I morgon kväll anordnar föreningen Fajk meetupen Hacks & Hackers i centrala Stockholm. Rubriken är ”Journalisten möter teknikninjan” och tanken verkar vara att de två yrkesgrupperna ska lära känna varandra lite bättre, vilket låter klokt.
Förutom två intressanta programpunkter om kulturkrockar mellan tekniker och journalister samt tillgängligheten på öppna data, så ska också jag och Micke fylla en programpunkt! 😀 Superkul!
Pitchen var att vi skulle prata ”om att vilja, men inte kunna – och vägen därifrån. Tips, erfarenheter och frågor från gränslandet mellan spräck och tech”.
Efter ett antal möten med allvarliga män med slipsar, kvalomgångar, ambitiösa powerpoints, förnedrande förhandlingar om ersättning och timmar av säljsnack så fick vi till slut vår halvtimme. (Nåväl…)
Tycker du egentligen att vår blogg är rätt trist, och läser den mest för att hänga med i det senaste mediesnacket i Stockholms innerstad? Kom efter 20 i så fall – då utlovas ”Öl, snacks och världsförbättring”. 😉
Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.
Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.
Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.
Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.
Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.
Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.
På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.
Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.
På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.
De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.
Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.
Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.
Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.
Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.
Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.
Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.
Vi fick ett önskemål på Twitter om en överlevnadshandbok för praktikanter, och en sådan borde ju finnas förstås.
Nu är alla redaktioner unika, och både problem och möjligheter kan skilja sig radikalt mellan till exempel riks- och lokalredaktion (risken att försvinna är t ex betydligt större på en stor riksredaktion). Men några punkter torde ändå vara gemensamma.
1) Ta för dig! På de flesta praktikplatser kan man klara sig utan att göra särskilt många knop, det är en slags missriktad välvilja som bäddar in praktikanten i ett duntäcke av hänsyn och ”egen takt”. Tyvärr berättar ingen att detta är djävulens silkesvantar, och man upptäcker ofta inte vilket pris man betalat förrän det är för sent. Priset är att man inte får några jobb publicerade, och därmed inte heller blir ihågkommen och kommer på fråga för det åtråvärda sommarvikariatet. Praktikanten som däremot alltid har egna idéer i bakfickan, och som svarar ”Javisst!” när chefen på morgonmötet frågar vem som kan kolla den spännande story som dykt upp under hjärnstormen på mötet – den har framtiden för sig.
2) Fråga mycket – men fråga rätt personer! Dagens redaktör på en nyhetsredaktion på svt, är t ex ofta fel person att ställa tusen frågor till. Redaktören är fullt upptagen med dagens sändningar och blir bara störd av att få frågetecken från ytterligare ett håll. Kollegan som sitter med ett långrek däremot, blir bara glad (och kanske lite smickrad) av att få berätta om sakernas tillstånd, hur redaktionens organisation och kaffeautomaten egentligen fungerar. Utnyttja det!
3) Dra fram egna nyheter! Många praktikanter tror att det ingår i praktikantskapet att inte ta några egna journalistiska initiativ. De tips och uppslag som redan finns på redaktionen måste ju vara av en så mycket högre kvalitet än vad man själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Det stämmer inte! Redaktionens tipslåda är ofta en ganska fattig historia – de goda tipsen har redan kapats av de mer driftiga reportrarna och slasken av ”idéer vi tog med oss från förra heldagskonferensen” är ofta både luddiga och svårutgjorda. Det vill säga raka motsatsen till den typ av jobb du letar efter som praktikant. Du har allt att vinna på att själv reka fram dina stories. Om du inte vet hur man gör använder du våra tips här, här och här.
4) Kom med många förslag! Praktikantens idéer kommer, till skillnad från vad många tror, att behandlas med större respekt än många andras. Regeln om djävulens silkesvantar gör nämligen att redaktioner faktiskt anstränger sig för att inte racka ned på den nyaste medarbetaren. Därför har du inget alls att förlora på att kasta in många idéer: både såna du själv kan och vill göra ut och såna som kompletterar stories, både såna som kan göras ut till i morgon och såna som skulle kunna lämna ett bidrag till dagens nyhetsflöde. Att bidra med en spinoff-nyhet på dagens givna topp kan vara ett bra sätt att få göra sitt första ”riktiga” jobb: en mer erfaren reporter tar hand om huvudjobbet om kommunens nya badanläggning, men du åker ut och gör enkäterna med folk som får tycka till på stan. (Om du jobbar på en redaktion med liten erfarenhet av sociala medier kan det förresten löna sig att ha extra koll på lokala bloggar och twittrare. På morgonmötet droppar du formuleringen ”Ja, det pratas mycket i bloggosfären om det där”, och sedan har du sommarvikariatet som i en liten ask.)
5) Kom tidigt och gå sent! Även en begåvad praktikant kan få ett dåligt rykte om man slarvar med den fysiska närvaron på redaktionen – eller för den delen om man ägnar tiden åt privatmejl eller Facebook. Visst, du kanske bedriver en kvalificerad personresearch på Facebook, men mitt tips är i så fall att du antingen tydliggör detta för dina närmaste chefer (så de inte tror du privatsurfar) eller väntar med just den researchen till vecka 4 när du hunnit etablera dig som en skarp nyhetsjägare.
6) Samarbeta! Fotografer och redigerare kan bli dina bästa allierade; de har ofta bättre koll på vilka misstag reportrar gör än reportrarna själva – helt enkelt eftersom de jobbar sida vid sida med dem varje dag. Utnyttja detta: ställ frågor, diskutera, visa intresse… Tänk och prata om bilder, ljud och dramaturgi; många av dina kollegor kommer att vara svältfödda på denna diskussion. Och allra viktigast förstås: erbjud dig alltid att bära stativet!
7) Utnyttja din (skol)klass! Givetvis behåller ni kontakten med varandra när ni är ute på praktiken, och denna kontakt behöver inte bara ha en terapeutisk funktion. När någon av er hittat en nyhet sprider ni förstås tipset till era kollegor: det som funkar i Örebro funkar oftast även i Övik, det som på lokalredaktionen blir en ”hur här?” kan på riksredaktionen bli en totalkartläggning. Ni hjälper varandra att göra framsteg i era olika miljöer.
8) Akta dig för långa bollar! Det kan kännas smickrande och inspirerande att tidigt få ta sig an ett stort researchprojekt, typ gräv, men generellt är det en vansklig genre för en praktikant. Du har inte den erfarenhet som krävs för att hantera materialet, vilket gör att du riskerar överarbeta din research innan du når fram till inspelningsläge – och/eller bli beroende av stora arbetsledarresurser. Du har heller inte den status som krävs på redaktionen för att kunna ta strid om det blir diskussioner där folk försöker dissa ditt projekt. Grävprojekt kan vara spännande mot slutet av en praktiktermin, när du etablerat dig som rak nyhetsleverantör med hundra dagsjobb, och det kan också vara spännande om du får jobba ihop med någon av redaktionens mer erfarna grävare. Men att själv tidigt ta sig an en tung granskning blir ett högriskprojekt som jag faktiskt avråder ifrån. Hur lockande det än kan kännas.
9) Gör många jobb! Ja, mitt tips är alltså att du så snabbt som möjligt börjar göra så mycket som möjligt. Och hellre flera korta artiklar varje dag än en lång med sju dagars produktionstid. Hellre korta enkla nyhetsinslag än det där sjuminuters kulturreportaget till fredagssändningen. Åtminstone i början, då din viktigaste uppgift är att ta dig över tröskeln där redaktionen slutar se dig som en ömtålig porslinsfigur och börjar uppfatta dig som en tänkbar kollega. Den vägen går man genom sju snabba enminutare, inte genom en långkokt sjuminutare.
10) Hugg fast i storiesarna! Ja, jag har ju uppfattningen att stories aldrig dör, och jag vet att varje god redaktion gillar reportrar som håller fast vid, och utvecklar sina nyheter. Dra nytta av detta! När du gjort ett dagsjobb i ett spännande ämne ska du till nästa dags morgonmöte ha med dig minst en – helst tre – idéer om hur man går vidare. Nästa steg hittar du förstås enkelt efter att ha läst Journalisttips.
11) Förbered dig! Prata med den som varit praktikant före dig på samma redaktion. Hör om redaktionens starka och svaga sidor! Var det lätt att komma in i arbetet? Vilka vägar var smarta och vilka ska man undvika? Inofficella hierarkier? Saker man bör känna till för att undvika klavertramp? (Exempel: reporter A är gift med redaktör B – som separerade från redigerare C för två år sen.) Och om du inte har järnkoll på vilken typ av stories redaktionen gör: se till att läsa, lyssna eller kolla tidningar/sändningar/webb minst en vecka innan du kommer. Du ska inte vara ett frågetecken när chefen på morgonmötet radar upp pågående stories, tvärtom ska du ha full koll på de senaste turerna. (Tipstack till kommentatorerna Victora och Johan!)
Vilka är dina bästa råd till praktikanterna? Fyll på i kommentarerna! (Och ett extra tipstack till Victoria Greve.)
Uppdaterat: Kan inte undanhålla denna klokskap som kom upp på vår Facebooksida men som inte hann ta plats bland de tio ovan:
Om du tänker ”ni kan inte lära mig nåt – men jag kan lära er en hel del” – så håll det för dig själv de första veckorna…
Generellt är det en liten balansgång detta med att visa framfötter och visa ödmjukhet. Grundregeln är väl att du aldrig ska vara rädd för att lägga fram en idé, men heller aldrig vara rädd för att backa. I synnerhet när det gäller de mer hantverksmässiga bitarna av yrket kan du vara säker på att många andra på redaktionen vet mer än du. Samtidigt som det kan finnas specifika ämnesområden eller metoder där du har ett försprång (från ”studenters villkor” till ”bloggosfären”). Även i dessa fall kan det vara klokt att hålla tillbaks de explicita utsagorna om din särskilda kunskap, utan i stället delge kollegorna innehållet, vad du faktiskt vet. Klassisk show don’t tell med andra ord.
Uppdaterat 121103: Tipsen om förberedelser i kommentarerna var ju så bra att de förtjänar en elfte punkt. Numera tillagd!
Det är förstås ett stort ansvar att leva upp till mottot att erbjuda ”Världens nördigaste reporterblogg” – och ibland kan jag känna att jag tolkar den där nördigheten ganska mycket åt teknikhållet.
Men språket hör ju också ofta till journalistens favoritnördområden. Då min klass på journalistutbildningen i Sundsvall (Jour 00, om någon undrar) fick frågan om varför vi ville bli journalister var det i särklass vanligaste svaret: ”Jag älskar att skriva.”
Det främsta vapnet för språknörden: SAOL
Bibeln för oss språknördar är förstås SAOL, Svenska Akademiens ordlista (ni är väl med på att det är ”ie”? Och att det ska vara litet ”o” i ”ordlista”?). Och jag är fullt medveten om att det kanske inte är någon jättenyhet – men glöm inte att den finns på nätet. Ni som jobbar på tidning kollar säkert där dagligen, men vi etermediemänniskor som blir inslängda på webbpass med jämna mellanrum tänker kanske inte på det.
Var det då ingen i vår klass som inte älskade att skriva? Jodå, göra världen bättre genom att avslöja missförhållanden fanns nog också där. En formulering minns jag fortfarande: ”Jag vill öppna ögonen på folk. Och slita av dem ögonlocken om det behövs.”
Men mellan ögonlocksavslitningarna kan nog ändå länken ovan komma väl till pass ibland.
Journalist är ett populärt yrke – trots alla utmaningar från sociala medier och gratis webbinnehåll, och trots alla rubriker om en usel arbetsmarknad.
Intresset tycks till och med överleva debatten om att alla är journalister – och debatten om att ingen kan säga vad en journalist är.
Hur når man då dit? Om man räknar en journalist som en person som kan försörja sig på sådant som större delen av omgivningen uppfattar som journalistik – vilka är då de klokaste vägarna dit?
Jag önskar att jag kunde skriva att alla vägar ligger öppna, att redaktionerna gärna plockar in människor med alla möjliga sorters bakgrund och utbildning. Men så är det ju inte, tyvärr. En journalistutbildning är ofta en förutsättning för att komma på fråga för ett vikariat – i många fall t o m för en praktikplats.
Om journalistutbildningar har det gjorts utredningar. I april presenterade Högskoleverket en genomgång av utbildningar på högskolenivå, där hälften fick kritik och JMG:s kandidatprogram toppade. Utredningen fick emellertid hård kritik – bland annat från kritiserade JMK i Stockholm som påpekade att de redan hade gjort om sina program i grunden.
Själv blev jag utbildad på den då (1991-94) nästan nystartade journalistutbildningen på dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall.
Den får ett bra resultat i Högskoleverkets rapport (om än inte lika bra som JMG), och framhålls som en utbildning som snabbt ger jobb i en kartläggning från Svenskt Näringsliv 2011.
Tidningen Journalisten har vid flera tillfällen följt upp vad som hänt med journalistklasser, och gjorde 2011 en genomgång av de största utbildningarnas egna uppföljningar (som tyvärr gällde olika avgångsklasser varför en direkt jämförelse inte låter sig göras).
De treåriga högskoleutbildningarna har generella fördelar i sina långvariga samarbeten med några av Sveriges mest eftertraktade arbetsplatser, och i att praktikperioderna är relativt långa och ofta rentav betalda (beroende på avtal).
Hur mycket praktiker jag än är tycker jag också det finns något i grunden positivt med att en del av utbildningen inte är direkt yrkesinriktad; man vill ställa sig två steg ifrån journalistrollen och diskutera dess plats i samhället, man vill ge blivande journalister ett perspektiv på journalistiken. Gott så.
Såväl HSV:s som Svenskt Näringslivs som Journalistens kartläggningar fokuserar på just de akademiska utbildningarna. Samtidigt finns en rad folkhögskolor vars journalistutbildningar har väldigt gott renommé ute på redaktionerna.
Till exempel kan konstateras att Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping levererat ett mycket stort antal anställda till Sveriges Radio genom åren. Skolan drivs av Svenska Missionskyrkan men tycks leverera rader av journalister frälsta på public service-radio.
Även folkhögskolor som Skurup och Kalix har gott rykte i branschen, och eleverna lyckas ofta skaffa sig fina praktikplatser runtom i landet. Det finns även andra, många andra folkhögskoleutbildningar för den intresserade; se Journalisten-länken ovan för en lista!
Utöver universitet, högskolor och folkhögskolor finns även några mer udda men mycket respekterade institutioner, som Poppius journalistskola i Stockholm, där många pluggar som samtidigt har ett jobb. Det finns även så kallade KY-utbildningar som lett folk i rätt riktning.
Hur ska man då tänka inför denna flora av journalistutbildningar? Här några tips på vägen:
Gör egen research! Fråga journalisterna på den arbetsplats där du helst skulle vilja jobba, hur de gjorde. Vilken utbildning tog dem dit? Chansen finns att samma utbildning kan göra samma sak för dig. Kolla om utbildningen själv följt upp vad som hänt med studenterna; JMG har gjort det länge och har uppmärksammats för detta. Sök själv efter ytterligare information. Nöj dig inte med mina sammanfattningar ovan utan läs själv t ex Journalistens artiklar!
Prioritera praktiken! Praktikperioden är den kanske viktigaste delen av hela utbildningen – i alla fall uppfattas den ofta så av studenterna. Den ger en konkret möjlighet att pröva vingarna på en professionell arbetsplats, och inte sällan blir praktikplatsen också platsen för det första sommarvikariatet. Kolla vilka praktikmöjligheter som erbjuds – och fråga vilka redaktioner man har möjlighet att komma in på. Om utbildningen inte vill ge några generella svar – be att få veta var årets praktikanter befinner sig.
Fundera på livet runt skolan! Vill du utforska urbant studentliv eller känner du dig mer lockad av ett intimt internat i lantmiljö? Kanske har du redan ett arbete eller en familjesituation som begränsar dina val på andra sätt. Låt dessa faktorer spela in – men sök bästa tänkbara utbildning inom ramarna.
Och när du sedan börjat utbildningen…
Jobba i skolan! Tro mig – det kommer att dröja innan du får den tid till kvalificerade journalistiska projekt som du får på en journalistutbildning. Och det kommer att dröja innan du så enkelt får svar på alla frågor du har. Du kommer visserligen också att svära över att intervjupersoner inte tar dig på allvar eftersom du inte ringer från en ”riktig” redaktion – men fatta vilken support du har från lärare, gästföreläsare och andra resurser…fatta och dra nytta av! (Jag misstänker t ex att tillgången till referensmaterial och databaser i vissa fall kan vara bättre på en utbildning än på många redaktioner där studenterna sedan förväntas jobba.)
Jobba utanför skolan! Nej, jag argumenterar inte för att man ska slita ut sig i unga år – men att skaffa sig inhopp på den lokala redaktionen, och/eller hoppa på eventuella (journalistiska) specialprojekt som ordnas vid sidan om lektionerna, och/eller köra ett frilansprojekt tillsammans med några kompisar på de lediga timmarna, och/eller ta över kårtidningsredaktionen eller skolwebben och förvandla dem till granskande journalistiska institutioner…allt detta ger värdefulla arbetsprover och stora pluspoäng i din erfarenhetsbok, och kommer att ge dig ett härligt försprång när det väl är dags för praktik och ”riktiga” vikariat. Det är dessutom väldigt roligt!
Koppla ihop teori och praktik! Många journaliststudenter gör en hård uppdelning mellan ”praktikämnen” och ”teoriämnen” – och de flesta sätter ett plustecken för de förstnämnda och ett minus för de senare. Jag skulle hävda att de teoretiska kunskaperna ofta är helt lysande att ha med sig ute i yrkeslivet. Om t ex fler journaliststudenter tagit sina metodik- och statistikkurser på större allvar, så skulle antagligen färre yrkesverksamma reportrar känna skräck inför undersökningar och siffror. Färre dåliga enkäter från smarta PR-konsulter skulle slinka igenom våra kontrollsystem – och fler goda granskningar och kartläggningar skulle göras av redaktionerna själva.
Koppla ihop utbildning och jobb! Ta tillfället i akt att bli specialreporter. Utnyttja de oceaner av tid (jag är inte ironisk) som erbjuds till övningsartiklar och specialarbeten – till att bli just den journalist du vill vara, inom det ämne du brinner allra mest för! Om du tänker igenom dina ämnesval några gånger extra under utbildningen, så kommer du att nå en kunskapsnivå som inte bara gör ditt slutarbete säljbart på frilansmarknaden – utan också ger dig en extremt god grogrund för egna granskningar och satsningar hos blivande arbetsgivare. Du utnyttjar helt enkelt studietiden till att sänka tröskeln för dina framtida projekt: vilken lokalredaktion du än hamnar på kommer du redan första dagen att kunna påbörja en egen artikelserie om begravningsbranschen, eller vardagsbrottsligheten eller arbetsmarknadspolitiken…eller vad nu ditt specialämne är.
Ha kul! Studietiden blir sannolikt en av de bästa perioderna i ditt liv. Du kommer att knyta kontakter som kommer att följa dig genom ett helt yrkesliv. Dessa personer ska du också ha roligt med! På puben lika väl som i redaktionssalen – över kaffekoppar lika väl som över skärmar!
Vilka är dina erfarenheter av journalistutbildningar? Vilka höjdare har vi glömt? Och vilka råd till blivande journaliststudenter har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!
