Men i båda filmerna blir kontrasten tydlig mellan de ansvarigas beskrivning av verkligheten, och de förhållanden filmmakarna blottlägger. Mot verkligheten prövas orden – må det sedan vara ledande politikers utsagor om självständig utrikespolitik (eller kärvänligt ryggdunkande med Snowden i Moskva) eller fågelbranschens påståenden om långtgånget ansvar för miljö och hälsa (eller reklamfilmer om kärleksrelationen mellan kycklingen och bonden).
Båda dokumentärerna är också tydliga illustrationer av hur viktigt det är att också redovisa orden. Det är lätt för den granskande journalisten att koncentrera sig på den sjaskiga verklighet man upptäckt bakom kulisserna – men för att publiken ska förstå och vara beredda på ansvarsutkrävande intervjuer, så krävs det att man också lägger energi på att berätta hur de ansvariga påstått att det ligger till.
Dels för att vi inte kan utgå från att publiken vet det, och dels för att kontrasten utgör ett viktigt element i själva berättelsen. Missförhållanden är illa. Försök att dölja eller förtiga eller förringa missförhållanden gör det ännu värre. Konkret: den politiker som använt skattepengar till privata utgifter får det svårt, den som gjort det efter att ha hållit tal om lag och rätt och vikten av att hushålla med de gemensamma resurserna får det svårare.
Men när det gäller analysen av granskningsmetoden tror jag mig ändå ha rätt rent objektivt. De båda dokumentärerna kan helt enkelt helhjärtat rekommenderas för envar som vill utveckla sina kunskaper om granskningsmetod och -berättande. Men för den delen också för den som ”bara” vill se två timmar fantastiskt välgjorda reportage om viktiga samhällsfrågor.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.
De flesta av dem har fel.
Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?
Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.
När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).
Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.
Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).
Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!
När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.
Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.
Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…
Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.
Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.
Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.
Frågor om källskydd i allmänhet och digitalt källskydd i synnerhet bär ofta en extremt osexig aura av ”viktigt men tråkigt” på svenska redaktioner (i svår konkurrens med frågor om statistik i allmänhet och statistik kring beställda undersökningar i synnerhet). Man vet liksom att man borde bry sig om det men det känns jobbigt och så länge ingen chef tvingar en ska det väldigt mycket till för att man på eget initiativ ska se över sina rutiner och verktyg. Undantaget möjligen om man gått på kurs i ämnet, hört talas om ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte tänkt efter före (som det här), eller om man någon gång råkat jobba med Fredrik Laurin (som förmodligen är den person som betytt mest genom tiderna för att sprida kunskapen om digitalt källskydd bland svenska journalister).
Fredrik har tidigare gästbloggat om hur man stärker säkerheten i mobilen, men nyligen har det hänt grejer som ger skäl att uppdatera och komplettera dessa och andra tidigare tips.
För det första har det hänt saker med de krypterade sms- och samtalstjänsterna som företaget Open Whisper Systems tillhandahåller. De har tidigare haft separata appar för Android, benämnda Text Secure respektive Red Phone, samtidigt som bolagets Iphone-anpassade produkt hetat Signal. Lätt förvirrande, men numera åtgärdat i och med att Android-apparna slagits ihop och döpts om till just – Signal.
En app att ladda hem och börja använda direkt. Den möjliggör krypterade samtal och sms-konversationer med andra Signal-användare, och kan dessutom ställas in som standard-sms-app, och alltså hantera även de ”vanliga” sms:en, vilket gör den oerhört smidig att använda.
Den intresserade kan enkelt leta sig fram till mer information om tekniken bakom appen, men det viktigaste är att den i ett slag gör det möjligt för dig att kommunicera med andra personer på en helt annan säkerhetsnivå än tidigare.
(Men för den som vill kunna mejla säkrare då? Jodå, sedan många år finns PGP, mejlkrypteringen som efter en relativt enkel konfigurering funkar smidigt på ditt mejlprogram i datorn. Numera finns även ett tillägg till webbläsarna Firefox och Chrome som gör att PGP också kan tillämpas på webbmejl.)
Ibland måste man välja.
Att ställa frågor utgör på många sätt journalistikens kärnverksamhet. Oavsett om vi jobbar som refererande, nyhetsjagande eller granskande reportrar så utför frågeställandet själva fundamentet i verksamheten. Vi har svårt att ens föreställa oss hur den journalistik skulle se ut som inte ställde några frågor.
Samtidigt är vår tid begränsad – på jorden såsom på arbetet – och journalistiken kräver också mer av oss än frågeställande; idéarbete, inläsning, redigering, tidrapportering…
För den som vill hitta egna nyheter eller bedriva egen granskning gäller det att förstå värdet av att inte bara ställa frågor – utan söka svar. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.
Genom åren har jag sett rader av exempel på – och själv gjort mig skyldig till – ett allmänt frågeställande som inte alls lett arbetet framåt, utan i värsta fall sinkat hela arbetsprocessen.
Vi är som journalister fenomenalt duktiga på att komma på nya frågor om sånt som vore intressant att veta. Och om nyheter eller granskning handlat om ”allt som är intressant att få veta” och om detta dessutom vore möjligt att enkelt få svar på, så hade det inte varit något problem med detta.
Men tyvärr är tillvaron inte så enkel. Både nyhetsjakt och granskning är mycket mer precisa än vad man i förstone kanske förstår.
Visst, en nyhet eller en granskning kan handla om vad som helst. Men det betyder inte att alla svar på alla frågor skapar en nyhet eller leder en granskning framåt.
De meningslösa frågorna kan rufft delas in i två kategorier:
1) Frågor som går att besvara men som inte har någon betydelse för din story.
2) Frågor som skulle leda din story framåt men som inte går att besvara.
Observera att båda kategorierna kan låta superintressanta. Ofta mycket mer spännande än frågorna som går att besvara och leder storyn framåt.
Ponera att du som nyhetsreporter ska bevaka skandalen med en kommunal chef som använt kommunens kontokort till privata utgifter. På morgonmötet flödar tankarna om hur detta skulle kunna följas upp under dagen.
– Hur ser säkerhetssystemen egentligen ut hos kortföretagen? frågar någon.
– Man vill ju veta vad det betyder för majoritetens chans att klara valet! säger en annan.
– Hur stora summor handlar det egentligen om? undrar en tredje.
Av dessa tre frågeställningar väljer en förnuftig reporter att koncentrera sig på den tredje. Den första är utredningsbar men sannolikt helt irrelevant – eftersom det här rimligen handlar om kommunens rutiner kring sina kort och inte kortföretagens. Den andra frågan är jätteintressant men troligen helt omöjlig att besvara – eftersom det är flera år kvar till valet och det inte gjorts några lokala opinionsmätningar efter att skandalen briserade.
Visst, frågan om konsekvenserna för väljaropinionen kan tas med till redaktionsledningens möte då man kan ta ställning till om tidningen borde beställa en egen opinionsmätning för att kunna besvara den aktuella frågan, och tanken att undersöka kortföretagens säkerhetssystem kan vara en kandidat till redaktionens nästa konsumentgranskning, att ta ställning till vid nästa spånmöte om nästa månads satsningar. Men för dagsreporterns uppföljning av kommunens kortskandal är de gravt underlägsna den tredje frågan – som är både relevant för den aktuella storyn och förmodligen hyggligt möjlig att få svar på över dagen.
Meningslösa frågor brukar allt som oftast ställas av två sorters journalister: de som inte har någon erfarenhet av yrket och de som inte behöver ta ansvar för den vidhängande arbetsinsatsen. Typexemplet är en kollega som jobbar med något helt annat men som gillar att ”tänka högt” vid morgonmötet, eller arbetsledaren som missförstått chefsutbildningens kreativitetsmoment (och som inte heller är den arbetsledare som har ansvar för dagens slutprodukt).
De finns två tillfällen där risken för meningslösa frågor är större än annars. Antingen som i exemplet: morgonspån kring ”hur vi går vidare” på en given dagsnyhet – eller så när redaktionen som aldrig jobbat med granskande journalistik bestämt sig för att vinna en guldspade genom att låta två reportrar jobba en hel vecka med en research.
När vi pratar granskning så närmar vi oss en av hörnstenarna i den fantastiska Story Based Inquiry-metoden: en granskning innebär inte att en reporter tar reda på så mycket som möjligt om det ämne. Inte heller att samma reporter ställer så många frågor som hen hinner med om samma ämne. En granskning börjar med att reportern (i bästa fall i samråd med en klok arbetsledare) sätter upp en hypotes som sedan delas upp i kontrollerbara beståndsdelar, vilka sedan undersöks med metod/er som hela tiden korresponderar med innehållet i hypotesen. I en sådan process utesluts stegvis irrelevanta och obesvarbara frågor av sig själva.
Om hypotesen handlar om att förskolan har dålig koll på farorna i barnens utemiljö så ska metoden inte innehålla en enkät till kommunens grundskolerektorer. (Hur intressanta frågor man än kan tänkas ställa till dem.) Om metoden består i en systematisk genomgång av förskolornas avvikelserapporter så kommer ni inte att kunna besvara frågan om hur stort ett eventuellt mörkertal är. (Hur häftigt det än vore att få svar.)
Vi är journalister. Sätt en av oss i ett rum och rummet kommer på tre minuter att innehålla 437 superintressanta frågor. Föreställ dig sedan hur den mekanismen påverkar ett random morgonmöte med fler än en journalist närvarande.
Hade vi arbetat med oändliga resurser i ett evighetslångt tidsperspektiv så kanske vi hade kunnat fånga upp alla intressanta frågor vi kan tänkas komma på. Men för de flesta av oss ser verklighetens villkor radikalt annorlunda ut.
Därför gäller det att med jämna mellanrum ignorera den kreativa kollegan på mötet, eller aktivt argumentera emot den fritänkande chefen.
Tyvärr måste vi göra vissa val i jobbet.
Att ställa frågor är stort. Att söka svar är större. I alla fall för den reporter som vill komma framåt med sin story under givna resurser.
Jag har nog hört det hundratals gånger. Långt före den senaste tidningskrisen. Och långt ifrån alltid från de mest slimmade redaktionerna.
Vad är det som gör att man på en del håll aldrig tycks få tiden att räcka till någon journalistik utöver de snabba dagsjobben? Samtidigt som man på andra håll klarar av att göra kvalificerade granskningar med små resurser?
På ett plan handlar det förstås om ambitioner och självbild. Det finns reportrar och redaktioner som inte vill gräva, och då ska man nog inte tvinga sig att göra det heller. Det finns också reportrar och redaktioner som har en självbild som inte inkluderar gräv och granskning; ”Vi gör de raka nyheterna/de nära berättelserna…osv”. Och inget fel i det heller så länge det är ett eget val.
Men det finns också många fall där självbilden är ofrivillig. Där man egentligen skulle vilja, men inte får till det.
Vi har tidigare skrivit om att det viktigaste beslutet för varje journalistiskt projekt är att bestämma sig för att göra det. Men därtill kommer att det är väldigt bra är ha en strategi för att skapa tid till att göra själva jobbet. Ja en sådan strategi är nog alltsom oftast helt avgörande för att projektet ska komma i land i andra änden.
Därför här – tio sätt att skapa tid till ditt grävande:
1) Be inte om en grävdag!
Ett första tips (lånat från Marja Grill) är faktiskt att inte försöka skapa tid. I alla fall inte med den meningen. ”Jag vill ha en grävdag” kan vara en lätt förödande önskan för den oerfarna grävreportern. I värsta fall bejakas den nämligen av den oerfarna grävchefen.
Det finns förstås i sig inget fel i avsatt tid. Men just den där första, speciella, vikta grävdagen har en osviklig tendens att inte ge någon utdelning. I alla fall inte en utdelning som motsvarar den förväntan som läggs in i den. Resultatet kan bli direkt kontraproduktivt.
När en reporter van vid att jobba mot dagen med tydliga uppdrag från en lika dagsvan arbetsledare plötsligt ska bedriva journalistik med helt andra perspektiv, så uppstår en krock som lätt landar i ingenting.
Det är sällan reportern fikar bort hela dagen. Har man tjatat sig till en heldag så finns ambitionen och arbetsviljan. Reportern ringer och funderar och läser och antecknar. Begär ut allmänna handlingar och knyter kontakter med kunniga källor.
Vid dagens slut kan reportern berätta att hen lärt sig mycket och hittat massor av intressanta spår. Inget som kan bli artiklar eller inslag redan nu förstås – detta var ju en grävdag, vad trodde arbetsledaren?!? – men väl massor av intressanta grejer att titta vidare på vid nästa tillfälle.
”Bra,” säger arbetsledaren. ”Då tar vi det då. I morgon hade jag tänkt att du ska åka på en presskonferens om…”
Och så går man över till att planera morgondagens dagsjobb och grävandet faller i glömska. (…fram till att man möjligen flera månader senare dyker på ämnet i en dagsstory. I bästa fall en rak nyhet som ni kan göra ut med bara lite tyst dåligt samvete för att er granskning aldrig kom loss, i sämsta fall konkurrentens stora avslöjande som både reportern och arbetsledaren inser att de nog hade kunnat få till om de inte låtit de där idéerna falla i glömska efter den där grävdagen för tre månader sen.)
En dedikerad grävdag riskerar helt enkelt att bli ett extremt ineffektivt sätt för den oerfarna reportern på den oerfarna redaktionen att ta sig an granskande journalistik. En diffus överenskommelse med arbetsledaren ger ett diffust resultat som mest av allt återuppväcker bådas lust och längtan tillbaks till nästa ”raka nyhet”.
Det finns dock bättre vägar att gå.
2) Prioritera i vardagen!
Det har sagts många gånger men tål att upprepas: den reporter som vill gräva fram en bra story till nästa vecka kommer inte att samtidigt kunna maxa dagsproduktionen varje dag under denna vecka.
Möjligen måste du göra dagsjobb, men i så fall är det upp till dig att göra dem på ett sätt som ger tid över till granskningen.
Det behöver inte betyda att du slarvar med fakta. Däremot kanske du frivilligt åtar dig att göra den enkla kompletteringsintervjun till en kollega som VAB:ar, eller att göra dagens ”Hallå där!” eller bevaka eftermiddagens okomplicerade presskonferens.
Du trotsar helt enkelt din gamla reflex att kasta sig över varje dags tyngsta story – för att i stället ta dig an arbetsuppgifter som ger dig luft och tid till den väsentlighet som din granskning utgör.
3) Använd hypotesmodellen!
Detta handlar om att tillämpa en av ledstjärnorna från SBI, Story Based Inquiry, nämligen att formulera en hypotetisk story. Och att göra det innan du påbörjar din research.
En god hypotes är som ett slags förlängd ingress som innehåller allt av substans som du vill kunna pröva i din granskning. Den är absolut inte huggen i sten – tvärtom totalt flexibel – men ett verktyg som hjälper dig koncentrera dina dyrbara arbetstid på väsentligheter.
Med hjälp av hypotesen kan du sedan avgöra vilken research som krävs: du delar upp hypotesen i konkreta faktapåståenden (”Mobbningen ökar/i kommunens skolor/eftersom resurserna skurits ned/trots att personalen slagit larm”) som du sedan kopplar till tänkbara källor (”Skolverket”, ”fd anställd”, ”avvikelserapporter”…) och vidare till konkreta arbetsuppgifter (”ring Skolverkets ansvariga”, ”sök Facebookgrupper för tidigare anställda”, ”begär ut listan över rapporterna”…).
Prövningen mot verkligheten visar om delar av hypotesen (eller hela) håller eller inte, eller måste skrivas om. Din story formas om i realtid och du får en konkret överblick som skapar en koppling mellan research och berättelse – och som inte låter byggandet av den sistnämnda vänta till två panikartade timmar före publicering.
4) Skapa ett samlat dokument!
Om du dessutom – i fortsatt linje med SBI-skolan – skriver ned både hypotes, metodval, åtgärder och research (anteckningarna från samtalet, länken till dokumentet, numret till caset…) i ett samlat arbetsdokument (eller i en anteckningsbok i Evernote, eller på ett kort i Trello…man kan välja olika verktyg men poängen är att allt ska vara samlat och lätt att hitta) så vet du hela tiden var du ska återvända för att hitta nästa steg nästa gång du får en stund över till din granskning.
5) Vårda ”nästa steg”!
Allra smartast är att placera ”att göra”-uppgifterna högst upp i dokumentet, så det alltid är dem du ser först när du återvänder till ditt projekt. Du minskar helt enkelt din egen startsträcka; kan lägga mindre tid på att komma ikapp och mer på att komma vidare.
Tänk på att dessa uppgifter alltid ska vara så konkreta som möjligt (”Ring myndigheten X” är en dålig uppgift jämfört med ”Ring myndighetens avdelning Y och fråga efter utbetalningarna till bolag Z”) och alltid vara direkt kopplade till hypotesen. Research som inte används för att pröva hypotesen är en mycket ineffektiv användning av din begränsade tid. Om du känner att du ”ändå måste kolla det där andra intressanta” så skriv in ”det där andra” i hypotesen eller spara det till nästa projekt.
6) Använd tipsaren!
Tipsare vet ofta mer än vad hen berättar i tipset. Många tipsare överdriver känslomässiga formuleringar om det skandalösa i tipset, men undervärderar ditt behov av konkret information: namn, platser, datum… Finns det möjligen dokumentation som tipsaren kan hjälpa dig hitta (utan att riskera att bli avslöjad om hen vill vara anonym) eller kan vederbörande tipsa om andra möjliga källor, eller till och med tänka sig att slå en signal själv och prata med den där galna chefen och spela in samtalet eller låta dig lyssna live…?
Vi har skrivit om det tidigare, men att gå till botten med tipsarens tillgångar kan vara det smartaste och mest arbetsbesparande en grävare kan göra. Få ur tipsaren så mycket som är möjligt utan att riskera källskyddet; det är en mycket bra strategi både för dig, för tipsaren och för storyn.
7) Utnyttja tekniken!
Mejl, sms och andra digitala former för skriftlig kommunikation, kan ha uppenbara nackdelar och risker (i synnerhet om man hanterar känslig information) men till en stor del av ditt arbete kommer dessa kommunikationsformer att vara radikalt överlägsna telefonsamtalet.
Inte bara för att det sparar tid, utan också för att både frågeställningar och förklaringar formuleras mer exakt. Om du kontaktar en expert kommer du inte att mötas av den initiala ”Nu får jag akta mig för att säga något känsligt eftersom journalisten överrumplar mig i ett läge då jag egentligen är stressad”-reaktionen; tvärtom kommer experten att uppskatta möjligheten att svara när hen själv får en stund över – alternativt ringa dig om svaret kräver en muntlig förklaring.
När det exempelvis gäller bokning av intervjutider får du dessutom en notering som inte är beroende av att du råkade höra rätt adress på telefon. (Även detta har vi skrivit om förr.)
8) Välj funktion före person!
Ibland är en viss person den enda du kan prata med om en viss fråga, och i så fall ska du testa varenda metod i boken för att komma i kontakt med vederbörande. Men ofta finns både kunskap, ansvar och erfarenheter fördelade på ett sådant sätt att vi faktiskt inte måste ha tag på just NN för att få svar på våra frågor.
Om statistikern du pratade med i somras är ledig – fråga kollegan! Om det ”perfekta” caset hoppar av – fundera på om det ändå inte funkar med det näst bästa! Och om tjänstemannen som fattade beslutet vägrar tala med dig – ställ frågorna till chefen och utgå från att hen kommer att veta eller ta reda på tillräckligt mycket för att svara på dem.
Genom att inte binda upp dig när du inte behöver göra det, så ökar chansen betydligt att du får de svar du söker – oavsett om de finns i en allmän handling, i ett experthuvud heller hos en ansvarig bolagsledning.
9) Höj inte miniminivån!
Den som arbetar med ett ämne under lång tid blir snabbt blind för sina egna upptäckter. Det som fick dig att säga ”Oj!” för två veckor sedan gäspar du åt i dag. Detta leder med automatik till att du känner en längtan efter att komma ännu längre, du blir din egen gransknings värsta kritiker och undrar ”om det här är nåt över huvud taget”.
Att höja ambitionsnivån behöver inte alls vara fel, och om du får indikationer på att din story är större än du först anat ska du kanske formulera om din hypotes (och prata med chefen om en senare deadline eller uppdelning av publiceringen).
Men då siktar du mot en högre maximinivå, och det är något annat. Att höja miniminivån för att du tröttnat på dina egna upptäckter är bara dumt – och extremt ineffektivt!
Prata om saken med din chef, eller kanske ännu hellre med en kollega som inte är så insatt i storyn. Den sistnämnda kommer med stor sannolikhet att säga ”Oj!” på rätt ställe, och påminna dig om vad det var du initialt gav dig på att undersöka. Förhoppningsvis får det dig att fatta att du visst har en grej.
10) Använd svansen!
Varje granskning får en svans av nyheter. Mer eller mindre lättgjorda uppföljningar, fortsättningar och ”raka puckar” som redaktionen kan välja att ta hem eller inte.
Mitt råd är att de ska tas hem – och förslagsvis av den reporter som har absolut kortast startsträcka, nämligen du! Du gjorde granskningen och lärde dig jättemycket om ämnet och skaffade dig jättemånga kontakter och fick ett helt litet lager av möjliga nya case, parallellhistorier, intressanta handlingar och bakgrundsinfo. Det vore naturligtvis ett rent resursslöseri att släppa allt detta efter publiceringen av själva granskningen.
Genom att förvandla det kvarvarande stoffet till nya nyheter kan du ta kontroll över ditt arbete också i den stressade vardagen – och redaktionen kan glädjas åt en aldrig tidigare skådad dominans i nyhetsjakten när ni plötsligt äger ett helt ämnesområde.
Det är inte alltid som alla arbetsledare ser fördelen med denna ”svans” av egna nyheter – redaktionens intresse för en story kan ibland svalna i ungefär samma takt som publikens ökar – och efter ett tag kan det vara klokt att fundera ut ditt nästa grävprojekt, inom ett nytt ämne. Men en handfull ytterligare nyheter kan man alltsom oftast räkna med efter ett normalstort granskningsprojekt, nyheter som kopplar ihop granskningsinsatsen med nyhetsjakten på ett sätt som ger stort värde åt redaktionen, och ytterligare grävtid åt reportern med den korta startsträckan.
Härom veckan skrev vi om fem allmänna handlingar som man kanske inte rutinmässigt begär ut, men som kan ge stoff till både nyheter och granskningar. Nu fortsätter vi enligt enklast möjliga modell – med fem till:
6. Anmälan.
Peter Jonriksson har skrivit en mycket uttömmande och uppskattad gästblogg om hur man hittar polisanmälningar, men polisens är ju långtifrån den enda kategorin anmälningar som kan vara journalistiskt intressanta. Försök tänka baklänges: vilken myndighet (eller annan institution) kan tänkas ha ansvar för att åtgärda systemfel och/eller granska enskilda felaktigheter inom det aktuella området? Ofta finns det fler än ett svar: inom vård och omsorg kan både Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg och den lokala patientnämnden ha fått anmälningar när något gått fel. De har lite olika roller men den som vill hitta så mycket material som möjligt för överblick, nyhetsjakt eller casesondering, gör klokt i att kolla med samtliga.
…och apropå ombudsmän så finns förstås även hela det offentliga ”förkortnings-Sverige” i form av Justitieombudsmannen JO, Diskrimineringsombudsmannen DO etc, som alla tar emot anmälningar från allmänheten inom skilda områden.
En dålig arbetsmiljö kan ha anmälts till Arbetsmiljöverket av skyddsombudet – vilket kan vara en enkel väg för dig som journalist att ”hitta” uppgifter och kritik som en orolig tipsare inte vill att hens chef ska få veta att du fått från henom.
…men knepet är egentligen inte att lära sig alla tänkbara vägar som en anmälan om missförhållanden kan ta i det offentliga Sverige – utan att inte missa kollen av om det finns någon rörande just ditt ämne!
7. Klagomålet.
En systerkategori till anmälningarna men kan vara värd att efterfråga specifikt. Arbetsförmedlingen har ett numera rätt väl fungerande system för att hantera klagomål från arbetssökande och andra som tycker att exempelvis jobbcoachföretag (som numera utför en tjänst som kallas stöd och matchning) missköter sig. Klagomålen registreras av en arbetsförmedlare och innehåller inte identiteten på den arbetssökande, men oftast den mesta övriga relevanta informationen om vad som hänt – inklusive vilket företag det handlar om samt uppgifter om vilken arbetsförmedlare eller tjänsteman på huvudkontoret som varit inblandad i ärendet. För några år sedan var samma klagomålssystem ett rätt värdelöst lapptäcke där det föreföll rätt slumpmässigt vilka klagomål som registrerades eller inte (det fanns en explicit avsikt att så mycket som möjligt skulle ”lösas lokalt”, och alla dessa fall dök upp och försvann odokumenterade). Men efter bl a SVT:s granskning av coachföretagen 2013 skärptes systemet upp, och kan i dag ge en ganska bra inblick i problemen kring denna typ av skattefinansierad verksamhet.
(Dock har långtifrån alla myndigheter lika väl utvecklade rutiner; ett aktuellt exempel på motsatsen är Migrationsverket, vars bristande dokumentation av klagomål och missförhållanden granskades av SVT Väst så sent som i somras.)
8. Korrespondensen.
Vi har tidigare tipsat om mejlen men fortfarande bedrivs en hel del offentlig korrespondens i Sverige på döda träd via snail mail. Bakom ett formellt beslut hos till exempel Arbetsförmedlingen eller Konsumentverket kan ligga rader av inlagor till och från det inblandade företaget. Begär ut korrespondensen och du får en bättre bild av både resonemang och händelseförlopp! När etableringslots-företaget Facera påstod att de avslutat sina uppdrag hos Arbetsförmedlingen helt på eget initiativ så visade korrespondensen något annat.
9. Inspektionsrapporten.
Att matsnusk engagerar vet fler än Janne Josefsson. Utbildningsradions Skolfront hittade 2009 rader av brister i de kök som borde tillhöra de allra renaste – skolköken. Själv hade jag några år tidigare fått möjlighet att följa upp köttfärsskandalen i Uppdrag granskning, med en kartläggning av tidigare liknande fusk, och där kommunernas inspektionsrapporter blev effektiva belägg för att köttfärskfusket inte var någon ny företeelse (vilket Icas ledning försökt göra gällande).
Tillsynsrapporter finns på många håll, helt enkelt därhelst någon utövar tillsyn. Från krogarnas alkoholutskänkning (tillsyn: kommunen) till skolans pedagogik (Skolinspektionen), från socialtjänstens insatser (Länsstyrelsen) till hanteringen av personuppgifter (Datainspektionen). För den granskande reportern utgör tillsynen en guldgruva med dubbla fyndchanser av kraftfull win-win-karaktär: antingen har tillsynsmyndigheten tagit sitt uppdrag på allvar och då finns där en fyllig rapport med ingående beskrivningar av händelseförlopp och ansvarsfördelning (kanske också bilder eller annan dokumentation) – eller så har de inte tagit jobbet på allvar, och då utsträcks förstås din granskning till att gälla tillsynsmyndighetens bristande tillsyn!
10. Protokollet.
Det kan låta givet men jag har ofta slagits av att offentliga protokoll visat sig vara betydligt mer innehållsrika än vad man kunnat föreställa sig. Ett klassiskt exempel är hos myndigheters personalansvarnämnder, där visserligen de mest ingående detaljerna återfinns i underliggande anmälningar och utredningar, men där nämndernas protokoll ofta ger en snabb och tydlig signal om vilka ärenden det kan finnas anledning att titta närmare på.
Man ska inte heller underskatta protokolls värde som rent bevismaterial; jag var en gång delaktig i en rätt stor granskning som till största delen kunde byggas på mötesprotokoll inifrån en arbetsplats som kunde räta ut en rad frågetecken och ta researchen vidare från det alltid lika frustrerande ord-mot-ord-läget.
Tänk på att det skrivs många protokoll bortom offentlighetens ljussken – men som för den delen inte är hemliga! Fundera över var i kedjan ett mer formellt möte kan ha hållits: en förhandling med facket, en överläggning med andra myndigheter, ett sammanträde med en specialgrupp…och testa helt enkelt att begära ut det.
Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter på Global Ivestigative Journalism Conference i Lillehammer, Norge härom veckan. (Men nej, de var inte de som satt med på lunchdiskussionen om paradoxerna.)
Den andra gällde ämnesgranskningar. Hur smart är det att utgå från ett ämne när man vill börja jobba med egen, granskande journalistik?
Ett svar är: man ska absolut inte utgå från ett ämne! En grundregel inom Story Based Inquiry-modellen är att A story is not a subject, a story is not a question.
För mig blev den där formuleringen (och fortsättningen att en story may be the answer to a question) en ögonöppnare. En skoningslös förklaring till varför så många ”idéer” från konferenser och ”spånmöten” aldrig tagit sig vidare in i den praktiska vardagen.
Det viktigaste skälet till att konferensernas idélistor inte blir reportage är varken tid, resurser eller ambitioner. (Eller brist på dessa.) Det är att idéerna inte är några idéer om stories – utan just ämnen eller frågor!
(”Vården” … ”Lokaltrafiken” … ”Räntan!”)
Det märkliga var att vi alla runt bordet hade goda erfarenheter av granskningar som rubricerats som just ett ämne. (Mina egna exempel var bland andra ”jobbcoachföretag” och ”telefonförsäljare”.)
Jag brukar ju till och med rekommendera redaktioner som inte har vana av egna granskningar, att börja tematiskt, ämnesbaserat. Men hur kan jag göra det om a story is not a subject??
Precis som med paradoxen om ringandet fanns dock en nyckel som gav svaret.
– Men vi hade ju tips om ett företag, sa en kollega.
Och jag tvingades hålla med. Det var precis så i samtliga fall av ”ämnesgranskningar” som vi kunde komma på. Det fanns ju ett tips om t ex missförhållanden ett konkret företag och faktiskt rätt konkret formulerade teser om vilka dessa missförhållanden var, både på case- och systemnivå (om ni kommer ihåg bilden av korset). Teser som kunde delas upp i kontrollerbara beståndsdelar (eller i delar som visade sig vara icke kontrollerbara och därför fick läggas undan eller formuleras om) som man sedan kunde börja beta av.
(Visst skapade vi över-rubriken #säljgranskning, bland annat för att kunna härbärgera ytterligare brister som skulle framkomma under resans gång, beroende på tipsen från publiken. Fler missförhållanden hos fler företag [och kända namn bland de drabbade]. Men överrubriken sattes efter att den första storyn var formulerad!)
Väldigt få granskningar har startat enbart med utgångspunkt i ett ämne. Och det finns tyvärr alltför många misslyckade exempel på ämnesorienterad research som inte gett några starka resultat (tro mig, jag har varit inblandad i flera) för att man ska rekommendera någon att börja granska ett ämne valt helt fritt. Det är dessutom resursmässigt korkat: om ni lägger alla resurser på att granska grundskolan samtidigt som gymnasiet är misskött så kommer publiken att skratta åt er.
Med andra ord ska man välja det ämne där man har anledning att tro att det ligger åtminstone en möjlig story och väntar. Sedan kan man gärna jobba brett runtomkring den storyn; med tips från publiken och alla anmälningar till granskningsmyndigheten och alla handlingar i det enskilda fallet och hemliga källor som ger er trådar att gå vidare med.
Breddning och fördjupning är inte dumt. Ämnesrubriker inte totalförbjudna. Men sätt en startpunkt där du vet, eller åtminstone misstänker, att det finns något att undersöka.
I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.
Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:
Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…
Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.
Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.
– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.
Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.
Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.
Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.
De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).
Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.
Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.
Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.
Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:
– He’s crazy, and he’s crazy good.
Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.
Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.
Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.
Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.
Det är inte svårt att hitta journalister som använder Dropbox, molntjänsten som synkar mappar mellan olika datorer och skapar en kopia i ”molnet” (a k a amerikanska servrar) som blir en alltid uppdaterad backup och alltid är tillgänglig från webben.
Som med alla molntjänster finns det skäl att fundera över vad vi som journalister använder Dropbox till. Känsliga uppgifter, framför allt sånt som kan avslöja identiteten på våra (hemliga) källor, bör inte befinna sig online över huvud taget. Men mindre känsliga grejer – de öppna källorna, dokumenten du samlat in från nätet, anteckningarna från de okänsliga (!) samtalen… – kan om man vill synkas via någon smart nätlösning.
Och som sagt. Dropbox är populär.
Tjänstens akilleshäl är dock mobilversionerna. Apparna erbjuder inte alls samma funktionalitet som Dropbox till datorn. I datorn finns alla filer synkade; i mobilen finns länkar till filer som kan laddas hem – och sedan laddas upp och bli (1)-versioner av sig själva. Det är inte riktigt samma sak.
Samtidigt är det begripligt att utvecklarna inte gjort mobilappar med samma funktionalitet som till datorerna. Helt enkelt eftersom mobiler generellt inte erbjuder samma lagringsutrymme som en traddator. På datorn är det inte ovanligt med 500 GB eller mera, men det kommer att dröja (förmodligen inte särskilt länge i och för sig) innan motsvarande utrymme finns i mobilen. En helt synkad version skulle lätt slå i utrymmestaket.
Det är här Dropsync kommer in. Det är en tredjepartstjänst som erbjuder datorversionens funktionalitet i mobilen – men med enorm flexibilitet.
Du kan själv välja vilka filer du vill synka, och hur du vill synka dem.
Några exempel:
Är det jobbigt att ladda hem samma dokument gång på gång när du växlar mellan olika enheter? Se till att alla laddar upp till en och samma Downloads-mapp via Dropbox så finns pdf-filen på plattan och datorn i samma ögonblick (nästan) som du klickat hem den till mobilen!
Tar du så mycket bilder och videos att du slår i utrymmetaket på mobilen gång på gång? Känns det bökigt att gå in och manuellt radera sånt som laddats upp till Dropbox (eller systerappen Carousel)? Låt Dropsync ladda upp och genast radera mobilversionen av bilden!
Eller vill du helt enkelt ha en ständigt uppdaterad backup av samtliga mappar på ditt minneskort? Eller av tre mappar på minneskortet och hela internminnet med appdata? Eller någon annan kombination av mappar och filer på det interna eller externa telefonminnet? Om du har betalversionen av Dropsync så finns det (vad jag förstår) ingen begränsning av hur många eller hur stora mappar du kan synka. Det kommer att ta plats på din Dropbox men om du är Pro-användare där så har du en del att ta av (1 TB närmare bestämt).
För den som vill säkra upp och/eller underlätta sin mobila tillvaro är Dropsync helt enkelt ett utmärkt verktyg som gör det möjligt att göra just det, med funktioner som egentligen borde funnits hos Dropbox från start – och kanske finns där i framtiden – men som just nu kan vara väl värda både arbetsinsatsen och pengarna (Dropsync har en gratisversion där man bara kan synka en mapp, och två betalversioner där den dyrare – som fortfarande bara kostar tvåsiffrigt – lovar eviga uppdateringar av alla tänkbara funktioner).
Du har väl förresten inte missat att Dropbox numera erbjuder tvåstegsverifiering? Ett alltid rekommenderat extra säkerhetslager som gör det lite svårare för den som vill kapa ditt konto.
Och för den som vill testa ett alternativ (eller komplement) till Dropbox finns till exempel tjänsten Spider Oak, som profilerar sig som mer privatlivsvärnande än jätten D. Dock är det en mindre aktör vilket skapar mindre intresse hos tredjepartsapputvecklarna; ingen Dropsync-lösning i sikte för den gamla eken, vad jag vet.
PS: Grävande Journalisters tidning Scoop har i sitt nya nummer inte bara flera sidor med Journalisttips-beröring (inklusive några helt nya tips från Marja Grill om ansvarsintervjuer) utan också bland annat en välmotiverad granskning av hur landets kulturchefer följer lagen när det gäller offentlighetsprincipen. Läs!
