Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.
Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”
Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…
Inga källor.
En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.
Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:
– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!
Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.
Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.
Källor får man genom att kontakta dem.
Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.
Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.
På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.
Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.
En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.
Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”
Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.
(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)
När man utformar in sin Alert får man direkt exempel på hur träffarna kan komma att se ut.
En journalist ska alltid vara först med att komma för sent, har någon sagt.
När vi bevakar ett särskilt ämne eller en person – för en granskning eller i nyhetsjakt – vill vi ju alltid veta när något nytt inträffat kring det ämnet eller den personen.
Och vi vill veta det direkt när det händer.
Alla journalister gör dagligen sökningar bland de sajter som i dag ligger ute på nätet. Men färre vet att vi redan i dag kan söka bland de sidor som läggs ut i morgon eller nästa år.
Jag brukar kalla det att fiska i framtiden. Vi sätter ned några metspön i marken och kan sedan ägna oss åt annat. När vi får napp ringer den lilla bjällran vi satt fast på spöet.
Låter det galet?
Den reporter som vill fiska i framtiden, alltså lägga ut krokar som framöver fångar upp intressanta nyheter inom det egna specialområdet, kan gå flera olika vägar. En av de enklaste är tveklöst Google Alerts.
Skriv in dina sökord, gör några val kring avgränsningar och uppdateringar, välj om du vill ha dessa som ett RSS-flöde eller som e-post, tryck på Spara…klart! I stället för att du själv ska behöva scanna webben med mer eller mindre jämna mellanrum, så görs jobbet med automatik.
Som med alla andra sökningar gäller att det fungerar bäst ju mer exakt exakt och unikt sökbegreppet är. ”Backa Elias Bondpä” kommer alltid att vara ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson”. Men ett allmänt begrepp kan också kompletteras med ett eller flera andra för att öka träffsäkerheten. ”Mikael Pettersson” reporter svt t ex.
Man kan också lägga in flera sökord/begrepp i samma Alert, åtskilda av OR: Journalist OR reporter.
Väljer man att få sina alerts som e-post kan man välja hur ofta man vill ha dem. Min rekommendation är att du låter din relation till ämnet avgöra intensiteten. Om du nyhetsbevakar ett händelseförlopp eller letar reaktioner på ditt eget avslöjande vill du gissningsvis ha uppdateringarna genast, men om du håller på med en långsiktig kartläggning eller en mer allmän efterbearbetning av en satsning kanske det räcker med ett mejl om dagen.
Jag rekommenderar också att du kontinuerligt omprövar sådana alerts som ger väldigt många träffar. Du vill inte spamma dig själv med information du inte har nytta av; bygg i stället på sökningen så den blir mer exakt – med färre men bättre uppdateringar som följd.
Google Alerts är inte perfekt. Tjänsten söker bara på det öppna internet (inte bakom lösenord eller andra spärrar) och fångar inte upp diskussionerna på t ex Twitter (då skulle man få väldigt många Alerts varje gång ens ämne blev föremål för en Twitterstorm). Dessutom får du ju träffarna när Google hittar orden – och inte nödvändigtvis när sidan läggs ut (Google indexerar olika sajter olika ofta).
Men som bas i en ämnesbevakning fungerar det mycket bra, jag har ofta överraskats av hur många olika sorters sidor den hittar (nyhetsartiklar, små bloggar, myndighetsbeslut, pdf-filer…) och mer än en gång har en Google Alert gett mig nyheter rakt in i mejlboxen eller RSS-flödet.
Tycker du förresten att det där med RSS verkar spännande men lite läskigt? Kolla in Elias’ instruktionsvideo.
Vill du veta hur du sedan lättast sparar de intressanta texter som dyker upp i ditt flöde? Kolla mina tips på textsparare här och allätare här.
I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.
De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.
Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.
Den stora alltid återstående barriären är språket.
Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?
En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.
Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.
Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.
Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.
Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.
Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.
Ett gäng presskontakter över hela landet skulle kontaktas för en e-postenkät, men det tog förstås emot lite för reportern då de 119 personerna stod listade på ett sätt som säkert är begåvat om det är en av dem man vill nå.
Vill man däremot mejla allihop så blir det ganska mycket handpåläggning – och förmodligen musarm – innan man tagit sig igenom hela listan. Det innebär att högerklicka på varje länk, spara e-postadressen i Urklipp, växla till e-postprogrammet, klistra in adressen i adressfältet, lägga till ett kommatecken och därefter växla tillbaka till webbläsaren igen. Och sedan upprepa den processen 119 gånger.
Och nog för att envishet är en journalistisk dygd, men det finns säkert bättre sätt att använda den på.
Använd i stället webbläsarens funktion för att visa den rena html-koden för sidan. I exempelvis Google Chrome högerklickar man och väljer ”Visa sidkälla”.
Menyvalet ”Visa sidkälla” i Google Chrome
I html-filen finns nu e-postadresserna i länktaggarna.
E-postadresserna framgår av html-koden
Men det är fortfarande alldeles för mycket jobb att gå igenom hela koden och kopiera adresserna därifrån. I det här fallet var också sökresultatet uppdelat på sex olika undersidor, för att alla de 119 namnen inte skulle listas på en gång.
Vi behöver html-koden från de sex olika delsidorna. Det är fortfarande handpåläggning – men 6 (sidor) är betydligt mindre än 119 (namn). Kopiera alltså html-koden för de sex delsidorna och klistra in alla i ett textdokument (till exempel i Anteckningar).
Därefter gäller det att lyckas extrahera själva e-postadresserna ur detta sammelsurium av information. Det perfekta verktyget för sådant arbete är reguljära uttryck. Man kan säga att det är ett språk som man använder för att beskriva texter. Reguljära uttryck finns inbyggda i många programmeringsspråk och flera textredigerare. I vårt fall använder vi programmet RegexBuddy som är specialgjort för arbete med reguljära uttryck. Det kostar drygt 250 kronor och finns inte i någon gratis testversion. Däremot skriver de att man får pengarna tillbaka om man inte är nöjd.
Gränssnittet i RegexBuddy
Klistra in koden i rätt ruta – så kan vi sätta igång och skriva in vårt reguljära uttryck! Det låter kanske avskräckande, men är inte så krångligt som det låter. Eftersom en e-postadress är något man ofta behöver känna igen i olika sammanhang, så finns ett sådant reguljärt uttryck redan färdigt i programmets bibliotek. I rutan nere till vänster finns fliken ”Library”. Scrolla ner i listan så hittar du e-postadresserna. Jag valde en som hette ”Email address: RFC 2822 (specific TLDs)”. Dubbelklickar du på den, så dyker den upp i rätt ruta, och nere till höger ser du att e-postadresserna valts ut. I rutan där du klistrat in html-koden är e-postadresserna markerade särskilt.
Sökresultaten listas dubbelt
Orsaken hittar vi i html-koden: varje e-postadress listas faktiskt två gånger: en gång som värde åt ett title-attribut och en gång som värde åt href-attributet. Om vi kollar lite noggrannare ser vi att adressen i det senare fallet alltid föregås av ”mailto:”. Knepet är alltså att till exempel se till att man bara får en träff de gånger då e-postadressen föregås av den texten.
Vi kan inte bara skriva in ”mailto:” före uttrycket för e-postadressen – i så fall skulle ju ”mailto:” ingå i sökresultatet, och poängen från början var ju att få adressen så ren som möjligt. Knepet är i stället att skriva in ”(?<=mailto:)” (utan citattecken!) allra först i det reguljära uttrycket. Det betyder att vi vill titta tillbaka och se om uttrycket efter ”?<=” finns före vår träff – och bara då vill vi ha sökresultatet. Frågetecknet indikerar att ett särskilt kommando följer, ”<” kan ses som en vänsterpil som pekar tillbaka, och likhetstecknet anger att det ska vara lika. (Vill vi i stället titta framåt, och kolla så att något står efter vår träff, släpper vi pilen och får i stället ”?=”.) Nu får vi bara enkla träffar.
Nu kan vi bara kopiera e-postadresserna från listan och klistra in dem där vi vill ha dem. Vill vi ha en lista där alla adresserna kommer på en rad och är separerade med kommatecken, använder vi bara en vanlig sök- och ersätt-funktion. Vi ska då ersätta tecknet för ny rad med ett kommatecken. Men hur ”skriver man in” ett ”Enter” i sökrutan i Anteckningar? Programmet är lite för simpelt för det, men i gratisprogrammet Notepad++ kan man använda särskilda koder för ändamålet. ”\r\n” är koden för ny rad i textfiler i Windows. Skriv in den, och välj att ersätta med kommatecken. Glöm inte att välja något av de utökade söklägena.
Sök- och ersätt-funktionen i Notepad++ klarar vissa koder
Klart! Om du känner till något bra gratisalternativ till RegexBuddy får du gärna höra av dig i kommentarerna.
Det verkar finnas en naturlag som alltid placerar de häftigaste upptäckterna vid den sämsta tänkbara tidpunkten.
Jag brukar i alla fall alltid hitta de mest spännande artiklarna på nätet just som jag måste stänga ned datorn för att åka ut på inspelning, eller just som redaktören kommer springande med en akut koll i ett helt annat ämne.
Vad göra?
Intressanta texter man hittar på nätet kan sparas på många olika sätt.
Man kan skriva ut dem, man kan copy/pasta dem till Worddokument, man kan försöka spara länkar eller lägga upp ett system för bokmärken…
Två av de smartaste verktygen heter Pocket (tidigare Read it Later) respektive Instapaper.
Båda gör ungefär samma sak: sparar inte bara länken utan även själva texten, därtill i ett läsvänligt format, och därtill lokalt (om du vill) på datorn och/eller mobilen/plattan.
Sparandet kan också det göras både på datorn och i mobilen. En fördel jämfört med till exempel Evernote är att hela texten sparas ned när man använder dela-funktionen i Android. (Hos Evernote sparas då bara en länk.)
Precis som i Evernote kan man använda taggar för att sortera sitt material, t ex efter ämnen eller personer man är intresserad av.
Generellt är Pocket och Instapaper enklare än Evernote och andra ”allätare” som vi tidigare skrivit om, i bemärkelsen mindre komplexa. Här handlar det om att spara texter man hittar på nätet, punkt. Men för det syftet funkar de väldigt bra.
Använder du dessa – eller andra – verktyg? Meddela oss i kommentarsfältet.
Man vet att det finns kortkommandon. Och man har någon gång sett en lång lista och kanske till och med tänkt att ”det där borde jag lära mig”.
Men det blir inte av.
Därför här: mina tio favoriter. Tio kortkommandon för Windows och webbläsare som garanterat underlättar journalistens (och alla andras) tillvaro vid datorn:
Ctrl + F: (alltså knappen ”Ctrl” och bokstavsknappen ”F”): betyder ”Find” och ger dig en sökruta. Med detta kommando kan du snabbt hitta det du letar även i romanlånga blogginlägg eller 500-sidiga statliga utredningar. Motsvarigheten på Mac är kringla + F.
Ctrl + T: öppnar en ny flik i webbläsaren.
Ctrl + Tab: hoppar framåt (åt höger) bland flikarna. (Håll in Shift – ”storbokstavpilen” – så hoppar den bakåt i stället.)
Ctrl + W: ”dödar” fliken du just nu befinner dig på.
Ctrl + Shift + T: öppnar den flik du just ”dödade”.
Ctrl + L: placerar markören i adressfältet, där du kan skriva in nästa webbadress eller (beroende på webbläsare) göra en sökning.
Alt + Tab: hoppar mellan dina öppna program och skrivbordet.
Har du egna favoriter? Fyll på i kommentarerna. (Och ni som sen sitter och väntar på vad det ska komma för kommentarer – ni vet förstås att ni trycker Ctrl + R för att uppdatera sidan!)
I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:
Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.
Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.
Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:
1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).
2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).
3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).
I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.
Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:
När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.
I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)
Och det var ju dumt.
Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.
Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.
Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:
Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.
Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:
Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Som dessutom visar sig stämma:
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher
Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.
Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.
Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.
Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.
Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.
Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.
Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.
Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.
För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.
Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.
Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.
Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.
Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.
Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.
Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.
Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).
En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.
Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.
Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.
En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.
Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.
Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.
Möjliga användningsområden:
En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).
Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.
Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!
Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!
Jag vill använda ett stycke ur min e-bok ”Abstrakt algebra” – men det vill inte Adobe.
Ibland hindrar oss våra program från att göra sådant som annars är självklart. Att kopiera en bit text på skärmen kan vara en sådan sak. Då jag öppnar min e-bok ”Abstrakt algebra” i Adobe Digital Editions kan jag visserligen markera ett stycke text – men om jag försöker kopiera det till Urklipp, så får jag det här elaka felmeddelandet:
Kopiering förbjuden: ”Permissions set by the publisher of this item restrict copying”, säger Adobe Digital Editions.
Detta kan vi emellertid komma runt med hjälp av programmet Capture2Text som recenseras här. Där finns också en steg-för-steg-instruktion om hur programmet används. Det är ett mycket enkelt program som inte ens behöver installeras. Kort sagt markerar man den del av skärmen man vill göra om till text. Därefter klipps den biten ut som en bild, på vilken en OCR-funktion (optisk teckenigenkänning) körs, och resultatet hamnar i Urklipp.
I mitt fall med boken i abstrakt algebra är det första stycket i avsnitt 6.3 som jag är intresserad av. Sedan jag startat Capture2Text ställer jag mig då med musmarkören i övre vänstra hörnet av stycket, klickar därefter på Win + Q och drar sedan muspekaren till styckets nedre högra hörn (och ritar därmed en rektangel som ramar in stycket). Då jag sedan klickar på musens vänsterknapp kopieras texten till Urklipp.
Ett problem med programmet är emellertid att det inte är specialanpassat för svenska språket. Det gör att vi missar lite grand:
Eulers‘ saxs och Formats!’ lilla. saxs iir mi t-alteoretiska. satscr, som man kzm bevisa. med hjiilp av (cn fiiljdsax-s till) Lagmnges sax-s. \*’i iimnar giira. detta i detta avsnitx-. F6:-st infiir vi en funktion som am-linds flit.igt- inom talteorin.
Emellertid skulle jag tro att man kan tjäna ganska mycket tid vid lite längre texter. En del rättning och språkkontroll måste göras, men tiden för själva avskriften försvinner nästan helt.
Den journalistiska vinkeln på detta får du stå för själv, men jag tror nog att du kommer på något. 🙂
