verktyg till Google Translate. Använder du Evernote? Ta hem Web Clipper! Gillar du att sprida länkar med Bit.ly? Gör det enklare med tillägget! Håll också utkik efter nyheterna: just nu trendar tillägget Lazarus som erbjuder räddning när du fyllt i ett långt formulär och sedan – råkat klicka bort det innan det sparats/skickats. (Dock är Lazarus just den typen av tillägg som man bör hissa en varningsflagg inför. För att kunna erbjuda sin ovärderliga hjälp sparar det varenda knapptryckning man gör i formulär på nätet. I övrigt gäller samma reservationer för tilläggen som för deras ursprungs-tjänster: Evernote lämpar sig t ex utmärkt för att spara ”okänslig” information men bör inte nyttjas för någonting som kan hota källskyddet.)

8) Utforska apparna! Jo, Chrome har egna appar också, alltså små program som precis som i mobilen kan installeras med ett klick. I många fall verkar det egentligen bara röra sig om en länk till sajten med tjänsten i fråga (precis som är fallet med en hel del mobilappar för övrigt), men ibland är det ett riktigt program och ibland rentav ett riktigt funktionellt sådant.

Typexemplet är Tweetdeck, som man alltså inte behöver köra som separat program i datorn utan funkar utmärkt (okej, några funktioner saknas) i en flik i Chrome. Det finns även flera grafikprogram, mindmap-appar och liknande som tycks fungera smidigare som appar i Chrome än när man kör dem via sajterna. Appar man installerar återfinns sedan enklast genom att man trycker ”Ny flik” (vilket enklast görs med kortkommandot Ctrl + T).

9) Mobilen först? Om du använder Chrome i mobilen finns det flera sätt att relativt smidigt hoppa mellan PC och telefon. Dels tillägget Chrome to Phone, som gör det möjligt att med ett klick skicka länkar, kartor eller annat till din telefon. Dels har man numera också tillgång till de senast öppna sidorna från mobil-Chrome på traddatorn och vice versa, förutsatt att man är inloggad på båda apparaterna. På datorn hittar du dem längst ned till höger när du öppnar en ny flik: ”Andra enheter”. (Strax intill listan över ”Nyligen stängda” som kan vara en fin räddare i nöden ibland.) (Även om Ctrl + Shift + T går snabbare för de helt nyss stängda.)

10) Byt tema! Ja, detta kanske inte är helt avgörande för din journalistiska framgång, men det kan göra dig till en gladare människa. Här ser du vad som finns att tillgå.

Har du några egna Chrome-tips? Varningar och reservationer? Eller grejer där andra webbläsare är helt överlägsna? Dela med dig i kommentarerna!

Så jobbar du smartare på presskonferensen

Presskonferensen är en särskilt intressant – och svår – arbetssituation för journalister. Ofta förbisedd i metodutvecklingen (även av oss här på Journalisttips), samtidigt ett nödvändigt och vanligt inslag i den professionella vardagen.

Ett tillfälle då det gäller att vara rationell.

Mer än en gång har jag fascinerats över kollegor som lägger stor kraft på att skriva ned uppgifter som alla vet finns nedskrivna i pappren vi fått framför oss (ofta delas det ut både pressmeddelande och ”hela rapporten”, och båda läggs också ut på nätet i samma ögonblick som presskonferensen börjar). Varför man i detta läge ska ödsla tid och hjärnkapacitet på att skapa onödiga ord på papper och ytterligare en potentiell felkälla för faktauppgifter förefaller mig obegripligt.

På presskonferensen tycker jag att reportern ska ägna sig åt en av två saker, beroende på förutsättningarna:

Antingen direktrapportera vad som sägs, till hemmawebben eller Twitter eller någon annan direktpubliceringskanal. (Även om du ska göra ett redigerat reportage senare så kan du ha nytta av den realtidssållning du tvingas genomföra.)

Eller – om du har lyxen att inte (bara) behöva tänka på direktrapporteringen – ägna tid åt att fundera över vad de nya uppgifter som presenteras får för betydelse för din story. Ska du ändra vinkeln? Lyfta fram nya detaljer i innehållet? Behövs ett nytt case? Ska förmiddagens vilda formidé skrotas till förmån för något mer traditionellt? Eller tvärtom?

Och framför allt: vilka frågor ska du ställa i den enskilda intervju du alltsom oftast kommer att kunna göra efter att den gemensamma dragningen är över?

Du har förstås redan förberett en frågekedja, men hur påverkas den av de nya uppgifterna? Finns det skäl att fylla på eller dra ifrån? Be om precisering eller utveckling på någon punkt? Kanske anledning att skarpt ifrågasätta den presenterade statistiken? (Om siffrorna inte håller behöver det inte betyda att storyn faller. Tvärtom kan det ju ibland bli en mycket mer spännande story om det visar sig att den etablerade myndigheten eller organisationen slirar på sanningen.)

Ett tips är att genast ta dig an ”hela rapporten”, alltså leta upp de mest intressanta bitarna i den största luntan på bordet. Där finns uppgifterna i en mer utvecklad form, med preciseringar och reservationer. Genom att ägna presskonferensens första fem minuter – medan kaffet hälls upp, tekniker tillkallas för att fixa den krånglande projektorsladden och alla hälsas välkomna – åt att plöja detta kapitel kommer du garanterat att vara bättre förberedd för både presentationen och den enskilda intervjun.

Observera att detta gäller både för undersökningar som det finns anledning att ifrågasätta – där blottorna som saknas i pressmeddelandet sannolikt går att hitta i originaltexten – och för tillförlitliga rapporter på stabil grund – där originalets formuleringar både ger dig en bättre förståelse för vad man egentligen upptäckt, och kan användas för att förmå en nervös utredare att hitta formuleringar som går att använda i ett inslag.

Du bör givetvis också använda den potential som finns i din smarta mobil eller uppfällda laptop. Tillgången till webb, mejl och sociala medier ger oss möjlighet till en faktakontroll, bakgrundsresearch och realtidsinput som tidigare reportergenerationer bara kunde drömma om.

Är det politiska utspelet verkligen så nytt som man vill göra gällande? Din enkla googling visar att de föreslog ungefär samma sak för tre år sen – varför har ingenting hänt?

Är verkligen det här problemet så stort som man vill göra gällande? Din sökning i myndighetens databas visar att det faktiskt minskat de senaste åren.

Gillar verkligen facket de nya reglerna? Nja, på Twitter hittar du flera förtroendevalda som går i taket.

Den reporter som ser en motsättning mellan att bevaka presskonferensen och att kritiskt granska påståendena kommer att få mycket att göra hemma på redaktionen i slutet av dagen.

Den som lär sig använda tiden och verktygen på själva presskonferensen effektivt kan vara trygg i sin arbetssituation – och lugnare inför mötet med verkligheten utanför, och desken där hemma.

Hur jobbar du på presskonferensen? Vilka smarta tips har vi missat? Meddela gärna i kommentarerna!

Vår egen intervjuskola – tre typfall och ett bonustips

Världen är full av bra frågor och ämnet intervjuteknik kan man fördjupa sig i hur mycket som helst. Bland rikets mest välrenommerade föreläsare finns Björn Häger och Anna Ivemark. Båda framträdde på Gräv 13 och några av deras tips finns refererade här. (Björn har också nyligen gjort den här underhållande sammanställningen av svåra intervjupersoner.)

Vi har nöjt oss med att under en tid lyfta fram tio Frågor vi gillar – vilket strängt taget varit betydligt fler eftersom vi på några punkter baxat ihop flera helt olika eller olika varianter på samma fråga. Det är ingen komplett lista över ”måste-frågor” eller vägar bort från dödssynder (även om vi gillar Sawatsky skarpt!) utan snarare nedslag bland sånt som vid olika tillfällen varit till nytta att komma ihåg.

Jag funderar på att samla frågorna i en gemensam ”box” i högerspalt här på bloggen (långt ned för er som läser i mobilen) men tänkte också ge mig på att pröva dem i ett par konkreta intervjusituationer.

Vi tänker oss kommunalrådet som vill lägga ned en skola, tonåringen som ska intervjuas om sina nätvanor samt forskaren som ska få reda ut sina nya rön om algblomningen.

En ansvars-intervju, en berätta-intervju och en expert-intervju om man så vill.

1) Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det klassiska gänget, som i detta fall får lite olika tyngdpunkt i de olika intervjuerna – även om alla nog betas av på ett eller annat sätt:

  • Kommunalrådet: Varför vill ni lägga ned skolan? När kommer frågan att avgöras defintivt?
  • Internetungdomen: Hur ser dina vanor ut? När går du och lägger dig då? (Klyschigt, jag vet.)
  • Algforskaren: Vad är det din forskning visar? Hur påverkar den vår syn på algblomningen?

2) ”Hur då?”

…kan nog appliceras ordagrant i alla tre intervjuerna, på vart och ett av de svar som inte känns helt uttömmande. Använd hellre en gång för mycket än en för lite!

(Och notera särskilt hur ”Hur då?” kan användas som ett vapen mot plattityder i tillsvarsintervjun – ”Vi ser hela tiden över verksamheten” är ju strängt taget inget svar på om man kommer att vidta några åtgärder med anledning av just den här skandalen.)

3) ”Berätta!”

Kan med fördel användas för att fördjupa olika delar av intervjun med de olika personerna. Exempelvis efter respektive svar:

  • Kommunalrådet: ”Frågan har ju prövats grundligt!”
  • Internetungdomen: ”Ibland blir man ju alldeles fast…”
  • Algforskaren: ”Det som händer är ju nästan som en cirkus.”

4) ”Finns det något du vill tillägga?”

Ja, den lägger vi med fördel i slutet på alla tre intervjuerna. (Och om du jobbar med fotograf – glöm inte Elias extratips i ämnet.)

5) ”Och annars då?”

Ja, den tar man då alltså efter intervjun – i jakt på nästa nyhet. (Vem vet, kommunalrådet kanske börjar berätta om sina internetvanor, tonåringen om sina forskarambitioner och forskaren vill tipsa om en skola som hotas av nedläggning…)

Den lättsamma övergången till ”annars” kan vara tuff om tillsvarsintervjun hettat till. I så fall rekommenderas viss ”avkylning”, dels i slutet av själva intervjun (en framåtsyftande ”Vad händer härnäst nu då?” för att leda ut ur er konfliktbataljklinch) och kanske också efteråt (det är okej att diskutera intervjun med intervjupersonen, och kanske också förklara varför man valde att hålla fast vid vissa frågeställningar).

Bästa sättet att undvika onödigt jobbig stämning är att vara tydlig mot intervjupersonen före intervjun. Om det inte finns särskilda skäl att inte avslöja det kan man vara tydlig med att man kommer att ställa kritiska frågor – det brukar inge respekt och minskar risken att den jobbiga känslan känns just onödigt jobbig.

6) ”Vad är problemet?”

Klassikern kommer här att kännas naturlig i ett fall, mindre naturlig i två andra.

  • Naturligt: forskaren – förutsatt att forskningsrönen är någorlunda negativa.
  • Mindre naturligt: internetungdomen – som förväntas försvara sina internetvanor och inte problematisera dem – och
  • kommunalrådet – som på motsvarande sätt väntas argumentera för skolnedläggningen.

Men mitt tips är: ställ frågan ändå! Varje gång jag gjort det i dessa mer oväntade lägen (när intervjupersonen inte är en ”vevare”) har svaren blivit intressanta.

Och tänk efter – tror vi verkligen att en normalbegåvad tonåring inte på något sätt kan resonera kring problem med sina egna internetvanor? Eller att ett likaledes normalbegåvat kommunalråd inte förmår fatta baksidorna med sitt eget förslag?

Sannolikheten är stor att de klarar det, och gör det. Och därmed ger dig några riktigt intressanta svar.

(Och för all del – visst blir det lite intressant också om till exempel kommunalrådet svarar ”Problem? Jag ser inga problem i detta.”)

Ett av Anna Ivemarks viktigaste tips är förresten just att ställa de oväntade frågorna. ”Vad är problemet?” kan vara en sådan.

7) Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Den här frågan är ju en aning specifik, men användes för att tipsa om ”rådsfrågan” – alltså den fråga där man tvingar intervjupersonen att sätta sig in i en annan människas situation, förslagsvis en människa som på ett eller annat sätt påverkas av intervjupersonens eget agerande.

  • Kommunalrådet: Om ni möter en nioåring som trivs på sin skola och är uppriktigt orolig för att hamna på en större skola där vännerna splittras upp i olika klasser – vad säger du då till den nioåringen?
  • Internetungdomen: Om dina föräldrar skulle vilja veta vad du egentligen håller på med – vad skulle du svara?
  • Algforskaren: Folk som tänkt bada här i sommar då…vilket råd ger du till dem?

8) ”Hur vet du det?”

Som jag skriver i bloggposten bör vi ställa den i tillsvarsintervjun – men också vid andra tillfällen. Kanske efter att vi fått dessa svar:

  • Kommunalrådet: ”…och barn brukar ju anpassa sig väldigt snabbt till nya miljöer.”
  • Internetungdomen: ”Fast på dom forumen där jag hänger finns det inga såna skurkar!”
  • Algforskaren: ”Om vi inte gör nånting så väntar en katastrof!”

(Det sista är på många sätt ett drömsvar, reportern inser redan i det ögonblick det uttalas att det kommer att göra sig suveränt som avslutning på inslaget. Men just därför är det viktigt att skärskåda det; kanske har forskaren en lysande argumentation bakom sitt påstående – men det finns också en risk att forskaren här gått utanför sitt egentliga kunskapsområde och spekulerar för att vinna uppmärksamhet för sitt viktiga ämne.)

9) ”Varför inte?”

Också detta en fråga som prövar substans. Används med fördel efter de mest självklara uttalandena.

  • Kommunalrådet: ”Vi kan ju inte öka budgeten för skolnämnden bara för att några föräldrar vill behålla en skola.”
  • Internetungdomen: ”Man kan ju inte va helt bortkopplad.” (Okej, här kommer många reportrar av den lite äldre skolan att ställa ”Varför inte?”-frågan fullständigt spontant.)
  • Algforskaren: ”Nej, man kan inte göra sannolikt att det finns andra förklaringar till de här resultaten.” (Visst, du har förmodligen ett sådant kunskapsunderläge gentemot experten i fråga att du inte kommer att kunna göra någon helt uttömmande analys av svaret, men du ser i alla fall om personen börjar flacka med blicken och rodna på halsen inför din uppfordrande påfråga – och du får ett svar som du kan pröva på andra experter inom ämnet.)

10) ”När förstod du? Vad tänkte du? Hur kändes det?…” (i mängder av olika varianter)

Används med fördel när särskilda tillfällen ska återskapas ur minnet, så nära de autentiska tankarna och känslorna som möjligt. Här får man välja vilka punkter som känns som de mest intressanta helt enkelt.

  • Kommunalrådet: När förstod du själv att det var den här skolan som ni måste lägga ned? Vem var det som berättade det? Hur gick det till? Hur reagerade du? Vad var det första du tänkte?
  • Internetungdomen: Minns du första gången du gick in på ett forum? Vad var det? Vad handlade det om? Vad tänkte du? I vilket ögonblick var du fast?
  • Algexperten: Vilket experiment var avgörande här? Hur gick det till? Hur fick du fram resultatet? När förstod du vad det betydde? Vad tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kändes det?

Bonustips: Tystnad.

Låter likadant i alla tre intervjuerna. Och i alla andra. Används så fort du anar att det kan finnas mer att berätta. Körs tyvärr ofta över av reflexen att rycka tillbaks mikrofonen (om man jobbar med sådan) för nästa fråga. Leder nästan alltid till spännande fortsättningar när den reflexen kan bemästras. Pröva!

Tio frågor (eller frågebatterier), ett bonustips och tre möjliga tillämpningar (påhittade men realistiska). Har du själv varit med om att du haft nytta av någon av dessa frågor – eller något annat intervjutekniskt tips du tagit till dig från oss eller någon annan?

Fyll gärna på i kommentarerna!