Kategori: Mobilen

Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

Ring – desken vet inte allt

Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.

Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.

Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.

Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.

Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.

Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.

Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.

Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.

Men det är nog en annan bloggpost…

 

Det här måste du lära dig i år

Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.

Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…

Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:

”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”

Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.

De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…

Fortsätt reka där du inte kan jobba

Då du och fotografen fått slut på samtalsämnen men det fortfarande återstår en timmes bilresa. Eller då du väntar på bussen i snökaoset. Eller då du inte kan sova. Då kanske det skulle passa att reka lite grand?

Jag är osäker på om företagshälsan rekommenderar avgrundsrek mot sömnbrist – men antingen hatar man väl att reka och somnar direkt, eller så kan man ändå inte somna, och då kan man ju göra något vettigt av tiden.

Hur som helst. Ibland snubblar man över någon spännande rapport man inte hinner läsa just nu. Eller en tutorial om hur man löser något du alltid undrat över på datorn. Eller kanske handlar det om ett Exceldokument som du begärt ut. Eller så går du en distansutbildning i programmering och vill bara kolla på koden en gång till efter att du gått och lagt dig.

I de här fallen handlar det ofta om filer du laddat ner. Det är inte en länk till någon webbplats du vill besöka senare. I stället är det kanske en pdf, ett Exceldokument eller något liknande. En fil, helt enkelt.

I så fall är Dropbox i mobilen guld värt. I stället för att ladda ner allt sådant där till den vanliga mappen för hämtade filer, så lägger du över dem i din Dropbox. Så fort du får den där stunden över, den då man alltid börjar kolla Facebook eller rss-flöden om roliga prylar – så finns det nu plötsligt något produktivt att göra.

Och man kan inte skylla på att man låg i sängen eller satt på bussen i snökaoset.

Fast ibland behöver man förstås få sitta och bara glo en stund.

Och sitter man på en försenad buss i snökaoset och vill vara produktiv, kanske man i stället ska plocka några röster eller mejla in några snökaosbilder till redaktionsmejlen?

16 vägar då du vill låna webbmaterial

Ibland behöver man använda videor som ligger på nätet i sina inslag. Jag har tidigare skrivit om tjänsten KeepVid som man kan använda för att smidigt hämta hem videor från Youtube. I bloggposten Använd kameran till rätt saker – del 1 finns en utförlig guide.

Men det är förstås inte den enda möjligheten. KeepVid är en smidig webbapplikation, men somliga trivs bättre med att känna att man själv äger och har kontroll över programmen man använder. Webbläsartillägg är ett bra mellanting – det ligger på ens egen dator, men fnns tillgängligt direkt i webbläsaren. Det är ju trots allt där man befinner sig då man hittar den där videon.

Klassiska skrivbordsprogram och appar för mobilen är andra alternativ, och alla dessa tar sajten Hongkiat upp i ett nyligt inlägg, där man går igenom en mängd olika sätt att ladda hem video från nätet. Ta en titt på de 16 olika och berätta gärna vilket du gillar bäst, och varför. 16 Alternative Ways To Download Online Videos heter bloggposten. Kanske saknar du rent av något alternativ?

Och ja, du måste så klart ha rätt att visa bilderna. Men sådant har man väl jurister till?

Slut på ursäkter – testa ett nytt tangentbord

Att mobiltelefoner i dag är lika mycket skrivmaskiner som pratapparater – om inte mer – ställer höga krav på tillverkarnas förmåga att erbjuda snabba men ändå korrekta inmatningsmetoder.

En fördel om man har en Android-telefon är att man inte är bunden vid tillverkarens egen variant, utan man kan ladda hem ett numera rätt stort antal alternativa lösningar.

Jag har tidigare tagit upp några alternativa tangentbord bland mina tio app-tips, och finner nu anledning att på nytt väcka frågan.

Världen har nämligen begåvats med ännu ett dra-mellan-bokstäverna-tangentbord, och från en källa som många har höga förväntningar på.

Det handlar om en ny version av tangentbordet SwiftKey – som sedan tidigare är känt för att ha en väldigt bra funktion för att förutsäga nästa ord. Ja, efter nästa ord föreslår det nästa, och nästa, och nästa… Ibland på en rent kuslig nivå. (Även om det kusliga väl egentligen är hur förutsägbart man själv formulerar sig.)

Detta finns förstås kvar när man nu lägger till Flow, den egna varianten av dra-över-skärmen,och det är riktigt fascinerande att se ordförutsägelserna hoppa fram i realtid medan man drar fingertoppen mellan bokstäverna.

SwiftKey Flow har också några specialfunktioner som (än så länge) sticker ut från konkurrensen, bland annat möjligheten att skriva hela meningar i ett svep utan att behöva lyfta fingret från tangentbordet.

(Naturligtvis kan man skriva på det vanliga sättet också, bokstav för bokstav.)

Den nya versionen har fått ett positivt mottagande och höjer ribban bland mobiltangentborden. Min gissning är att konkurrenterna inte lär ligga på latsidan för att komma ikapp och förbi; detta är ett område där innovatörerna brukar ”hoppa bock” med nya smarta lösningar. Exempelvis har konkurrenten SlideIt en funktion för ordförkortningar som jag saknar i SwiftKey (jag skriver IAF och programmet skriver ut ”i alla fall”).

SwiftKey Flow befinner sig i betaversion vilket bland annat innebär att det kan gå lite knackigt att ta sig igenom den inledande konfigureringen. Appen finns inte heller i Play-butiken än utan man får ladda hem direkt från tillverkarens sajt (länken ovan). Men ge inte upp, det är väl värt att ta sig igenom omaket för att kunna testa det just nu mest spännande sättet att praktisera skrivmaskin på mobiltelefonen.

Gästblogg: Höj säkerheten i mobilen

I dag kan vi glädjas åt ytterligare en gästpost från Fredrik Laurin på temat smarta appar som kan hjälpa till att höja säkerheten i mobilen:

Här kommer fyra konkreta och enkla tips på hur man kan säkra sin Android.

APG och mailklienten K9
Fungerar (egen erfarenhet) mycket bra hop och ger vanlig PGP-kryptering i Androiden.
Länk här och här.

Redphone – krypterad telefon
Har bägge parter appen blir kommunikationen krypterad. Säkrare än Skype, ingen tredje part har nycklar. Open source. Gratis. Länk här.

Diskkryptering
Android 4 har det under inställningar. Förutsätter att Total Recall for S2 kan köras på Android 4. (Nån som vet hur det är med det nu? Det fungerade INTE när Android 4 kom i våras.) För Galaxy SIII finns det en fungerande Total Recall-app idag. Länk till Total Recall för S2/S3.

TextSecure
Krypterar SMS mellan användare som har appen installerad. Men, nästan lika viktigt: krypterar dessutom alla SMS som förvaras lokalt i telefonen. Ersätter den vanliga SMS appen, men fungerar likadant.
Open source. Gratis. Länk här.

 

Fredrik Laurin

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.


Björn Häger

Gästblogg: Hitta den dumpade sidan

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:

Foto: Åsa Eriksson

Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.

I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.

Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.

  1. Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
  2. Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
  3. Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.
    Google
    Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.
    Bing/Yahoo
    Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.
    Baidu
    Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).
    Gigablast och andra
    Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).
    Allihopa på samma gång
    Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
  4. Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
  5. Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns många listor över öppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
  6. Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
  7. Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!

    Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord

     

    Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.

  8. Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.

Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!

Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!

Läs också Så såg sidan ut förut.

 

Leo Wallentin

TV-reportage från ax till limpa – med mobilen

För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.

Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.

Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.

Börja med att kolla på den här Hallandsnyttsändningen, från 4.50 in i programmet.

Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.

Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.

Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.

En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.

”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.

Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.

”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”

Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.

”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.

Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.

”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”

I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?

”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”

Vad har du fått för reaktioner?

”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”

Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.