Granskningen – Sida 19 – Journalisttips

Logga inte!

I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.

Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.

Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.

Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).

Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.

Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:

Den tar onödigt mycket tid.
Du får onödigt mycket anteckningar.
Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.

Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.

Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?

Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.

Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.

Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.

Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.

Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:

Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?

Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:

Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!

Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.

(Och när du gör det så finns det förresten appar som underlättar arbetet.)

Hur loggar du? Fyll på i kommentarsfältet!

Fiske i Facebook – problem uppstått och löst

Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.

Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.

Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.

Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.

Jag har tidigare beskrivit fördelarna med att kunna ”fiska i framtiden” med Google Alerts, men nu finns alltså motsvarande möjlighet från Facebook.

Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.

Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.

Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.

Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!

(Vilket det där sökordet var? ”Chefen” förstås.)

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Sök smartare

Googlesökningar är ett av våra viktigaste arbetsverktyg, men de leder oss inte alltid dit vi vill. Ibland kan det bero på att den information vi söker inte finns på nätet – eller i vart fall inte indexerats av Google – men minst lika ofta drunknar den bland irrelevanta träffar. De flesta av oss bläddrar inte igenom 30 sidor med träffar utan nöjer oss med att kolla den första, andra och kanske tredje sidan.

Tyvärr gör ju inte Google den sökning vi önskar utan den vi skriver in, och om dessa skiljer sig alltför mycket kommer du aldrig att finna det du söker.

Ett bra steg på vägen är att börja använda Googles avancerade sökning. Namnet avskräcker nog många i onödan; det handlar inte om någon raketforskning, programmering eller formler. Det handlar om att göra din sökning lite mer lik din önskan om vad som ska hittas.

Avancerade sökningar nås antingen genom den särskilda sidan eller genom att man gör olika tillägg i sin vanliga sökning. När man får sina sökresultat dyker det också upp en del avancerade alternativ i vänsterspalt – mer om det nedan.

En mycket vanlig avancerad sökning använder många av oss redan varje dag när vi skriver ”Mikael Pettersson” i stället för Mikael Pettersson. Genom citattecknen ber vi Google att söka efter hela frasen i stället för orden var för sig. Du slipper träffar som bara innehåller Mikael eller Pettersson, båda orden måste finnas med och i den ordningen dessutom.

Ett annat enkelt tillägg är minustecknet. ”Backa Elias Bondpä” -Journalisttips ger träffar som handlar om Elias men inte innehåller denna bloggs titel. (Elias har för övrigt ett betydligt mer sökvänligt namn än jag. På gott och ont :-))

En riktigt funktionell avgränsning är att du kan be Google att söka bara under en viss domän eller sida, från toppdomäner som .se till undersidor som svt.se/nyheter. Om du inte orkar gå till Avancerad-sidan skriver du site: i sökrutan, med adressen direkt efter utan mellanslag. Exempelvis ”Mikael Pettersson” site:svt.se.

Många sajter har förstås egna ”interna” sökmotorer men inte sällan visar sig Googles site:-sökningar bättre – eller i vart fall ger de andra träffar än sajtens egen. (Kolla t ex vad som dyker upp om du jämför Googles ”Mikael Pettersson” site:svt.se med en ”Mikael Pettersson”-sökning på svt.se.)

Olika avancerade alternativ kan kombineras. Om jag t ex vill se träffar på ett visst ämne som inte kommer från svt.se skriver jag -site:svt.se (alltså med minustecken).

En avgränsning som kan göra underverk i jakt på intressanta dokument är Filtyp. Du kan exempelvis välja att söka enbart pdf-filer, Worddokument (doc) eller Powerpoint-presentationer (ppt). Snabbkommandot i sökrutan heter filetype:.

Låt säga att du gör research om kommunernas arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Begreppet ensamkommande fungerar bra som sökord (eftersom det i princip endast används i detta sammanhang) men du får problem med antalet träffar.

En vanlig googling på ordet ensamkommande ger 694 000 träffar. Säkert en hel del relevanta myndighetsdokument, kartläggningar och kontaktuppgifter – men det är uppblandat med väldigt, väldigt mycket annat.

Du vet att länsstyrelserna ska ha koll på kommunernas arbete med ensamkommande, och bestämmer dig därför för att fokusera sökningen ditåt. De svenska länsstyrelserna samlas alla under adressen lansstyrelsen.se. Alltså gör du sökningen ensamkommande site:lansstyrelsen.se.

Du får nu strax över 3 000 resultat. Fortfarande väldigt många men alla härrör från en myndighet där många dokument kan tänkas vara intressanta och relevanta för din research.

Vi väljer nu att begränsa typen av dokument. pdf-filer utgör ofta ”tyngre” sorters dokument – rapporter, beslut, protokoll etc – än vanliga webbtexter, och därför skriver vi Ensamkommande site:lansstyrelsen.se filetype:pdf.

Antalet träffar minskar nu till 624, pdf-filer som publicerats på länsstyrelsernas sajter och innehåller begreppet ensamkommande.

Vi gör nu en sista grej. I träfflistans vänsterspalt trycker vi på ”Fler verktyg” och väljer en tidsavgränsning: ”Senaste året”.

Resultat: 144 träffar. Där du bland annat hittar kartläggningar, minnesanteckningar och utbildningsdokumentation från det senaste året – varav flera gissningsvis innehåller både fakta och kontaktpersoner som kan vara till nytta i din research.

På kort tid har vi alltså tagit oss från 694 000 träffar till 144 – och gjort ett urval som blir betydligt mer relevant utifrån vårt behov. Vi har rejält minskat skillnaden mellan vårt önskemål och vår sökning.

Du kan också göra ett antal andra avgränsningar i Google, som till exempel efter språk och region. Du kan också be Google att söka efter siffror inom ett visst intervall, eller att hitta sidor som ”liknar” eller länkar till den sida du är intresserad av. (Länkar är intressanta för att t ex bedöma om en sida är seriös: väljer myndigheter, kommuner och seriösa organisationer att länka till en viss sajt så ökar förstås trovärdigheten jämfört med om det bara är sajtens ägare som länkar till den från sin privata blogg.)

Avgränsningarna funkar inte alltid klockrent men ofta tillräckligt bra för att smalna av ett gigantiskt sökresultat. Du gör helt enkelt din sökning lite mer lik ditt önskemål om vad Google ska hitta.

Har du egna goda erfarenheter (eller dåliga) av de avancerade sökalternativen? Dela med dig i kommentarsfältet!

Gästblogg: Så vässar du berättandet

Dagens gästbloggare är Nicke Nordmark, prisbelönt grävare på Uppdrag granskning med flera långa tv-reportage i ryggsäcken. Han ger oss sina bästa dramaturgitips – för långa och korta reportageformat:

”Den 27 september förra året kliver två poliser in på en krog i centrala Luleå. Dom är civilklädda å ska utföra ett spaningsuppdrag. Polismännen beställer in alkohol för mer än 400 kronor. Dom tillbringar flera timmar på krogen å först klockan tre på natten bryter dom upp för att avsluta arbetspasset.

På andra sidan stan utspelar sig samtidigt ett familjedrama i ett villakvarter. Lulepolisen får larm om att en man uppträder hotfullt å är beväpnad, polisen beslutar att skicka det bästa man har, delar av sin specialtränade insatsgrupp.

Utrustade med skottsäkra västar å automatvapen rycker dom ut…”

Så inleds vårt reportage I skottlinjen som sändes i Uppdrag granskning för drygt tre år sen. Att berätta när och var man befinner sig i en historia på en gång tycker jag är effektivt. Tidpunkten ligger alltid bakåt i tiden och nästan per automatik förväntar sig tittaren att få följa med framåt. Man får en enkel draghjälp genom att starta vid en given plats och tidpunkt, med en given händelse som väcker frågor och nyfikenhet. Jag har spelat upp det här anslaget för många studenter och verksamma journalister och alltid fått samma fråga direkt efter: Vad hade poliserna som var på krogen att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen?

Tack, säger jag då, precis det vill jag att ni ska undra och kräva svar på. För svaret kommer naturligtvis, i flera steg under reportagets gång. Inte förrän alldeles på slutet har man fått hela bilden.

Det mest naturliga sättet att berätta en historia är kronologiskt. Tänk själva, om ni ska berätta för en kompis om något som hänt er, så gör ni det oftast kronologiskt därför att det är lättast för den som lyssnar att förstå. Visst, ibland kanske man måste ge lite bakgrundsinfo, eller så kanske din historia ger upphov till följdfrågor, men det är ju bara bra, då är ju lyssnaren nyfiken och vill veta mer. Om man hela tiden berättar storyn kronologiskt kan man göra utsvävningar för att granska just den delen av historien man befinner sig i, och sedan återvända till händelseutvecklingen utan att tittaren tappar tråden för lätt. TV är ett mycket flyktigt medium och det är väldigt lätt att tittaren tappar koncentrationen. Finns det då en enkel kronologi så är det lättare att hänga med i turerna kring snåriga fakta och ansvarutkrävande intervjuer.

Tratten, eller pyramiden, alltså att berätta det viktigaste först, lever i allsköns välmåga, anser jag. Åtminstone ser jag exempel på det dagligen och får höra av studenter på journalistutbildningarna att den lärs ut. Begrav den. Snabbt. Varför ska man berätta det viktigaste först? Eller ännu hellre; varför ska jag fortsätta titta om det viktigaste avslöjats i påan eller direkt i inslaget, varför? Hur fortsätter man berätta en dråplig/rolig/spännande historia om man drar poängen eller upplösningen med den direkt? Svaret är att det knappt går. Den dör så fort du berättat poängen. Varför ska jag fortsätta läsa en bra deckare om jag redan vet vem som är mördaren, eller om polisen kommer få fast den skyldige? Visst finns det historier där själva storyn handlar om hur det gick till när man fångade mördaren eller vem det var, men det är överkursnivå.

Vi har en metod när vi klipper våra reportage, och det är att så fort det blir segt att titta, eller så fort det inte känns intressant eller spännande så pausar vi reportaget och ställer oss frågan: Varför ska jag titta vidare? Vi kan ju som reportagemakare intala oss att det finns jättespännande grejer längre fram i repet, men om tittaren inte är nyfiken eller intresserad just där och då i repet, eller ens fått nån som helst vink om att det kommer spännande grejer snart, så är det ju väldigt lätt för henom att byta kanal under den sega faktaredovisningen. Vi TV-journalister måste bli mycket bättre på att appellera till människors känslor, och vi måste åla ur oss vårt reporterskinn när vi tittar på rep under produktion och våga kritisera och ifrågasätta varandras jobb. Vi är skolade till att intellektuellt förstå vad som är s.k. stark TV, och vad som är bra scener o.s.v. men vi bedömer det oftast med hjärnan istället för med magen. Om du tittar på en kollegas rep och faktiskt inte blev så berörd som du borde blivit enligt alla mallar, säg det då, för då är det nåt som saknas i reportaget. Då måste man börja jobba med att bygga upp stämning och känslor inför avgörande moment som vi faktiskt vill att tittaren ska ta in med magen istället för med hjärnan.

Mitt sätt att se på berättande kommer väldigt mycket ur ett motto jag snott från nån britt jag pinsamt nog glömt namnet på: Never subject, always story. Det handlar inte om att vi aldrig kan berätta om ämnen och systemfel, utan handlar om att vi ska berätta om detta genom att berätta en historia. Att i TV försöka sig på att berätta om problemen med pensionssystemet, förbifart Stockholm, baksidan med betygssystemet eller vilket komplext ämne som helst är dödfött. Det blir stentråkig TV. Berätta en historia som handlar om detta, men berätta det som en story, inte som ett case som ska belysa ämnet. Välj en intressant story som har de komponenter som bäst inkapslar strukturen, fenomenet eller problemet. I reportaget Den andra våldtäkten, om två tjejer i lilla Bjästa som först blev våldtagna sen misstrodda, smutskastade och hotade hade vi mycket väl kunna berätta om fler case som belyste en patriarkal ordning och vi hade kunnat ha med experter och forskare som analyserade händelserna. Men det gjorde vi inte. Det behövs inte. Storyn är så stark att ämnet inte behöver nämnas. Och även den historien börjar vid ett givet datum, på en given plats:

”I mars förra året kliver 14:åriga Linnea in på polisstationen i Örnsköldsvik. I förhörsrummet berättar hon en historia som kommer att engagera tusentals människor å sätta djupa spår i ett helt samhälle.

Hon anklagar skolkamraten Oskar för att ha våldtagit henne. Oskar är 15 år å tidigare ostraffad.

Våldtäkten ska ha skett inne på den här skoltoaletten, mitt på dan. Men det finns inga vittnen till händelsen å ingen dna-bevisning.

Det är bara Linnea å Oskar som vet vad som hände inne på toaletten.”

Summa summarum, jag håller inte med Micke om att det är en dödssynd att inleda ett reportage med tidpunkt och plats, tvärtom, jag tycker det är strålande. Det är dock viktigt att göra det med finess. Att ha med intressanta detaljer som väcker frågor och skapar nyfikenhet. Det är sedan ganska enkelt att förstå varför ett reportage stannar av och dör, och man kan göra något åt det genom att fråga sig själv om det finns några frågor kvar att besvara, om det finns nån upplösning av dramat att vänta på för tittaren. Gör det inte det, så får man bubba om, förstärka vissa scener och jobba med texterna.

För övrigt tycker jag i princip att samma dramaturgiska tänkande fungerar utmärkt i både radio och text. Jag ser det som ett hån när tidningsartiklar avslöjar upplösningen eller det viktigaste i ingressen, rubriken eller på förstasidan. Varför ska jag fortsätta läsa en trött text som upprepar samma sak fast i längre format? Varför har man skrivit texten på ett sådant sätt att man inte behöver läsa hela för att få det viktigaste? Då kan man ju lika gärna skita i brödtexten och göra en notis av det.

Undrar ni fortfarande vad poliserna på krogen hade att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen? Njae, ni hade nog glömt det för ingenting i texten har ju handlat om det, men kanske ändå att ni hade kommit på den frågan en stund efter att ni läst färdigt.
Svaret är att en av poliserna på krogen jobbade undercover för att se hur krogen i fråga skötte alkoholserveringen m.m. Han beställde in en del alkohol som han även drack. Den polismannen är till vardags chef för insatsstyrkan som ryckte ut med automatvapen. När larmet om familjedramat kom hade han precis återvänt till polisstationen. Han blåste i en alkomätare och insåg att han var för berusad för att kunna köra bil, men insisterade ändå på att följa med på utryckningen. I jeans och lågskor ledde han insatsen som resulterade i den värsta skottlossningen i polisens historia. Polismyndigheten ljög från början om hans medverkan i den katastrofala insatsen, men tvingades till slut erkänna att en berusad polis knappast ska föra befäl över en insatsstyrka som ska gripa en hotfull man.

Nicke Nordmark

Gästblogg: Så hittar du konsumentnyheter

Dagens gästbloggare är Anders Nyman, en av Sveriges mest erfarna konsumentjournalister. Under åtta år har han – först på sajten Cint och sedan med egna Knyt – dagligen letat och lagt upp länkar till nyheter med konsumentanknytning. Det har blivit en del egna artiklar och granskningar också. Här delar han med mig sina råd om på hur man snabbt tar hand om tipset om den lurade konsumenten:

”En kvinna i Ronneby blev nyligen uppringd av en annan kvinna. Samtalet hördes dåligt, men plötsligt tackade kvinnan som ringt upp för kvinnans medverkan och några dagar senare fick hon ett paket med bantningsplåster och en faktura på 49 kronor med posten. Eftersom hon inte beställt något polisanmälde hon företaget, rapporterar BLT i papperstidningen.”

Även om företagsnamnet inte nämns i notisen ovan stod det säkert i polisanmälan. Ta namnet – Healthzone i det här fallet – och gå till: Konsumentverkets diarum – en guldgruva.

Konsumenter som råkar ut för att företag inte följer lagar och regler inom konsumentområdet kan anmäla det till Konsumentverket. Det är naturligtvis bara en minoritet som gör det, men ett oseriöst företag kan ändå snabbt få hundratals anmälningar. Från 1 januari 2011 ligger Konsumentverkets diarium ute på webben.
Här kan man söka på företagsnamn och se ärendemening och tid för anmälningarna. Man får också se diarienumret. Skicka det i ett mejl till konsumentverket@konsumentverket.se för att få ut själva anmälan, som i regel innehåller anmälarens kontaktuppgifter och annan nyttig information, och ibland t o m inscanningar eller skärmdumpar.

Man kan också söka bland verkets tillsynsärenden. Har det anmälda företaget börjat utredas av Konsumentverkets jurister? Begär ut skrivelserna och företagets svar.

Saknar du nyhetstips? Lämna sökrutan tom när du söker, så får du se alla registrerade anmälningar i kronologisk ordning. Det går naturligtvis också utmärkt att ringa till registraturen på Konsumentverket och ställa frågor, tex om anmälningar inom ett visst område.

En sökning på Healthzone i diaret ger 128 anmälningar, från början av 2011 och framåt. Ärendemeningarna visar bland annat på oskäliga avtalsvillkor, utskick av obeställda produkter, vilseledande marknadsföring, och namn på några av företagets produkter: Algodril, Removyl, Cellu-diet. Diariet visar också att ett tillsynsärende inleddes redan 2011.

Du kan också söka rådgivningsärenden i diariet hos EU-finansierade Konsument Europa, som är en del av Konsumentverket. Konsument Europa ger konsumenter personliga råd vid gränsöverskridande handel, och samverkar med andra ECC-kontor i andra EU-länder. Här är ärendemeningen längre och mer beskrivande, exempelvis:

”K blir uppringd av Healthzone, erbjuds present då K ’var så bra kund förut’. K har nu fått ytterligare försändelser och fakturor, trots att något prenumerationsavtal aldrig avtalats.”

Totalt finns 57 ärenden hos Konsument Europa, och alltså nära 200 anmälda fall totalt. Med tanke på anmälningsfrekvensen sannolikt toppen på ett isberg. På bara fem minuter kan notisen alltå växa med mycket matnyttig information till läsarna, utan att ens begära ut några handlingar.

Fler måste-källor för konsumentjournalisten är:

Konsumentvägledningen
Långtifrån alla kommuner har en kommunal konsumentvägledning. Men i de fall den finns är vägledaren en guldgruva för konsumentnyhetsjägaren. Få har så bra koll på konsumenters aktuella problem och de fula företag som härjar – eller juridiken bakom.

Alla konsumentvägledningar för statistik över inkomna ärenden. De flesta är anslutna till Konsumentverkets system Konstat. Varje län ser sin egen statistik. Förhoppningsvis är vägledarna duktiga på att skriva in namn på företag det klagas på, så att de blir sökbara.

Vill man ha vägledarstatistik för hela riket får man ringa Konsumentverket. Konsument Göteborg, en av landets största vägledningar, envisas dock med ett eget statistiksystem och saknas alltså.

Häromveckan var jag själv i Östergötland och föreläste för länets konsumentvägledare. Vi pratade bland annat om att ha rätt och få rätt. Det sistnämnda händer rätt ofta när media tar upp ett fall, även om konsumenten kanske inte ens har rätt formellt sett. Se till att skaffa en kontakt på lokaltidningen rådde jag vägledarna. Det omvända gäller förstås också för journalister!

Konsumenternas rådgivningsbyråer
Även om en lokal konsumentvägledning saknas kan konsumenterna få råd hos någon av branschens oberoende rådgivningsbyråer. Detsamma gäller förstås dig som journalist. Bank och försäkring, el gas och fjärrvärme och tv, telefoni och bredband – alla nås via den här länken.

Allmänna Reklamationsnämnden
Anmälningar hos ARN är offentlig handling. Det är bara att ringa eller mejla och fråga om företag x (eller anmälare x) förekommer i anmälningar eller avgöranden. Dessa går sedan att få ut som pdf. Begär du ut mycket, eller sådant som inte finns inscannat, kan det dock kosta.

Råd & Röns Svarta lista
Företag som inte följer en rekommendation från Allmänna Reklamationsnämnden hamnar på Råd & Röns Svarta lista. Listan uppdateras en gång i halvåret. ”Återfallsförbrytare” markeras särskilt.

DM-nämnden
DM-nämnden är ”en av näringslivets egenåtgärder för god marknadsetik”, som det så fint heter. Hit kan företag som inte sköter sig i direktmarknadsföringen anmälas och granskas. Det gäller tex telemarketing, direktreklam, mobil marknadsföring, sökordsmarknadsföring och e-postmarknadsföring. Påföljden om företaget fälls blir bara ett uttalande, men statistiken är intressant. Och juridiken. Uttalandena finns att läsa på sidan.

Andras artiklar
Du kollar givetvis upp företaget i de artikelarkiv du har tillgång till. Är du en fattig frilans? På Knyt.se finns sammanfattningar och länk till artiklar från 2004 och framåt, med ett uppehåll runt 2010. Från 2011 taggas också allt med olika nyckelord, tex ”skimming”, ”Microsoftbedragare”, ”bilköp”.

Google
Att man kan googla efter konsumenters omdömen och kommentarer, och söka på Facebook efter missnöjesgrupper, säger sig nog självt. I grupper på Facebook kan man t ex hitta case till sin artikel.

”Name and shame”
”Det behövs mer name and shame”, sade konsumentminister Birgitta Ohlsson i en intervju förra året. Själv håller jag med. Det gäller både notiser om vilseledande marknadsföring, skumma företag som dragit pengar från kortkontot, och företag som fällts i ARN. Saknas namnet är notisen glömd så fort som den lästs. Finns namnet med hittas den av sökmotorerna, och konsumenter som letar information får hjälp. Många tidningar har en för mig obegriplig motvilja att nämna namn. Gör det!

Lyssna på experterna
Vissa av konsumentvägledarna i Östergötland hade haft dålig erfarenhet av journalister som stressat igenom en intervju, och sedan i tidningen dagen efter missuppfattat alltihopa. Det är ju konsument-juridik det handlar om, och viktigt att det blir rätt. Var därför frikostig med att låta vägledaren, juristen på Konsumentverket eller vem du nu intervjuat läsa igenom det du tänker publicera. Så undviker du pinsamma misstag.

Anders Nyman

Gästblogg: Höj säkerheten i mobilen

I dag kan vi glädjas åt ytterligare en gästpost från Fredrik Laurin på temat smarta appar som kan hjälpa till att höja säkerheten i mobilen:

Här kommer fyra konkreta och enkla tips på hur man kan säkra sin Android.

APG och mailklienten K9
Fungerar (egen erfarenhet) mycket bra hop och ger vanlig PGP-kryptering i Androiden.
Länk här och här.

Redphone – krypterad telefon
Har bägge parter appen blir kommunikationen krypterad. Säkrare än Skype, ingen tredje part har nycklar. Open source. Gratis. Länk här.

Diskkryptering
Android 4 har det under inställningar. Förutsätter att Total Recall for S2 kan köras på Android 4. (Nån som vet hur det är med det nu? Det fungerade INTE när Android 4 kom i våras.) För Galaxy SIII finns det en fungerande Total Recall-app idag. Länk till Total Recall för S2/S3.

TextSecure
Krypterar SMS mellan användare som har appen installerad. Men, nästan lika viktigt: krypterar dessutom alla SMS som förvaras lokalt i telefonen. Ersätter den vanliga SMS appen, men fungerar likadant.
Open source. Gratis. Länk här.

Fredrik Laurin

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.

Björn Häger

Gästblogg: Hitta den dumpade sidan

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:

Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.

I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.

Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.

Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.

Google

Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.

Bing/Yahoo

Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.

Baidu

Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).

Gigablast och andra

Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).

Allihopa på samma gång

Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns många listor över öppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!

Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord

Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.
Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.

Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!

Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!

Läs också Så såg sidan ut förut.

Leo Wallentin

Så överlever du praktiken

Elias intervjuar Kopparbergs kommunalråd Kitty Melin i Tvärsnytt 2002. — Den första intervjun är alltid lite läskig.

Vi fick ett önskemål på Twitter om en överlevnadshandbok för praktikanter, och en sådan borde ju finnas förstås.

Nu är alla redaktioner unika, och både problem och möjligheter kan skilja sig radikalt mellan till exempel riks- och lokalredaktion (risken att försvinna är t ex betydligt större på en stor riksredaktion). Men några punkter torde ändå vara gemensamma.

1) Ta för dig! På de flesta praktikplatser kan man klara sig utan att göra särskilt många knop, det är en slags missriktad välvilja som bäddar in praktikanten i ett duntäcke av hänsyn och ”egen takt”. Tyvärr berättar ingen att detta är djävulens silkesvantar, och man upptäcker ofta inte vilket pris man betalat förrän det är för sent. Priset är att man inte får några jobb publicerade, och därmed inte heller blir ihågkommen och kommer på fråga för det åtråvärda sommarvikariatet. Praktikanten som däremot alltid har egna idéer i bakfickan, och som svarar ”Javisst!” när chefen på morgonmötet frågar vem som kan kolla den spännande story som dykt upp under hjärnstormen på mötet – den har framtiden för sig.

2) Fråga mycket – men fråga rätt personer! Dagens redaktör på en nyhetsredaktion på svt, är t ex ofta fel person att ställa tusen frågor till. Redaktören är fullt upptagen med dagens sändningar och blir bara störd av att få frågetecken från ytterligare ett håll. Kollegan som sitter med ett långrek däremot, blir bara glad (och kanske lite smickrad) av att få berätta om sakernas tillstånd, hur redaktionens organisation och kaffeautomaten egentligen fungerar. Utnyttja det!

3) Dra fram egna nyheter! Många praktikanter tror att det ingår i praktikantskapet att inte ta några egna journalistiska initiativ. De tips och uppslag som redan finns på redaktionen måste ju vara av en så mycket högre kvalitet än vad man själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Det stämmer inte! Redaktionens tipslåda är ofta en ganska fattig historia – de goda tipsen har redan kapats av de mer driftiga reportrarna och slasken av ”idéer vi tog med oss från förra heldagskonferensen” är ofta både luddiga och svårutgjorda. Det vill säga raka motsatsen till den typ av jobb du letar efter som praktikant. Du har allt att vinna på att själv reka fram dina stories. Om du inte vet hur man gör använder du våra tips här, här och här.

4) Kom med många förslag! Praktikantens idéer kommer, till skillnad från vad många tror, att behandlas med större respekt än många andras. Regeln om djävulens silkesvantar gör nämligen att redaktioner faktiskt anstränger sig för att inte racka ned på den nyaste medarbetaren. Därför har du inget alls att förlora på att kasta in många idéer: både såna du själv kan och vill göra ut och såna som kompletterar stories, både såna som kan göras ut till i morgon och såna som skulle kunna lämna ett bidrag till dagens nyhetsflöde. Att bidra med en spinoff-nyhet på dagens givna topp kan vara ett bra sätt att få göra sitt första ”riktiga” jobb: en mer erfaren reporter tar hand om huvudjobbet om kommunens nya badanläggning, men du åker ut och gör enkäterna med folk som får tycka till på stan. (Om du jobbar på en redaktion med liten erfarenhet av sociala medier kan det förresten löna sig att ha extra koll på lokala bloggar och twittrare. På morgonmötet droppar du formuleringen ”Ja, det pratas mycket i bloggosfären om det där”, och sedan har du sommarvikariatet som i en liten ask.)

5) Kom tidigt och gå sent! Även en begåvad praktikant kan få ett dåligt rykte om man slarvar med den fysiska närvaron på redaktionen – eller för den delen om man ägnar tiden åt privatmejl eller Facebook. Visst, du kanske bedriver en kvalificerad personresearch på Facebook, men mitt tips är i så fall att du antingen tydliggör detta för dina närmaste chefer (så de inte tror du privatsurfar) eller väntar med just den researchen till vecka 4 när du hunnit etablera dig som en skarp nyhetsjägare.

6) Samarbeta! Fotografer och redigerare kan bli dina bästa allierade; de har ofta bättre koll på vilka misstag reportrar gör än reportrarna själva – helt enkelt eftersom de jobbar sida vid sida med dem varje dag. Utnyttja detta: ställ frågor, diskutera, visa intresse… Tänk och prata om bilder, ljud och dramaturgi; många av dina kollegor kommer att vara svältfödda på denna diskussion. Och allra viktigast förstås: erbjud dig alltid att bära stativet!

7) Utnyttja din (skol)klass! Givetvis behåller ni kontakten med varandra när ni är ute på praktiken, och denna kontakt behöver inte bara ha en terapeutisk funktion. När någon av er hittat en nyhet sprider ni förstås tipset till era kollegor: det som funkar i Örebro funkar oftast även i Övik, det som på lokalredaktionen blir en ”hur här?” kan på riksredaktionen bli en totalkartläggning. Ni hjälper varandra att göra framsteg i era olika miljöer.

8) Akta dig för långa bollar! Det kan kännas smickrande och inspirerande att tidigt få ta sig an ett stort researchprojekt, typ gräv, men generellt är det en vansklig genre för en praktikant. Du har inte den erfarenhet som krävs för att hantera materialet, vilket gör att du riskerar överarbeta din research innan du når fram till inspelningsläge – och/eller bli beroende av stora arbetsledarresurser. Du har heller inte den status som krävs på redaktionen för att kunna ta strid om det blir diskussioner där folk försöker dissa ditt projekt. Grävprojekt kan vara spännande mot slutet av en praktiktermin, när du etablerat dig som rak nyhetsleverantör med hundra dagsjobb, och det kan också vara spännande om du får jobba ihop med någon av redaktionens mer erfarna grävare. Men att själv tidigt ta sig an en tung granskning blir ett högriskprojekt som jag faktiskt avråder ifrån. Hur lockande det än kan kännas.

9) Gör många jobb! Ja, mitt tips är alltså att du så snabbt som möjligt börjar göra så mycket som möjligt. Och hellre flera korta artiklar varje dag än en lång med sju dagars produktionstid. Hellre korta enkla nyhetsinslag än det där sjuminuters kulturreportaget till fredagssändningen. Åtminstone i början, då din viktigaste uppgift är att ta dig över tröskeln där redaktionen slutar se dig som en ömtålig porslinsfigur och börjar uppfatta dig som en tänkbar kollega. Den vägen går man genom sju snabba enminutare, inte genom en långkokt sjuminutare.

10) Hugg fast i storiesarna! Ja, jag har ju uppfattningen att stories aldrig dör, och jag vet att varje god redaktion gillar reportrar som håller fast vid, och utvecklar sina nyheter. Dra nytta av detta! När du gjort ett dagsjobb i ett spännande ämne ska du till nästa dags morgonmöte ha med dig minst en – helst tre – idéer om hur man går vidare. Nästa steg hittar du förstås enkelt efter att ha läst Journalisttips.

11) Förbered dig! Prata med den som varit praktikant före dig på samma redaktion. Hör om redaktionens starka och svaga sidor! Var det lätt att komma in i arbetet? Vilka vägar var smarta och vilka ska man undvika? Inofficella hierarkier? Saker man bör känna till för att undvika klavertramp? (Exempel: reporter A är gift med redaktör B – som separerade från redigerare C för två år sen.) Och om du inte har järnkoll på vilken typ av stories redaktionen gör: se till att läsa, lyssna eller kolla tidningar/sändningar/webb minst en vecka innan du kommer. Du ska inte vara ett frågetecken när chefen på morgonmötet radar upp pågående stories, tvärtom ska du ha full koll på de senaste turerna. (Tipstack till kommentatorerna Victora och Johan!)

Vilka är dina bästa råd till praktikanterna? Fyll på i kommentarerna! (Och ett extra tipstack till Victoria Greve.)

Uppdaterat: Kan inte undanhålla denna klokskap som kom upp på vår Facebooksida men som inte hann ta plats bland de tio ovan:

Om du tänker ”ni kan inte lära mig nåt – men jag kan lära er en hel del” – så håll det för dig själv de första veckorna…

Generellt är det en liten balansgång detta med att visa framfötter och visa ödmjukhet. Grundregeln är väl att du aldrig ska vara rädd för att lägga fram en idé, men heller aldrig vara rädd för att backa. I synnerhet när det gäller de mer hantverksmässiga bitarna av yrket kan du vara säker på att många andra på redaktionen vet mer än du. Samtidigt som det kan finnas specifika ämnesområden eller metoder där du har ett försprång (från ”studenters villkor” till ”bloggosfären”). Även i dessa fall kan det vara klokt att hålla tillbaks de explicita utsagorna om din särskilda kunskap, utan i stället delge kollegorna innehållet, vad du faktiskt vet. Klassisk show don’t tell med andra ord.

Uppdaterat 121103: Tipsen om förberedelser i kommentarerna var ju så bra att de förtjänar en elfte punkt. Numera tillagd!