Med jämna mellanrum dyker det upp listor över appar som på ett eller annat sätt ska göra jobbet och tillvaron enklare för oss. Själva gav vi oss i höstas på att göra en tio-lista – men jag får medge att alla tips där inte självklart kvalar in som just journalist-appar.
Nu tipsar den lysande grävaren Bo-Göran Bodin om att amerikanska IRE (motsvarigheten till Föreningen grävande journalister) satt ihop en lista med ett helt gäng goda journalist-appar.
Jag har inte hunnit intensivstudera listan än men konstaterar att de fått med de flesta självklara som jag själv skulle rekommendera, exempelvis i kategorin ”verktyg som gör att man kan dela research” (har delvis tagit upp dem bl a här under rubriken Allätarna).
(Och ja, här gäller som alltid digital försiktighet kring allt känsligt material – i synnerhet sådant som omfattas av källskyddet!)
Bland övriga appar finns en del där man kan anta att funktionaliteten varierar i olika länder (hej polisradio-scanner), men på det hela taget är det ändå den mest fullmatade lista jag sett på länge i just denna speciella genre – och med flera tips som lockar åtminstone min nyfikenhet.
Dessutom föredömligt komplett med uppgift om operativsystem (eller ja, iOS och/eller Android), beskrivning av appen, pris och länk till appbutik.
Bara att börja botanisera, med andra ord!
(…och hittar du någon favorit som du vill tipsa om eller tycker vi borde ta en titt på – fyll på i kommentarerna.)
…och glad påsk på det, i synnerhet ni kollegor som tar hästpassen ute på redaktionerna medan vi andra knaprar påskägg i vårsolen.
Ibland händer det. Att man dyker på en sån där sajt som man inser att man kommer att återvända till inte en gång, inte två gånger, utan många gånger.
Så är det med allmanhandling.se, som skapats av Per Hagström, jurist och biträdande nyhetschef på nyhetsbyrån Siren. En sida som skapats för att hjälpa oss som med mer eller mindre jämna mellanrum vill och behöver använda offentlighetsprincipen.
Jag har inte hunnit utforska hela sajten än men såvitt jag förstår består den både av allmäna råd, konkreta argumentsamlingar och uppladdade myndighetsbeslut. (Dessa är gissningsvis desamma som Siren levererar till Föreningen grävande journalisters Öppenhetsbanken. Fördelen där är att en redaktör gör en kort sammanfattning i klartext – här hittar man å andra sidan snabbt vidare till de matnyttiga råden om hur t ex ett tidigare domstolsutslag kan och bör användas i en diskussion med en tjänsteman.)
Själv har jag redan hittat ett mycket klokt råd – att försöka undvika formella avslagsbeslut så långt det är möjligt. Läs och lär!
Bakom allmanhandling.se står Utgivarna, som härmed får en liten stjärna för en god insats i offentlighetens och journalistikens tjänst.
Dagens andra stjärna skickar vi till Sveriges Radio för att de nu lagt ut en pdf-version av sin mycket uppskattade sociala medier-handbok för journalister. Den delades ut under grävseminariet och ett tag ryktades det om att den inte skulle gå att få tag på i något annat format än dessa begränsade pappersexemplar. (Själv lyckades jag få ett av de sista, tack för det Yasmine El Rafie!)
Huruvida detta var en briljant PR-kupp av PS-kollegorna på SR ska jag låta vara osagt, men bra som bara den är boken. Den kan nog nästan redan nu utnämnas till ett standardverk som rimligen kommer att både läsas och användas på redaktioner och utbildningar långt utanför public service-bolagens gränser.
(Personligen blir jag också glad åt att bli påmind om en klok formulering som jag själv tydligen yttrat. Sidan 67, påminn mig om den om jag nån gång glömmer bort varför jag gillar sociala medier!)
Dagens tredje stjärna går till nämnda Föreningen grävande journalister (jo, jag sitter i styrelsen, men tar mig friheten att skicka stjärna ändå) som lagt ut en helt suverän skara grävtips från den svenska kommungranskningens oomtvistade ärkedrottning Britt-Marie Citron. Många är de journalister som utbildats och inspirerats av Britt-Marie vid hennes otaliga kurser, föreläsningar och konkreta grävprojekt genom åren. För den som tappat bort anteckningarna, vill ha en repetition eller helt enkelt vill veta vad det handlar om: läs nu!
Jag lovar. Om vi alla gör åtminstone en rejäl granskning av en kommun eller myndighet enligt Britt-Maries modell under återstoden av året så kommer journalistiken innan årets slut att ha visat sin samhällsnytta och (åter)vunnit medborgarnas kärlek flera gånger om – genom avslöjanden av det redan gjorda och förebyggandet av det ogjorda.
Det finns få saker Journalisttips gillar så mycket som goda journalisttips. Tack Utgivarna, tack Sveriges Radio och tack FGJ!
(Vill du hitta fler goda journalistresurser på nätet? Vi försökte oss på en samling när vi just startat. Tipsa gärna om mer i kommentarerna!)
Här – äntligen – kommer nästa del i Scrapingskolan. Den här gången tittar vi lite mer på xpath-språket som man använder för att formulera sina sökfrågor mot de webbsidor man vill hämta hem sina data ifrån.
Är det något du vill få djupare eller annorlunda förklarat? Eller saknar du något? Kom gärna med kommentarer och inspel!
Årets grävseminarium kommer att gå till historien för en debatt som skapade en debatt utan like. Bästa sammanställningen av förstahandskällor (inklusive länk till den ljudinspelning som sent omsider dök upp) har gjorts här av Yasmine El Rafie – för den som till äventyrs missat.
Men Gräv 13 var också annat, otroligt mycket annat. Framför allt rader av föreläsningar och diskussioner om allt från idéarbete till motattacker, från intervjuteknik till kåranda.
Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.
Jag har besökt många grävseminarier genom åren, men kan uppriktigt säga att jag aldrig varit med om att så många människor varit så lyriska efter så många programpunkter. Det var helt enkelt en hejdundrande kunskapsboost för oss som var där.
Själv hade jag glädjen att få moderera en diskussion om hur man säljer in sitt gräv till andra redaktioner, och hålla en egen föreläsning på temat Finn idén på nätet. Dessutom fick jag nöjet att presentera två av de bästa föreläsarna: inspirerande nederländaren Luuk Sengers som pratade om granskningsuppläggsmetoden Story Based Inquiry och skarpa svt-kollegan Linda Kakuli som visade hur man kan använda offentlighetsprincipen för att kartlägga personer.
Utöver dessa hann jag bland annat se stoppade Savile-granskaren Liz MacKeans frispråkiga skildring av spelet bakom BBC-kulisserna, och Björn Häger som åter lyckas med konststycket att förnya sin föreläsning om intervjuteknikens grunder (och fortfarande med samma huvudperson, en känd utrikesminister). Bland det jag hade velat se men missade fanns Britt-Marie Citrons tips om granskning av offentlig förvaltning, och Paul Ronges medieträning för journalister.
Ett grävseminarium är naturligtvis ett paradis för envar som söker journalisttips. Själv brukar jag räkna kvaliteten i antalet som är så bra att jag väljer att skriva upp dem – och den här gången blev det många.
Möjligheten att ta del av seminarierna i efterhand är tyvärr begränsad. Jag har hört att Aftonbladet kan ha livesänt något men det enda jag hittar nu är en debatt om kårandan hos svt (som också har ett Gomorron-samtal med grävgeneralen Nils Hanson om den grävande journalistikens betydelse). Jag kan också rekommendera Nerikes Allehandas bloggrapport (inte bara för att de skriver snällt om min föreläsning – tack för det!) och konsumentjournalisten Anders Nymans fotorulle på Flickr. Tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något!
För den som vill lära sig mer om grävmetodik rekommenderas annars de arbetsbeskrivningar som skickats in av alla redaktioner som anmälde sina grävjobb till guldspaden, och som offentliggjorts på Föreningen grävande journalisters hemsida – jag garanterar att du efter att ha läst tre kommer att ha hittat minst ett uppslag till en egen granskning, antingen genom att du kommer på att en metod kan tillämpas på ett nytt ämne eller att ett givet ämne kan angripas med en annan metod.
Tre intressanta svar som jag la på minnet under helgen:
– Get another editor!
Luuk Sengers besvarar min fråga om hur man undviker att ens redaktör blir besviken om man jobbar med hypoteser som måste justeras när verkligheten visar sig vara annorlunda än man trodde.
Sedan fyllde han på med ett mer realistiskt svar, nämligen att man ibland behöver jobba ett tag utanför redaktörens synfält innan man berättar om sin story. Ett klokt råd som jag måste erkänna att jag tillämpar regelbundet.
– Ett par dagar!
Marianne Ahlenius på TT svarar på hur lång tid i förväg en ambitiös lokalreporter som jobbat länge med ett komplicerat gräv bör höra av sig till nyhetsbyrån för att de ska ha en chans att sätta sig in i materialet (och därmed öka förutsättningarna för TT-spridning med cred).
Om det var något som stod klart på seminariet Marknadsföra gräv så var det att det finns ett uppriktigt intresse från jättar som TT och Expressen att ta del av och bidra till spridningen av andras gräv – men att detta förutsätter en tidig kontakt med stor öppenhet kring materialet. Att höra av sig strax före publicering med en färdig text räcker inte när materialet är komplext och utpekande.
– Man kan räkna baklänges!
Supererfarne supergrävaren Lars-Göran Svensson förklarar fördelarna med utdrag från företags skattekonton – helt offentliga dokument som bland annat visar inbetalningar av arbetsgivaravgifter, momsnetto, vissa bidragsanställningar mm. Kan vara en ovärderlig hjälp i granskningen av ett företag, t ex för att skapa sig en uppfattning om verksamhetens omfattning.
Salen var överfylld på Lars-Göran Svenssons ordinarie föreläsning, och på begäran ordnades dagen därpå en extrasession. En av flera succéer på ett seminarium där man lyckats sällsynt väl med att förverkliga sin ambition att göra föreläsningarna Hands-on.
– Taste? We’re journalists, that’s the last of our concerns…
BBC-reportern Liz MacKeans reaktion på att cheferna tyckte det skulle vara osmakligt att gå ut med uppgifterna om att superkändisen Jimmy Savile varit pedofil så nära efter hans död.
(MacKeans föreläsning var en hisnande inblick i ryggradslöshet och bakåtvoltande hos världens mest respekterade public service-företag, och en uppfordrande tankeställare för oss som jobbar på BBC:s svenska motsvarigheter.)
Var du där på Gräv? Fick du några egna favoriter? Ögonöppnare? Dela med dig i kommentarerna.
(Och så hoppas jag vi ses i Umeå om ett år!)
Uppdatering: Södertörns högskolas journalistförening direktbloggade, och har samlat posterna här. (Tack för snälla ord där också, förresten!)
Uppdatering 2: Det verkar som att seminarier som sändes live av Aftonbladet inte ”sparades”, åtminstone enligt Twitterkommentar från Fredrik af Trampe (tack!).
Uppdatering 3: Kom på att jag missat Liz MacKeans kommentar om smak och journalistik. Den bara måste ju vara med, så den la jag till!
Inför årets grävseminarium tänkte jag samla några tankar om granskande journalistik och vad som skiljer den från refererande journalistik – och även från skarp nyhetsjakt.
Min erfarenhet säger att framgångsrika granskningar står på tre ben. En trebening som kan vara bra att ha med sig när man sållar bland Grävs alla lockande programpunkter; vilka styrkor och luckor har jag i mitt eget yrkesutövande? Vilka bitar måste redaktionen bli bättre på?
Så här:
1. Metod – utan vilken vi söker i blindo (och som gärna ska vara nyskapande men ofta blir bra om den är stulen rakt av från någon annan också).
2. Ambition – där ribban måste hamna högre än för det gängse nyhetsjobbet (men samtidigt på en sån nivå att jobbet blir utgörbart före årsskiftet).
3. Presentation – den ibland underskattade del där publiken ska förstå vad vi gjort och varför det är viktigt (utan att vi tummar på sakligheten eller möjligheten till bemötande).
Utan metod kan man vara hur ambitiös som helst, man får inte ihop det ändå. Utan ambition kan man ha världens bästa metod, man sträcker sig ändå inte tillräckligt långt. Och utan presentation kan man ha avslöjat tidernas hemlighet, men för publiken kommer den att fortsätta vara väl förborgad.
Granskningsmetoder finns många. Vi har till exempel publicerat Marja Grills tips på vardagsgräv du kan starta i morgon. På Grävseminariet (där bl a Marja ska föreläsa) lär man sig med fördel en handfull till.
Grundregeln är att inte uppfinna hjulet oftare än nödvändigt. Om någon annan redan genomfört något som liknar det du vill göra, men i en annan del av landet eller inom ett annat samhällsområde – då finns det ingen anledning att inte låna metoden (förutsatt förstås den var någorlunda framgångsrik). Men ställs du inför ett tufft dilemma – försök tänka utanför boxen.
Jag är glad åt att vi var flera som letade efter ett ämnesområde att pröva crowdsourcing på, när domstolarna sa nej till att låta oss få veta vilka de privata Fas 3-anordnarna var 2011.
Ofta handlar innovativ grävmetod om att kombinera en ny lösning med ett gammalt problem. Eller tvärtom se en ny fråga där gammal metodik kan göra nytta.
Av det skälet har man ofta större nytta av att ta del av granskningar inom andra ämnesområden än det egna. När ekonomireportern hör hur miljöreportern tog sig förbi sekretessen, så väcks en tanke som blir en idé som…
Ja, ni fattar.
Ambitionen sen. Det gäller att ha en viss ambitionsnivå, och förstå att granskning inte bara handlar om att göra ”mer av det vanliga”.
Här misslyckas alltid referatreportern och ofta även nyhetsjägaren, men av helt olika skäl. För referatreportern är själva grävandets natur främmande. En journalistik som inte baseras på makthavares och experters utsagor om verkligheten skrämmer.
Nyhetsjägaren behöver inte vara auktoritetstroende, men stannar ofta för tidigt. Redan den första nya siffran får vederbörande att skrika högt, redan den första intervjun med en kritiker orsakar ångest om det inte kan bli ett inslag i kvällens sändning.
Grävande och granskning kan se väldigt olika ut, och kan till och med vara dagsjournalistik. Men den går alltid längre än vad den enkla nyhetsrapporteringen förmår. Några steg bort från ord-mot-ord (vilket är ett begrepp som grävande reportrar hatar).
Presentationen till sist, bör inte ta större plats än nödvändigt. Men ej heller mindre. Vi har tipsat om Story Based Inquiry, som bland annat syftar till att tvinga reportrar tänka på berättelsen betydligt tidigare än de flesta av oss gör i arbetsprocessen. Och allvarligt talat – om du inte kan sammanfatta din story i dag, vad får dig att tro att du kan göra det bättre om en vecka då du samlat ihop ännu mer material och kommit ytterligare en vecka närmare deadline?!
En av upphovsmännen bakom SBI kommer till Gräv för flera seminarier.
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.
Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.
Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.
De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.
Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.
Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.
Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.
Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.
Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.
Kom och träffa oss i Göteborg i mars!
PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.
Årets grävseminarium närmar sig med stormsteg, och med det risken att reportrar inspireras till ambitiösa granskningsprojekt och allvarstyngda avslöjanden. Eller bara ringer ett samtal till som kanske spräcker dagens utlägg och blottlägger en helt annan, mycket mer komplicerad verklighet.
Journalisttips finns till för alla. Även för redaktionsledningen som vill undertrycka utredningsnerven innan den slagit rot. Och för reportern som vill vaccinera sig mot faktakollbacillen.
Därför här: tio skäl att säga nej till gräv.
1) All journalistik är granskande. Egentligen. Minsta polisnotis innehåller ju ett grävande element. I själva verket flera: hitta telefonen, hitta numret, ställa frågan (Har det vart nåt?), invänta svaret (Nä), formulera påfrågan (Inte?), bedöma svaret (Nä helt lugnt)…
2) Sånt där är pretentiöst. Den goda journalistiken sätter sig inte på några höga hästar och påstår sig ha upptäckt någon sanning. Vi accepterar existensen av många olika sanningar, och tar som vår uppgift att förmedla dessa. Och vad säger att en reporter som kontrollerar faktauppgifter skulle ha mer rätt än en som inte gör det? Den sistnämnda reportern kan dessutom enkelt kompensera sin brist på egen faktakontroll genom att konsekvent hänvisa till andras påståenden. Det kan aldrig en granskande reporter göra!
3) Gräv tar mycket tid och ger lite utdelning. Jämför till exempel med en rewrite-reporter som kan producera rader av stories under en arbetsdag. Dessutom redan nyhetsvärderade! När vi nu ska börja ta betalt av publiken kommer den att kräva många texter om historier de känner igen. Rewrite är det nya gräv.
4) Vi mäktar inte med det. Ibland får man helt enkelt leva som på stenåldern – ur hand i mun. Vi klarar inte att låta en reporter vara avsatt till en granskning under en hel dag. I synnerhet inte eftersom det kan vara nån som vabbar. Och halva styrkan ska gå på den obligatoriska kursen om nya datasystemet. Och själv ska jag på chefskurs. Organisationen är så slimmad i dag att vi inte kan avvara någon.
5) Numera görs granskningarna av publiken. I de sociala medierna. Välkommen till internetåldern, det är dags att ta steget ut på nätet! Och bort från diarierna!
6) Det blir så lätt fel. I synnerhet om det har med siffror att göra. Låt andra räkna i stället. Var det fruar med på konferensresan eller inte? Fyra eller fem siffror på krognotan? Om det är nåt anmärkningsvärt kommer nog kommunens egna revisorer att fiska upp det. De kan dessutom räkna.
7) Vi ska inte bedriva kampanjer. Om vi skulle påstå att någon låtit sig mutas hamnar det farligt nära en kampanj för att den personen skulle ställas till svars. Eller om vi kan visa att någon är oskyldigt dömd, så hamnar vi lätt på fel sida om gränsen där det kan tolkas som en åsikt att personen borde släppas fri.
8) Kritisk granskning behöver ju inte vara just granskning sådär bokstavligt. Det behöver inte vara att ta reda på någonting. Det kan vara en blick också. Eller ett tonfall. ”Men har ni verkligen gjort rätt?” drar ner byxorna på vilken politiker som helst. Ofta minst lika effektivt som om man undersöker vad personen faktiskt gjort.
9) Grävande känns inte så framåtsyftande. Ofta handlar det ju om saker som redan hänt. Publiken vill mycket hellre veta vad som ska hända härnäst, alltså vad våra makthavare vill snarare än vad de gjort. Och kom inte och säg att det skulle vara enklare att berätta om framtiden än om gårdagen!
10) Vi sysslar nu först och sist med nyheter, inte utredningsarbete eller kommunal revision. Hade tanken varit att vi skulle söka nyheter i undangömda avvikelserapporter så kanske de skulle givits en lite mer lättläst form, tror du inte det? Och kanske inte gömts undan heller, om man tänker lite logiskt??
Har vi missat något anti-gräv-argument? Fyll på i kommentarsfältet!
Nej, det handlar varken om säkerhetstjänster eller blåljusnyheter.
Det handlar om den typ av tjänster som gör det möjligt för oss att följa ett ämne, en person eller ett begrepp utan att själva göra aktiva sökningar varje dag.
Ett bas-exempel är Google Alerts, som vi skrivit om tidigare. Men även sökords-kolumner i Tweetdeck är ju ett slags alerts – man blir uppmärksammad varje gång ett visst begrepp dyker upp på Twitter.
Envar kan nog förstå poängen med att snabbt få kännedom om ifall en tung politiker dömts för brott – eller om ett skumt företag uppmärksammas av en lokaltidning i en helt annan del av landet.
Samtidigt vet jag att många drar sig för att börja använda larmverktygen, av rädsla för att drunka i information – eller åt andra hållet: för att man inte tror att de ska ge någonting.
Jag har själv upplevt både överflödsproblemet och tomhetsfrustrationen, och har därför mejslat fram några grundregler för mig själv kring detta med larm och agenter. Håll till godo – och testa gärna och hör av er med egna erfarenheter:
1) Tänk framåt! Vilka stories vill jag ha koll på nästa nyhetsutveckling av? Vilka personer är så intressanta för vår redaktion att vi vill veta varje gång de omnämns? Försök få in en rutin av att ”fiska i framtiden”. Det kan antingen formaliseras till en redaktionell rutin – planeraren går igenom redaktionens larmbehov en gång i månaden – eller göras ad hoc när någon kommer att tänka på det. Bäst är kanske att kombinera metoderna: försöka att få till en redaktionell rutin men också lämna dörren öppen för den reporter som vill köra själv.
2) Tänk på begreppen! Det fanns en gång ett företag som hette Alphacash som var inblandat i en bedrägerihärva kring kontokort. Alphacash var ett fantastiskt sökord – eftersom det (då) inte fanns nånting alls annat på nätet som hette så.
Ni har hört det förut: ”Backa Elias Bondpä” är ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson” – och det gäller förstås i framtidsfisket precis som i vanliga bakåt-sökningar. Men tänk på att det allmänna kan kompletteras till något mer specifikt. ”Mikael Pettersson” + reporter + svt kan vara en sökning som ger träffarna man är intresserad av. (Tänk på att olika larmtjänster kan ha olika regler för hur man kompletterar begrepp: den enes ”+” kan vara den andres ”AND” – och hos den tredje behövs kanske bara ett mellanslag.)
3) Välj intensitet! Handlar det om en nyhetsutveckling där du vill veta nästa steg minuten efter att det inträffat? Då kan det vara en poäng att be om larm i realtid, ”när-det-händer”. Men handlar det om att hålla koll på ett bolag som du gjorde ett gräv om för ett år sen, eller planerar att göra något på om ett halvår, då kan du nog nöja dig med att få ett mejl om dagen. Hos till exempel Google Alerts kan man också ställa in nivån för vilken typ av träffar man vill ha; ”allt” eller bara sånt som Google betecknar som ”bästa”-träffarna.
4) Justera! De allra flesta tjänsterna erbjuder en möjlighet till redigering av larm. Det vill säga det är enkelt att gå in och göra en sökning mer allmän eller mer exakt, beroende på vad man får för typer av träffar. Känner du dig spammad av agenterna? Kväv reflexen att bara svära åt eländet och gå i stället in på sajten och gör något åt saken!
5) Fler OR = färre larm! Du behöver inte skapa en separat agent för varje ord eller begrepp du är intresserad av. Du kan använda OR-begreppet (eller motsvarande) för att lägga in flera begrepp i samma sökning. ”Askersund OR Nora OR Örebro OR Kumla” för den lokalreporter som ska bevaka dessa kommuner t ex. (Handlar det just om kommunerna är kanske ”Askersunds kommun” att föredra.)
6) Testa! Det här är egentligen det enda tips du behöver 🙂 Det är bättre att göra fel och korrigera än att aldrig komma igång. Ett larm som översköljer dig med meningslösa träffar kan du lätt radera eller korrigera. Det larm du aldrig startat kommer aldrig att berätta för dig vad du missar.
Eller förresten: du kan kolla in konkurrentens nyheter dan därpå.
Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.
Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.
Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.
Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.
”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.
Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.
Vad göra?
Hemligt var det.
Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.
I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.
Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.
Metoden har använts med framgång av många journalister.
Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.
Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.
Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.
Ibland ordnar du en topp på sidan sex.
Metoden är densamma.
Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.
Bo Torbjörn Ek
Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!
Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.
Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.
Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:
Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.
Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.
Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.
Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:
Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.
Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.
I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.
Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:
Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.
Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.
Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.
”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller.
Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.
Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.
Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?
Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.
Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.
