Kategori: Granskningen

Så såg sidan ut – förut

Inför valet 2010 gjorde jag en granskning av en Centerpartistisk riksdagskandidat med en märklig hemsida.

Det var en helt öppen hemsida med mängder av konspirationsteorier, bland annat om att judar skulle ligga bakom 11 september-attackerna och Förintelsen.

Eftersom han fått plats på Stockholmscenterns riksdagslista två val i rad – alltså även 2006 – så ville jag förstås veta hur länge sidan funnits och hur den sett ut, i synnerhet som han själv marknadsfört den i Centerns interna informationsmaterial.

Kandidaten själv berättade att han hållit på sedan 2002 men jag ville inte bara ha hans utsaga. Och jag ville veta hur den sett ut.

Här kom tjänsten Wayback Machine väl till pass. Den sparar ”ögonblicksbilder” av webbsidor från hela världen, och har man tur har den råkat fånga just den sida man i dag är intresserad av.

I detta fall hade den det. Kandidatens sajt var uppsnappad många gånger, ända tillbaks till startåret 2002, och det visade sig också att den hade sett i stort sett likadan ut under alla dessa år. Formuleringarna om de judiska konspirationerna hade t ex funnits med från start.

Wayback Machine sparar inte alla sajter, och det kan gå lång tid mellan nedslagen på de den följer. Men exemplet med Centerkandidaten visar att det kan vara väl värt att göra ett försök även med små och till synes obskyra sidor.

Det som sparas är inte en ren bildfil utan ofta kan man följa länkar åtminstone ett steg från huvudsidan. Samtidigt som bilder och videofiler ofta saknas, av utrymmesskäl.
(Andra kul exempel kan vara t ex svt:s webb från 1996 eller Föreningen grävande journalister från 2002 – med reklam för att nästa års grävseminarium hålls i Göteborg…)

Från svt.se anno 1996

Wayback Machine är för övrigt bara en del av jätteprojektet archive.org som även samlar andra mediatyper t ex texter, video och livekonserter (!). Ett paradis för arkivnörden således.

Har du gjort fynd på den historiska webben? Dela med dig i kommentarsfältet!

Bibliotekarien med röntgenblick

– Det är som att komma in i världens största bibliotek, och få hjälp av en bibliotekarie med röntgenblick som blixtsnabbt scannar igenom alla böcker för att se vilka som har de och de orden i den och den följden.

Beskrivningen kommer från en god vän som för första gången testat Google Books. Han skulle på kort tid skriva en bok om ett land han visste mycket om, men där de personliga erfarenheterna måste kompletteras med uppgifter från referenslitteratur.

Böcker och uppgifter han till stor del kom att hitta via Google Books.

Googles bokprojekt är känt för många som ”jättescanningen Google håller på med där dom inte kommit överens med förlagen om publiceringen”. Och det är en korrekt sammanfattning: Google har gett sig på att scanna all världens böcker men hittills inte kommit överens med all världens förlag om villkoren för en eventuell publicering. Därför är bara en del av böckerna i Google Books läsbara i sin helhet.

Men många, många är ändå helt sökbara! Och i många fall får man dessutom upp ett avsnitt från texten som visar sammanhanget runt sökträffen. Och även om det inte finns något textavsnitt så får du alltid upp information som gör att du kan köpa boken, eller beställa den på ett (vanligt) bibliotek.

(Här Googles egen ”Om”-sida, och här Wikipedias beskrivning av projektet.)

Och om du tror att det bara handlar om engelskspråkiga böcker: börja söka! Av de miljoner som hittills scannats in är en inte oansenlig del svenska. Till och med inom det relativt smala ämnet journalistik.

Vi kan t ex pröva att söka begreppet ”God journalistik”…

…som ger 279 träffar, bland annat i Nils Hansons bok Grävande journalistik:

Den intresserade kan även söka exakta begrepp i skönlitteraturen:

Och här kan man se sammanhanget kring just denna formulering i en av Sjöwall/Wahlöös böcker:

Testa dina favoritämnen på svenska: företaget du följer, politiken du bevakar, kommunen du bor i…

Typiska användningsområden kan också vara:

  • Att hitta exakta litterära citat.
  • Att hitta böcker där personen NN, popgruppen XX eller begreppet YY varit omskrivna.
  • Att lokalisera ursprunget till ett uttryck som inte har någon trovärdig källhänvisning på nätet.
  • Söka böcker på engelska där Carl Bildt nämns.
  • Över huvud taget hitta info om sånt som kan tänkas finnas omskrivet i böcker och inte (bara) på nätet. (Dvs ganska mycket om man tänker efter.)

Vad hittar du när du testar bibliotekarien med röntgenblicken? Dela med dig i kommentarsfältet!

Får du inte in de där personerna i Excel?

Fick du ut alla de där namnen på skummisar till slut? Rad för rad, ett namn, en adress, ett telefonnummer – och beloppet de har förskingrat?

Du har fått mejlet och är ivrig att sätta dig och gå igenom alla 10.000 i Excel… då det visar sig att alla är inklistrade i ditt mejl som ren text och Excel inte vill veta av dem?

Möjligen kan i så fall det här vara handledningen du alltid drömt om! Tillsammans med textredigeraren Sublime Text 2. (Ja, den finns i en portabel version om du vill kunna köra den på jobbet utan att IT-säkerhetsmänniskorna lägger sig i…)

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

Gör en enkät skitfort

Du som har ett e-postkonto hos Google får inte missa alla andra verktyg som finns där. Gmail är bara toppen av ett isberg – där finns också till exempel en kontorssvit med enkla motsvarigheter till Microsofts Office-paket. Och det är klart att om man jämför med det senare, så kommer man att sakna funktioner – men här finns också sådant som man inte hittar någon annanstans.

Som reporter drar man sig ibland för att göra enkäter, eftersom det kan vara lurigt att formulera vettiga frågor (som inte ger en tjänstmannauppläxningar om definitioner med vändande post) eller vara tidsödande att sammanställa.

Men tänk om det sistnämnda inte behöver vara sant! Tänk om de kan sammanställa sig själva. Då är ju halva jobbet gjort! I Googles kontorssvit kan man inte enbart skapa ordbehandlingsdokument och kalkylark – man kan också skapa enkäter. Välj ”Form” då du klickat på ”Create” i Google Drive.

Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp
Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp

Längst ner i bilden syns länken till formuläret som du bifogar till det mejl du skickar till dem du vill att de ska svara på enkäten. Det kan ju finnas en förtroendepoäng i att skicka mejlet från din jobbadress.

Då respondenten fyllt i och skickat in sitt formulär så dyker svaren genast upp i ett kalkylark i din Google Drive.

Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt
Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt

Här kan man jobba med datat som vanligt i ett kalkylark och göra de beräkningar man är intresserad av. Man slipper alltså det där steget med att samla ihop alla brev eller mejl och bocka av hur många som svarat ditten eller datten på olika frågor. I stället kan man gå direkt på att generera statistik.

Ids du inte ens det? Översikten går att få i diagramform automatiskt.

Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt
Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt

Och ja, i bilden här ovan kan grafikern direkt högerklicka på diagrammet och spara ner det som en bildfil, i stället för att ni ska missuppfatta varandras anteckningar en hel dag och upptäcka felen precis innan ni tänkt gå hem.

Vill du veta lite mer handfast om hur man går tillväga? Åsa Kronkvist på Högskolan i Kristianstad har gjort ett helt gäng handledningar på Youtube. Den första ser ut så här:

Uppgifterna lagras ju hos Google, så du får förstås fundera över vilken typ av uppgifter du vill samla in på det här sättet. Jag föreställer mig att det kan vara ett praktiskt sätt att samla in information från till exempel tjänstmän hos alla kommuner i ett visst spridningsområde. Eller alla länsstyrelser i ett visst land, eller något åt det hållet.

Lycka till!

Uppdaterat samma dag (av Micke): Den som vill läsa mer om olika sätt att gräva med publiken, inklusive kloka tankar i kommentarerna kring t ex Googles roll, rekommenderas denna post.

6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår…

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Organisera data från webben

På webben vimlar det av data som det kanske skulle gå att göra journalistik av om man bara kunde få lite ordning på den. Vissa myndigheter presenterar datan i ett format, andra i ett annat. Ibland står saker prydligt i tabeller – andra gånger är den betydligt svårare att få något grepp om.

Det är sådant här datajournalister ägnar sig åt. De samlar in stora datamängder, och försöker sedan presentera det snyggt så att det blir begripligt och lätt att ta del av. De gör säkert en massa andra bra saker också. Magi för oss oinvigda.

Men att testa lite är ju inte förbjudet för en lekman. I dagens instruktionsvideo ger jag mig på att försöka få in allsvenskans tabell från Text-TV in i ett kalkylblad. Det är en liten datamängd, vilket ger överblick. Det är oklart vad man ska göra med den – men då skymmer ju inte det sikten för det vi ska lära oss, nämligen det tekniska. Sedan får idéerna växa fram på redaktionerna. Eller i kommentarerna här nedanför.

Twitter till RSS?

 

                     

En kompis frågade hur man gör för att få alla tweets som innehåller ett speciellt ord till sitt RSS-flöde.

Och det visade sig att mitt gamla spontana svar inte längre håller. Jag har alltid sagt ”Gör en sökning på Twitter Search (Twitters särskilda söksida) och tryck på RSS-knappen”. Men nu finns där inte längre någon RSS-knapp.

Nu får man i stället kopiera en speciell sökningsadress, lägga till sitt sökord, och klistra in adressen manuellt i Prenumerera-fältet i RSS-läsaren (t ex Google Reader).

På den här sidan listas adresserna för olika typer av Twittersökningar; hashtags, användarnamn osv.

För rena sökord (begrepp som inte är hashtags eller användare) gäller t ex adressen https://search.twitter.com/search.rss?q=Your+Keywords – och detta är alltså inte en adress som du nu ska klicka på, utan du ska copy/pasta den till din RSS-läsare men byta ut ”Your+Keywords” mot ditt/dina sökord.

(Tja, om du inte är grymt intresserad av varje gång begreppet ”Your+Keywords” dyker upp på Twitter.)

Detta tips är särskilt användbart för den som använder RSS men själv inte vill vara aktiv på Twitter. Om du själv twittrar är det funkar det bättre att använda något av ”kolumnverktygen” som jag berättar om här. Man kan också tänka sig RSS som ett slags ”säkerhetskopiering” av sökningar man annars riskerar att missa om ämnet diskuteras intensivt.

Har du missat Elias’ pedagogiska instruktionsvideo för hur du kommer igång med RSS? Kolla här!

Hur du använder Google Alerts för att få sökordsträffar från andra ställen än Twitter till ditt RSS-flöde (eller till din mejl) visar jag här.

(Och du vet förstås att du kan prenumerera på oss via RSS? Nämligen här.) (Eller via mejl.)

6 metoder att hitta nyheter på Twitter

Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.
Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.

Du har ett eget Twitterkonto och kanske har också redaktionen ett.

Ni vet att Twitter är en flervägskommunikation, att det både handlar om att ge och att ta. Ni har lärt er och kommit igång med det egna twittrandet och har förstått hur ni kan använda Twitter för att få spridning på era egna stories.

Gott så. Men det var ju något mer. Twitter var ju inte bara en ny publiceringskanal. Det handlade ju om input också. Twitter kan ju faktiskt vara en helt lysande inputkälla. Men det kan vara klokt att försöka komma lite längre än bara flödet av folk man råkat trycka ”follow” på.

Därför här – sex tips på hur du hittar nyheter på Twitter:

1. Håll koll på dina ämnen. Om du ska bevaka konsumentfrågor är sannolikheten hög att intressanta tweets innehåller ordet konsument, eller rentav hashtagen #konsument. Samma om du ska bevaka orten Örebro (#örebro) eller en person som heter Reinfeldt. Alltså ska du söka efter dessa begrepp.

Letandet bör ligga permanent, så du inte behöver gå in och göra sökningen på nytt varje minut, timme eller dag. Enklaste metoden för detta är att använda ett verktyg där du kan jobba med Twitter i flera olika kolumner, till exempel Tweetdeck, Hootsuite eller Seesmic. Skaffa ett konto hos någon av dessa (gratis)tjänster och du har goda möjligheter att hålla koll på flödena kring dina favoritämnen. Du kan göra permanenta sökningar på både hashtags, ord och begrepp (”fas 3” med citattecken runt) samt köra flera sökningar i samma (”fas 3” OR #fas3).

Bonustips: om du använder ett sökord som ger träffar på många olika språk (exempelvis ”rapport”) men du bara vill ha de som skrivs på svenska, kan du avgränsa sökningen till tweets på svenska med kommandot lang:sv (rapport lang:sv). Det filtrerar inte allt men en hel del.

2. Sök användare. Genom att hitta twittrare som skriver och/eller agerar inom ditt bevakningsområde ökar chansen radikalt att du hittar intressanta tweets. Användare hittar du genom att antingen söka på de namn du redan känner till inom ditt specialområde (kommunpolitiker, myndigheter, profilerade debattörer…) eller genom att notera vilka användare som återkommer vid ovanstående ämnessökningar.

Intressanta användare kan du sedan samla i listor. Du går in på användarens profilsida (t ex twitter.com/mickep2) och trycker på lilla ”profilknappen” till höger om ”Följer” (förutsatt att du följer personen). Där väljer du sedan ”Lägg till eller ta bort från listor”, och kan efter eget huvud placera in användaren i din/a privata eller offentliga listor (”Örebro”, ”konsumentfolk”, ”Fas 3-debattörer” etc).

Listor kan också vara ett sätt att minska risken att bli lurad av fejk-konton.

Du kan också prenumerera på listor som andra redan skapat. Till exempel kanske någon redan skapat en lista över twittrare i ditt bevakningsområde (Örebro med omnejd).

Listor hittas enklast från profilsidor. Kolla vilka listor en användare är medlem av, och/eller prenumererar på; du hittar dem via ”Listor” i vänsterspalten på profilsidan. Klicka sedan själv på ”Prenumerera” på de listor du vill följa. Klart! Nu följer du alla användare i den aktuella listan.

Enskilda användare eller listor kan sedan få egna kolumner i Tweetdeck eller något av de andra verktygen som nämndes ovan. På så sätt har du koll på allt dina viktigaste personer skriver, oavsett hur långt ditt ”allmänna” flöde hinner rulla under dagen.

3. Använd din presentation. Gör tydligt på din profilsida att du är intresserad av tips om nyheter inom ditt ämnesområde. Erbjud gärna alternativa kontaktvägar för den som inte vill twittra till dig: epost, telefonnummer, kanske rentav en ”vanlig” postadress.

Din profilsida kommer att kollas åtminstone en gång av många av de användare som blir nyfikna på dig på Twitter, så presentationsraderna är viktiga.

4. Twittra ut ditt intresse. Skicka med jämna mellanrum ut tweets där du gör tydligt att du vill ha nyheter. Det kan vara när du har ett alldeles särskilt behov (”Söker någon som…”) eller när hjärnan och tipslistan är blank mitt i sommartorkan (”Vad ska jag göra i dag?”)

Det vanligaste skälet till att vissa journalister inte får några tips är för att de aldrig ber om att få dem. Att upplysa dina följare om att du vill ha input är till fördel för båda parter. Mängder av personer sitter med uppgifter som de funderar på att tipsa en journalist om. Genom att meddela ditt intresse ökar du chansen att du blir den som de faktiskt väljer att höra av sig till.

5. Återkoppla! När folk hört av sig med tips eller annan input förtjänar de att få veta vad som hände. Blir det nånting? Har du skickat det vidare till desken eller kommer du att göra något själv? Sparar du det eller var det omöjligt att göra ut just i dag?

Själv får jag i snitt minst ett par-tre tips om dagen (via Twitter och andra kanaler). Bara en bråkdel resulterar förstås i tv-inslag, men genom att behandla alla tipsare med respekt ökar jag chansen att de ändå väljer att återkomma till mig även nästa gång – då nyheten kan vara större.

6. Prata om allt. När du blir aktiv på Twitter kommer folk att höra av sig om många olika saker. Ibland kommer de till exempel att ha åsikter om din journalistik. Backa inte undan inför detta. Ta diskussionen! Om personen har fel – argumentera emot. Har personen rätt – fundera på om ni inte borde ändra den där formuleringen i rubriken…

Det finns många skäl för journalister att bejaka denna typ av dialog. Men här räcker det med följande: den journalist som bemöter mig med respekt när jag ifrågasätter en rubrikformulering, har också ett stort plus i kanten när jag funderar på vem jag ska skicka de hemliga dokumenten till, eller tipsa om korruptionen i kommunförvaltningen.

Dagens åsiktstwittrare kan helt enkelt vara morgondagens nyhetstipsare.

Hur använder du Twitter för att få input? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 140430: Den gamla illustrationen hade försvunnit eftersom den var kopplad till en gammal länk. Så jag la in en ny bild som visar mer konkret hur en Tweetdeck-kolumn kan se ut.