Gästblogg: 10 motstrategier (mot sänkningar)

Dagens gästbloggare är Anna Snellman, vickande reporter på Sydöstran (tidigare bl a Tidningen Ångermanland, Skånska dagbladet och Lundagård) som reagerade på 30 sätt att sänka storyn genom att formulera tio kloka motstrategier:

Anna Snellman

Du kommer över den där storyn som får dig att säga ”Åh fan”. Det kan vara något du hör eller ser i vardagen. På jobbet sätter du igång och kollar upp grejen. Det går framåt utan större hinder och du säger entusiastiskt till en kollega eller nyhetschefen att du har ett bra knäck. Men så kommer kommentarerna. Särskilt om du är ny och oprövad på redaktionen. Min erfarenhet av att vara praktikant och vikarie är att de kommentarerna på ett sätt är bra. För det har gjort min research och faktakoll ännu bättre. Och jag har lärt mig att halva jobbet är att presentera nyheten på ett effektivt sätt så att eventuella nej-sägare tystnar.

1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” Den första personen som ska ställa den frågan är du själv. Du ska ha dubbelkollat allt och vara säker på att siffrorna och citaten är korrekta och att vinkeln håller. Då kan du säga ”ja vi är säkra på det här”.

3. ”Men varför skulle dom ljuga?” Här behövs det tydliga fakta som dokument som styrker ett missförhållande. Utan det kan en diskussion bli antingen tre sekunder kort eller ett utdraget tjafsande.

5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” Svar: ”Folk har snackat om det här hela sommaren/efter varslet/på den här facebookgruppen med 5 000 medlemmar, så det är därför jag tar en koll på det”. En nyhetschef vill inte missa en snackis. Så din grej som berör många bör också vara en snackis i verkligheten.

24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” Varje redaktion har sitt tänk. Som ny kan det ta tid att veta vad som vanligtvis efterfrågas. Efterhand lär du dig vad du ska ha med i storyn. De flesta redaktioner gillar en story om det finns ett case med namn och bild. Enkäter är i regel populära. I storstäder och universitetsstäder är en expertkommentar från en professor mer regel än undantag. På landsbygden blir det länsstyrelsen som får agera expert på relativt många ämnesområden i den lokala samhället. En kommentar från en ansvarig ska du i regel ha med.

17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” Använd konsekvensargumentet. Det är elitpersonerna som felar och konsekvensen är att folket/skattebetalarna/kommuninvånarna får lida. Hitta ett case eller någon från en förening som reagerar. Gör även jämförelser i din research. Du vet att elitpersonerna festar upp 500 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Kolla då hur mycket det kostar att ha en helårsanställd undersköterska i äldreomsorgen eller en specialpedagog på förskola som hjälper invandrarbarn med språket. En jämförelse kan ge effekten att bromsklossen på redaktionen backar.

14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” Du behöver rannsaka dig själv. Är innehållet i din story spretig för att du själv inte riktigt förstått grejen eller hittat vinkeln? Finslipa och tydliggör. Om din story innehåller flera aspekter på grund av du gör ditt jobb som journalist – framhäv det. Tre argument: 1. Säg du vill höra båda sidor, att båda sidorna ska få komma fram. 2. Säg att de olika casen har sina personliga upplevelser av exempelvis ett ungdomshem. 3. Säg att experter inom olika discipliner har olika uppfattningar och att de måste få komma till tals och varför. Då har du åtminstone visat att du är en engagerad journalist.

9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” Det har du redan koll på. ”Jodå det finns tio exempel på det här i hela länet varav hälften finns i grannkommunen. Jag har ett case i den här staden som beskriver situationen på ett jättebra sätt. Även om jag låter fler intervjupersoner få komma till tals i reportaget så är det ändå hon (caset) som verkligen fångar den här grejen med sina citat.” Du ska lyfta fram varför ditt case är så bra och väcka nyhetschefens nyfikenhet på den personen. Halva jobbet kan vara att presentera din story på rätt sätt.

10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” Den frågan kan ha att göra med platsbrist. Ett enkelt sätt är att du visar förståelse för redigeringen. Du kan förhandla och säga ”Ja, vi kan lyfta fram person X och ha personerna Y och Z i spalten bredvid med kortare text och mindre bild.” Du ska också veta varför du har flera casepersoner. Säger fem undersköterskor på akuten att vården är bristande kan det vara bra för att visa storleken på ett problem. Det kan exempelvis bli en kontrast till en ansvarig tjänsteman eller politiker som inte erkänner att situationen är ett stort bekymmer.

28. ”Men vill man inte höra NN?” Allra enklast är att NN är med. Om din story handlar om något oerhört känsligt eller tragiskt så kan du försöka med det argumentet. Men det bästa kan också vara att hitta ett annat case som ställer upp med namn. Här är ditt sätt mot intervjupersonen det mest avgörande. Naturligtvis ska medieovana personer få se sina citat och se bilder före publicering. Erbjud också möjligheten att personen får läsa hela texten/se hela tv-inslaget/höra hela radioinslaget. En del vill inte ställa upp för att de är rädda för nätmobbning. Kolla om personen ställer upp ifall denne inte behöver vara ett case online.

23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” I det här fallet är det bra om du har kollegor som stöttar dig. Det är också bra om du har en bild av hur storyn ska presenteras. Du ska också veta vad du vill ha. Exempelvis fakta med cool grafik, vettigt case och en expertkommentar. Om du vet vilka beståndsdelar som gör din story bättre så använd dem. Om du inte vet- fråga de kollegor du litar på om vad som kan förbättra storyn.

Vilka är dina motstrategier?

Anna Snellman

Det fina livet på fältet

I dag vill jag bara att ni ska läsa det här blogginlägget, för att det är så vackert: En tv-veteran tackar för sig

Ni som jobbat med Fotografen känner igen er direkt. Ni andra kan bara föreställa er.

Jag bara ler och blir varm inombords då jag tänker på de där arbetsdagarna. Man är på väg ner i någon dalgång längs någon rätt skabbig riksväg och skogen och bergen breder ut sig. Barr- och lövskog blandas och skapar de där fina färgskiftningarna i grönt.

Ofta innebär jobb på regional-tv bil i en timme och trekvart, inspelning, lunch och en timme och trekvart tillbaka i bilen. Då är det fint om den som sitter bakom ratten tillhör Fotografen-släktet. Inte sällan har de den bästa kollen på vilka lunchrestauranger man ska välja.

Kom ihåg två saker då ni är ute tillsammans de där dagarna:

  1. Om ni blir osams för att ni tycker olika om något, så är det mångfald.
  2. Om det går åt helvete, så blir det en bra historia.

Ta hand om varandra.

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

  • när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
  • när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
  • när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
  • när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.

Gästblogg: Håll koll på kollegan via SMS

Dagens gästbloggare är Fredrik Laurin, flerfaldigt belönad grävare på bl a Uppdrag granskning. Han tipsar om en lösning för den som vill hålla koll på sin kollega, t ex vid inspelningar i potentiellt farliga områden. Efter en incident letade Fredrik efter bra verktyg för detta ändamål, det finns dyra specialtjänster men Fredrik hittade också en Android-app som verkar göra jobbet. Det är en budgetlösning som även fattiga frilansar och snåla småredaktioner kan kosta på sig. Både Fredrik och vi tar gärna emot tips på andra lösningar – fyll på i kommentarsfältet!

För den som bedriver journalistik i riskfyllda områden finns det en flora av professionella ”larm” som innehåller GPS och en GSM-telefon i en specialdesignad låda. Men faktum är att en extra Android-telefon med ett lokalt kontantkort (eller ett svenskt om man har råd…) kan göra samma jobb.

Droidtracker är en gratisapp i en vanlig Androidtelefon. Detta är både en nackdel och en fördel. Blir man av med sin telefon vid en visitering eller liknande, så blir man ju också av med spårningen. (Ha två telefoner!) Fördelen är att den är enkel och billig och gör det som förväntas och inget annat.

Appen tar helt enkelt positionen från telefonens GPS-mottagare och skickar
den i ett eller flera SMS till mottagaren med en länk till Google maps.

Så här kommer du igång:

1. Konfigurera appen.
Enda inställningen som måste göras är ”Activate Lost/Stolen Mode”. Knappa in ett lösenord som startar tvingad spårning.

2. Aktivera ”Använd GPS-satelliter” och ”Använd trådlösa nätverk”.
Detta görs i Inställningar/Plats och säkerhet.

3. Starta Droidtracker.

Aktiveringsalternativ:

Alt 1.
SMS:a ”Where are you? till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett positions-SMS efter att mottagaren godkänt spårningen. Positionen har latitud/longitud-koordinater, men också en länk till Google maps där man kan se var telefonen befinner sig.

Alt 2. SMS:a ”Where are you? Every {x} minutes”  (x = minuter) till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett nytt positions-SMS varje X minuter efter att mottagaren godkänt spårningen.

Alt 3. SMS:a ”lösenordet” till spårad telefon – tvingar positionsrapport
tillbaka till sändande nummer. Inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Alt 4. SMS:a ”lösenordet Every {1} minutes” till spårad telefon – tvingar
positionsrapport en gång i minuten till sändande nummer. Första inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Att tänka på:
* Appen måste vara igång. (Men den syns inte om den aktiveras med lösenord.)
* GPS måste vara påslaget (det kan man ställa in att det skall vara hela tiden).
* Att GPS är igång syns på displayen.
* GPS drar mycket ström, räkna inte med mer än någon/några timmars driftstid.
* SMS kostar som vanligt = utomlands kan det bli pengar.
* Den mottagande telefonen måste ha datatrafik påslaget om den skall kunna
se positionen på Google maps = utomlands kan det bli pengar.
* Positions-SMS:en sänds via mobilnätet och den som lyssnar på det kan se
att telefonen skickar positionerna.

 

Fredrik Laurin

30 sätt att sänka storyn

Jag har en kollega som brukar säga att det finns tusen sätt att sänka en story, och att hon kan dem allihop.

Själv tvivlar jag på att hon talar sanning i det andra ledet, eftersom hon är en av de mest passionerade reportrar jag känner. Men kanske har hon några gånger haft anledning att tillämpa sina kunskaper när dagishämtningen eller fotbollslämningen så krävt.

(Eller – mer sannolikt – för att hon bokat ett möte med en hemlig källa i en ordentligt mycket viktigare story.)

Hursomhelst. Hon har rätt i att det finns en massa sätt att sänka en story och hur man än vill använda kunskapen så är den bra att känna till.

Praktikanter och färska vikarier tror ibland att alla redaktionella beslut baseras på mångårig kunskap och erfarenhet – ett slags objektiv nyhetsvärdering som man når efter tillräckligt många år i yrket. Det stämmer delvis men många gånger spelar också andra faktorer in. Den som inte tror mig uppmanas att försöka få en reporter med middagsplaner att gå igång på ett komplicerat tips vid 14.30-tiden på fredagseftermiddagen.

Kunskapen om hur man kan sänka stories är kanske allra viktigast för den reporter som vill komma igång med sin egen journalistik, och som måste räkna med att – åtminstone i början – baxa sina stories förbi flera skeptiska grindvakter i redaktionens mer eller mindre invecklade organisation. (Varje redaktion har som bekant minst två parallella organisationer: en formell och en informell. Undantagsvis sammanfallande.) Den reportern vinner mycket på att förstå vad man kan komma att möta – så vederbörande kan förbereda svar och motstrategier.

(Kunskapen kan förstås även nyttjas av en karriärinriktad reporter som saknar egen kompetens men ser möjligheter till framsteg medelst dissning av driftigare kollegor. I så fall blir mitt argument att det ändå är bättre att kunskapen är väl känd av alla parter.)

Praktikanter och nyutbildade bör läsa extra noga. De kan bli lätta offer när makthavare försöker utnyttja sitt informationsövertag till att sänka storyn. De har inte själva skaffat den berömda magkänslan, och blir därför ofta bortkollrade. Grundregeln är att det aldrig är någon höjdare att komma tillbaks till desken och försöka lägga storyn med argumentet att ”Kommunalrådet (vd:n/ordföranden etc) säger att det här inte är nåt konstigt.”

Självklart ska också påpekas att varje story både kan och bör granskas kritiskt och konstruktivt under både idé, research och utgörning, utan att det för den skull blir någon sänkning. Det speciella om man verkligen vill sänka handlar om ett avvaktande skeptiskt tonfall i kombination med frågeställningar som är svåra eller (helst) omöjliga att besvara under givna förutsättningar. Då lyfter du ifrågasättandet från att gälla detaljer i storyn till att gälla storyn i sig – alldeles oavsett substansen i din kritik.

Här således – 30 effektiva sätt att sänka stories:

  1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” – används med fördel när storyn är komplicerad och chefen stressad. Rädslan för en rättelse kan ofta slå ut längtan efter scoop.
  2. ”Men är det så konstigt egentligen?” – ett argument som alltså ofta används av makthavare, vars reflexsvar på ifrågasättanden alltid inleds med orden ”Det här är ju inget underligt…” En svarsstrategi som ibland når ända in på redaktionen.
  3. ”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.
  4. ”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.
  5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” – används om stories som berör många människor.
  6. ”Men hur många berörs egentligen av det här?” – används om stories som berör få människor.
  7. ”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  8. ”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” – används om stories där vi bara har ett case (som tog en månad att övertala).
  10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” – används om stories där vi har flera case.
  11. ”Ska vi verkligen göra sånt här?” – används om stories i ämnen redaktionen inte bevakat tidigare (lägg gärna till tonfall som antyder ”Kvällstidning”, ”Ekot” eller någon annan sorts journalistik ni inte vill ägna er åt).
  12. ”Har man inte sett det här några gånger nu?” – används om stories i ämnen redaktionen bevakat tidigare (lägg gärna till en formulering om att vi ju faktiskt pratat mycket om förnyelse i ämnesvalen).
  13. ”Men skulle man inte vilja ha några fler aspekter?” – används när storyn är rak och enkel.
  14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.
  15. ”Behöver man inte åka dit?” – används när redaktionen har liten eller ingen resbudget.
  16. ”Vill man inte ha en siffra på det?” – används om stories där det är svårt eller omöjligt att få fram siffror.
  17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” – används om stories med många elitpersoner (experter, makthavare etc) och elitdokument (utredningar, rapporter etc).
  18. ”Men är det här en nyhet?” – används om stories som saknar elitpersoner och elitdokument.
  19. ”Behövs det inte en tesdrivare?” – används om stories där ingen uttryckligen säger ”Det här är för djävligt!”, t ex en representant från en intresseorganisation.
  20. ”Blir inte det här propaganda för deras sak?” – används om stories där det finns en tesdrivare, t ex en representant från en intresseorganisation.
  21. ”Blir inte det här kampanjjournalistik?” – används om stories där vi själva är tesdrivare.
  22. ”Känns det inte lite svajigt?” – används om stories som andra redaktioner tagit fram.
  23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” – används om stories som vi själva tagit fram.
  24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” – används om stories som inte innehåller mängder av röster.
  25. ”Borde man inte renodla?” – används om stories som innehåller mängder av röster.
  26. ”Känns det inte lite bildfattigt?” – används om stories som handlar om abstrakta ämnen som är svåra att bildsätta.
  27. ”Går man inte igång mer på den här grejen?” – används för att lyfta fram en alternativ story. (Kompletteras med fördel med antydningar om att många andra – vänner, familj, folk i sociala medier… – delar ens bedömning.)
  28. ”Men vill man inte höra NN?” – används om stories där NN inte är med.
  29. ”Är inte NN lite uttjatad?” – används om stories där NN medverkar.
  30. ”Var inte gårdagens jobb väldigt fullmatat?” – används om uppföljningar.

Vilka är dina bästa sätt att sänka en story? Dela med dig i kommentarsfältet.

Vad var grejen?

På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):

Vad är grejen?

Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.

  • Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
  • Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
  • Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
  • (…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)

Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?

Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!

Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.

Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?

Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.

Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.

Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”

Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.

På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)

Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.

Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.

Spara klippet!

Clipper

Klipp ut, klistra in, klipp ut, klistra in…

Nej, jag är ingen anhängare av copy/paste-journalistik, men själva kommandokombinationen copy/paste (kopiera/klistra in; Ctrl+C/Ctrl+V i Windows) är ju många gånger ganska nödvändig att ta till, inte minst i researchfasen när man sitter med mängder av uppgifter och citat från olika dokument, webbsidor och andra källor.

Samtidigt kan det vara enerverande tråkigt att sitta och klippa-klistra uppgift efter uppgift när ett stort antal ska tas över från en plats till en annan. (Jag vet att Elias tycker att man ska lära sig skriva program för ändamålet men en del av oss är inte framme där ännu.)

Copy/paste kräver ju nämligen en hundraprocentig singletasking. Man kan bara göra en sak i taget: 1) kopiera från det ena och 2) klistra in i det andra. Ägnar man sig åt multitasking och råkar kopiera något annat däremellan så försvinner urklippet spårlöst. Det vet många som försökt använda Ctrl + C som någon slags ”säkerhetskopiering” av till exempel ett mejl som man inte hunnit skicka eller spara.

Hela processen och dess problem blir naturligtvis ännu mer enerverande på mobilen eller surfplattan, där både copy och paste kan vara betydligt pilligare än på traddatorn.

Det är helt enkelt grymt irriterande att våra apparater bara kommer ihåg det senaste urklippet!

Som tur är finns det lösningar, både för mobilen, surfplattan och datorn,

Om vi börjar i Windows så har jag länge använt ett program som heter Ditto. Den sparar allt du kopierar och du kan således när som helst gå tillbaks till vilket som helst av dina tidigare urklipp. Jag skaffade programmet efter en rekommendation från Tommy K Johanssons blogg, och för mig har det hållit vad det lovat.

Som framgår av (suveräna sajten) alternativeTo så finns det också många alternativa lösningar, och däribland flera för Mac (till exempel ett som heter Jumpcut vilket i alla fall låter fint i tv-öron).

Till Androidtelefoner har jag själv testat Clipper med gott resultat. Gratisversionen sparar de 20 senaste urklippen, vill man ha obegränsat sparande finns en betalversion för 13 kronor. Det finns också flera alternativ som dyker upp om man söker på ”clipboard”. Som vanligt gäller det att kolla recensioner, snittbetyg och antal installationer (och gärna också externa recensioner) för att bedöma vad som kan vara intressant.

Precis som Ditto gör Clipper lagringen lokalt; den skickar alltså inte ut dina urklipp på nätet. Det är förstås en stor fördel från säkerhetssynpunkt men kan vara en nackdel rent praktiskt. Härom dagen såg jag att det kommit en lösning som påstås kunna synka urklippen från Android och Windows, men den har jag inte testat.

Hur det ser ut bland andra mobilsystem än Android har jag sämre koll på, men det saknas i alla fall inte appar som uppges göra samma sak för Iphone.

Har du goda tips på smarta urklippslösningar för dessa eller andra operativsystem? Dela med dig i kommentarsfältet!

Låt telefonen sköta sig själv

Om du äger en Android-mobil så finns det flera möjligheter att låta telefonen själv lösa en del av vardagens små irritationsmoment.

  • Använder du wifi hemma men inte ute på stan? Stänger du av och slår på då – eller låter du den alltid vara på men har lite ont i magen över att det drar batteri?
  • Irriteras du av att skärmsläckaren går igång alldeles för snabbt när du läser en e-bok eller plöjer intressanta artiklar i Pocket eller på webben? Går du in och ändrar avstängningstiden för skärmsläckaren eller sitter du och duttar på skärmen för att den inte ska slockna?
  • Glömmer du att sänka volymen på telefonen när familjen gått och lagt sig – så en käck trudelutt väcker alla bara för att du fått ett meddelande på Facebook? Försöker du skaffa dig en rutin för att stänga av ljudet eller håller du bara tummarna för att det aldrig ska hända igen?
  • Det där är tre exempel på grejer som man kan be telefonen att sköta själv.
Automatisering pågår.

Lösningen ligger i något av de program som fungerar enligt principen ”Om X så Y”.

  • ”Om telefonen lämnar hemmet…så stäng av wifi!” (”…och slå igång det när jag kommer hem igen.”)
  • ”Om e-boksprogrammet går igång…så förläng skärmsläckarens timeout-tid!” (”…och korta den igen när jag stänger programmet.”)
  • ”När klockan passerat 22…stäng av ringsignalen!” (”…men slå igång den igen i morgon bitti.”)

Ett av programmen heter rentav on{X} och överraskade många när det kom eftersom utvecklaren heter Microsoft (som har ett eget operativsystem för mobiler men valde att släppa on{X} till Android först).

Ett annat heter AutomateIt och har ett mycket enkelt och lättjobbat gränssnitt. Precis som on{X} har det ett slags bibliotek med redan färdiga kommandon, som gör det mycket lätt att komma igång.

En klassiker i sammanhanget heter Tasker. Det har en lite högre inlärningströskel men å andra sidan – såvitt jag förstår – fler möjligheter. Tasker har till skillnad från övriga ingen gratisversion, men kan vara värt att gå vidare till om man testat t ex AutomateIt och vill göra ännu mer.

Mobiltillverkaren Motorola har ett eget program som heter Smart Actions, som följer med många av deras lurar. Det finns i Google Play men verkar bara gå att ladda hem till just Motorola-telefoner. Det är ett mycket enkelt program – i både positiv och negativ bemärkelse – men kan vara ett första steg för den som råkar äga en M-telefon.

Det finns också appar som primärt riktar in sig på att minska dataförbrukningen och/eller batterianvändningen, men som i detta syfte automatiserar en del åtgärder på ett liknande sätt. En batterihjälp-app som jag själv använt heter Juice Defender.

Det gemensamma för samtliga dessa appar är att man bara behöver göra inställningen en gång, sedan sköter programmet resten. Och själv kan man ägna sin telefontid åt viktigare saker.

(Och nej, du behöver inte ha GPS:en igång för att telefonen ska känna av att den lämnat hemmet. Den informationen kan programmet hämta med hjälp av telefonmasternas placering – mindre noggrant men tillräckligt för en sån här funktion.)

Gillar du Journalisttips? Prenumerera gärna, via mejl eller via RSS.

Stories never die

Vi har tipsat om den på vår Facebook-sida (efter att Jan Gradvall rekommenderat den på Twitter) men den är värd att tipsas om många gånger till.

The New Yorkers video om den journalisten Gay Taleses arbetsrum.

Eller rum förresten…det är en källarvåning, som han gjort till sitt arbetsrum, arkiv och – tankesmedja (”subterranean think tank”). Inga fönster, ingen telefon. (Dator dock!) Väggarna fyllda av papper han sparat från alla sina reporterår, organiserade i kartonger.

Jag fascineras av samlandet i kombination med systematiken. Själv har jag bitvis varit duktig på att samla grejer – fråga min omgivning! – men betydligt sämre på att organisera dem. Sedan ett antal år försöker jag hålla det mesta digitalt, och verktyg som Evernote kan hjälpa till med organiserandet, men jag känner mig ändå lätt matt av respekt (och avund) inför gigantens gigantiska samling.

Sen blir jag lycklig över en av hans formuleringar i reportaget, som på ett fantastiskt enkelt sätt summerar något jag själv försökt sammanfatta i många olika sammanhang:

– This stuff is never dead, because stories never die.

Så är det ju. Stories never die. Våra historier tar aldrig slut. Det kan bara ta kortare eller längre tid tills någon upptäcker nästa steg. Det kan vara ett lättfunnet nästa steg – av det slag jag försökt beskriva här – men det kan också vara något helt oväntat, helt nytt som kastar gamla föreställningar på ända.

Nyheter om Olof Palmes eller Dag Hammarskjölds död (1986 respektive 1961), om Sveriges agerande under andra världskriget eller om människors villkor under medeltiden…historier lever vidare och nytt ljus på gammal nyhet fortsätter intressera och fascinera. Ja, med jämna mellanrum går vi ju alla igång på vetenskapsnyheter om de allra första människorna – eller om universums ursprung!

Stories never die. Finns det något vi kan lära oss av en 80-årig legend med en minnesspäckad tankekällare i New York så är det just det.

(Och vill du följa våra fortsatta tips om hur vi håller koll på de odöda historierna – så kan du prenumerera på oss, antingen via mejl eller via RSS.)

Gör som sjukhusdirektörerna säger

Då man jobbat som regional reporter ett antal år så vet man vad sjukhusdirektörerna brukar säga då undersköterskorna går på knäna: ni ska inte springa snabbare – utan smartare.

Det kan man ju tycka vad man vill om, men vi som tillbringar en stor del av våra arbetsdagar med fingrarna på en mus och ett tangentbord gör ofta en hel del onödigt jobb  – som vi alldeles själva kan rationalisera bort genom att använda de verktyg vi har på rätt sätt.

Ett sätt att springa smartare är att använda kortkommandon. Micke har skrivit flera inlägg om kortkommandon (Tio kortkommandon som gör livet enklare och Fem snabba: mindre tryck på jobbet), och jag har skrivit om ett program där man kan skapa sina egna (Verktyget som skriver på kommando).

Problemet med kortkommandon är att man inte riktigt kan lära sig dem genom att läsa igenom och memorera en lista. Tangentkombinationerna måste sitta i handen – de måste in i muskelminnet.

Tjänsten Shortcu Foo tränar dig i kortkommandon - till exempel i Gmail.
Tjänsten Shortcut Foo tränar dig i kortkommandon – till exempel i Gmail.

Om du verkligen bestämt dig för att lära dig kortkommandona till ett visst program, kan kanske tjänsten Shortcut Foo vara intressant. Mycket är inriktat på verktyg som programmerare använder, som textredigeringsprogram och kommandoprompten, men också mer vanliga applikationer som Photoshop och Gmail.

Shortcut Foo används inte tillsammans med något program, utan är en plats som är dedikerad åt träning av kommandona. Då man sedan kan dem, är det dags att tillämpa kunskaperna i verkligheten.

I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör - och ska sedan knappa in rätt tangentkombination
I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör – och ska sedan knappa in rätt tangentkombination

Du som verkligen vill testa Shortcut Foo för att lära dig snabbkommandona i Gmail måste tänka på att först aktivara dem. Det gör man genom att klicka på kugghjulet uppe till höger, välja Inställningar och därefter klicka i radioknappen ”Kortkommandon på” (glöm inte att spara längst ner).

I vår reportervärld är kanske Microsofts kontorssvit vanligare är olika obskyra textredigeringsprogram för programmerare. Då finns verktyget Key Rocket. Det har jag inte själv haft möjlighet att prova, men vad jag förstår så är det snarare en personlig tränare än en träningslokal. Du laddar ner och installerar programmet på din dator, och då du använder till exempel Word eller Excel så ger den dig olika råd beroende på hur du arbetar.

Gör du saker med musen så poppar det upp råd om vilka kortkommandon du borde använda i stället – och om du faktiskt använder kortkommandon så poppar det upp beröm och hurrarop.

Nu hade det ju varit praktiskt att ha ett kortkommando i WordPress för att publicera det här inlägget. Någon bloggare där ute som har något bra tips?