Granskningen – Sida 20 – Journalisttips

Gästblogg: 10 motstrategier (mot sänkningar)

Dagens gästbloggare är Anna Snellman, vickande reporter på Sydöstran (tidigare bl a Tidningen Ångermanland, Skånska dagbladet och Lundagård) som reagerade på 30 sätt att sänka storyn genom att formulera tio kloka motstrategier:

Du kommer över den där storyn som får dig att säga ”Åh fan”. Det kan vara något du hör eller ser i vardagen. På jobbet sätter du igång och kollar upp grejen. Det går framåt utan större hinder och du säger entusiastiskt till en kollega eller nyhetschefen att du har ett bra knäck. Men så kommer kommentarerna. Särskilt om du är ny och oprövad på redaktionen. Min erfarenhet av att vara praktikant och vikarie är att de kommentarerna på ett sätt är bra. För det har gjort min research och faktakoll ännu bättre. Och jag har lärt mig att halva jobbet är att presentera nyheten på ett effektivt sätt så att eventuella nej-sägare tystnar.

1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” Den första personen som ska ställa den frågan är du själv. Du ska ha dubbelkollat allt och vara säker på att siffrorna och citaten är korrekta och att vinkeln håller. Då kan du säga ”ja vi är säkra på det här”.

3. ”Men varför skulle dom ljuga?” Här behövs det tydliga fakta som dokument som styrker ett missförhållande. Utan det kan en diskussion bli antingen tre sekunder kort eller ett utdraget tjafsande.

5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” Svar: ”Folk har snackat om det här hela sommaren/efter varslet/på den här facebookgruppen med 5 000 medlemmar, så det är därför jag tar en koll på det”. En nyhetschef vill inte missa en snackis. Så din grej som berör många bör också vara en snackis i verkligheten.

24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” Varje redaktion har sitt tänk. Som ny kan det ta tid att veta vad som vanligtvis efterfrågas. Efterhand lär du dig vad du ska ha med i storyn. De flesta redaktioner gillar en story om det finns ett case med namn och bild. Enkäter är i regel populära. I storstäder och universitetsstäder är en expertkommentar från en professor mer regel än undantag. På landsbygden blir det länsstyrelsen som får agera expert på relativt många ämnesområden i den lokala samhället. En kommentar från en ansvarig ska du i regel ha med.

17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” Använd konsekvensargumentet. Det är elitpersonerna som felar och konsekvensen är att folket/skattebetalarna/kommuninvånarna får lida. Hitta ett case eller någon från en förening som reagerar. Gör även jämförelser i din research. Du vet att elitpersonerna festar upp 500 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Kolla då hur mycket det kostar att ha en helårsanställd undersköterska i äldreomsorgen eller en specialpedagog på förskola som hjälper invandrarbarn med språket. En jämförelse kan ge effekten att bromsklossen på redaktionen backar.

14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” Du behöver rannsaka dig själv. Är innehållet i din story spretig för att du själv inte riktigt förstått grejen eller hittat vinkeln? Finslipa och tydliggör. Om din story innehåller flera aspekter på grund av du gör ditt jobb som journalist – framhäv det. Tre argument: 1. Säg du vill höra båda sidor, att båda sidorna ska få komma fram. 2. Säg att de olika casen har sina personliga upplevelser av exempelvis ett ungdomshem. 3. Säg att experter inom olika discipliner har olika uppfattningar och att de måste få komma till tals och varför. Då har du åtminstone visat att du är en engagerad journalist.

9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” Det har du redan koll på. ”Jodå det finns tio exempel på det här i hela länet varav hälften finns i grannkommunen. Jag har ett case i den här staden som beskriver situationen på ett jättebra sätt. Även om jag låter fler intervjupersoner få komma till tals i reportaget så är det ändå hon (caset) som verkligen fångar den här grejen med sina citat.” Du ska lyfta fram varför ditt case är så bra och väcka nyhetschefens nyfikenhet på den personen. Halva jobbet kan vara att presentera din story på rätt sätt.

10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” Den frågan kan ha att göra med platsbrist. Ett enkelt sätt är att du visar förståelse för redigeringen. Du kan förhandla och säga ”Ja, vi kan lyfta fram person X och ha personerna Y och Z i spalten bredvid med kortare text och mindre bild.” Du ska också veta varför du har flera casepersoner. Säger fem undersköterskor på akuten att vården är bristande kan det vara bra för att visa storleken på ett problem. Det kan exempelvis bli en kontrast till en ansvarig tjänsteman eller politiker som inte erkänner att situationen är ett stort bekymmer.

28. ”Men vill man inte höra NN?” Allra enklast är att NN är med. Om din story handlar om något oerhört känsligt eller tragiskt så kan du försöka med det argumentet. Men det bästa kan också vara att hitta ett annat case som ställer upp med namn. Här är ditt sätt mot intervjupersonen det mest avgörande. Naturligtvis ska medieovana personer få se sina citat och se bilder före publicering. Erbjud också möjligheten att personen får läsa hela texten/se hela tv-inslaget/höra hela radioinslaget. En del vill inte ställa upp för att de är rädda för nätmobbning. Kolla om personen ställer upp ifall denne inte behöver vara ett case online.

23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” I det här fallet är det bra om du har kollegor som stöttar dig. Det är också bra om du har en bild av hur storyn ska presenteras. Du ska också veta vad du vill ha. Exempelvis fakta med cool grafik, vettigt case och en expertkommentar. Om du vet vilka beståndsdelar som gör din story bättre så använd dem. Om du inte vet- fråga de kollegor du litar på om vad som kan förbättra storyn.

Vilka är dina motstrategier?

Anna Snellman

Dramaturgi – 17 ledande stjärnor

Valrörelse — Valen – ta till den när det inte flyter

Dramaturgi? Det är väl för långfilmer?

Inställningen är inte ovanlig, ämnet tillhör inte de högprioriterade på nyhetsredaktioner där snittexten aldrig ens når novellängd, och radio- och tv-inslagen ofta bara är marginellt längre än reklamfilmerna i den kommersiella tv:n.

Men reklammakarna tänker på dramaturgin för sina 30 sekunder. Så varför skulle vi inte göra det när vi berättar fyra gånger länge historier? Som dessutom är sanna?

Det här är några av mina ledstjärnor när jag komponerar tv-inslag – hopsamlade genom tusentals (ofta misslyckade) experiment, och mängder av goda råd och inspiration från duktigare människor genom åren:

1) Början är viktigast!
Starten på reportaget måste locka till tittning och nästan alla medel är tillåtna: en dramatisk formulering, ett spännande ljud, musik, tystnad… Så länge man undviker standardöppningar som ”Det var vid fjortontiden som polisen…”, de har dödskallestämpel i min bok.

2) Slutet är näst viktigast!
Ett starkt säj, en bra sammanfattning, en hopknytning med början… En bild som spelar med eller kontrasterar mot det sagda, en given slutbild eller något helt överraskande märkligt. Slutet är det tittaren mest troligt bär med sig från ditt jobb – ansträng dig för att få det så bra som möjligt!

3) Däremellan kan man bara lägga storyn!
…som jag tror dokumentärkungen Tom Alandh uttryckt saken. Och det funkar utmärkt i många fall, när storyn har en självklar tågordning. Men när det inte finns en självklar stig att vandra, när berättelsen inte ”lägger sig själv”, kan det finnas anledning att tänka några varv till också kring detta.

4) Gör ett storyboard!
Ja, vi jobbar med enkla berättelser med ett begränsat antal beståndsdelar. Men även ett kort nyhetsinslag med tre synkbitar (intervjusnuttar), tio faktauppgifter och femton bildsekvenser, kan i praktiken komponeras ihop på tusentals olika vis. Om vi lägger till möjligheten att välja helt andra avsnitt ur synkarna – eller kanske lägga till en fråga i stället för att gå direkt på svaret – ja då blir möjligheterna närmast oändliga. Ett klassiskt storyboard ger dig snabbt svaret på hur ditt tänkta upplägg flyter, och hjälper dig även att upptäcka om du t ex är bildtorsk.

5) …med postit-lappar!
Ditt storyboard ska givetvis inte vara skrivet i sten (i så fall kan du ju kalla det manus och börja klippa) utan allt ska kunna kastas om och bytas ut. Du vill ha någon typ av postit-lappar – vilket i dag inte behöver betyda fysiska klisterlappar, utan lika gärna kan bestå av en digital lösning, t ex i ett ritprogram som Skitch eller textbaserade listprogrammet Workflowy (okej, då kanske vi snarare talar om ett ”ändringsbart manus”). Grejen är att allt ska kunna flyttas enkelt utan att hela storyn måste ritas om.

6) Glöm ”tratten”!
Det var länge sedan journalistiken lämnade ”berätta det viktiga först”-regeln bakom sig. Den var anpassad efter redaktörers behov av att kunna ”korta från slutet” (”kuppa” på tv-språk) och lät detta behov slå ut all samlad mänsklig kunskap om hur man berättar historier på ett spännande och intresseväckande vis. Visst, låt ”tratten” leva i de enkla olycksnotiserna, men i reportage och inslag längre än minuten hör den inte hemma.

7) Studera gärna ”valen”!
Den är en av de mest kända dramaturgiska modellerna: anslag, fördjupning, upptrappning, point-of-no-return, klimax och avtoning (delarna kan ha olika namn i olika versioner). Min erfarenhet är att den funkar dåligt som mall men bättre som förbättringsverktyg; lägg din story som du känner för men jämför med ”valen” om du inte känner dig nöjd. Vattendjuret tas till när det inte flyter, helt enkelt! (För att läsa mer om ”valen” rekommenderas denna sida hos UR.)

8) Låt alla frågor få svar – men inte nödvändigtvis genast!
Tvärtom kan det vara mycket effektivt att ställa en fråga i början av inslaget som sedan inte får sitt svar förrän mot slutet. Man kan till och med uttryckligen säga att ”Vi återkommer till det!” En klassisk klipphängare i nyhetskostym.

9) Tänk på ordningen!
Det finns ingenting som säger att du måste redovisa all information i den ordning som du fick den. Om du först träffar en person som drabbats av ett missförhållande och sedan möter den ansvarige för en tillsvarsintervju, så lägger du ju inte nödvändigtvis alla säj från den ena först och från den andra sist. I den mån ditt jobb innehåller en konflikt – vilket det sannolikt gör om du sysslar med nyheter – så är det extra viktigt att fundera kring i vilken ordning de olika delarna ska tas upp. Grundfrågan först och detaljerna sen? Kanske i stället börja med en spännande detalj och sedan steg för steg gå vidare mot det grundläggande, principiella? Och om du gjort en granskning så låter du förstås den riktigt tunga biten, där du kan slå fast att makthavaren farit med osanning, bli en avslutande höjdpunkt på ditt reportage (tillsammans med makthavarens svar) alldeles oavsett var den dök upp i researchen.

10) Bind ihop!
Få reportage är tråkigare än de där reportern bara hoppar från aspekt till aspekt. ”När det gäller ämnet XX tycker YY att ZZ…” Det tredje ämnet ska följa av det andra ska följa av det första på ett helt naturligt vis, annars bör du ifrågasätta vad det har i inslaget att göra över huvud taget.

11) Orden mot verkligheten? Glöm inte orden!
När vi gör granskningar brukar vi vara så måna om att belägga de missförhållanden och problem vi bestämt oss för att skildra, att vi förbiser motsättningens andra ände: orden. Vi tar på något sätt för givet att folk känner till den förljugna bild som vi nu krossar med vår undersökning. Jag tror det är ett misstag. Icas hantering av köttfärsen blev betydligt mer upprörande efter att vi matats med bolagets reklamfilmer och policydokument. Den glättade bilden blir den dörr mot vilken avslöjandet kan sparka. Om den inte visats upp finns risken att en kvalificerad granskning bara uppfattas som en dyster verklighetsskildring sådär i största allmänhet, inte som en konfrontation med hycklande halvsanningar och lögner – en granskning.

12) Använd intervjuerna!
Alltför ofta reduceras våra intervjuer till säjkataloger. Vi använder inte mötet mellan intervjuare och intervjuad, utan plockar ut 20 sekunder (i tidningen: ett pratminus) som får bli intervjupersonens uttalande i reportaget. Sedan sitter vi på morgonmötet och undrar varför jobbet kändes livlöst. Mitt tips är att tajta den trista faktaspeakern (kanske komplettera med grafik så mer kan sägas tydligare på kortare tid) eller tjata till sig tio sekunder mer tid hos redaktören, eller kanske klippa ner någon av de tråkigare intervjuerna – för att kunna ta med några riktiga intervju-bitar i inslaget – med både svar och frågor. Jag lovar; det kommer att göra inslaget både mer varierat och mer levande. Och det funkar med alla sorters intervjuer – berättande, tillsvars, expert…

13) Undvik pingpong!
Jo, det kan vara effektivt att korsklippa meningsmotståndare ibland – men lika ofta blir det trist och förutsägbart. Försök i stället dela upp och prioritera frågeställningarna: några enkla kanske kan lösas snabbt med korta svar ställda mot varandra, medan andra är värda fördjupning i form av speaker, grafik och en länge intervjusekvens. Alla parter behöver nog inte heller kommentera varje beståndsdel lika mycket. Vissa bitar kanske är rena åsiktsfrågor medan andra innehåller fakta som redaktionen kunnat kolla upp – och där reportaget kan anta en mer granskande karaktär.

14) Tänk byrå!
Jag tror det är reportagemästaren Mattias Göransson som sagt att ett reportage är som en byrå. Det har sina lådor som ska fyllas. Och när man fyllt två lådor med ”karakteristiska scener” och två med ”intressanta bakgrundsfakta” så är det läge att ägna mer uppmärksamhet åt ”levande intervjubit”- och ”anslag”-lådorna (eller vilka man nu bestämt sig för att ha med). Annars riskerar man bli sittande med en överdriven insamling åt ett håll, och stora luckor åt ett annat.

15) Tänk inslag under inspelningen!
Kanske en självklarhet men att jobba med ett (föränderligt) storyboard redan från researchfasen och över inspelningarna kan vara väldigt frustrationsförebyggande. Du ser vilka bilder du behöver, du märker vilka synkar du önskar, du förstår var ståuppan och grafiken skulle funka – och du ser om grafiken skulle bli bättre av en bild fotografen kan ta hem i dagens första inspelningsmiljö! En effektivisering som befrämjar den genomtänkta dramaturgin i såväl dagsjobb som längre projekt.

16) Testa!
De flesta grepp återstår att prövas, åtminstone för det ämne som just din story gäller. Åtminstone för ert medium och er redaktion. Och så länge ämnet inte är väldigt känsligt så mår de flesta reportage bättre av lite experimentlusta. Föresätt dig att testa någon ny grej i varje nytt knäck en månad framöver. Chansen är stor att du får mersmak – och dessutom hittar ett helt gäng grepp som du senare kommer att kunna återvända till med lyckat resultat i andra jobb i andra ämnen.

17) Upprepa dig själv och andra!
Ja precis. Om du hittar grejer som funkar bra är det ju bara dumt att inte återanvända dem. Okej, kanske inte i nästa inslag, på exakt samma sätt, men senare i ett annat sammanhang, med en liten variation. Så många är inte de dramaturgiska lyckträffarna att vi har råd att sätta dem i karantän efter ett försök. Jisses, våra programledare återanvänder ju sina kavajer!

Vilka är dina bästa dramaturgitips? Fyll på i kommentarsfältet!

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.

Gästblogg: Håll koll på kollegan via SMS

Dagens gästbloggare är Fredrik Laurin, flerfaldigt belönad grävare på bl a Uppdrag granskning. Han tipsar om en lösning för den som vill hålla koll på sin kollega, t ex vid inspelningar i potentiellt farliga områden. Efter en incident letade Fredrik efter bra verktyg för detta ändamål, det finns dyra specialtjänster men Fredrik hittade också en Android-app som verkar göra jobbet. Det är en budgetlösning som även fattiga frilansar och snåla småredaktioner kan kosta på sig. Både Fredrik och vi tar gärna emot tips på andra lösningar – fyll på i kommentarsfältet!

För den som bedriver journalistik i riskfyllda områden finns det en flora av professionella ”larm” som innehåller GPS och en GSM-telefon i en specialdesignad låda. Men faktum är att en extra Android-telefon med ett lokalt kontantkort (eller ett svenskt om man har råd…) kan göra samma jobb.

Droidtracker är en gratisapp i en vanlig Androidtelefon. Detta är både en nackdel och en fördel. Blir man av med sin telefon vid en visitering eller liknande, så blir man ju också av med spårningen. (Ha två telefoner!) Fördelen är att den är enkel och billig och gör det som förväntas och inget annat.

Appen tar helt enkelt positionen från telefonens GPS-mottagare och skickar
den i ett eller flera SMS till mottagaren med en länk till Google maps.

Så här kommer du igång:

1. Konfigurera appen.
Enda inställningen som måste göras är ”Activate Lost/Stolen Mode”. Knappa in ett lösenord som startar tvingad spårning.

2. Aktivera ”Använd GPS-satelliter” och ”Använd trådlösa nätverk”.
Detta görs i Inställningar/Plats och säkerhet.

3. Starta Droidtracker.

Aktiveringsalternativ:

Alt 1. SMS:a ”Where are you? till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett positions-SMS efter att mottagaren godkänt spårningen. Positionen har latitud/longitud-koordinater, men också en länk till Google maps där man kan se var telefonen befinner sig.

Alt 2. SMS:a ”Where are you? Every {x} minutes” (x = minuter) till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett nytt positions-SMS varje X minuter efter att mottagaren godkänt spårningen.

Alt 3. SMS:a ”lösenordet” till spårad telefon – tvingar positionsrapport
tillbaka till sändande nummer. Inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Alt 4. SMS:a ”lösenordet Every {1} minutes” till spårad telefon – tvingar
positionsrapport en gång i minuten till sändande nummer. Första inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Att tänka på:
* Appen måste vara igång. (Men den syns inte om den aktiveras med lösenord.)
* GPS måste vara påslaget (det kan man ställa in att det skall vara hela tiden).
* Att GPS är igång syns på displayen.
* GPS drar mycket ström, räkna inte med mer än någon/några timmars driftstid.
* SMS kostar som vanligt = utomlands kan det bli pengar.
* Den mottagande telefonen måste ha datatrafik påslaget om den skall kunna
se positionen på Google maps = utomlands kan det bli pengar.
* Positions-SMS:en sänds via mobilnätet och den som lyssnar på det kan se
att telefonen skickar positionerna.

Fredrik Laurin

30 sätt att sänka storyn

Jag har en kollega som brukar säga att det finns tusen sätt att sänka en story, och att hon kan dem allihop.

Själv tvivlar jag på att hon talar sanning i det andra ledet, eftersom hon är en av de mest passionerade reportrar jag känner. Men kanske har hon några gånger haft anledning att tillämpa sina kunskaper när dagishämtningen eller fotbollslämningen så krävt.

(Eller – mer sannolikt – för att hon bokat ett möte med en hemlig källa i en ordentligt mycket viktigare story.)

Hursomhelst. Hon har rätt i att det finns en massa sätt att sänka en story och hur man än vill använda kunskapen så är den bra att känna till.

Praktikanter och färska vikarier tror ibland att alla redaktionella beslut baseras på mångårig kunskap och erfarenhet – ett slags objektiv nyhetsvärdering som man når efter tillräckligt många år i yrket. Det stämmer delvis men många gånger spelar också andra faktorer in. Den som inte tror mig uppmanas att försöka få en reporter med middagsplaner att gå igång på ett komplicerat tips vid 14.30-tiden på fredagseftermiddagen.

Kunskapen om hur man kan sänka stories är kanske allra viktigast för den reporter som vill komma igång med sin egen journalistik, och som måste räkna med att – åtminstone i början – baxa sina stories förbi flera skeptiska grindvakter i redaktionens mer eller mindre invecklade organisation. (Varje redaktion har som bekant minst två parallella organisationer: en formell och en informell. Undantagsvis sammanfallande.) Den reportern vinner mycket på att förstå vad man kan komma att möta – så vederbörande kan förbereda svar och motstrategier.

(Kunskapen kan förstås även nyttjas av en karriärinriktad reporter som saknar egen kompetens men ser möjligheter till framsteg medelst dissning av driftigare kollegor. I så fall blir mitt argument att det ändå är bättre att kunskapen är väl känd av alla parter.)

Praktikanter och nyutbildade bör läsa extra noga. De kan bli lätta offer när makthavare försöker utnyttja sitt informationsövertag till att sänka storyn. De har inte själva skaffat den berömda magkänslan, och blir därför ofta bortkollrade. Grundregeln är att det aldrig är någon höjdare att komma tillbaks till desken och försöka lägga storyn med argumentet att ”Kommunalrådet (vd:n/ordföranden etc) säger att det här inte är nåt konstigt.”

Självklart ska också påpekas att varje story både kan och bör granskas kritiskt och konstruktivt under både idé, research och utgörning, utan att det för den skull blir någon sänkning. Det speciella om man verkligen vill sänka handlar om ett avvaktande skeptiskt tonfall i kombination med frågeställningar som är svåra eller (helst) omöjliga att besvara under givna förutsättningar. Då lyfter du ifrågasättandet från att gälla detaljer i storyn till att gälla storyn i sig – alldeles oavsett substansen i din kritik.

Här således – 30 effektiva sätt att sänka stories:

”Men är vi verkligen säkra på det här?” – används med fördel när storyn är komplicerad och chefen stressad. Rädslan för en rättelse kan ofta slå ut längtan efter scoop.
”Men är det så konstigt egentligen?” – ett argument som alltså ofta används av makthavare, vars reflexsvar på ifrågasättanden alltid inleds med orden ”Det här är ju inget underligt…” En svarsstrategi som ibland når ända in på redaktionen.
”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.
”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.
”Men är det här så speciellt egentligen?” – används om stories som berör många människor.
”Men hur många berörs egentligen av det här?” – används om stories som berör få människor.
”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
”Skulle man inte behöva fler exempel?” – används om stories där vi bara har ett case (som tog en månad att övertala).
”Borde man inte koncentrera på en person?” – används om stories där vi har flera case.
”Ska vi verkligen göra sånt här?” – används om stories i ämnen redaktionen inte bevakat tidigare (lägg gärna till tonfall som antyder ”Kvällstidning”, ”Ekot” eller någon annan sorts journalistik ni inte vill ägna er åt).
”Har man inte sett det här några gånger nu?” – används om stories i ämnen redaktionen bevakat tidigare (lägg gärna till en formulering om att vi ju faktiskt pratat mycket om förnyelse i ämnesvalen).
”Men skulle man inte vilja ha några fler aspekter?” – används när storyn är rak och enkel.
”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.
”Behöver man inte åka dit?” – används när redaktionen har liten eller ingen resbudget.
”Vill man inte ha en siffra på det?” – används om stories där det är svårt eller omöjligt att få fram siffror.
”Men berör det här verkligen vanligt folk?” – används om stories med många elitpersoner (experter, makthavare etc) och elitdokument (utredningar, rapporter etc).
”Men är det här en nyhet?” – används om stories som saknar elitpersoner och elitdokument.
”Behövs det inte en tesdrivare?” – används om stories där ingen uttryckligen säger ”Det här är för djävligt!”, t ex en representant från en intresseorganisation.
”Blir inte det här propaganda för deras sak?” – används om stories där det finns en tesdrivare, t ex en representant från en intresseorganisation.
”Blir inte det här kampanjjournalistik?” – används om stories där vi själva är tesdrivare.
”Känns det inte lite svajigt?” – används om stories som andra redaktioner tagit fram.
”Har vi verkligen kommit ända fram?” – används om stories som vi själva tagit fram.
”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” – används om stories som inte innehåller mängder av röster.
”Borde man inte renodla?” – används om stories som innehåller mängder av röster.
”Känns det inte lite bildfattigt?” – används om stories som handlar om abstrakta ämnen som är svåra att bildsätta.
”Går man inte igång mer på den här grejen?” – används för att lyfta fram en alternativ story. (Kompletteras med fördel med antydningar om att många andra – vänner, familj, folk i sociala medier… – delar ens bedömning.)
”Men vill man inte höra NN?” – används om stories där NN inte är med.
”Är inte NN lite uttjatad?” – används om stories där NN medverkar.
”Var inte gårdagens jobb väldigt fullmatat?” – används om uppföljningar.

Vilka är dina bästa sätt att sänka en story? Dela med dig i kommentarsfältet.

Här finns alla nyheter

The Internet Archive som Micke tipsade om häromdagen har en ny tjänst som gör det möjligt att i rörlig bild se de stora amerianska nyhetssändningarna. Arkivet sträcker sig bakåt till sommaren 2009. Det verkar inte vara några geografiska begränsningar i tjänsten, utan det går utmärkt att kolla på materialet i Sverige.

Sök i allt som sagt i de amerikanska tv-nyheterna sedan år 2009.

Men nyttan av en sådan enorm mängd information är förstås begränsad om den inte kompletteras med en fiffig söktjänst. Nu är det emellertid på precis det viset i det här fallet, och enligt Make Use Of innehåller databasen varenda ord som sagts i nyhetssändningarna sedan 2009. Det finns en enklare variant där man bara skriver in sina sökord, och en mer avancerad där man kan avgränsa med till exempel tv-kanal och ämnesval.

Med söktjänsten kan man begränsa på till exempel kanal och datum.

Vad kan man då hitta? Make Use Of sammanfattar:

CNN, Fox News and MSNBC’s broadcast schedule in its entirety is backed up here, as is every major network’s nightly news programs and news magazines. Even The Daily Show and The Colbert Report are completely searchable on this single site

Totalt handlar det om 350.000 nyhetsprogram från de senaste åren. Enligt Make Use Of lyfter sajtens grundare fram arkivets demokratifrämjande möjligheter i en intervju med New York Times. Inför valet är det tänkt att de röstberättigade ska ges möjligheten att kolla upp vad de olika kandidaterna sagt och gjort, och på så sätt få bättre förutsättningar att fatta ett välgrundat beslut.

En nackdel som lyfts fram med sajten är en begränsning som gör att man bara kan kolla på klippen i 30-sekunderssjok. Andra begränsningar är att det saknas nedladdningsfunktion och möjlighet att bädda in klippen. Däremot kan man få en direktlänk till valfritt 30-sekunderssegment.

För den som har en känsla av att den eller den amerikanske politikern har sagt det ena eller det andra torde detta vara en guldgruva. Eller för den som bara är intresserad av amerikanska tv-nyheter.

Vad var grejen?

På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):

Vad är grejen?

Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.

Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
(…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)

Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?

Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!

Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.

Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?

Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.

Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.

Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”

Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.

På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)

Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.

Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.

Spara klippet!

Klipp ut, klistra in, klipp ut, klistra in…

Nej, jag är ingen anhängare av copy/paste-journalistik, men själva kommandokombinationen copy/paste (kopiera/klistra in; Ctrl+C/Ctrl+V i Windows) är ju många gånger ganska nödvändig att ta till, inte minst i researchfasen när man sitter med mängder av uppgifter och citat från olika dokument, webbsidor och andra källor.

Samtidigt kan det vara enerverande tråkigt att sitta och klippa-klistra uppgift efter uppgift när ett stort antal ska tas över från en plats till en annan. (Jag vet att Elias tycker att man ska lära sig skriva program för ändamålet men en del av oss är inte framme där ännu.)

Copy/paste kräver ju nämligen en hundraprocentig singletasking. Man kan bara göra en sak i taget: 1) kopiera från det ena och 2) klistra in i det andra. Ägnar man sig åt multitasking och råkar kopiera något annat däremellan så försvinner urklippet spårlöst. Det vet många som försökt använda Ctrl + C som någon slags ”säkerhetskopiering” av till exempel ett mejl som man inte hunnit skicka eller spara.

Hela processen och dess problem blir naturligtvis ännu mer enerverande på mobilen eller surfplattan, där både copy och paste kan vara betydligt pilligare än på traddatorn.

Det är helt enkelt grymt irriterande att våra apparater bara kommer ihåg det senaste urklippet!

Som tur är finns det lösningar, både för mobilen, surfplattan och datorn,

Om vi börjar i Windows så har jag länge använt ett program som heter Ditto. Den sparar allt du kopierar och du kan således när som helst gå tillbaks till vilket som helst av dina tidigare urklipp. Jag skaffade programmet efter en rekommendation från Tommy K Johanssons blogg, och för mig har det hållit vad det lovat.

Som framgår av (suveräna sajten) alternativeTo så finns det också många alternativa lösningar, och däribland flera för Mac (till exempel ett som heter Jumpcut vilket i alla fall låter fint i tv-öron).

Till Androidtelefoner har jag själv testat Clipper med gott resultat. Gratisversionen sparar de 20 senaste urklippen, vill man ha obegränsat sparande finns en betalversion för 13 kronor. Det finns också flera alternativ som dyker upp om man söker på ”clipboard”. Som vanligt gäller det att kolla recensioner, snittbetyg och antal installationer (och gärna också externa recensioner) för att bedöma vad som kan vara intressant.

Precis som Ditto gör Clipper lagringen lokalt; den skickar alltså inte ut dina urklipp på nätet. Det är förstås en stor fördel från säkerhetssynpunkt men kan vara en nackdel rent praktiskt. Härom dagen såg jag att det kommit en lösning som påstås kunna synka urklippen från Android och Windows, men den har jag inte testat.

Hur det ser ut bland andra mobilsystem än Android har jag sämre koll på, men det saknas i alla fall inte appar som uppges göra samma sak för Iphone.

Har du goda tips på smarta urklippslösningar för dessa eller andra operativsystem? Dela med dig i kommentarsfältet!

Emmas T:s många identiteter – så googlar du bilder

När jag i våras granskade de nya guldhandlarna på nätet stötte jag på sajten Guldkit som inte visade upp några priser men kunde ståta med ett antal mycket positiva kundrekommendationer. Där fanns inga efternamn men flera glada ansikten.

Var bilderna äkta? Jag prövade Googles bildsökfunktion och kunde snabbt se att så inte var fallet. Flera av kunderna kunde återfinnas på andra sajter i helt andra roller, bland annat ”Emma T” som verkade syssla med både inkontinensbehandling och skilsmässorådgivning.

Det var naturligtvis köpta bilder, vilket visade sig i en av träffarna.

Hur gör man då för att ”bildgoogla”? Börja med att högerklicka på den bild du är intresserad av. Markera ”Kopiera bildwebbadress”.

Gå sedan till Googles bildsökningssida och klistra in adressen (Ctrl + V) och klicka på frågetecknet. (Om du gör sökningen på Googles vanliga söksida så får du ett förslag om att testa bildsökning i stället.)

Sen kan du börja sondera bland träffarna. Du får både träff på bilder som Google uppfattar som ”visuellt liknande”, och på sajter som har just din bild (om såna finns).

Förutom granskning av misstänkta köpebilder kan bildsökningen bl a erbjuda en möjlighet för alla fotografer som misstänker att bilder utnyttjats på nätet utan tillåtelse. Den som letar efter bilder från samma fotosejour har också hyggliga möjligheter att hitta rätt med de ”visuellt liknande” träffarna.

Vill man bli lite nätfilosofisk kan man ju se en paradox – eller fullbordad cirkel – i att webbföretagens webbföretag Google nu gör det möjligt för fotografer att hitta de verk som spridits utan tillåtelse på den webb som så ofta beskrivits som omöjlig att överblicka.

Men även utan filosofi är bildsökning ett spännande och funktionellt verktyg i vår research.

Gästblogg: Vem står bakom sajten?

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, frilansjournalist och konsult på bland annat SVT, till exempel i uppmärksammade experimentverkstaden Nyhetslabbet. Dessutom en av personerna bakom knytkonferensen Trollen och rollen.

En kollega undrade härom dagen vem som stod bakom sajten politikfakta.se. På ”om oss”-sidan står, ganska intet-sägande, att ”Politikfakta är det vi heter. Vi tar reda på fakta – om politik”, och att ”[v]i har funnit att det finns ett mycket stort värde i att Politikfaktas granskare inte är offentliga. Intervjuer ger vi inte av praktiska och tidskrävande skäl.” På Facebooksidan beskriver de sig själva som en svensk motsvarighet till Pulitzerbelönade amerikanska politifact.com (från Tampa Bay Times).

Det allra första du ska göra om du behöver komma i kontakt med personen eller organisationen bakom en sajt (efter att ha tittat efter kontaktuppgifter i klartext på själva sajten då förstås) är att ta reda på vem som har registrerat domännamnet, alltså i det här fallet ”politikfakta.se”. Det är en koll som går på någon minut, och som ofta ger napp.

Varje dator som är uppkopplad till internet har ju ett ip-nummer, internets motsvarighet till ett telefonnummer, typ. Sveriges Radios webbserver heter till exempel 134.25.4.140. Skriv in 134.25.4.140 i webbläsaren så kommer du till Sveriges Radios hemsida. Domännamnen infördes i början av 1980-talet, för att kunna ha adresser till datorer som är enklare att komma ihåg, till exempel sverigesradio.se.

Organisationen som delar ut sköter administrationen av domännamn på internet heter Icann (om maktstriderna kring vem som ska administrera domännamn och IP-nummer på internet finns föresten många artiklar kvar att skriva). De har delegerat ansvaret till flera regionala organisationer, som i sin tur delegerat det till flera lokala organisationer. .se-domänen sköts exempelvis av den svenska Stiftelsen för Internetinfrastruktur.

De flesta administratörer av domännamn har en så kallad whois-tjänst, där man kan se vem som registrerat en viss domän. Hos IANA, den amerikanska organisation som på Icanns uppdrag sköter domännamnssystemet, finns en lista över alla toppdomäner, med information om vem som sköter dem, och var man hittar respektive whois-tjänst: https://www.iana.org/domains/root/db/

Har du en .se-domän går du till Stiftelsen för Internetinfrastrukturs hemsida, iis.se, knappar in domännamnet, ”politikfakta” i rutan ”sök efter ledigt domännamn”, och klickar på sök-knappen. På nästa sida får du veta att domänen registrerades den 11 mars 2011, via ett företag som heter one.com, och nu innehas av signaturen ”OneCom0001-28269”. Klicka på signaturen så får du veta, att bakom den döljer sig Olah Örtengren. (Gör du samma sak med journalisttips.se hittar du en Backa Elias Bondpä.)

Det finns bara en person med namnet Olah Örtengren, och söker vi lite på honom på nätet hittar finner vi en reklammakare som också driver bloggen Företagsam grön moderat, och borgerliga community-sajten Alliansens vänner. På sin Facebooksida skriver han också att han är ”faktagranskare på Politikfakta”.

En tjänst till ska nämnas: Alla de nationella toppdomänerna är ordnade under fem regionala myndigherer, så kallade RIR:er: AFRINIC för Afrika och Indiska oceanen, APNIC för Syd-, Ost- och Sydostasien samt Ocenien, ARIN för USA, Kanada och delar av Karibien, LACNIC för Latinamerika och delar av Karibien, samt RIPE NCC för Europa, Mellanöstern och Centralasien.
Hos alla dem kan man göra mer komplexa sökningar, t.ex. söka efter alla sajter registrerade hos en viss organisation, eller av en viss person. Å andra sidan kommer man, när det gäller sajter som drivs av privatpersoner, ofta inte längre än till webbhotellet den vägen. Du behöver ibland IP-nummer i stället för domännamn för att börja söka på RIR:erna whois-tjänster. Google på ”DNS IP”, så får du upp en massa sidor som översätter fram och tillbaka mellan domännamn och IP-nummer.

Sammanfattningsvis:

Leta rätt på whois-tjänsten för den aktuella toppdomänen, via IANA-listan
Sök efter kontaktpersoner där (notera att teknisk och administrativ kontakt ofta är kopplat till ett webbhotell eller liknande, snarare än den som faktiskt driver sajten.)
Leta eventuellt efter fler kontaktuppgifter via respektive RIR

Nu har vare sig Olah Örtengren på politikfakta.se, eller Backa Elias Bondpä på journalisttips.se, gjort någon större ansträngning för att dölja sina identiteter. Vill man bli svår att nå går det. Olika regler gäller för olika toppdomäner, men många toppdomäner tillåter att man registrerar sig via olika anonymiserings-ombud.
Vill man till exempel veta vem som registrerat avpixlat.info, via info-domänens whois-tjänst, så får man numera bara upp kontaktuppgifter till det kanadensiska bolaget Silent Register. (Söker man på Avpixlat.se på iis.se får man däremot fortfarande upp Kent Ekeroth som domäninnehavare.) När en person eller organisation aktivt försökt göra sig anonym på det här sättet får man ge sig in och leta ledtrådar på andra sätt. Några av dem ska jag gärna återkomma till i fler bloggposter!

Leo Wallentin

Gillar du Journalisttips? Prenumerera via mejl eller RSS. Och följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Uppdaterat 130602: Informationen från IIS kommer att strypas rejält från sommaren 2013. Leo Wallentin reder ut begreppen i denna post.

Uppdaterat 130813: Nu verkar det åter vara möjligt att begära ut namn på privatpersoner. Kolla kommentarerna från Anders Nyman i Leos post.