Bloggen Pick the Brain erbjuder en snabbkurs i hur man håller sina nyårslöften, som mest handlar om träning men nog är minst lika tillämplig på den som föresatt sig att utveckla sin egen journalistik. Jag är inte säker på att råden är så unusual som författaren hävdar, men då jag inte sett någon översättning till svenska journalistvillkor tar jag mig härmed an uppgiften (med en mycket fri tolkning av ordet ”översättning”).
1) Försök hitta inre motivation i stället för att pressa dig. Det låter lite flummigt men författaren exemplifierar med att det är dumt att försöka åstadkomma något man egentligen inte gillar (t ex en viss träningsform); det är för många dömt att misslyckas. I stället bör man hitta något relaterat men som man helt enkelt tycker är kul.
Grävande journalistik associeras ofta med kvitton och hemliga dokument. Känns det dödstråkigt? Då kanske du ska leta efter andra saker att undersöka. En helt öppen crowdsourcing om villkoren för nattarbetare kanske är din grej? Eller en genomgång av fula försäljningsmetoder i köpcentrumet? Eller en enkät om lokalpolitikernas erfarenheter av sociala medier? Fortfarande en tydlig strävan efter att hitta nya fakta, berättelser och samband – men på ett sätt som känns dig lustfyllt snarare än tvunget.
2) Sätt igång en positiv snöboll. Rådet handlar om att skaffa nya vanor som är så galet enkla att det blir en nästan skrattretande barnlek att utföra dem. Inte 30 minuters träning utan tre, typ.
För journalisten som vill börja söka egna nyheter kan det handla om att skicka ett mejl om dagen. Ett mejl om dagen till någon av kommunens förvaltningar med en standardiserad önskan att få ta del av förvaltningschefens mejlbox. Eller vilka sorters avvikelserapporter som rutinmässigt kommer in från verksamheterna. Eller hur mycket pengar man under fjolåret la på internrepresentation och inköp av konsulttjänster.
Visst har du en långsiktig ambition att sedan gå vidare med enskilda mejl, rapporter eller utgiftsposter. Men det är en senare fråga, det blir nästa veckas skrattretande enkla rutin: att pricka för tre mejl att begära ut. I dag var det den här och den är över nu. Nu kan du ta en kopp kaffe!
3) Skapa vanor – inte ansträngningar. Det här handlar om att vanor helt enkelt är svårare att välja bort än en enskild ansträngning. Men för att vanan ska bli en vana måste den hakas upp på något – en trigger. Som förslagsvis är en vana som du redan har: en daglig rutin på nivån av tandborstning.
Som reporter kanske du alltid har en daglig vandring till postfacket, en kaffepaus på eftermiddagen eller en uppstart av datorn på morgonen. Detta kan vara den redan existerande rutinen att haka på för ditt samtal till källan, mejl till myndigheten eller läsning av ytterligare några sidor i den där utredningen du fick i förra veckan.
4) Automatiserat ansvarsutkrävande. Ja, ansvarsutkrävande brukar journalister sätta högt och i detta fall riktar vi det mot oss själva. Men på den ganska enkla nivån ”Du har väl inte glömt din målsättning?”
Det kan handla om att få med en kompis på den nya rutinen – och där kompisen för in ett element av socialt umgänge i det som annars bara skulle ha varit en ensam uppoffring.
Men enligt författaren funkar det också med helt omänskliga påminnelser. Alltså ”inte nödvändigtvis en kompis som är människa”. Du kan till exempel använda en påminnelsetjänst som Memotome för att få påminnelser skickade till dig själv. Eller sätta ett larm på mobilen med en tydlig uppmaning vid samma tidpunkt varje dag eller vecka.
5) Skjut inte upp glädjen! Skribenten vänder sig mot vår kulturellt impregnerade föreställning att glädjen kommer när man kommit i mål. I stället bör man försöka vara glad hela tiden under resans gång – kanske just åt de små steg man tar eller tagit. Glädjen i sig ökar sannolikheten att projektet fullföljs!
För reportern kan det handla om att ibland faktiskt våga ta ut segrar i förskott. Tillåt dig att jubla efter det där researchsamtalet där någon gjort ett häpnadsväckande påstående – trots att du vet att det återstår rader av kontroller innan något kan publiceras. Berätta för kollegorna på lunchen hur du fått landstinget att svänga om de tidigare hemligstämplade dokumenten. Kosta på dig en Facebookuppdatering om att ”Äntligen låg pdf:en i mejlboxen”. Och så vidare.
Sammanfattningsvis tolkar jag tipsen som att det handlar om att sänka ribban för sin egen belöning, och att förvandla sådant som skulle kunnat vara torftig ensam plikt till social (eller kvasisocial) underhållning. (Ja, underhållning med ett i vårt fall viktigt innehåll förstås!)
Just som jag skrivit klart denna post beklagar jag mig högljutt över att klockan passerat midnatt och att det därmed dykt upp tio nya poster på min att göra-lista i mobilen.
”Det är ju mindre än en varannan timme” svarade den mycket kloka personen intill mig.
Och visst. Så kan man ju se det. Och det är nog ganska klokt det också.
