Kategori: Intervjun

Tio granskningar du grejar i sommar

Sommaren är ju en svår årstid för journalisten. I alla fall för den journalist som sitter och väntar på nyheter. Ofta händer ingenting, eller åtminstone mycket lite som man med någon slags heder i kroppen kan kalla nyheter. (Snarare än heta nyheter är de kalla. Då ska man inte kalla dem heta. De ska heta kalla.) (Förlåt…)

En vanlig utväg är att ta icke-nyheter och upphöja dem till riktiga nyheter. Ett slags låtsas-nyheter där en ekologisk marknad plötsligt ges tyngd som en naturkatastrof och en lokal talangjakt motiverar uppslag i nivå med besök av en internationell stjärnartist.

En roligare utväg är att själv hitta nyheterna, genom egen jakt och granskning.

För en vecka sedan gav vi sex tips för nyhetsjakt om sommaren. Posten spreds snabbt och hamnade enligt uppgift på flera redaktionsväggar. Styrkta av detta går vi nu vidare med ett gäng ännu mer konkreta tips på hur du hittar egna stories i sommartid.

Detta är kartläggningar, genomgångar och granskningar som går att göra oavsett semestertider – och som bär goda chanser att resultera i allt från en tung toppartikel till en veckolång reportageserie.

1) Kolla kontrollmyndigheten!
Sverige har många kontrollmyndigheter, vars beslut kan vara en guldgruva för den granskande reportern oavsett om de slår hårt eller inte alls mot sina kontrollobjekt.

Jag minns själv hur överraskad jag blev när jag för många år sedan upptäckte Veterinära ansvarsnämnden via en oansenlig länk på Jordbruksverkets hemsida. Jag förstod att de prickade och tog legitimationen från veterinärer som misskött sig, och bestämde mig för att göra storyn om alla veterinärer som blivit av med legitimationen under de gångna åren. Jag hann nästan bli lite besviken när jag fick det tjocka kuvertet med beslut och konstaterade att ingen blivit fråntagen legitimationen trots rader av felaktigheter i yrkesutövningen. Tills jag insåg att det förstås var själva storyn…

(En vecka senare hade vi gjort en klassisk trestegsraket med början i ömmande case, upptrappning med fördjupad granskning, arga reaktioner och tillsvarsintervju – och avslutning med ministerlöfte om förändring.)

Man behöver inte heller inskränka sig till nationella enskilda myndigheter typ Skolinspektionen eller Veterinära ansvarsnämnden. Länsstyrelserna kontrollerar en stor del av kommunarnas verksamhet, kommuner ska hålla koll på företag etc.

2) Samla exemplen!
Folk fortsätter fara illa under sommaren. Missförhållanden tar inte semester.

Enstaka historier där den drabbade inte själv kontaktat en redaktion blir sällan mer än en notis i tidningen eller ett telegram i tv. En felbehandling har lett till en anmälan. Ett bolag har fått smäll på fingrarna av Allmänna reklamationsnämnden, en skola uppläxning från Skolinspektionen.

Någonstans efter det tredje exemplet inom samma genre vaknar den granskande reportern. Bakom telegram och notiser finns ju dokument och människor som är möjliga att kontakta. Bakom upprepade problem anas ett mönster.

Om de offentliga handlingarna är avidentiferade kan du använda våra metoder för att hitta case som kan tänka sig berätta. Den direkt drabbade personen kanske inte själv tagit upp sin situation, men en vän eller anhörig kan ha vädrat ilskan i en bloggpost eller Facebookgrupp.

Min erfarenhet är också att många personer gärna berättar om sin situation även om de inte gått ut på eget initiativ – och att enda skälet till att de hittills inte gjort det helt enkelt är att de inte fått frågan!

Som reporter ställer du den frågan. Den enskilda berättelsen ger liv och känslor åt misstänkta systemfel och strukturella missförhållanden, som uppenbarat sig när du samlat ihop ärendena du började ana när du läste det tredje nyhetstelegrammet.

(Och svar nej, allt behöver inte vara blodigt allvar. En sommardag för några år sedan toppades Rapports huvudsändning av ett långt reportage om hur Svenska kyrkan runtom i landet börjat söka nya inkomstkällor i takt med att medlemsintäkterna sinade. Det var allt från dagis till sågverk – exempel som reportern snappat upp från olika inslag i svt:s regionala nyheter under de gångna veckorna, men där den samlade bilden visade något mer och större än de enskilda fallen.)

 

3) Skicka ut frågan!
Med en enkel kommunenkät får du en bas av kunskap som kan ge en hel serie artiklar eller inslag under sommaren. Hur skiljer sig de lokala ordningsreglerna för vindrickande i parkerna? Har kommunen en jämställdhetsplan med lönekartläggning? Vad har högsta tjänstemännen för förmåner? Vad fick förvaltningarnas senaste personalfester kosta?…

Det finns många frågor där svaren kan skapa intresse och reaktioner även under de varma sommarmånaderna (eller just då!). Och där kommunen kan och ska leverera svar även om ordinarie ansvariga är på semester.

(Tänk dock på mejlenkätens grundregel: testa frågorna på tre innan du skickar till 30! Annars är risken stor att du får svar fulla med motfrågor och svar som inte kan jämföras.)

(Mer om mejlenkäter har skrivits här.)

4) Hitta handlingarna!
Vilken story man än väljer, så kan man vara säker på att det finns pusselbitar som saknas. Perspektiv som aldrig kommit fram, fakta som förblivit fördolda.

Chansen är stor att dessa nya beståndsdelar står att finna någonstans där redaktionen faktiskt inte tittat – nämligen i dokumenten.

Jag ser ofta exempel på att reportrar gör sig alldeles för beroende av muntliga källor. I synnerhet vi som jobbar med etermedier; tillgången till ”nån att synka” kan i värsta fall avgöra storyns öde, samtidigt som ingen ens tänkt tanken att ta reda på vad som faktiskt finns dokumenterat och tillgängligt i skrift. (Jag har också flera gånger konstaterat att dokumentet kan vara en utmärkt nyckel till att få intervjupersonen att berätta mera – oavsett om det handlar om en motvillig makthavare, villig vevare eller extremnervös expert så blir intervjun bättre när de vet att du vet vad de redan skrivit i ämnet.)

Testa själv! Om det finns få handlingar – se till att begära ut alla. Om det finns väldigt många – begär ut listan och gör ett urval från vad som verkar mest spännande.

Och missa inte mejlen! Det är långtifrån givet att tjänstemän och politiker valt att diarieföra allt som har med ärendet att göra. Därför begär du att få ta del av de centrala spelarnas in- och utboxar, för att sedan fortsätta med en begäran om de mejl vars rubriker verkar intressanta. Fler än en gång har mejlkonversationer lämnat viktiga bidrag till journalistiska historieskrivningar i stort eller smått; från tunga kartläggningar av ”spelet bakom kulisserna” (Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle vann en guldspade för den här granskningen av Vänsterpartiet 2008) till färgstarka detaljer och pikanta formuleringar.

5) Ta hem avvikelserapporterna!
Det har skrivts förr men det förtjänar upprepning: när någonting går fel kommer någon att tvingas skriva en rapport som måste skickas någonstans. De rapporterna kan vara en guldgruva för den granskande reportern!

Om du intervjuar kommunens restauranginspektör kommer du att få allmäna svar om hygienen på krogarna. När du begär ut rapporterna får du detaljerna om det ruttna köttet i det skitiga köket.

Samma sak gäller brister i förskolan, i äldreomsorgen eller kriminalvården. Gör en fem minuters hjärnstorm på redaktionen och ni kommer att komma på ämnet där varken ni eller konkurrenten varit förr – eller ämnet ni trodde var genomtröskat men där avvikelserapporterna ligger oupptäckta.

(Mitt eget tydligaste exempel: rapporterna om rymningar från svenska fängelser som visade på systematiska brister som Kriminalvården själv missat – en tvådagarsgranskning som finns förevigad av svt:s Öppet arkiv: del 1 och del 2.)

6) Testa ett påstående!
Fick kommunalrådet kritik för sitt utspel i juni? Nu har ni tid att reda ut vad som är sant i ämnet. Vad påstod landstingsrådet i våras om sjukhusbemanningen? Räkna på om det var rätt.

Makthavarens minne är ofta kort och selektivt. En journalistik som bara fokuserar på vad makthavaren vill göra från och med nu missar en viktig del av uppdraget – att granska utsagorna om hur verkligheten faktiskt ser ur.

Känns det svårt att välja makthavare och påstående? Använd tipset från vår förra post: kolla vem som är i tjänst! Vederbörande måste naturligtvis få möjlighet att försvara sig när ni hittar skillnaderna mellan deras påståenden och verkligheten, och jobbet blir förstås mer spännande om personen kan intervjuas på plats och inte bara på telefon från något semesterparadis.

7) Gör egen statistik!
Ja, journalister är ofta livrädda för siffror. På ett sätt är rädslan befogad eftersom det ofta blir fel när journalister befattar sig med siffror och statistik.

Men det borde inte hindra oss från att göra bra saker. I dag erbjuder nätet lysande resurser för den intresserade, från SCB:s databaser – över allt från inkomster och arbetslöshet till vilka namn som är de populäraste för nyfödda i olika delar av Sverige – till Google Trends – som jag själv upptäckte så sent som härom veckan (tack vare en lysande föreläsning av Andreas Ekström i Almedalen) där man kan följa och jämföra intresset för olika sökbegrepp på Google.

Ja, all statistik bör tolkas med försiktighet och noggrannhet. Ta hjälp av experter – ett samtal till SCB eller BRÅ är inte bara en säkerhetsåtgärd för att undvika missförstånd, utan kan också bidra till förståelse och exakthet i formuleringarna kring vad man faktiskt upptäckt. (”Fler anmälningar” behöver inte betyda ”Fler brott” – eller ens ”Fler anmäler” – men kan förstås ändå vara en nyhet.) (Och nej, antalet googlingar i Trends säger inte mer än att många googlat på ett visst begrepp vid en viss tidpunkt. )

Kom ihåg möjligheten att begära ut opublicerade siffror! Bara för att det inte skrivits något pressmeddelande om den lokala utvecklingen av försörjningsstödet eller användningen av ROT- och RUT-avdrag i länet så betyder det inte att uppgifterna inte finns.

Nu är dessutom den tid på året då många samhällsaktörer själva börjar sammanställa halvårssiffror över sin verksamhet. Jobbet kanske redan är gjort – och bara väntar på sin reporter!

8) Följ upp det som inte hände!
De flesta redaktioner brukar försöka få till någon typ av ”Vad hände sen?”-journalistik på sommaren. Man kollar vilka som var de stora nyheterna för ett, tre eller tio år sedan, och återvänder sedan till ämnet och någon eller några av huvudpersonerna.

Det är en utmärkt metod för att hitta stories i sommarvärmen (och blev ett bra tips i en av kommentarerna till vår förra post!) men riskerar ibland att landa i lite väl enkla ”Nu är det bättre”-vinklar.

Det sker inte nödvändigtvis för att vi faktiskt kan slå fast att det blivit bättre utan för att vi i ett ögonblick av slapphet ställer frågan till personer som har ett intresse av att ge en positiv bild. (”Hej kritiserade verksamheten, har ni fortfarande kris?”)

Fundera i stället över hur ni på riktigt kan mäta utvecklingen. Går det att avläsa något ur antalet anmälningar eller klagomål, eller finns det kanske en kontrollmyndighet som gjort inspektioner under tiden som gått, eller…?

Viktigast här: kolla vad som inte hänt sedan den stora uppmärksamheten. Låt inte nuet styra frågan om vad som borde gjorts (”Jo, vi var kritiserade, men vi har ju vidtagit massor av åtgärder!!”), utan gå tillbaks till vad som faktiskt sades då: vilka var löftena och utredningsförslagen som alla då såg som nödvändiga? (”Menar du att vi skulle ha skjutit till pengar också??!!?”)

Det är lite win-win för reportern här. Antingen visar det sig att utvecklingen faktiskt brutits, vilket förstås är en nyhet, eller så avstannade allt när strålkastarna vändes bort. Det viktiga är att du så långt som möjligt försöker skaffa dig en egen bild av utvecklingen – och inte bara blir mikrofonhållare åt ansvariga som aldrig kommer att säga annat än att allt blivit bättre. (Och som strängt taget aldrig erkände att det var kris för ett år sen heller.)

Naturligtvis åker vi och träffar människor också, helst alla tänkbara parter, men vi gör det mot en fond av fakta, inte med en föreställning om att tre svar på ”Bättre?”-frågor ger oss hela sanningen om vad som hänt sen sist.

9) Kolla årsredovisningen!
Det företag ni kollade i våras hade då fortfarande inte lämnat in årsredovisningen för föregående verksamhetsår. Ni tänkte då att ni skulle kolla senare.

Nu är senare.

Tänk på att det inte bara är intressant med det halvskumma bolaget som sålde skräp till pensionärer. Lika intressant är dataspelsföretaget som spådde sig självt en lysande framtid när det drog igång för två år sedan – eller för den delen kommunens helägda bolag där en stor del av verksamheten placerats. Eller de lokala friskolornas bolag, eller…

Förutom bolagets ekonomiska utveckling kan en årsredovisning innehålla flera andra typer av spännande information: allt från ersättningar till styrelse och vd och könsfördelningen bland personalen till signaler om framtida utveckling av verksamheten. (Lär dig genomskåda kodorden bara: om det ser ljust ut är det oftast ledningens förtjänst – finns det mörka moln på himlen är det marknadens fel.)

10) Spara reklamen!
De kommersiella budskapen tar inte semester – och det bör inte den granskande konsumentjournalistiken göra heller!

På 90-talet gjorde jag flera lokala granskningar som helt byggde på att jag själv sparade reklam – och jämförde påstådda ”Tidigare pris”-uppgifter med hur de tidigare priserna faktiskt varit, eller i efterhand granskade påståenden av typen ”Priserna gäller bara i dag” som syftade till att stressa fram inköp helt i onödan.

I dag bör uppmaningen också tolkas digitalt. Alla annonsörer satsar på webben – och tillfälliga webb-erbjudanden kan vara lika omöjliga att hitta i efterhand som ett kastat reklamblad på 90-talet.

Lär dig dumpa skärmar (om du inte kan det så läs våra tips) – och pröva alla påståenden om specialerbjudanden, tillfälliga superpriser och fantastiska chanser.

Och försök upprätthålla tanken att allt faktiskt kan prövas. En sommar för flera år sedan blev jag inblandad i en granskning där ett företag listade namngivna vinnare i sina webbannonser. Vi hade fått tips om att uppgifterna var fejkade och funderade länge på hur vi skulle kunna kolla det. Till slut hittade vi ett ovanligt namn bland vinnarna. Tre dagar senare hade vi lyckats kontakta samtliga innehavare av detta namn, och frågat om de vunnit något hos företaget i fråga. Det hade ingen, och kontrollen blev en effektiv punktering av bolagets utfästelser.

Glöm inte att sedan försöka konfrontera de ansvariga. Inte bara för att de förstås ska få svara med sina bästa argument, utan också för att ansvarsintervjuer om reklampåståenden ibland kan få ett direkt underhållningsvärde.

(Och läs Anders Nymans gästblogg om konsumetnyheter och -granskningar!)

Vilka är dina bästa sommarjobb? Dela med dig i kommentarerna!

Sex heta tips: så fixar du egna nyheter i sommarvärmen

Efter Almedalen går en stor del av det offentliga Sverige ner på sparlåga. Sannolikheten ökar plötsligt dramatiskt att den ansvarige politiken är på semester, kunnigaste tjänstemannen inte nås förrän om en månad och pressekreteraren på det stora företaget ursäktar sin okunskap med att vederbörande är vikariens vikarie.

Ett till synes hopplöst läge för kvalificerad nyhetsjakt, men inte alls ett ohanterligt läge.

Det går utmärkt att bedriva egen journalistik inom viktiga ämnesområden också under årets varmaste veckor. Det handlar bara om att tänka efter lite extra innan man börjar.

Därför här – våra bästa tips för nyhetsjakt i sommartid:

1) Välj ämnen som inte tar semester! Om du funderat på en kartläggning av tillgänglighet för funktionshindrade, en genomgång av läget för de lokala friskolorna samt en granskning av matsnusket på restaurangerna så skulle jag rekommendera dig att spara skolorna. För även om du (med hjälp av våra övriga tips) lyckas hitta rader av anmärkningsvärda uppgifter med både nyhetsvärde och allmänintresse, så kommer du att få problem med både intervjuer, miljöer och bilder. Skolorna är stängda, lärarna har semester och eleverna sommarlov.

Visst, får du ett tips om att den mest ansedde rektorn förskingrat pengar så bör det kollas direkt oavsett årstid, men om du väljer mer ämnesmässigt så kan skolorna utan problem vänta till hösten.

2) Välj fenomen med många påverkade! (Vilket inte behöver betyda ”sommarfylleriet”.) (Även om detta kan vara ett exempel.)

Du vill kunna hitta folk som berörs av din nyhet, och sannolikheten att du hittar en sådan är större ju större gruppen är.

Detta betyder förstås inte att du ska välja bort angelägna nyheter som gäller små grupper till förmån för meningslösheter som berör flera. Men om du vill ge dig på ett ämne med väldigt få direkt berörda bör du satsa extra mycket krut på att tidigt försäkra dig om att du har ett möjligt case som håller och ställer upp. (Eller att du har en arbetsledare som håller med dig om att ämnet är så angeläget att storyn klarar sig även utan case.)

3) Bygg från caset! Vilket kan vara ett sätt att vända på frågeställningarna 1 och 2: i stället för att leta människor utifrån ett ämne så väljer du story utifrån de personer du redan har tillgång till.

Varje redaktion har en outnyttjad guldgruva i form av alla de personer som själva hört av sig med sina berättelser. Min erfarenhet är att vi generellt är rätt dåliga på att använda den guldgruvan, något som under sommaren inte längre kan försvaras med det klassiska argumentet att det finns ett sådant flöde av utifrån-nyheter (pressmeddelanden, händelsenyheter och andra redaktioners nyheter) att vi aldrig behöver göra någon djupdykning i mejlkorgen. Den tid på året då det är extra svårt att hitta personer till våra stories kanske det kan vara läge att bygga en story utifrån en person i stället.

Så in i mejlboxen och leta! I din egen och/eller redaktionens. Det tar inte lång tid innan du hittar en potentiell guldklimp, och om tipset bara är någorlunda färskt och berättelsen någorlunda solid kan du ha skakat liv i sommarens stora scoop.

4) Be om berättelser! I de sällsynta fall där redaktionsmejlen inte är full av guldklimpar så kan det vara läge för påfyllning.

Jag har sagt det förr och säger det igen: den viktigaste förklaringen till att en redaktion (eller reporter) inte får några tips brukar vara att man inte bett om dem.

Är ni riktigt ambitiösa drar ni igång en crowdsourcing kring ett aktuellt ämne, annars kommer redan en enkel efterlysning att göra underverk. Min erfarenhet är att man ska vara tydlig med sitt tema och med sin reporteridentitet: ”Reporter Anna vill ha tips om maten” lockar mer än ”Tipsa tidningen om nyheter”.

5) Sök fakta och funktioner, inte personer! Ett kommunalråd kan ta semester och en förvaltningschef vara frånvarande. Men siffrorna över investeringarna och rapporterna från inspektionerna måste vara tillgängliga året om. Så fråga inte bara efter den som kan ett ämne – fråga efter dokumenten och uppgifterna som ger dig bästa kollen!

På motsvarande sätt kan man tänka kring intervjuer. Om ni tagit upp frågor kring ett angeläget ämne så måste det förstås finnas personer på plats som kan hantera även dessa under sommaren. Behövs kunskap om detaljer kan närvarande tjänstemän alltid sätta sig in i dessa – hur skulle de annars göra om t ex en kontrollmyndighet hörde av sig? (Nej, jag rekommenderar inte att du explicit ska hota med JO under de första två–tre samtalen. Men hinner det bli fyra och fem så kanske frågan ska väckas med redaktionschefen.)

Handlar er granskning om en specifik makthavare blir det dock svårt (”Kommunalrådets resor”). Då kan det vara idé att faktiskt anpassa utgörningen efter vederbörandes semester. På regeringen.se kan man t ex se vilka veckor olika ministrar är i tjänst under sommarveckorna.

6) Alla har inte ledigt! När man spånar sommarjobb är det lätt att man fastnar i ämnen som berör sol och hav. Glasstester och badtemperaturer blir självklara delar av sändningar och sajter. Men faktum är att en stor del av samhället faktiskt pågår precis som vanligt under sommarmånaderna – och är minst lika tillgängliga för rapportering och angelägna för granskning som någonsin annars.

Sommarvärmen må vara skön för strandbesökarna – men blir ett elände på arbetsplatsen där chefen struntat i att fixa ventilationen. Glassen må smaka utmärkt – men restaurangen närmar sig likväl konkurs vilket visar sig om man bemödar sig om att granska årsredovisningen. Ett besök på äldreboendet kan ge ett svar på vem som fick rätt om sommarbemanningens konsekvenser detta år…

Vilka sommartips har vi missat? Fyll på i kommentarerna!

Apparna vi gillar när vi inte jobbar (och varför de gör oss till bättre journalister)

Du väntar på ett samtal. Eller har en stund över på fikarasten. Eller är på väg hem.

Visst, vi vet. Helst av allt vill du bara jobba mer. Hitta ett dokument till, höra av dig till ännu en källa.

Men ibland måste man ta steget. Avstå från de givna journalistinstinkterna. Pröva något annat. Vi kastade ut en fråga på Twitter efter en idé från Nicklas Malmberg: vilka är apparna vi gillar när vi inte jobbar?

Första nomineringen kom från honom själv:

Angry Birds, det klassiska fågelspelet som finns både till Iphone och Android (och väl också till andra plattformar?). Vill man hitta en jobbkoppling så kan man säga att man övar på genomslag. Samt att spelet visualiserar den goda intervjukedjan, som snabbt slår sönder makthavarens message track.

Sedan kom Ulrica Andersson med följande gäng:

Wordfeud, Alfapet-varianten som blev en storsuccé. Värsta hajpen har nog lagt sig men entusiasterna fortsätter. Journalistnyttan är uppenbar: du utvecklar ditt ordförråd. Och din rättstavningskopmetens. (Och kan väl teoretiskt hitta nya källor bland motspelarna.)

Även hennes förslag Instagram har uppenbar jobbkoppling. Jisses, det är ju sånt cheferna vill att vi sysslar med numera: fotar och sprider bilder!

Spotify är förslag nummer 3. Jobbkoppling direkt även här! Härom dagen träffade jag Sveriges Radios Spotifyredaktör – inte visste jag att det fanns såna. Handlar om musik i alla fall. Man lyssnar på låtar. Och väljer vilka man vill ha i nästa program eller inslag. Om man vill kan man dela med sig socialt…tja, där är vi tillbaka på chefernas önskemål.

Quizkampen var Ulricas fjärde nominering, och den måste jag erkänna att jag inte testat. Men det låter väldigt allmänbildande – och sånt kan ju aldrig vara fel för en reporter!

Uppdaterat: Från Eric Johansson kommer Zombies, Run! med motiveringen (ja, vi gillar motiveringar): ”Inget motiverar en att springa som att ha en skock odöda i hasorna.”

Och den nomineringen kan ju tolkas på lite olika sätt om man vill tänka jobbnytta.

  • Dels är det ju bra att ha fin kondis om man måste jaga nyheter.
  • Dels kanske man vill kunna fly från redaktionens motsvarighet till de odöda: koll-lapparna som egentligen inte ens chefen tror ska ge något men som vederbörande likväl kastar efter dig när du helst vill ägna dig åt mobilsp…granskning.

Uppdaterat: Simon Sjödin fyller på med ett gäng – utan motiveringar men det fixar vi:

WordPress – ett av de populäraste bloggverktygen, som gör det enkelt att blogga om journalistik i pauserna mellan utförandet.

Feedly – RSS-verktyget som tar över där Google Reader lägger ned. Eller åtminstone gör anspråk på. Snygg app. (RSS är, för den oinvigde, ett slags informations-prenumeration, utmärkt för dig som vill ha koll på ett nyhetsflöde från en viss sajt – eller för den delen Google Alerts på egna sökord.)

Netflix – videotjänst med rader av journalistkopplat material. Från nya versionen av House of Cards till dokumentären om jätten: Inside the New York Times.

Vesper – en populär anteckningsapp till Iphone/Ipad. Användningsområden givna.

Tweetbot – en populär Twitterklient, också den hemmahörande i äppellandet, som med fördel kan användas för att fylla på denna lista med favoritappar.

Gärna fler som kräver lite mer krystade förklaringar för att ta plats på en journalistblogg 🙂

Uppdaterat: Nu kom Nicklas med ett tips som nog bäst hittills uppfyller vårt inofficiella kriterium krav på krystad förklaring:

Fruit Ninja – för den som behöver öva scrollfingret.

(Texten uppdateras…)

Så jobbar du smartare på presskonferensen

Presskonferensen är en särskilt intressant – och svår – arbetssituation för journalister. Ofta förbisedd i metodutvecklingen (även av oss här på Journalisttips), samtidigt ett nödvändigt och vanligt inslag i den professionella vardagen.

Ett tillfälle då det gäller att vara rationell.

Mer än en gång har jag fascinerats över kollegor som lägger stor kraft på att skriva ned uppgifter som alla vet finns nedskrivna i pappren vi fått framför oss (ofta delas det ut både pressmeddelande och ”hela rapporten”, och båda läggs också ut på nätet i samma ögonblick som presskonferensen börjar). Varför man i detta läge ska ödsla tid och hjärnkapacitet på att skapa onödiga ord på papper och ytterligare en potentiell felkälla för faktauppgifter förefaller mig obegripligt.

På presskonferensen tycker jag att reportern ska ägna sig åt en av två saker, beroende på förutsättningarna:

Antingen direktrapportera vad som sägs, till hemmawebben eller Twitter eller någon annan direktpubliceringskanal. (Även om du ska göra ett redigerat reportage senare så kan du ha nytta av den realtidssållning du tvingas genomföra.)

Eller – om du har lyxen att inte (bara) behöva tänka på direktrapporteringen – ägna tid åt att fundera över vad de nya uppgifter som presenteras får för betydelse för din story. Ska du ändra vinkeln? Lyfta fram nya detaljer i innehållet? Behövs ett nytt case? Ska förmiddagens vilda formidé skrotas till förmån för något mer traditionellt? Eller tvärtom?

Och framför allt: vilka frågor ska du ställa i den enskilda intervju du alltsom oftast kommer att kunna göra efter att den gemensamma dragningen är över?

Du har förstås redan förberett en frågekedja, men hur påverkas den av de nya uppgifterna? Finns det skäl att fylla på eller dra ifrån? Be om precisering eller utveckling på någon punkt? Kanske anledning att skarpt ifrågasätta den presenterade statistiken? (Om siffrorna inte håller behöver det inte betyda att storyn faller. Tvärtom kan det ju ibland bli en mycket mer spännande story om det visar sig att den etablerade myndigheten eller organisationen slirar på sanningen.)

Ett tips är att genast ta dig an ”hela rapporten”, alltså leta upp de mest intressanta bitarna i den största luntan på bordet. Där finns uppgifterna i en mer utvecklad form, med preciseringar och reservationer. Genom att ägna presskonferensens första fem minuter – medan kaffet hälls upp, tekniker tillkallas för att fixa den krånglande projektorsladden och alla hälsas välkomna – åt att plöja detta kapitel kommer du garanterat att vara bättre förberedd för både presentationen och den enskilda intervjun.

Observera att detta gäller både för undersökningar som det finns anledning att ifrågasätta – där blottorna som saknas i pressmeddelandet sannolikt går att hitta i originaltexten – och för tillförlitliga rapporter på stabil grund – där originalets formuleringar både ger dig en bättre förståelse för vad man egentligen upptäckt, och kan användas för att förmå en nervös utredare att hitta formuleringar som går att använda i ett inslag.

Du bör givetvis också använda den potential som finns i din smarta mobil eller uppfällda laptop. Tillgången till webb, mejl och sociala medier ger oss möjlighet till en faktakontroll, bakgrundsresearch och realtidsinput som tidigare reportergenerationer bara kunde drömma om.

Är det politiska utspelet verkligen så nytt som man vill göra gällande? Din enkla googling visar att de föreslog ungefär samma sak för tre år sen – varför har ingenting hänt?

Är verkligen det här problemet så stort som man vill göra gällande? Din sökning i myndighetens databas visar att det faktiskt minskat de senaste åren.

Gillar verkligen facket de nya reglerna? Nja, på Twitter hittar du flera förtroendevalda som går i taket.

Den reporter som ser en motsättning mellan att bevaka presskonferensen och att kritiskt granska påståendena kommer att få mycket att göra hemma på redaktionen i slutet av dagen.

Den som lär sig använda tiden och verktygen på själva presskonferensen effektivt kan vara trygg i sin arbetssituation – och lugnare inför mötet med verkligheten utanför, och desken där hemma.

Hur jobbar du på presskonferensen? Vilka smarta tips har vi missat? Meddela gärna i kommentarerna!

Vår egen intervjuskola – tre typfall och ett bonustips

Världen är full av bra frågor och ämnet intervjuteknik kan man fördjupa sig i hur mycket som helst. Bland rikets mest välrenommerade föreläsare finns Björn Häger och Anna Ivemark. Båda framträdde på Gräv 13 och några av deras tips finns refererade här. (Björn har också nyligen gjort den här underhållande sammanställningen av svåra intervjupersoner.)

Vi har nöjt oss med att under en tid lyfta fram tio Frågor vi gillar – vilket strängt taget varit betydligt fler eftersom vi på några punkter baxat ihop flera helt olika eller olika varianter på samma fråga. Det är ingen komplett lista över ”måste-frågor” eller vägar bort från dödssynder (även om vi gillar Sawatsky skarpt!) utan snarare nedslag bland sånt som vid olika tillfällen varit till nytta att komma ihåg.

Jag funderar på att samla frågorna i en gemensam ”box” i högerspalt här på bloggen (långt ned för er som läser i mobilen) men tänkte också ge mig på att pröva dem i ett par konkreta intervjusituationer.

Vi tänker oss kommunalrådet som vill lägga ned en skola, tonåringen som ska intervjuas om sina nätvanor samt forskaren som ska få reda ut sina nya rön om algblomningen.

En ansvars-intervju, en berätta-intervju och en expert-intervju om man så vill.

1) Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det klassiska gänget, som i detta fall får lite olika tyngdpunkt i de olika intervjuerna – även om alla nog betas av på ett eller annat sätt:

  • Kommunalrådet: Varför vill ni lägga ned skolan? När kommer frågan att avgöras defintivt?
  • Internetungdomen: Hur ser dina vanor ut? När går du och lägger dig då? (Klyschigt, jag vet.)
  • Algforskaren: Vad är det din forskning visar? Hur påverkar den vår syn på algblomningen?

2) ”Hur då?”

…kan nog appliceras ordagrant i alla tre intervjuerna, på vart och ett av de svar som inte känns helt uttömmande. Använd hellre en gång för mycket än en för lite!

(Och notera särskilt hur ”Hur då?” kan användas som ett vapen mot plattityder i tillsvarsintervjun – ”Vi ser hela tiden över verksamheten” är ju strängt taget inget svar på om man kommer att vidta några åtgärder med anledning av just den här skandalen.)

3) ”Berätta!”

Kan med fördel användas för att fördjupa olika delar av intervjun med de olika personerna. Exempelvis efter respektive svar:

  • Kommunalrådet: ”Frågan har ju prövats grundligt!”
  • Internetungdomen: ”Ibland blir man ju alldeles fast…”
  • Algforskaren: ”Det som händer är ju nästan som en cirkus.”

4) ”Finns det något du vill tillägga?”

Ja, den lägger vi med fördel i slutet på alla tre intervjuerna. (Och om du jobbar med fotograf – glöm inte Elias extratips i ämnet.)

5) ”Och annars då?”

Ja, den tar man då alltså efter intervjun – i jakt på nästa nyhet. (Vem vet, kommunalrådet kanske börjar berätta om sina internetvanor, tonåringen om sina forskarambitioner och forskaren vill tipsa om en skola som hotas av nedläggning…)

Den lättsamma övergången till ”annars” kan vara tuff om tillsvarsintervjun hettat till. I så fall rekommenderas viss ”avkylning”, dels i slutet av själva intervjun (en framåtsyftande ”Vad händer härnäst nu då?” för att leda ut ur er konfliktbataljklinch) och kanske också efteråt (det är okej att diskutera intervjun med intervjupersonen, och kanske också förklara varför man valde att hålla fast vid vissa frågeställningar).

Bästa sättet att undvika onödigt jobbig stämning är att vara tydlig mot intervjupersonen före intervjun. Om det inte finns särskilda skäl att inte avslöja det kan man vara tydlig med att man kommer att ställa kritiska frågor – det brukar inge respekt och minskar risken att den jobbiga känslan känns just onödigt jobbig.

6) ”Vad är problemet?”

Klassikern kommer här att kännas naturlig i ett fall, mindre naturlig i två andra.

  • Naturligt: forskaren – förutsatt att forskningsrönen är någorlunda negativa.
  • Mindre naturligt: internetungdomen – som förväntas försvara sina internetvanor och inte problematisera dem – och
  • kommunalrådet – som på motsvarande sätt väntas argumentera för skolnedläggningen.

Men mitt tips är: ställ frågan ändå! Varje gång jag gjort det i dessa mer oväntade lägen (när intervjupersonen inte är en ”vevare”) har svaren blivit intressanta.

Och tänk efter – tror vi verkligen att en normalbegåvad tonåring inte på något sätt kan resonera kring problem med sina egna internetvanor? Eller att ett likaledes normalbegåvat kommunalråd inte förmår fatta baksidorna med sitt eget förslag?

Sannolikheten är stor att de klarar det, och gör det. Och därmed ger dig några riktigt intressanta svar.

(Och för all del – visst blir det lite intressant också om till exempel kommunalrådet svarar ”Problem? Jag ser inga problem i detta.”)

Ett av Anna Ivemarks viktigaste tips är förresten just att ställa de oväntade frågorna. ”Vad är problemet?” kan vara en sådan.

7) Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Den här frågan är ju en aning specifik, men användes för att tipsa om ”rådsfrågan” – alltså den fråga där man tvingar intervjupersonen att sätta sig in i en annan människas situation, förslagsvis en människa som på ett eller annat sätt påverkas av intervjupersonens eget agerande.

  • Kommunalrådet: Om ni möter en nioåring som trivs på sin skola och är uppriktigt orolig för att hamna på en större skola där vännerna splittras upp i olika klasser – vad säger du då till den nioåringen?
  • Internetungdomen: Om dina föräldrar skulle vilja veta vad du egentligen håller på med – vad skulle du svara?
  • Algforskaren: Folk som tänkt bada här i sommar då…vilket råd ger du till dem?

8) ”Hur vet du det?”

Som jag skriver i bloggposten bör vi ställa den i tillsvarsintervjun – men också vid andra tillfällen. Kanske efter att vi fått dessa svar:

  • Kommunalrådet: ”…och barn brukar ju anpassa sig väldigt snabbt till nya miljöer.”
  • Internetungdomen: ”Fast på dom forumen där jag hänger finns det inga såna skurkar!”
  • Algforskaren: ”Om vi inte gör nånting så väntar en katastrof!”

(Det sista är på många sätt ett drömsvar, reportern inser redan i det ögonblick det uttalas att det kommer att göra sig suveränt som avslutning på inslaget. Men just därför är det viktigt att skärskåda det; kanske har forskaren en lysande argumentation bakom sitt påstående – men det finns också en risk att forskaren här gått utanför sitt egentliga kunskapsområde och spekulerar för att vinna uppmärksamhet för sitt viktiga ämne.)

9) ”Varför inte?”

Också detta en fråga som prövar substans. Används med fördel efter de mest självklara uttalandena.

  • Kommunalrådet: ”Vi kan ju inte öka budgeten för skolnämnden bara för att några föräldrar vill behålla en skola.”
  • Internetungdomen: ”Man kan ju inte va helt bortkopplad.” (Okej, här kommer många reportrar av den lite äldre skolan att ställa ”Varför inte?”-frågan fullständigt spontant.)
  • Algforskaren: ”Nej, man kan inte göra sannolikt att det finns andra förklaringar till de här resultaten.” (Visst, du har förmodligen ett sådant kunskapsunderläge gentemot experten i fråga att du inte kommer att kunna göra någon helt uttömmande analys av svaret, men du ser i alla fall om personen börjar flacka med blicken och rodna på halsen inför din uppfordrande påfråga – och du får ett svar som du kan pröva på andra experter inom ämnet.)

10) ”När förstod du? Vad tänkte du? Hur kändes det?…” (i mängder av olika varianter)

Används med fördel när särskilda tillfällen ska återskapas ur minnet, så nära de autentiska tankarna och känslorna som möjligt. Här får man välja vilka punkter som känns som de mest intressanta helt enkelt.

  • Kommunalrådet: När förstod du själv att det var den här skolan som ni måste lägga ned? Vem var det som berättade det? Hur gick det till? Hur reagerade du? Vad var det första du tänkte?
  • Internetungdomen: Minns du första gången du gick in på ett forum? Vad var det? Vad handlade det om? Vad tänkte du? I vilket ögonblick var du fast?
  • Algexperten: Vilket experiment var avgörande här? Hur gick det till? Hur fick du fram resultatet? När förstod du vad det betydde? Vad tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kändes det?

Bonustips: Tystnad.

Låter likadant i alla tre intervjuerna. Och i alla andra. Används så fort du anar att det kan finnas mer att berätta. Körs tyvärr ofta över av reflexen att rycka tillbaks mikrofonen (om man jobbar med sådan) för nästa fråga. Leder nästan alltid till spännande fortsättningar när den reflexen kan bemästras. Pröva!

Tio frågor (eller frågebatterier), ett bonustips och tre möjliga tillämpningar (påhittade men realistiska). Har du själv varit med om att du haft nytta av någon av dessa frågor – eller något annat intervjutekniskt tips du tagit till dig från oss eller någon annan?

Fyll gärna på i kommentarerna!

Frågor vi gillar – del 10

Många varianter är bra.
Många varianter är bra.

Dagens fråga är egentligen flera. Och det är själva poängen.

”Vad tänkte du då?”, ”Hur kändes det?”, ”Vad var det då som fick dig att reagera?”, ”Hur reagerade du?”, ”Minns du vad som gick genom huvudet?”, ”I vilket ögonblick förstod du det?”, ”Hur lät tanken?”…

Variationer på ett tema. Väldigt många variationer. Som är väldigt bra att ha med sig i ryggsäcken när man ska intervjua någon om ett visst speciellt ögonblick.

Du ställer helt enkelt om frågan, i nya varianter, för att komma närmare det verkliga minnet, känslan och upplevelsen. Och bort från det automatiserade message track som personen mejslat ut genom rader av tidigare konversationer i ämnet.

Jag har använt det i mängder av situationer, och upphör aldrig att fascineras av resultatet.

Första gången var när jag mötte pappan till den unge racerföraren som jag porträtterade för svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt. Jag ställde frågor om sonens första seger. Den som jag förstod betytt så mycket. Den som tagit karriären från en dröm till ett faktum.

Jag ville se och höra pappan berätta om det ögonblicket. Eller rättare: jag ville se och höra honom i det ögonblicket.

Dit kunde jag förstås inte komma. Det fanns inga bilder eller filmer. Men jag kunde få honom att i tanken och i känslan återvända på riktigt.

Det var i alla fall min ambition.

Och grejen är att det inte räcker med en variant på dagens fråga om man vill nå dit.

Om man bara frågar hur det kändes med den första segern så kommer man att få middagssvaret. Det svar pappan gett på alla middagar där folk frågat honom hur det kändes. Det inövade, hundra gånger upprepade svaret. En bra formulering men som upprepats så många gånger att den inte längre har någon koppling till den verkliga känslan. Ett message track.

– Ja, det var förstås jätteroligt.

Inget dåligt svar. Inövade upprepade svar är ofta rätt effektiva; essensen av budskapet levererat på ett rakt och enkelt sätt. Men tyvärr också utan den känsla som egentligen bor där i minnet.

Så jag frågade om. ”Kommer du ihåg vad du tänkte?” ”Hur var det då?” ”Minns du ögonblicket?” Allt för att komma närmare och närmare den kärna där pappan verkligen skulle befinna sig i ögonblicket.

Och jag nådde åtminstone fram till ett svar som kändes betydligt närmare än det första.

– Det var fan-tastiskt, sa han till slut med ett litet blänk i ögat. Och jag frågade ”Hur då?” han gav ett utvecklat svar om att de tränat och tränat och kört så många tävlingar utan att vinna men till slut…där kom den.

Och där kom det.

Till slut fanns där ett svar som kändes nära det ögonblick det handlade om. Nära känslan han hade då och – faktiskt – nära tårarna han förmodligen fått i ögonen då.

Jag menar inte att det har ett egenvärde att få intervjupersoner att bli glansiga i ögonen, och metoden bör användas med försiktighet med ovana intervjupersoner i riktigt känsliga ämnen (de flesta av oss är trots allt inga terapeuter). Men jag hävdar att de glansiga ögonen är ett tecken på att vi kommit närmare kärnan och känslan, förbi den inövade ramsa som faktiskt inte bara makthavare håller sig med – utan som vi alla skaffar oss när vi får berätta upprepade gånger om en stark episod ur vårt liv.

Ett annat tecken är att intervjupersonen tänker efter en sekund extra innan hen svarar. Efter ett tag lär man sig känna igen den där sekunden: sekunden då minnet kommer tillbaka.

Fråga mig om mitt journalistlivs framgångar eller bakslag. Jag kommer att ge er svar om det mesta men de första svaren kommer alltid att vara de svar jag tidigare gett till andra. Inte för att jag tycker om att upprepa mig men för att det är de svar som är enklast att plocka upp när jag får frågan.

Det är det svaret vi vill förbi som intervjuare.

Och ett batteri av femton varianter på ”Hur kändes det?” kommer att hjälpa oss en god bit på vägen.

Superlista över superappar

Med jämna mellanrum dyker det upp listor över appar som på ett eller annat sätt ska göra jobbet och tillvaron enklare för oss. Själva gav vi oss i höstas på att göra en tio-lista – men jag får medge att alla tips där inte självklart kvalar in som just journalist-appar.

Nu tipsar den lysande grävaren Bo-Göran Bodin om att amerikanska IRE (motsvarigheten till Föreningen grävande journalister) satt ihop en lista med ett helt gäng goda journalist-appar.

Jag har inte hunnit intensivstudera listan än men konstaterar att de fått med de flesta självklara som jag själv skulle rekommendera, exempelvis i kategorin ”verktyg som gör att man kan dela research” (har delvis tagit upp dem bl a här under rubriken Allätarna).

(Och ja, här gäller som alltid digital försiktighet kring allt känsligt material – i synnerhet sådant som omfattas av källskyddet!)

Bland övriga appar finns en del där man kan anta att funktionaliteten varierar i olika länder (hej polisradio-scanner), men på det hela taget är det ändå den mest fullmatade lista jag sett på länge i just denna speciella genre – och med flera tips som lockar åtminstone min nyfikenhet.

Dessutom föredömligt komplett med uppgift om operativsystem (eller ja, iOS och/eller Android), beskrivning av appen, pris och länk till appbutik.

Bara att börja botanisera, med andra ord!

(…och hittar du någon favorit som du vill tipsa om eller tycker vi borde ta en titt på – fyll på i kommentarerna.)

…och glad påsk på det, i synnerhet ni kollegor som tar hästpassen ute på redaktionerna medan vi andra knaprar påskägg i vårsolen.

Gräv 13 – så var det (också)

Årets grävseminarium kommer att gå till historien för en debatt som skapade en debatt utan like. Bästa sammanställningen av förstahandskällor (inklusive länk till den ljudinspelning som sent omsider dök upp) har gjorts här av Yasmine El Rafie – för den som till äventyrs missat.

Men Gräv 13 var också annat, otroligt mycket annat. Framför allt rader av föreläsningar och diskussioner om allt från idéarbete till motattacker, från intervjuteknik till kåranda.

Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.
Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.

Jag har besökt många grävseminarier genom åren, men kan uppriktigt säga att jag aldrig varit med om att så många människor varit så lyriska efter så många programpunkter. Det var helt enkelt en hejdundrande kunskapsboost för oss som var där.

Själv hade jag glädjen att få moderera en diskussion om hur man säljer in sitt gräv till andra redaktioner, och hålla en egen föreläsning på temat Finn idén på nätet. Dessutom fick jag nöjet att presentera två av de bästa föreläsarna: inspirerande nederländaren Luuk Sengers som pratade om granskningsuppläggsmetoden Story Based Inquiry och skarpa svt-kollegan Linda Kakuli som visade hur man kan använda offentlighetsprincipen för att kartlägga personer.

Utöver dessa hann jag bland annat se stoppade Savile-granskaren Liz MacKeans frispråkiga skildring av spelet bakom BBC-kulisserna, och Björn Häger som åter lyckas med konststycket att förnya sin föreläsning om intervjuteknikens grunder (och fortfarande med samma huvudperson, en känd utrikesminister). Bland det jag hade velat se men missade fanns Britt-Marie Citrons tips om granskning av offentlig förvaltning, och Paul Ronges medieträning för journalister.

Ett grävseminarium är naturligtvis ett paradis för envar som söker journalisttips. Själv brukar jag räkna kvaliteten i antalet som är så bra att jag väljer att skriva upp dem – och den här gången blev det många.

Möjligheten att ta del av seminarierna i efterhand är tyvärr begränsad. Jag har hört att Aftonbladet kan ha livesänt något men det enda jag hittar nu är en debatt om kårandan hos svt (som också har ett Gomorron-samtal med grävgeneralen Nils Hanson om den grävande journalistikens betydelse). Jag kan också rekommendera Nerikes Allehandas bloggrapport (inte bara för att de skriver snällt om min föreläsning – tack för det!) och konsumentjournalisten Anders Nymans fotorulle på Flickr. Tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något!

För den som vill lära sig mer om grävmetodik rekommenderas annars de arbetsbeskrivningar som skickats in av alla redaktioner som anmälde sina grävjobb till guldspaden, och som offentliggjorts på Föreningen grävande journalisters hemsida – jag garanterar att du efter att ha läst tre kommer att ha hittat minst ett uppslag till en egen granskning, antingen genom att du kommer på att en metod kan tillämpas på ett nytt ämne eller att ett givet ämne kan angripas med en annan metod.

Tre intressanta svar som jag la på minnet under helgen:

– Get another editor!

Luuk Sengers besvarar min fråga om hur man undviker att ens redaktör blir besviken om man jobbar med hypoteser som måste justeras när verkligheten visar sig vara annorlunda än man trodde.

Sedan fyllde han på med ett mer realistiskt svar, nämligen att man ibland behöver jobba ett tag utanför redaktörens synfält innan man berättar om sin story. Ett klokt råd som jag måste erkänna att jag tillämpar regelbundet.

– Ett par dagar!

Marianne Ahlenius på TT svarar på hur lång tid i förväg en ambitiös lokalreporter som jobbat länge med ett komplicerat gräv bör höra av sig till nyhetsbyrån för att de ska ha en chans att sätta sig in i materialet (och därmed öka förutsättningarna för TT-spridning med cred).

Om det var något som stod klart på seminariet Marknadsföra gräv så var det att det finns ett uppriktigt intresse från jättar som TT och Expressen att ta del av och bidra till spridningen av andras gräv – men att detta förutsätter en tidig kontakt med stor öppenhet kring materialet. Att höra av sig strax före publicering med en färdig text räcker inte när materialet är komplext och utpekande.

– Man kan räkna baklänges!

Supererfarne supergrävaren Lars-Göran Svensson förklarar fördelarna med utdrag från företags skattekonton – helt offentliga dokument som bland annat visar inbetalningar av arbetsgivaravgifter, momsnetto, vissa bidragsanställningar mm. Kan vara en ovärderlig hjälp i granskningen av ett företag, t ex för att skapa sig en uppfattning om verksamhetens omfattning.

Salen var överfylld på Lars-Göran Svenssons ordinarie föreläsning, och på begäran ordnades dagen därpå en extrasession. En av flera succéer på ett seminarium där man lyckats sällsynt väl med att förverkliga sin ambition att göra föreläsningarna Hands-on.

– Taste? We’re journalists, that’s the last of our concerns…

BBC-reportern Liz MacKeans reaktion på att cheferna tyckte det skulle vara osmakligt att gå ut med uppgifterna om att superkändisen Jimmy Savile varit pedofil så nära efter hans död.

(MacKeans föreläsning var en hisnande inblick i ryggradslöshet och bakåtvoltande hos världens mest respekterade public service-företag, och en uppfordrande tankeställare för oss som jobbar på BBC:s svenska motsvarigheter.)

Var du där på Gräv? Fick du några egna favoriter? Ögonöppnare? Dela med dig i kommentarerna.

(Och så hoppas jag vi ses i Umeå om ett år!)

Uppdatering: Södertörns högskolas journalistförening direktbloggade, och har samlat posterna här. (Tack för snälla ord där också, förresten!)

Uppdatering 2: Det verkar som att seminarier som sändes live av Aftonbladet inte ”sparades”, åtminstone enligt Twitterkommentar från Fredrik af Trampe (tack!).

Uppdatering 3: Kom på att jag missat Liz MacKeans kommentar om smak och journalistik. Den bara måste ju vara med, så den la jag till!

Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

Gräv 13 – bästa journalistutbildningen

Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö - ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?

Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.

Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.

Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.

De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.

Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.

Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.

Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.

Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.

Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.

Kom och träffa oss i Göteborg i mars!

PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.