Det var kväll på den regionala tv-redaktionen. Programledaren, som också var redaktör för sena sändningen, diskuterade kvällens nyhet med kvällsreportern. Som var jag.
Det var ”kvällens nyhet” i singularis, för det fanns bara en enda. Den var å andra sidan rätt dramatisk. En kvinna hade tagit det barn hon inte hade vårdnaden om och satt sig på ett plan till New York. Nu hade Örebropolisen kontaktat New York-polisen och inväntade besked om vad som skulle hända. Och vi inväntade besked från Örebropolisen.
Då kom vi på det.
– Vi testar att ringa NYPD!
Tanken svindlade. Det finns gränser mellan länder och geografiska och kulturella avstånd och språkbarriärer och svårigheten att hitta numret och krånglet att ringa svt:s utlandsväxel och…
…och vi gjorde det ändå. Vi ringde NYPD.
När de svarade frågade jag stapplande:
– Hello…do you have a press spokesperson?
Personen i andra änden svarade avmätt att de var typ hundra personer där på pressavdelningen – vad ville jag veta?
– Well, there is thist woman coming from Örebro…
Presstalesmannen i andra änden tog detaljerna och lovade att återkomma. Jag la på och tittade på programledaren, som var lika fascinerad som jag. Det gick att ringa NYPD! Det gick att prata med New York-polisen! Okej, de skulle säkert inte ringa tillbaks men det var häftigt att ha ringt upp dem.
En halvtimme senare ringde de tillbaks. Och berättade att kvinnan nu var gripen och skulle sättas på det-och-det planet tillbaka till Sverige.
Och vi antecknade och skrev telegram till sena sändningen.
En stund senare ringde Örebropolisens presstalesman.
– Ja, nu har vi lite information här…
Vi höll god min och tog emot den. De hade fått veta att NYPD nu gripit kvinnan och skulle sätta henne på det-och-det planet tillbaka.
Varje journalist ska alltid försöka komma så nära händelsen som möjligt. Andra- och tredjehandskällor ska i möjligaste mån undvikas.
Samtidigt har vi på redaktionerna stora psykologiska murar som hindrar oss från att – exempelvis – ringa utlandssamtal. Eller inte nödvändigtvis från att ringa, men från att komma på tanken att vi ska ringa. Örebropolisen har ju lovat att ringa tillbaks när de vet!
En kväll på Tvärsnytt lärde vi oss att man fick svar snabbare om man ringde direkt till NYPD.
Jag tror alla har gjort den. Själv har jag gjort den massor av gånger.
Storyn vi inte kommer undan. Nyheten vi ”väl måste ha”.
Ämnena har varierat. Det kan ha handlat om kommunpolitik eller bygglovsjuridik, nöjeshändelser eller helomvändelser. Kanslisvenska eller allsvenska.
Nyheten som chefen på morgonen inte lägger ut med ens ett minimum av positiv argumentation (”Det här ska vi göra för att…”) utan mer eller mindre tycks ha gett upp om på förhand. Men av någon anledning ändå vill ha med. Och därför lägger ut med en helt bakvänd argumentation.
Ofta handlar det om traditionsnyheter (den årliga mässan, bokrean, budgeten…) där chefen skäms över att hen inte heller detta år fick till det där kreativa idéarbetet om hur vi skulle ”göra det annorlunda”, och därför inte har någon annan ingång uttänkt än ”för att vi måste” .
Men det kan också vara en fjortonde tur i ett rättsfall som vi av någon anledning bevakat väldigt noggrant sedan starten (sannolikt för att något kvällsgäng ville förnya sena sändningen den där torsdagen för tre månader sen och åkte ut och gjorde ett ordentligt inslag på det där butiksrånet som annars bara skulle ha blivit ett telegram) eller ett utspel som lyfts fram av ortens stora tidning och därför ”måste” följas upp av övriga medier, eller ett besked om vad som ska hända med simhallen, eller med kommunens näringslivssatsning, eller…
Det gemensamma ligger inte i ämnena. Det gemensamma ligger i den negativa argumentationen. Pliktstämpeln.
Det finns stora problem där. Det första och viktigaste är att grejen vi inte kommer undan nästan ofelbart leder till tråkig och oinspirerad journalistik.
Om inte den som lägger ut jobbet kan hitta något enda publicistiskt positivt skäl för att vi ska göra det, hur kan hen då tro att reportern ska göra det?
Oinspirerade utlägg ger oinspirerad journalistik, och det är ett ganska högt spel att hoppas att den andra eller tredje personen i kedjan ska hitta tillräcklig lyskraft åt en historia för att den ska nå fram till och beröra en fjärde eller femte eller sjätte (lyssnaren, läsaren, tittaren).
Visst, det förekommer att teamet ute på fältet hittar en ingång som ger en pånyttfödelse åt det jobb som vid morgonmötet kändes som en plikthistoria – men betydligt vanligare är att teamet använder morgonmötets formuleringar som ett alibi för att inte göra något mer än formulär 1A. Och sen kanske gå och ta en fika.
Det andra problemet med grejen vi inte kommer undan är att den stjäl resurser. Den reporter och fotograf som nu måste ägna en arbetsdag åt något ingen egentligen bett om att få se, hade kunnat göra något vettigare: gå igenom tipsfloden som kom efter förra veckans tunga granskning, förbereda morgondagens stora intervju med nya landshövdingen – eller bara gjort ett annat dagsjobb denna dag men i ett ämne som kändes angeläget, intressant och spännande.
Men, säger någon, det kanske är just den där storyn som är det. Dagens mest angelägna, intressanta och spännande. Det kanske är därför den måste göras.
Fine, svarar då hundra års kunskap om mänsklig motivation. Är det då inte dags att förklara denna angelägenhet? Förslagsvis för de personer som i sin tur enligt dagslistan själva ska förklara den för allmänheten? Med en förhoppningsvis angelägen, intressant och spännande journalistik?
Nej, det går inte att skapa glöd på varje morgonmöte. Men det går att undvika negativ argumentation. Och om man själv har svårt att komma på hur det angelägna ämnet vi inte kommer undan, ska förvandlas till lysande journalistik innan dagen är slut – ja då kanske vi ska prata om det i stället?
Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.
Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.
Här är några alternativ:
Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?
När jag tipsade om sajten Timeanddate.com härom dagen fick jag genast en reaktion på Twitter. Janne Mårtensgård påpekade att den sajten nog var bra men ”jag skulle hellre tipsa om WolframAlpha istället. Klarar frågor som ’hours since christmas eve 1963’ och skummare frågor typ ’average lifespan of elephant’. En superintelligent sökmotor helt enkelt.”
Och det är ju bara att ge Janne rätt. WolframAlpha är en mycket mer spännande och mångsidig tjänst – men också rätt svår att beskriva.
Som jag förstår det vill den vara en svarsmaskin för hårda fakta. Medan en googling på ”Sweden” ger dig mängder av träffar på sajter som skriver om Sverige (inklusive t ex Wikipedia) så får du hos WolframAlpha fakta direkt. Skriver du din sökning som en fråga försöker den inte hitta formuleringen – utan svaret.
(Att det är skillnad vet alla vi som mer än en gång googlat frågeformuleringar bara för att hamna på en massa sidor där frustrerade människor gång på gång ställt frågan men utan att få svar – ofta frustrerade för att de själva googlat gång på gång utan att få svar.)
Och eftersom WolframAlpha koncentrerat sig på ämnesområden där (de flesta är överens om att) det finns hårda fakta, som geografi, fysik och matematik, så lyckas man också väl inom sina ramar.
Ämnesområdena är i och för sig numera rätt många – sajten listar både ”musik”, ”shopping” och ”socioekonomiska data” tillsammans med de mer väntade ”kemi” och ”dates & times” – men jag tror man får leta för att hitta kontroversiella påståenden och omdiskuterade uppgifter.
Som Janne skriver klarar sajten ofta att leverera raka svar på raka frågor – så länge det inte finns alltför motstridiga svar i de databaser WolframAlpha i sin tur utgår från. Och de gånger man inte får svar kan frustrationen faktiskt ofta kompenseras av att man i stället får många andra intressanta fakta i ämnet. Sökresultatsidan innehåller ofta uppgifter om det efterfrågade begreppet ur en mängd olika aspekter.
En sökning på just ”Sweden” visar bl a hur Sverige står sig i en rad statistiska jämförelser med andra länder (befolkningstäthet, utbildning etc), medan en sökning på ”journalism” visar hur frekvent begreppet använts i (engelska) texter genom åren, och en sökning på ”York” visar vilka flygplatser som finns i närheten av staden (däremot vägrade WolframAlpha svara på när York grundades).
Till skillnad från Wikipedia tillåter inte WolframAlpha någon allmän redigering, vilket förstås tillsammans med ämnesavgränsningarna minskar risken för stolligheter men samtidigt också minskar bredden och mängden av tillgängliga fakta.
Den intresserade (eller skeptiske) kan alltid botanisera vidare bland sajtens källor; såvitt jag förstår är datainsamlingen helt transparent för den som vill kontrollera uppgifterna eller hitta mera.
Användningsområdena är såvitt jag kan se dels läget när man vill ha ett specifikt svar på en svårgooglad fråga där det finns en vetenskaplig sanning att eftersöka, dels inspirationsläget där man vill få input om ett ämne ur olika aspekter – gärna såna man själv inte räknat med (som ords förekomst i historien).
WolframAlpha har på webben en pro-version som kostar pengar men ger större sökkapacitet. Tjänsten finns också som mobilapp. För Android kostar den ungefär 25 kronor och funkar fint – dock har den fått kritik för att den byter ut tangentbordet mot en egen variant som är ful och saknar svenska tecken.
Om man är medveten om avgränsningarna så kan WolframAlpha vara en alldeles lysande följeslagare i allmänbildningen – och en inspirationskälla för nya stories om gamla ämnen.
Och då har vi inte ens kommit in på partypotentialen… Tänk att vara den vid bordet som blixtsnabbt kan ta fram inte bara alla närvarandes ålder i sekunder sedan födseln – utan också den som kan upplysa sällskapet om den genomsnittliga livslängden för elefanter!
”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.
Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)
I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.
Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.
Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.
När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.
Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.
Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?
Den stora klockan som räknar ner på redaktionens sajt är förmodligen installerad av en programmerare som kollat och dubbelkollat och kollat igen.
(Sen kan det ändå bli konstigt. Vill minnas att några redaktioner inför förra riksdagsvalet låg en dag olika på ”…kvar till valet”-klockorna, eftersom någon räknade ned till valdagens start och någon annan till dess slut.)
Men ibland vill man ta reda på det själv. Hur många dagar, eller veckor, eller minuter som är kvar till en viss händelse. Eller åt andra hållet – vilket datum det är om 100 dagar (för att kunna skriva in ”kommunledningens första hundra dagar”-avstämningen i dagboken).
Då ska man lägga sidan timeanddate.com på minnet. Eller som ett bokmärke. Eller ta hem appen (finns till både Android och iOS).
Man kan räkna ut en hel del annat där också, distanser med mera. Och tid åt andra hållet förstås (”Hur många månader har gått sedan…?” ”Hur många sekunder har jag levt?”).
Inte dumt att ta till när huvudräkningen strejkar.
Du är praktikant eller vikarie på en redaktion. Du vill göra ett gott intryck och ett gott jobb. Helst på samma gång.
Det finns ett grundläggande sammanhang som du måste förstå, och det är sammanhangens betydelse. Omständigheterna. Förutsättningarna.
De betyder allt på redaktionen. Inte för läsarna, eller för intervjupersonerna, eller för mediekritikerna. Men på redaktionen.
Jag har sett kollegor hyllas för de enklaste insatser – därför att de gjorts med kort varsel och under svåra omständigheter. Och jag har sett folk dissas för oväsentliga detaljer – därför att alla vet att de haft lång tid på sig att göra allting rätt.
Jag har själv råkat ut för bägge ytterligheterna – inte en eller två utan hundratals gånger. Med lång tid till förfogande höjs ribban så högt att du får vara glad om du undviker klavertramp. Med kort tid ska du verkligen anstränga dig för att inte göra succé.
Hur lång tid som är lång tid, respektive kort, varierar sedan från redaktion till redaktion (och från tid till annan). I min värld – på svt:s riksnyheter – kan vi som minst jobba med minuters marginal och du mest med ett antal veckor. När jag jobbat på regionala nyheter har en vecka räknats som en evighet; hos Uppdrag granskning är en vecka i princip den tid som ska finnas tillgodo mellan att reportaget är innehållsmässigt färdigt, och sändning.
Räkna med andra ord inte med några objektiva kriterier för vad som är goda förutsättningar – men räkna med att de finns.
En gång fick jag ett tips om att avgångna riksdagsledamöter kunde göra jobbskatteavdrag för sina ersättningar – trots att de inte jobbade. Tipset kom någon gång efter 17 en eftermiddag. Till Rapport 19.30 hade vi både fått nyheten bekräftad och kommenterad, och i utvärderingarna dagen därpå hyllades våra insatser. Inslaget var formmässigt mycket enkelt med telefonare, dokument, arkivbilder och avfilmade webbsidor – men det var en egen nyhet som citerades av många dagen därpå, och då spelar det ingen roll om intervjuerna görs per telefon.
Samma gäller för dig. Om tipset kommer sent så kommer du att bli mer hyllad för ett formmässigt enkelt jobb som kommer med i sändningen/tidningen, än du blir för vad som helst jättebegåvat du kunnat jobba med sedan morgonen eller sedan en vecka tillbaks.
För att inte tala om – sedan förra månaden!
Slutsatsen för dig som praktikant eller vikarie blir därmed enkel: välj vilka bollar du springer på! Det stora grävet lockar förstås alltid – men om chefen kommet inrusande två timmar före deadline med ett hett tips, då är du klok nog att räcka upp handen även om du har guldspade i sikte för ditt långsiktiga grävprojekt.
Grävet kan du trots allt fortsätta med dagen därpå – efter hyllningarna för dagens insats. Som inte blev fantastisk men ändå blev någonting.
Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!
Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.
Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!
Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?
Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!
Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.
Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.
Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:
1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.
Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.
2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.
Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.
3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.
4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)
Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).
Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…
”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.
Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)
Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!
Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.
Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
Nu har du väl ändå städat och fixat klart maten? Skönt. Då väntar många sköna helgdagar framför datorn!
Du som ännu inte använder någon rss-läsare för din nyhetsbevakning: se till att ordna det nu. Sitter du vid en desk någonstans och nyhetsbevakar så behöver du inte ha alla lokaltidningar uppe och ladda om dem med jämna mellanrum. I stället följer du hela flödet på ett enda ställe.
(Och många av er tycker säkert det här är en självklarhet. Men jag vet flera som ägnar sina kvällspass åt att sitta och ladda om nyhetssajter.)
Det kan ta en stund, för du behöver surfa runt på dina favoritnyhetskällor och leta upp deras rss-flöden – men det är värt besväret.
Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.
Det finns en massa andra saker:
tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.
Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.
Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.
Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?
Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?
Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?
Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?
Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?
Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.
5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…
I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.
En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.
När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.
Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.
Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.
Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.
