Ta ditt konsumentgräv längre

Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida.

image
Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.

Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.

Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:

Anna, 81: ”Jag blev lurad”
81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.

För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:

1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.

2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.

3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.

4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.

5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.

6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.

7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.

8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.

9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.

10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…

Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.

Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!

Säpo stoppade studenter – pudlar

En pudel från Säpo.
En pudel från Säpo.

En gång i tiden var jag konsult och ville undersöka möjligheterna för en klient att etablera ett IT-företag i en mindre kommun i Örebro län.

Det gick väldigt bra. Kommunen svarade direkt och erbjöd besökstid, möte med kommunalrådet och inspektion av möjliga lokaler. Entusiasmen var överväldigande.

Tuffare var det för den journalist som parallellt försökte få ut e-postkommunikationen mellan konsulten och kommunen.

Det surrealistiska i sammanhanget var att den journalisten också var jag.

Jag deltog i ett öppenhetstest som Journalistförbundet arrangerade 2000 och som visade på stora brister i bland annat just hanteringen av e-post.

(Bland annat försökte ett kommunalråd locka en reporter på Länstidningen i Östersund att inte skriva om den aktuella e-postkonversationen genom att erbjuda förstatjing på den möjliga nyheten. ”Kan vi inte säga som så att du får första tjing på nyheten om det blir en etablering?” Detta alltså 16 år före Miljöpartisten och Aktuellt.)

Journalistförbundet arrangerade två såna här tester med tre års mellanrum. Jag deltog vid båda och tyckte de var mycket intressanta som temperaturmätare på det offentliga Sveriges inställning till offentlighetsprincipen.

Därför blir jag förstås glad åt att nu ett gäng JMK-studenter genomfört en liknande studie, med stöd av Journalistförbundet och Publicistklubben. Den presenterades härom dagen och kan läsas i form av dels en sammanfattande presentation, och dels en genomgång av resultaten myndighet för myndighet.

När det gäller just e-posten så tycks faktiskt läget ljusare än för 16 år sedan. I en stor del av fallen får studenterna ut de efterfrågade e-postloggarna, om än ofta med anmärkningsvärt lång handläggningstid.

(Och i och för sig pratar vi här bara om loggarna – alltså i princip inboxen – och inte om enskilda mejl.)

Två fall sticker ut:

  • Hos Alkoholsortimentsnämnden (jag visste inte ens att den fanns!) lämnas myndighetschefens e-postlogg inte ut eftersom chefen använder en privatadress som nu fortfarande efter flera veckor ännu inte lämnats ut. (Man undrar om chefen låtit sig inspireras av Hillary Clinton.)
  • Hos Polisens informationsenhet är personalen stressad och osäker, efterfrågar identiteten på studenterna och lämnar inte ut några handlingar alls vid första besöket. E-postloggen för informationsdirektören Unni Jerndal lämnas ut först efter 29 dagar. (Jerndal har stått i fokus för en infekterad skandal kring en tidigare barnporrmisstänkt chef inom polisen, och studenternas begäran berör delvis just denna skandal.)

Rapporten pekar också ut två undantag från det generellt godkända bemötandet vid besöken på myndigheterna. Det är inte vilka undantag som helst utan regeringskansliet, där vakterna lämnar felaktig information om var begärda handlingar förvaras (vilket registratorn senare får beklaga) och Säkerhetspolisen.

Hos Säpo avkrävs JMK:s student både legitimation och tidbokning. Vakterna verkar anställda av ett privat bolag och har ingen känsla för eller kunskap om offentlighetsprincipen.

Efter ett par veckors ytterligare diskussioner via mejl och telefon får man till slut ett mejl från en verksjurist vid Säpo, som konstaterar att ”myndigheten brustit i sina rutiner. Det stämmer att du skulle ha haft möjlighet att lämna in din begäran när du personligen var hos oss. Du borde ha fått information om varför du inte kunde få del av handlingen omedelbart.”

Juristen ber om ursäkt och förklarar att man nu ”initierat ett arbete med att se över myndighetens rutiner samt informera berörd personal för att säkerställa att liknande inte händer igen”.

Totalt fick studenterna svar från 87 av de 89 myndigheter de begärde uppgifter från. Men 14 ställde frågor de inte fick ställa om identitet och syfte med utlämnandet.

Studenterna granskade också myndigheternas kommunikationspolicys, och ger bara en enda myndighet godkänt – Justitieombudsmannen, JO.

I över hälften av myndigheternas policys nämns den grundlagsskyddade meddelarfriheten inte över huvud taget!

Också på andra sätt är genomgången av mediapolicys intressant. Mycket ute i myndigheter och kommuner verkar i dag handla om varumärkesvård. Personalen ses som ambassadörer och marknadsförare av den egna verksamheten, ett budskap som inte nödvändigtvis uppmuntrar till ett utnyttjande av den grundlagsskyddade rätten att meddela sig med en reporter när chefen brutit mot lagen eller verksamheten havererat.

Samtidigt kanske också en och annan mediapolicy ses över efter denna granskning.

JMK-studenternas öppenhetstest kan inte bara läsas som ett intressant nedslag i nuläget utan också som en spännande inspirationskälla. I flera fall begär studenterna ut uppgifter och handlingar som får åtminstone mig att tänka: Ja just det, det borde man kolla…

Och i många fall går det ju också, uppenbarligen, relativt enkelt att få del av dem.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.

För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.

Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)

Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.

Fina tips från Gräv

Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.
Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.

I helgen var det alltså Grävseminarium i Göteborg, om någon missat det.

Rader av spännande föreläsningar och diskussioner, överraskande fredagsevenemang med Lars Vilks och mindre överraskande guldspadevinnare (alla mycket välförtjänta) på lördagen skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Jag brukar framhålla Gräv (och dess internationella syskonseminarier) som den bästa vidareutbildning en journalist kan skaffa sig – åtminstone om journalisten har ambitioner att berätta något annat än omformulerade pressmeddelanden och återutsända makthavaruttalanden.

För den som besökt många seminarier genom åren blir det förstås en hel del upprepningar. Men också – nya tips och kunskaper av olika slag.

Som Edward Snowdens tips på krypterade samtals- och meddelandeappen Signal (som vi tipsat om tidigare, och som nu genast laddades ned av ett stort antal närvarande journalister).

Och några till:

  • Hänvisa till miljöhänsyn när du vill ha ut handlingar elektroniskt! Från Kristoffer Örstadius, DN:s hyllade datajournalist, som aldrig använder högstämda principargument om yttrandefrihet och journalisträttigheter men däremot ett enkelt ”För miljöns skull önskar jag att ni skickar handlingarna på mejl” i slutet av varje begäran om offentliga handlingar. Och menar att det är framgångsrikt.
  • Man kan klistra in IP-nummer i Wikipedia och söka fram vilka ändringar som gjorts från just detta nummer. Eller tvärtom: kolla hur långt man kan spåra det IP-nummer som gjort en viss ändring (tips på tjänst för spårning: ripe.net). Också detta tips kom från Kristoffer Örstadius, som använde det i stor skala (och med hjälp av ett egetgjort script förstås) för att visa hur svenska myndigheter redigerat bilderna av sig själva, men som också kan tillämpas på enskilda nummer.
  • Begär ut arkivförteckningen för det kommunala ärende du fattar intresse för. Det motsvarar domstolarnas dagboksblad och funkar som ett slags minidiarium med matnyttig information om vilka händelser och handlingar som funnits i ärendet. Från GT:s vardagsgrävmästare Daniel Olsson.

 

Gör inte stories som spricker

image
Visst gör det ont... (Varför skulle annars chefen tveka?)

”Våra stories spricker inte.”

När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.

För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.

I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.

Du ska inte göra stories som spricker.

Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!

…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.

Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.

Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.

Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.

Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.

Den andra är att inte sälja in stories som spricker.

Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.

Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.

Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.

Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.

Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.

Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.

Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.

Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.

Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.

För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.

För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?

Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!

Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.

Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.

Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.

Det är en ganska skön känsla.

Konsten att läsa en myndighetsrapport

I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.

Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.

Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.

Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.

image
Myndighetens vinkel.

En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.

image
Tekniktidningens vinkel.

Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.

Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.

Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.

Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.

Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.

Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.

Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:

En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.

Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:

Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.

Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.

Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.

Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.

Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.

När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:

För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.

Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.

Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.

Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.

(Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)

Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!

Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.

Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.

Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.

Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.

Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.

Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.

Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.

Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…

Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.

När lugnet bränner ut

Det är lätt att tro att det finns ett absolut samband mellan nyhetshets och ohälsosam stress. Men ibland ser sambanden inte riktigt ut som man tror. Sofi Tagesson berättar om en resa som kanske inte riktigt följde förväntningarna.

image

Det här med stress fungerar lite olika på olika människor. Själv älskar jag att jobba som webbreporter i ett högt nyhetstempo, men gick in i väggen när jag bytte det mot endagars pappertidning.

När man älskar snabba nyheter och högt tempo är det svårt att acceptera att stress har satt stopp för jobbet. Stress som dessutom slog till när jag bytt till ett ”långsammare”, mindre stressigt jobb med färre deadlines. Men så blev det för mig.

Jag har varit både reporter och redaktör på flera av Sveriges större medier och alltid arbetat främst mot webben. Jag vill vara först och bäst när det gäller och älskar högt tempo i mitt arbete. Visst blir man mosig i huvudet när man direktrapporterat samtidigt som man håller sig uppdaterad på telefon och i sociala medier flera timmar i sträck. Men jag har aldrig känt mig stressad i den arbetsmiljön, även om största delen av den första lediga dagen efter ett skift ofta tillbringas i sängen och på soffan. Jag går på adrenalin, och när en nyhetshändelse är över så hämtar jag andan och laddar om.

Den största stressen var att veta att det var dags att söka något nytt efter 11 månader.

Efter några år dök det upp en chans, ett annat alternativ. En väg ut ut las-karusellen – en fast tjänst på en endagarstidning. Jag fick jobbet och började bevaka en svensk kommun, ensam.

”Kul att komma tillbaks till lokaltidningsjournalitiken”, tänkte jag. Och det var det. Det finns så många spännande människor med fantastiska berättelser där ute.

Men det är också det stressigaste jobb jag någonsin har haft.

Jag har bara deadline en gång i veckan, och egentligen massor av tid att skriva de artiklar jag ska för att fylla tidningen, så länge jag hittar något eller någon att skriva om, lyckas boka in intervjuer vid tillfällen när fotografen är ledig (annars får man fota själv) och ta mig till avtalad plats för intervju.

Utöver det är man ju tvungen att hänga med förstås; begära hem postlistor, scanna sociala medier och andra nyhetsmedier, göra poliskollar osv. Kanske börja begära ut andra handlingar någon gång för att granska några företag eller bolag… Ni vet, vanligt journalistarbete.
Piece of cake.

Problemen kommer när det händer något i ens bevakningsområde efter arbetstid. Vad gör man då? Det finns ju ingen annan som tar över när jag går hem.

Jag är en sån som skriver, trots att jag inte jobbar – annars får man ju inga besökare på webben. Och även om min helg- och kvällsbevakning görs frivilligt, så är det, för mig, det enklaste sättet att ligga i fas med vad som händer, och dessutom få en webb som hänger med. Därför arbetade jag snart i stort sett dygnet runt, mer eller mindre i alla fall.

Som nyhetsmänniska hänger jag givetvis med i flödet dygnet runt var jag än arbetar – men på kommunnivå (i en kommun jag inte bor i) blir det arbetet lite mer tidskrävande än att läsa dagens nyheter på nätet. I alla fall blev det det för mig. För när tar man paus när man är ensam? När andas man?

Att vara ”helt ledig” är inget jag har något behov av; händer det något stort är det klart att jag vill dra ut och bevaka det – men andas och ladda om, det behöver jag. Släppa jobbet helt då och då. Men det klarade jag inte av.

Jag gick in i den berömda väggen och blev sjukskriven.

Nu måste jag lära mig att hitta andningshålen i den lokala nyhetsbevakningen, som ensam reporter på ”min” tidning. Eller tvingas inse att pappertidning inte är mitt forum – det är mot webben jag ska skriva.

Hur gör ni?


Sofi Tagesson
reporter/redaktör