Kategori: Journalistutbildningar

Sommarvikariens gyllene regler

Sommaren behöver inte bara vara lugn.
Sommaren behöver inte bara vara lugn.

Då var sommaren här igen, och med den sommarvikariernas inträde på redaktionen.

Eller för att vända på perspektivet: redaktionens mottagande av sommarvikarierna.

Vi vet att många av våra läsare tillhör kategorin som nu tar sina första steg ut på arbetsmarknaden efter den långa förvaringen i utbildningsväsendets mjuka rum. Vi vet att ni vet att det är över nu. Och det börjar nu.

Här några enkla ord på vägen, baserade på egna erfarenheter som kollega, arbetsledare – och vikarie:

1) Sätt igång direkt!
Får du inte något utlägg första dagen? Hitta en egen nyhet! Har du ingen på lager? Uppdatera den senaste du gjorde på utbildningen! Får du en fråga om ett halvljummet utlägg? Åk på den!

Jag har själv vid åtminstone tre tillfällen fått möjlighet att ta mig an luddiga men akuta nyheter redan första dagen på sommarviket – som alla snart visat sig vara jättestories som toppat sändningen på kvällen. Jag inser att det till största delen berodde på tur, och på ett visst förtroende från chefen och/eller brist på folk – men jag vet också att en del berodde på mig. Nämligen den delen som sa ”Visst!”

(Och nej, de kommer inte att lyfta storyn ifrån dig när den visar sig vara en riktig nyhet. Möjligen får du jobba ihop med en mer erfaren reporter – eller en annan sommarvikarie. Vilket inte behöver vara dåligt.)

2) Lär dig systemen!
Ett webbpubliceringsverktyg, en researchtjänst och ett redigeringsprogram kan kännas övermäktigt att ta in den första dagen. Nå, men återvänd då en dag senare och se till så allt sitter. Det finns nämligen ett läge som är mycket sämre lämpat för att testa din kunskap om systemet.

Det skarpa läget.

3) Kom med egna idéer!
Det finns på de flesta redaktioner en enkel sak som avgör vilka reportrar som får jobba med egna stories och vilka som inte får det. Vilka som i stället får de lite halvtråkiga utläggen av ”Du kan väl kolla om det är nåt?…”-typ. De reportrar som initierar egna stories får göra dem och kan avböja utläggen.

(Ett tips är dock att inte säga nej direkt utan först höra vad det handlar om. Ett spännande utlägg kan du förstås vara intresserad av.)

4) Gör ut!
Det kan låta självklart men jag har sett hundratals idéer försvinna i evighetslånga researchträsk. Tyvärr är det ibland frestande för både reporter och arbetsledare att säga ”Kolla lite mer så stämmer vi av på torsdag” i stället för ”Kör!” – och detta just i det läge då storyn i själva verket skulle behöva den uppstramning som ”Vi kör på torsdag!” ger.

5) Kör inte på torsdag!
Torsdag och onsdag är dåliga dagar för egen journalistik. Jag fick höra det av en erfaren kollega på Tvärsnytt nån gång på 90-talet och det håller forfarande.

Förklaringen är främst att nyhetsflödet är som mest självgående då: händelsenyheter och utspel får trängas med alla reaktioner och uppföljningar på nyheterna från veckans början. Sedan på fredag börjar det lugna ned sig igen, inför helgen.

6) Lägg inte stories!
Ett gammalt råd som tål att upprepas. Självklart ska du inte pressa in verkligheten i en drömtänkt morgonmötesmall, men om du lärt dig verktygen för nyhetsjakt så hittar du en annan story att ta med tillbaks till desken.

Den kan vara lite annorlunda, den kan vara helt tvärtom, den kan rentav vara en helt annan – men den kommer! Sedan är det upp till chefen att gilla den eller inte. Du kan i vart fall vara helt säker på att chefen gillar att du inte kommer tillbaks tomhänt.

7) Famna ämnet!
Jag har hört många elaka saker om sommarvikarier och en av de elakaste var att Man fick hålla handen hela vägen in i redigeringen. Det betyder att reportern ingenstans tog över storyn och gjorde den till sin egen. Hellre än att gå och fika eller göra något annat i väntan på att ”rätt” person ska ringa tillbaka – lägg din förmiddagstimme på att plöja alla artiklar som skrivits i ämnet, och gärna också originaldokument som utredningar, beslut och promemorior. Du blir påläst om ämnet och kan om inte annat ställa betydligt bättre frågor när personen du sökt efter en timme ringer upp.

Det värsta som kan hända efter det första kollsamtalet är att du vid återkomsten till chefen får ett gäng påfrågor som du inser att du missat att ställa, men som du också inser är fullständigt självklara. (Okej, skulle det ändå inträffa är det bara att bita ihop och ringa tillbaks en gång till. Vi rekommenderar inte strategin att börja argumentera med chefen om påfrågornas relevans. Vi skulle direkt avråda från strategin att ljuga och börja hitta på svar för att undvika genansen.)

8) Använd kollegorna!
En gammal favorit som fortfarande håller – och även gäller (eller borde gälla) mer erfarna reportrar.

Jag gick en gång på stan med en kompis som alltid frågade folk om vägen utan att ens börja leta själv eller titta på någon karta (detta var före Google Maps med GPS i mobilen). När jag frågade varför hon gjorde det sa hon att ”Jag gillar ju själv att hjälpa andra om jag kan, så jag utgår från att andra också gör det!”

Samma regel gäller på redaktioner.

(Undantag: stressade arbetsledare som jobbar för dagen. Dessa vill ha besked, inte nya frågor.) (Möjligen ”Ska vi köra?”)

9) Förminska dig inte!
Eller åtminstone inte dina stories! Jag har genom åren (och somrarna) sett ett otal lysande egna nyheter förvandlas till korta morgoninslag trots att det fanns potential för en stor satsning, samtidigt som jag sett huvudsändningar toppas av betydligt ljummare nyheter. Som av en tillfällighet har den första storyn hittats av en vikarie och den senare av en tung veteran!

Men det är inte alltid redaktionen som malt ned vikariens idé – ofta har vederbörande själv föreslagit det lilla formatet, som en slags säkerhetsventil mot kritik för förhävning.

Varje gång jag hör en vikarie inleda en insäljning med orden ”Det är ingen kioskvältare men…” så osäkrar jag min skjutjärnsanalys. Varför är det ingen kioskvältare? Vad saknas? Är det något i storyn som inte gör den jätteintressant eller nåt i reportern som inte vågar förstå det?

Är du rädd att du ska få kritik för att du sålt in din story för hårt? Det behöver du inte vara – dina chefer kommer att ta ned dig på jorden långt före publicering om du låtsats att det är en kioskvältare som det inte är. Ett tips är att vid det första mötet med chefen alltid börja med att beskriva storyn (börja med ”Jag har hittat en grej om…”, spara det mest uppseendeväckande till slutet och berätta storyn däremellan. En variant om du har ett nytt spännande begrepp som väcker nyfikenhet kan vara att börja med att fråga ”Har du hört talas om…?”), men sedan ha som reflex att svara ”Ja jag tycker ju det” på alla påfrågor av typen ”Tycker du att det är en bra grej?”

10) Ha kul!
En sommarsejour innehåller inte bara generellt färre givna tunga utifrånnyheter än motsvarande period höst, vår eller vinter. Den innehåller också ett betydligt större utrymme att göra stories efter eget huvud – tunga eller lätta – och därtill en större öppenhet för nya formgrepp vid utgörandet (cheferna är ofta också vikarier; reportrar som känt sig instängda i den ordinarie organisationen och nu vill visa hur man kan jobba mer välkomnande mot nya idéer).

För att inte tala om att sommarkvällarna brukar erbjuda betydligt fler trevliga after work-möjligheter på stadens uteservering än resten av året. Och på reportageresa i länet kan man testa glass!

Vilka är dina bästa tips till sommarvikarien? Och vad vill du som är ute på vikariat läsa mer om? Fyll på i kommentarerna.

(Sen rekommenderar vi förstås gärna några gamla favoritposter till sommarvikarien, exempelvis den om hur man hittar nyheter, hur man gör vardagsgräv, hur man vässar egna stories, hur man hittar case och hur man får tag på folk.

Sen kanske också vår överlevnadguide för praktikanter och reflektioner om julnyheterna kan äga viss relevans, från ett lite annat perspektiv.)

Enkelt men funktionellt om lokala granskningar

image

Var ska vi börja gräva? Och hur?

Det är en av de vanligaste frågorna på redaktioner som bestämt sig för att höja ambitionsnivån för sin granskande journalistik.

Ibland kan man trampa bort sig fullständigt när man ska utforska de nya stigarna. Redaktionen kan ha haft de bästa avsikter och de högsta ambitionerna under konferenshelgen – sedan pyser allt ihop som en misslyckad sufflé när vardagen gör sig gällande med dagskrav och schemastrul. Eller för den delen: när en reporter får två veckor att ”grotta ned sig” i ett ämne och sedan återkommer till verkligheten med tusen intressanta fakta men utan story.

De där misslyckandena kan bero på en massa olika saker. Oförmåga att koppla ambition till verklighet, svaghet i arbetsledning, otillräckliga rutiner…

Men en enkel delförklaring kan faktiskt vara att man helt enkelt inte har tillräckligt konkreta idéer.

Hur man hittar egna nyheter eller genomför egna granskningar framstår snabbt som självklart för den reporter eller redaktion som ”knäckt koden”, men vägen dit kan vara lång och bökig.

I detta läge kan Robert Lindbergs handbok i kommunjournalistik – 50 snabba kommungräv – komma väl till pass.

Det är en mycket lättläst och extremt praktiskt inriktad idésamling, vars innehåll helt återspeglar titeln.

Tipsen är sällan längre än en sida, och följer en mall med möjlig rubrik (”Gymnasierna lägger skattemiljoner på marknadsföring”), en kort precisering av den möjliga storyn samt avslutningsvis en tydlig ”Så gör du”-instruktion.

Snabbheten är både på gott och ont. Man ska inte förvänta sig några djupare analyser av grävprocessen eller offentlighetsprincipens irrgångar. I vissa fall gissar jag också att reportern kommer att mötas av motfrågor och andra problem som sätter käppar i hjulet eller åtminstone förlänger vägen fram till publicering mer än vad som framgår av bokens korta beskrivningar.

Jag skulle inte heller kalla huvuddelen av exemplen för gräv, snarare granskande kollar och genomgångar som kan ge en boost i det egna nyhetsarbetet till priset av en ganska liten arbetsinsats.

Ett tips är att inte ge sig på att göra ”alla 50”, utan välja utifrån ämnespripriteringar – och sedan använda bokens tips inom ett ämnesområde som grund för en eller flera mer utvecklade redaktionella satsningar. Flera tips ser jag till exempel som goda uppstarter för crowdsourcing där man tar hjälp av publiken med fortsättningen.

Om man vet vad man har att vänta sig är boken ett utmärkt inspirationshäfte, kanske i synnerhet för lokalredaktionen som vill kickstarta idéarbetet efter sommaren, eller journalistklassen som vill testa granskning hands-on.

Jag ställde några frågor till Robert Lindberg via mejl:

Hur fick du idén?

– Efter att ha jobbat som lärare i journalistik hade jag samlat på mig mycket material och kunskaper som inte kom till användning längre. Sen som kommuninformatör upptäckte jag att det var flera enkla metoder som journalisterna använde för att granska kommunerna. Då fick jag idén att sammanställa dessa i bokform. 

Om jag förstår ditt cv rätt så har du mest jobbat åt kommuner – varför vill du nu bistå granskarna?

– Jag ser det inte som att jag bistår granskarna, jag bistår medborgarna. De har rätt till korrekt och kostnadseffektiv service från kommunerna. Alla de punkter som finns listade är sådant som kommunerna ska klara av.

Hur har du gått till väga för att samla ihop uppslagen?

– De flesta har jag sett i medierna och direkt förstått hur granskningen eller kontrollen gått till. Enkla kontroller som ger stora rubriker. Sen finns det flera områden inom kommunerna som är svagare än andra, de brukar vara de som reportrarna kollar först.

Jag gissar att du själv inte testat alla?

– Nej, långt ifrån. När jag jobbade som reporter hade jag heller inte samma kunskaper om kommuner som jag har idag. Som allmänreporter var det kultur, brott och kommunjournalistik om vartannat. Jag hade ingen möjlighet att lägga krut på kommunerna.

Du påpekar att det i princip är möjligt att hitta brister inom varje kommunalt område – är boken i själva verket en svidande ironi över det felfinnande journalistidealet?

– Nej, problemet är omfattningen och komplexiteten av kommunernas verksamheter. Det är snarare volymen av verksamhet som leder till detta, inte inkompetens eller korruption.

Tre riktigt goda nyheter

Ibland händer det. Att man dyker på en sån där sajt som man inser att man kommer att återvända till inte en gång, inte två gånger, utan många gånger.

Så är det med allmanhandling.se, som skapats av Per Hagström, jurist och biträdande nyhetschef på nyhetsbyrån Siren. En sida som skapats för att hjälpa oss som med mer eller mindre jämna mellanrum vill och behöver använda offentlighetsprincipen.

Jag har inte hunnit utforska hela sajten än men såvitt jag förstår består den både av allmäna råd, konkreta argumentsamlingar och uppladdade myndighetsbeslut. (Dessa är gissningsvis desamma som Siren levererar till Föreningen grävande journalisters Öppenhetsbanken. Fördelen där är att en redaktör gör en kort sammanfattning i klartext – här hittar man å andra sidan snabbt vidare till de matnyttiga råden om hur t ex ett tidigare domstolsutslag kan och bör användas i en diskussion med en tjänsteman.)

Själv har jag redan hittat ett mycket klokt råd – att försöka undvika formella avslagsbeslut så långt det är möjligt. Läs och lär!

Bakom allmanhandling.se står Utgivarna, som härmed får en liten stjärna för en god insats i offentlighetens och journalistikens tjänst.

Dagens andra stjärna skickar vi till Sveriges Radio för att de nu lagt ut en pdf-version av sin mycket uppskattade sociala medier-handbok för journalister. Den delades ut under grävseminariet och ett tag ryktades det om att den inte skulle gå att få tag på i något annat format än dessa begränsade pappersexemplar. (Själv lyckades jag få ett av de sista, tack för det Yasmine El Rafie!)

Huruvida detta var en briljant PR-kupp av PS-kollegorna på SR ska jag låta vara osagt, men bra som bara den är boken. Den kan nog nästan redan nu utnämnas till ett standardverk som rimligen kommer att både läsas och användas på redaktioner och utbildningar långt utanför public service-bolagens gränser.

(Personligen blir jag också glad åt att bli påmind om en klok formulering som jag själv tydligen yttrat. Sidan 67, påminn mig om den om jag nån gång glömmer bort varför jag gillar sociala medier!)

Dagens tredje stjärna går till nämnda Föreningen grävande journalister (jo, jag sitter i styrelsen, men tar mig friheten att skicka stjärna ändå) som lagt ut en helt suverän skara grävtips från den svenska kommungranskningens oomtvistade ärkedrottning Britt-Marie Citron. Många är de journalister som utbildats och inspirerats av Britt-Marie vid hennes otaliga kurser, föreläsningar och konkreta grävprojekt genom åren. För den som tappat bort anteckningarna, vill ha en repetition eller helt enkelt vill veta vad det handlar om: läs nu!

Jag lovar. Om vi alla gör åtminstone en rejäl granskning av en kommun eller myndighet enligt Britt-Maries modell under återstoden av året så kommer journalistiken innan årets slut att ha visat sin samhällsnytta och (åter)vunnit medborgarnas kärlek flera gånger om – genom avslöjanden av det redan gjorda och förebyggandet av det ogjorda.

Det finns få saker Journalisttips gillar så mycket som goda journalisttips. Tack Utgivarna, tack Sveriges Radio och tack FGJ!

(Vill du hitta fler goda journalistresurser på nätet? Vi försökte oss på en samling när vi just startat. Tipsa gärna om mer i kommentarerna!)

Gräv 13 – så var det (också)

Årets grävseminarium kommer att gå till historien för en debatt som skapade en debatt utan like. Bästa sammanställningen av förstahandskällor (inklusive länk till den ljudinspelning som sent omsider dök upp) har gjorts här av Yasmine El Rafie – för den som till äventyrs missat.

Men Gräv 13 var också annat, otroligt mycket annat. Framför allt rader av föreläsningar och diskussioner om allt från idéarbete till motattacker, från intervjuteknik till kåranda.

Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.
Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.

Jag har besökt många grävseminarier genom åren, men kan uppriktigt säga att jag aldrig varit med om att så många människor varit så lyriska efter så många programpunkter. Det var helt enkelt en hejdundrande kunskapsboost för oss som var där.

Själv hade jag glädjen att få moderera en diskussion om hur man säljer in sitt gräv till andra redaktioner, och hålla en egen föreläsning på temat Finn idén på nätet. Dessutom fick jag nöjet att presentera två av de bästa föreläsarna: inspirerande nederländaren Luuk Sengers som pratade om granskningsuppläggsmetoden Story Based Inquiry och skarpa svt-kollegan Linda Kakuli som visade hur man kan använda offentlighetsprincipen för att kartlägga personer.

Utöver dessa hann jag bland annat se stoppade Savile-granskaren Liz MacKeans frispråkiga skildring av spelet bakom BBC-kulisserna, och Björn Häger som åter lyckas med konststycket att förnya sin föreläsning om intervjuteknikens grunder (och fortfarande med samma huvudperson, en känd utrikesminister). Bland det jag hade velat se men missade fanns Britt-Marie Citrons tips om granskning av offentlig förvaltning, och Paul Ronges medieträning för journalister.

Ett grävseminarium är naturligtvis ett paradis för envar som söker journalisttips. Själv brukar jag räkna kvaliteten i antalet som är så bra att jag väljer att skriva upp dem – och den här gången blev det många.

Möjligheten att ta del av seminarierna i efterhand är tyvärr begränsad. Jag har hört att Aftonbladet kan ha livesänt något men det enda jag hittar nu är en debatt om kårandan hos svt (som också har ett Gomorron-samtal med grävgeneralen Nils Hanson om den grävande journalistikens betydelse). Jag kan också rekommendera Nerikes Allehandas bloggrapport (inte bara för att de skriver snällt om min föreläsning – tack för det!) och konsumentjournalisten Anders Nymans fotorulle på Flickr. Tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något!

För den som vill lära sig mer om grävmetodik rekommenderas annars de arbetsbeskrivningar som skickats in av alla redaktioner som anmälde sina grävjobb till guldspaden, och som offentliggjorts på Föreningen grävande journalisters hemsida – jag garanterar att du efter att ha läst tre kommer att ha hittat minst ett uppslag till en egen granskning, antingen genom att du kommer på att en metod kan tillämpas på ett nytt ämne eller att ett givet ämne kan angripas med en annan metod.

Tre intressanta svar som jag la på minnet under helgen:

– Get another editor!

Luuk Sengers besvarar min fråga om hur man undviker att ens redaktör blir besviken om man jobbar med hypoteser som måste justeras när verkligheten visar sig vara annorlunda än man trodde.

Sedan fyllde han på med ett mer realistiskt svar, nämligen att man ibland behöver jobba ett tag utanför redaktörens synfält innan man berättar om sin story. Ett klokt råd som jag måste erkänna att jag tillämpar regelbundet.

– Ett par dagar!

Marianne Ahlenius på TT svarar på hur lång tid i förväg en ambitiös lokalreporter som jobbat länge med ett komplicerat gräv bör höra av sig till nyhetsbyrån för att de ska ha en chans att sätta sig in i materialet (och därmed öka förutsättningarna för TT-spridning med cred).

Om det var något som stod klart på seminariet Marknadsföra gräv så var det att det finns ett uppriktigt intresse från jättar som TT och Expressen att ta del av och bidra till spridningen av andras gräv – men att detta förutsätter en tidig kontakt med stor öppenhet kring materialet. Att höra av sig strax före publicering med en färdig text räcker inte när materialet är komplext och utpekande.

– Man kan räkna baklänges!

Supererfarne supergrävaren Lars-Göran Svensson förklarar fördelarna med utdrag från företags skattekonton – helt offentliga dokument som bland annat visar inbetalningar av arbetsgivaravgifter, momsnetto, vissa bidragsanställningar mm. Kan vara en ovärderlig hjälp i granskningen av ett företag, t ex för att skapa sig en uppfattning om verksamhetens omfattning.

Salen var överfylld på Lars-Göran Svenssons ordinarie föreläsning, och på begäran ordnades dagen därpå en extrasession. En av flera succéer på ett seminarium där man lyckats sällsynt väl med att förverkliga sin ambition att göra föreläsningarna Hands-on.

– Taste? We’re journalists, that’s the last of our concerns…

BBC-reportern Liz MacKeans reaktion på att cheferna tyckte det skulle vara osmakligt att gå ut med uppgifterna om att superkändisen Jimmy Savile varit pedofil så nära efter hans död.

(MacKeans föreläsning var en hisnande inblick i ryggradslöshet och bakåtvoltande hos världens mest respekterade public service-företag, och en uppfordrande tankeställare för oss som jobbar på BBC:s svenska motsvarigheter.)

Var du där på Gräv? Fick du några egna favoriter? Ögonöppnare? Dela med dig i kommentarerna.

(Och så hoppas jag vi ses i Umeå om ett år!)

Uppdatering: Södertörns högskolas journalistförening direktbloggade, och har samlat posterna här. (Tack för snälla ord där också, förresten!)

Uppdatering 2: Det verkar som att seminarier som sändes live av Aftonbladet inte ”sparades”, åtminstone enligt Twitterkommentar från Fredrik af Trampe (tack!).

Uppdatering 3: Kom på att jag missat Liz MacKeans kommentar om smak och journalistik. Den bara måste ju vara med, så den la jag till!

Fem tips – så säljer du in din artikel

Vi fick en fråga i en kommentar av signaturen Isabelle (egentligen ställde hon tre frågor men nummer 2 och 3 får vi ta en annan gång):

Hur säljer man in artiklar/inslag på bästa sätt?

Detta är en fråga som uppstår för varje reporter som ägnar sig åt egen journalistik. Frilansen förstås, som inte alltid kan räkna med beställningar (i synnerhet inte i början av karriären) men också den anställde reportern som vill komma vidare från ”lappen i handen”-utlägg.

Jag har inga stora frilanserfarenheter men desto mer erfarenhet av att försöka sälja in egna stories till redaktörer, både såna som känner mig väl och såna jag aldrig talat med tidigare. Jag har också genom åren pratat mycket om dessa frågor med både frilansjournalister och deras motparter på redaktionerna (och en del klokt folk som suttit på båda sidorna). Välkommen att korrigera eller komplettera mig i kommentarsfältet, men vad jag begriper finns det några enkla grundregler:

1. Lär dig din mottagare. Att försöka sälja in ett grävande tolvsidorsreportage till ett glassigt livsstilsmagasin förstår de flesta är bortkastad tid – liksom att försöka sälja in livsstilsreportaget till det granskande magasinet. De flesta har en rimlig koll på mottagarens genre, men förberedelsearbetet kan med fördel gå längre än så: plöj de senaste numren av magasinet, lyssna på radioprogrammets senaste upplagor… Du vill inte bara undvika de självklara klavertrampen (att föreslå det reportage de just publicerat), du vill också hitta redaktionens karaktärsdrag, du vill hitta sättet att formulera din story som om rubriken redan satt där.

2. Formulera en story, inte ett ämne. Redaktören vill ha ett förslag på en historia, inte en inbjudan till att själv skapa historien utifrån din luddiga ämnesformulering. Klassikern är reseredaktören som kräks på den 125:e frilansen som hör av sig med frågan ”Jag ska åka till Indien, vill ni ha något därifrån?” Hitta i stället den unika berättelsen: ”Kommunrevisorn från Åkersberga som rekryterades av den indiska IT-jätten och nu startat ett företag som massproducerar e-böcker för den kinesiska jättemarknaden”.

3. Var öppen för ändringar. Redaktören är också journalist (förhoppningsvis), och kommer att ha synpunkter på din idé. Acceptera det, och anpassa ditt upplägg så mycket som är möjligt utan att du känner att du måste göra våld på dig själv. En vanlig ändring i frilanssvängen är såvitt jag förstår att storyn fylls på med fler artiklar: ”Kan du inte skriva en faktaruta också?” osv. Här kan du lämpligen låta din inre revisor komma till tals: om du ska göra dubbelt så mycket jobb för samma ersättning så blir det i praktiken en halvering av priset.

4. Överdriv inte – eller underdriv. Låtsas inte att intervjun med den spännande huvudpersonen är i land om personen fortfarande funderar på sin medverkan. Påstå inte att du har siffror på den tendens du tror dig ana om du inte har det. Irritationen över en reporter som måste backa från sina utsagor är alltid större än tveksamheten kring den reporter som öppet redovisar sina luckor och frågetecken. Å andra sidan ska du inte heller undervärdera din historia; om du väntar till slutredigeringen med att plocka in den där exklusiva informationen är risken stor att du aldrig når fram till någon slutredigering – eftersom ingen redaktör sagt ja eftersom ingen fattat att du haft något unikt att erbjuda.

5. Skriv din story. Ett självklart tips – och ett önskemål du ofta kommer att få i retur från redaktören – är att formulera ett enkelt synopsis över ditt tänkta reportage. Förslagsvis skriver du texten på miniminivå – dvs du formulerar vad du redan har eller är säker på att få. Därutöver kan du – tydligt – ta upp vad du hoppas kunna plocka hem i allra bästa fall; en maximinivå.

Naturligtvis är det en avgrundsskillnad mellan läget för den erfarne frilansen som har en etablerad relation till en stabil redaktion, och den osäkre journaliststudenten som vill sälja in sitt första reportage. Den sistnämnde kanske får acceptera att arbeta ”på spek”, alltså chansa och göra jobbet färdigt (i praktiken färdigt för redaktören att sätta rödpennan på).

Vilka tips har jag missat? Vad har jag fått om bakfoten? Komplettera och korrigera som sagt i kommentarsfältet!

Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

Gräv 13 – bästa journalistutbildningen

Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö - ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?

Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.

Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.

Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.

De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.

Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.

Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.

Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.

Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.

Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.

Kom och träffa oss i Göteborg i mars!

PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.

”I couldn’t possibly comment.”

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Citatet kommer från huvudpersonen i House of Cards, en hyllad brittisk miniserie som nu moderniserats och amerikaniserats av Kevin Spacey, David Fincher m fl för Netflix.

(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)

Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…

Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.

Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.

Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.

Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.

Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?

Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.

Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.

House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)

Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.

Och citatet då, dagens rubrik?

Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.

Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.

Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Det här måste du lära dig i år

Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.

Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…

Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:

”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”

Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.

De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…