Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.
Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.
Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).
Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.
I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.
Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.
Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.
Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.
Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.
Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).
Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.
Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.
Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.
Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.
Alla journalister jobbar under olika arbetsvillkor. På den slimmade tidningen eller lokalradiostationen kan varje reporter förutsättas leverera tre-fyra jobb på en dag (ännu mer om vi pratar notiser och telegram) medan en tung granskningsredaktion eller ett ambitiöst magasin kan tillåta slagtider på flera månader (då i och för sig förhoppningsvis också högre krav ställs på både omfång och kvalitet). Min erfarenhet är att reportrar på de förstnämnda redaktionerna ofta drömmer om att få mer tid – medan arbetsledare på de senare arbetsplatserna muttrar om att man borde kunna bedriva verksamheten mer effektivt.
Också inom en redaktion kan spannet vara stort. Vissa dagar måste alla reportrar slita för dagen för att ”fylla tidningen” eller ”rädda sändningen”. Andra dagar finns utrymme att låta någon jobba framåt, så man tre dagar från nu ska ha en riktigt bra egen nyhet, granskning eller satsning som gör det värt att under några dagar ha skött dagsbevakningen ett huvud kortare än vanligt. Inte sällan försöker man också avsätta åtminstone någon del av resurserna till en riktigt ambitiös granskning – eller åtminstone ”serie” eller ”tema” – där produktionen kan få pågå (av och till) under riktigt lång tid.
Det ambitiösa långjobbet pågår tills det är färdigt. Förväntningarna kan vara frustrerande höga och problemen många under resans gång – men tiden anpassas i grunden efter innehållet.
Dagsjobbet å andra sidan, har givna tidsmässiga ramar som innehållet måste underordnas. Om man inte får konkurrentens nyhet bekräftad med egna källor så måste man credda generöst. Om den ansvariga politiken bara finns tillgänglig på telefon så får det bli en telefonintervju i tv-inslaget, även om alla är överens om att det blir tråkig tv. Å andra sidan kan ett innehålls- och formmässigt busenkelt jobb hyllas på morgonmötet dan därpå, bara för att alla vet att det gjordes under stressade omständigheter.
I långkoket får innehållet styra publiceringen, i dagsjobbet får deadline styra innehållet. Min erfarenhet är att den allra svåraste genren faktiskt kan vara jobbet som ligger mitt emellan – tredagarsjobbet. Det kan ibland vara tvådagars- och ibland fyradagars, men grundtanken är i alla fall ”en dag för research, en för insamling och en för utgörning”.
Tre dagar är så lång tid att man inte kan förvänta sig applåder bara för att ha ”fått ihop nåt”. Men samtidigt inte så lång tid att man kan invänta den perfekta intervjupersonen eller den ultimata scenen – eller för den delen hoppas hinna göra den totala kartläggningen.
Du har inte tid att göra en ordentlig granskning, men kan samtidigt inte komma undan med att göra en ripoff på konkurrentens story. Tredagarsjobbet ställer helt enkelt krav på egen journalistik under rätt tuffa förutsättningar, och kräver egentligen en mer distinkt metod än både dagsjobbet och långkoket. (I dessa båda format brukar man dessutom kunna räkna med mer aktiv hjälp från arbetsledare, i det ena fallet för att hen måste fylla dagen, i det andra fallet för att vederbörande inte vill behöva skämmas när resultatet av Den Stora Satsningen väl publiceras.)
Vad kan man då göra för att öka chansen att lyckas med tredagarsformatet? Jag har kommit fram till ett antal grundregler som åtminstone minskar risken för ett totalt misslyckande:
1) Ha ett eget nyhetsflöde! Ett tredagarsjobb låter sig svårligen göras på den nyhet som konkurrenten har dag 1. Och den riskerar bli väldigt tråkig om den bara formuleras som någon slags ”fördjupning” av dag 1-nyheten. Det är inte heller särskilt inspirerande att behöva bygga storyn på den där i och för sig ”exklusiva” undersökningen som en intresseorganisation gjort och som dina kritiska granskarögon egentligen redan genomskådat.
Bäst är förstås att du i stället har helt egna nyheter, och riktiga nyheter! De kan mycket väl utgå från en dag 1-nyhet men då ska du ha en story så bra att den inte bara känns som en sen uppföljning tre dagar senare.
Hur man hittar nyheter har vi skrivit om tidigare men en enkel ledstjärna är att tillämpa det så kallade nyhetshjulet, där man hela tiden siktar på nästa steg i en given kedja av händelser.
Man kan också satsa på ett granskande element, men detta bör i så fall vara av en mycket avgränsad karaktär. Du kommer inte att hinna kartlägga sjuksköterskebristen i alla tre länen – men möjligen ställa fjolårets utfästelser om tydliga förbättringar mot den faktiska utvecklingen på ett specifikt sjukhus.
2) Formulera storyn tidigt! Jag gillar ju den så kallade Story Based Inquiry-metodiken skarpt när det gäller ambitiösa granskningar, och en grunddel kan med fördel användas även i tredagarsstoryn: genom att tidigt formulera din hypotetiska story på ett sätt som gör den begriplig för både kollegor, arbetsledare och intervjupersoner, så minskar du risken radikalt för kaos och besvikelser i slutet av processen.
Precis som i de längre projekten fungerar metoden också utmärkt för att komma fram till vad du faktiskt kan utlova. Skriv ned storyn som en dubbelt så lång ingress/påa, och gå sedan igenom påståendena du vill ha med ett och ett. Har du hållit dig till sådant du på dessa tre dagar rimligen kommer att hinna kontrollera eller har du svävat iväg med formuleringar som du egentligen inte har en chans att verifiera? I så fall är nu ett bra tillfälle att stryka dessa så inte du själv och din chef skapar helt felaktiga förväntningar på vilken nyhet man kan se fram emot på den tredje dagen.
(Extra varning för allt som indikerar ökningar eller minskningar; ”allt fler”, ”vanligare”, ”mer än nånsin”… Om dessa siffror inte redan är givna kan du stå inför stora metodproblem de kommande dygnen, och det kan vara klokare att helt stryka formuleringen om den kvantitativa utvecklingen från din hypotetiska ingress.)
3) Säkra intervjupersoner tidigt! Dokumentnördar som jag må tycka vad vi vill – det blir ofta sanslöst tråkiga reportage om det inte finns några levande människor som säger saker. Drabbade som berättar om sina upplevelser, experter som förklarar sammanhangen och ansvariga som ställs till svars för sakernas förhållande. Dessa bör du försöka hitta så tidigt som bara möjligt! Att börja jaga dem dag 3 är ofta sällsynt dumt och dömt att misslyckas. Ringer du dem redan dag 1 får du två tidsmässiga fördelar: den tveksamme får några dagar på sig att fundera (och du några dagar att övertala vederbörande) och ni får betydligt fler alternativ att välja bland när ni ska hitta en tid för att träffas.
4) Stanna i tid! Inse att researchen för detta jobb inte kan pågå i 2,5 dagar. I så fall får du för kort tid till utgörningen. Du ska förstå vad du behöver men också när du hittat det. Använd med fördel Filter-redaktören Mattias Göranssons gamla regel och se repet som en byrå som måste fyllas. När du fått två bra scener är det bara resursslöseri att leta en tredje som du ändå inte kommer att få plats med. Då är det bättre att lägga tid på en annan av lådorna.
5) Begränsa dig inte för hårt! Du kan bedriva research fast du börjat göra inspelningar. Du kan tillåta dig nya idéer ända fram till publiceringen. Visst är det viktigt att ta hänsyn till förutsättningarna (förra tipset!) men du nu ska samtidigt göra något mer än det snabba enkla. Ribban ska ligga lite högre, och ett tredagarsprojekt är inte ett dagsjobb med längre fikapauser. Däremot bör du tänka igenom exakt vad du ska lägga kraften på: om du ger dig den på att gå till botten med att faktakolla en siffra så kommer du inte att samtidigt hinna göra tio olika intervjuer med drabbade. Koncentrera dina krafter – det kommer att synas i slutresultatet!
6) Krävs det mer? Kräv mer tid! Om du i början av den tredje dagen inser att detta riskerar bli riktigt riktigt dåligt, till form eller innehåll eller både ock, om du tvingas göra ut det nu, men kan bli något helt fantastiskt om ni ger det tre dagar till – då bör en klok arbetsledare ge dig dessa tre dagar. Men arbetsledare kan sällan läsa tankar, så se till att upplysa vederbörande om saken! En kompromiss kanske kan vara att bryta ut en ”rak puck” ur materialet, för att sedan fortsätta med den riktigt tunga delen nästa vecka?
Har vi missat några tips på hur man får till den där egna nyheten som är mer än ett dagsjobb men samtidigt inte får den stora satsningens resurser? Fyll på i kommentarerna!
Jag minns fortfarande tanken genom huvudet. Det var ett tips som dök upp efter Dagens Nyheters avslöjande hur stora delar av hanteringen av de omdiskuterade lärarlegitimationerna tagits över av bemanningsföretaget Proffice.
Tipset handlade om att det fanns mer att berätta: allvarliga arbetsmiljöproblem i den rivningslokal i Solna där Proffice snabbanställt ett stort antal unga akademiker för att sköta hanteringen. Facket skulle vara inkopplat och det fanns en rad detaljer som gav bilden av en verksamhet närmare den sämsta callcenterkulturens tävlingshets än ett seriöst myndighetsuppdrag.
Det här måste jag kolla tänkte jag och la ett antal andra historier åt sidan. I stället använde jag så många metoder jag bara kunde komma på för att få veta vad som egentligen hänt där innanför väggarna i Solna.
Under nyhetsgranskningen tillbakavisade Proffice samtliga anklagelser – eller rättare sagt svarade företagets presschef att hon inte kände igen uppgifterna och inte kunde tro att de var sanna.
Jag behöll kontakten med mina källor, och fick också kontakt med nya, både innanför och utanför rivningskåken i Solna. Flera veckor senare lyckades jag få del av interna protokoll från arbetsplatsen, som bekräftade flera av de mest kontroversiella uppgifterna och dessutom avslöjade nya detaljer om verksamheten.
Detta blev ett reportage i Uppdrag granskning, som fick stort genomslag inom skolvärlden. Jag påmindes om det så sent som härom dagen när jag mötte en av Sveriges ungefär 200 000 lärare (ja, mer än var femtionde svensk är lärare), som fortfarande mindes storyn tydligt.
Än viktigare för mig är att minnas den där första tanken. Det här måste jag kolla. Det var den som i det här fallet gjorde hela skillnaden.
Inte tanken i sig – men att jag valde att verkligen göra det. Gå till botten med uppgifterna så långt det var möjligt. Och sedan inte släppa historien.
Nej, det blev inte ett avslöjande som förändrade världen. Men det blev en story som kunde utvecklas genom granskning över flera månader och flera program och med avslöjanden om tydliga missförhållanden som fick konsekvenser på flera håll (skolministern kallades till KU, och Skolverket vidtog åtgärder).
Det här måste jag kolla. Utan den tanken – och utan förverkligandet av den – så hade det aldrig blivit något alls.
Det brukar sällan tas med i listor över arbetsprocessen, men just granskande (eller över huvud taget mer ambitiös egen) journalistik har ofta en tendens att falla redan på själva beslutet att sätta igång.
Det finns liksom alltid något annat som går lite fortare, eller är lite enklare, eller där det finns mer efterfrågan från desken…
Det här måste jag kolla är förmodligen det enskilt mest avgörande beslutet för varje större journalistiskt projekt.
Jag minns det särskilt i detta fall eftersom det var ett sånt där mejl som det annars är så lätt att man lägger undan. Som hamnar i högen Det här borde jag kolla.
Det finns en skarp skillnad mellan borde och måste. Min borde-hög är och har alltid varit galet stor, och tyvärr har många riktigt riktigt bra idéer och tips haft en tendens att hamna där. Helt enkelt för att det handlar om grejer som är lite mer svårkollade än nästa dagsjobb. Till och med kanske en utmaning även för den som är van vid egna granskningar.
De kräver åtminstone att man tvingas rannsaka sig själv: Har jag verktygen att kolla detta? Hur börjar jag? Hur fortsätter jag? Vad hoppas jag nå? I vilket läge kommer min chef att tycka det är en story? (Vilket i just detta fall var en särskilt viktig fråga eftersom DN redan haft det första spräcket.)
Att rannsaka sig själv kan vara jobbigt. Att göra det man redan kan göra i sömnen är ofta enklare.
Samtidigt som vi förstås vet att det är den där måste-inställningen som ger resultat på allvar. Som gör att vi tar oss an tipset eller idén som skapar riktigt spännande reportage och inte bara redaktionens nästa gäspning. Som ger egna nyheter i stället för upprepning av andras.
Det behöver inte nödvändigtvis handla om gräv och granskningar, utan kan lika gärna vara en vild idé om ett samarbete över redaktionsgränser som aldrig tidigare korsats eller en udda bildlösning som man inser kommer att kräva viss övertid av fotografen eller ett spännande formgrepp som gör det nödvändigt med en timslång övertalning av ansvarig arbetsledare för att det ska bli verklighet.
Men det är de samarbetena, bildlösningarna och formgreppen som gör hela skillnaden när dagen är slut. Och granskningarna.
Och det är förstås därför vi med jämna mellanrum måste stoppa oss själva från att lägga tipset i borde-högen. Och i stället tänka den andra tanken.
Det finns ett antal verktyg för att lokalisera inlägg i sociala medier geografiskt.
Användningsområderna är uppenbara: från nyhetsjournalisten som vill hitta vittnesmål, foton och personer att kontakta vid en stor nyhetshändelse – till grävaren som ett år senare vill få tag på dem som var med om det som då inte sågs som särskilt breaking men som i efterhand visade sig vara något stort.
Den holländske sökexperten Henk van Ess visade på årets grävseminarium upp några olika tjänster inom detta fält, och för den intresserade finns mycket att testa och upptäcka.
Tyvärr kostar det mesta i denna värld pengar, vilket kan avskräcka stora grupper journalister och redaktioner som egentligen skulle ha stor nytta av tjänsterna. Men tjänsten echoSEC har faktiskt en fullt användbar gratisversion.
På kartan – som antingen utgår från var du befinner dig, eller hoppar till en ort du skriver in i ett sökfält – gör du en enkel avgränsning med antingen en rektangel, en cirkel eller en polygon. Du anger också vilken tidsperiod du vill undersöka.
Sedan letar tjänsten helt enkelt upp tweets och Flickr-foton som geotaggats inom ditt avgränsade område under den angivna tiden, och presenterar dem med symboler på kartan och i fulltext/bild därunder.
Jag gör några testkörningar som visar att den åtminstone borde kunna fungera för att snabbt (tillsammans med smarta ordsökningar förstås) hitta personer som befinner sig på en given plats vid en nyhetshändelse – eller folk som varit på en given plats för en vecka eller en månad sedan.
Det är förstås långtifrån alla användare som har geotaggningen påslagen, och som på detta sätt kan lokaliseras på kartan, men vid en stor händelse eller under en lång tidsperiod torde antalet ändå vara tillräckligt för att ge relevanta träffar.
Zoomverktyget fungerar inte helt optimalt. Dvs du kan utan problem zooma in och ut i (Google Maps)-kartan, men tjänsten förnyar inte automatiskt sökningen utifrån den nya detaljgraden på kartan. Tipset är därför att göra en ny rektangel (eller cirkel, eller polygon) när du zoomat in (eller ut) i själva kartan.
I övrigt – kör hårt! Och tipsa oss gärna om andra smarta geotjänster, gratis eller kostsamma, som journalister kan och bör nyttja för att ha bättre nytta av sociala medier.
När våra redaktioner bedriver idéarbete för att komma igång med granskande journalistik går man ofta över väldigt många åar efter väldigt mycket vatten. Otaliga är redaktionskonferenserna där deltagarna från ett blankt papper (eller en vit whiteboard) förväntas spåna briljanta idéer för kommande granskningar.
Sanningen är att vi oftast redan har de bästa idéerna liggande i de databaser som finns på våra egna skrivbord. Tipsen vi redan fått är den mest underutnyttjade källan till idéarbete. Men de råkar ofta dyka upp vid en tid på dygnet då dagsjobbet kräver hela uppmärksamheten, och hamnar därför i en hög som sedan aldrig kommer med till konferensen. Vilket är synd och vilket vi bör ändra på.
Även den pågående nyhetsstoryn kan vara en utgångspunkt för granskning – bara man förstår att uppväxlingen i metod ställer vissa krav. Att jaga nästa utspel lite snabbare är inte granskande journalistik.
En tredje metod att hitta bra idéer är förstås att stjäla. Låna och inspireras. Otaliga är historierna om hur folk efter Grävseminariet åkt hem med tanken att göra ”ungefär som den där” – och sedan ett år senare själva gått hem med en guldspade. Om en metod funkat bra i Malmö kan den nog göra det i Sundsvall också. Om det varit möjligt att granska ett ämne på ett sätt kan det nog funka också på det andra ämnet.
Väldigt sällan uppfinns hjulet på nytt. Det är bara att erkänna att även den granskande journalistiken har sina arketyper, grundmodeller och standardupplägg. Vill man vara kritisk kan man kalla det klichéer och trötta upprepningar, men för den som vill försöka växla upp sin idé kan det ändå vara värt att fundera på om det man vill göra kan placeras in i någon av de ramar som visat sig fungera vid tidigare tillfällen. Ramarna kan ge idéer och inspiration för hur man ska lösa viktiga metodproblem – och när detta väl är gjort står det en sedan förstås helt fritt att spränga samma ramar i luften (eller i stället testa en extrem förnyelse i presentationen eller uppföljningarna).
Några hyggligt återkommande format är:
Därför gick det fel. Reportern undersöker vilka åtgärder som vidtogs, eller inte vidtogs, som ledde fram till den katastrofala situation vi har i dag. Det kan handla om politiska beslut eller myndigheters misskötsel, om krassa affärsinriktningar eller idealistiska hugskott – poängen med denna typ av granskning är att man utgår från ett någorlunda känt missförhållande och letar förklaringar och ansvar bakåt i kedjan.
Så omfattande är missförhållandena. Här kan missförhållandet vara mer okänt, åtminstone okänt till sin storlek. Din undersökning syftar till att kartlägga en mängd, eller kanske ett systemfel där andra tidigare bara sett enskilda exempel. Med hjälp av vittnesmål, dokument, egna observationer och andra verktyg leder du i bevis att eländet i själva verket varit värre än någon tidigare anat (om det nu är det).
Ansvariga for med osanning. Om granskande journalistik i grunden handlar om att sätta orden mot verkligheten så blir lögnen naturligtvis en central punkt, i den mån den kan blottläggas. Ofta får man nöja sig med att konstatera att en central aktör farit med osanning (”lögn” förutsätter en avsikt bakom det falska uttalandet) men det kan förstås vara nog så spännande. När du konfronterar makthavaren med osanningen kommer vederbörande gissningsvis att försöka erkänna sitt fel på ett så överslätande sätt som möjligt (”Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart…”) för att sedan hoppa vidare i resonemanget (”…men det viktiga här är ju att…”). Din uppgift blir i detta läge att stanna kvar vid osanningen. Varför for du med osanning? är ofta en riktigt tuff fråga.
Lagen fungerar inte. (Där ”lagen” kan ersättas med ”regelverket”, ”överenskommelsen” osv.) Här ställer reportern hoppet om att en viss lag eller regel skulle åtgärda ett samhällsproblem, mot den väl underbyggda bilden av att så inte skedde. Greppet kan vara särskilt intressant när man vill lyfta sociala reportage eller kriminalbevakning till något mer principiellt och politiskt; när vi läst det tionde reportaget om att gamla människor blir lurade av telefonförsäljare bör vi kanske ställa oss frågan hur det kan få fortsätta (i stället för att bara fortsätta berätta att det fortsätter).
Hit gick pengarna. Blir förstås alltid intressant inom system där skattepengar flödar, men historien visar att det kan finnas ett stort intresse också inför var ”aktieägarnas” eller ”kundernas” pengar tar vägen i olika sammanhang (hej SCA!). Ju mer privat verksamheten är, desto större blir ditt behov av källor från insidan, men glöm inte att ett bolags årsredovisningar också kan innehålla skarp information på den här punkten (förutom ersättningar till befattningshavare kan det handla om pengar till asylboenden som slussats vidare till upprustning av ett spa med vingård, eller pengar för hjälp till arbetslösa som gav två ägare 50 miljoner att dela på.)
Så funkar det (på insidan). Ibland finns det inget annat sätt att skildra en verksamhet än att faktiskt ge sig in i den. Varje redaktion har sin egen tradition, kultur och erfarenhet av dolda inspelningar och wallraffmetoder, men för de fall där man med alla andra metoder gått på pumpen kan det vara en utmärkt sista utväg också för den redaktion som aldrig testat det förut. Kom ihåg att det också finns många grader av förställelse. I dag handlar wallraffande sällan om att reportern klär ut sig till gästarbetare och söker jobb i gruvan – däremot kanske tar ett jobb på det lokala kaféet som anklagas för att utnyttja personalen, eller under falsk identitet undersöker internets bakgårdar genom att utge sig för att vara yngre än hen är.
Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.
Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).
Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)
Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.
Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.
De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.
När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.
Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.
Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.
”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).
Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)
Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.
Den som missade årets grävseminarium – eller var där men missade några omtalade föreställningar – kan se fram emot några högtidsstunder i tv-soffan de närmaste dagarna.
Utbildningsradion spelade in en hel rad föreläsningar och diskussioner, som nu sänds under programrubriken Samtiden i Kunskapskanalen.
De kommer kanske inte att gå på prime time, men å andra sidan blir de efter sändning tillgängliga på UR play där man som bekant kan titta när man vill.
Vill man titta enligt tablå så ser gräv-punkterna ut så här:
Tisdag 5 maj
16.00 Filmen ”The islamic state”
Journalisten Medyan Dairieh har varit inne hos terrororganisationen IS. Hela världen följde hans dokumentation och här berättar han själv om hur det är att bevaka IS och varför det är viktigt att göra det riskfyllda arbetet. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.35 Gräv med Nisse
Hur är villkoren för en grävande journalist idag? Nils Hanson är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Här berättar han om hur han en gång började gräva och jämför idag med tiden då han började som journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.25 Grävandets ABC
Ge inte upp! Det är det viktigaste för att lyckas med en granskning, enligt Marja Grill, nyhetsreporter på Sveriges Television. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Onsdag 6 maj
16.00 Så blir du anställd
Det är inte lätt att bli anställd inom media idag. Så vad ska man göra för att få jobb som grävande journalist? här samtalar Nils Hanson ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Helena Giertta chefredaktör för tidningen Journalisten, Fredrik Laurin redaktör för grävande journalister på SR och Cecilia Ögren Wanger på TV 4:s Kalla fakta. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.40 Vardagsgräv
Att börja gräva som journalist kan vara lite motigt. Du har en bra idé eller misstanke men vet inte hur
du ska starta. Här visar och tipsar journalisten Marja Grill hur du ska göra. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.25 Att bevaka kriget i Syrien
Frilansjournalisten Joakim Medin blev fängslad av den syriska regimen i februari och anklagad för spioneri. Han släpptes efter förhandling. Nu berättar han varför det är så viktigt att åka tillbaka till Syrien och fortsätta berätta trots riskerna. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.50 Wallraffa på sociala medier
Falska identiteter på nätet är bra för att kunna gräva efter information på sociala medier som journalist.
Det berättar Josephine Freje, programledare på Plus som tidigare har jobbat som gräv-chef på tidningen Faktum. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
18.15 Viralgranskarna
De fick stora journalistpriset 2014 i kategorin årets förnyare. Viralgranskarna granskar nyheter som
sprids på nätet och kollar upp vad som är sant och falskt. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Torsdag 7 maj
16.00 Om offentlighetsprincipen
Nils Funcke är en av Sveriges främsta experter på offentlighetsprincipen. Men hur kan man använda offentlighetsprincipen som journalist och vilka möjligheter ger lagen? Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.45 Granska med motstånd
Carl Larsson är journalist som nu studerar juridik. Han har i många år arbetat på Sveriges Television och här berättar han om hur han arbetade med fallet där två killar dog på Hjulstabron. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.20 Att göra ansvarsintervju
Som journalist ska man vara väl förberedd och öva tillsammans med en kollega innan man går ut för att
ställa en person till svars. Bo-Göran Bodin, flerfaldigt prisbelönt journalist på SR Ekot, berättar om sina förberedelser. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
18.00 Yttrandefrihetsdebatt
Kommer vi att våga berätta efter terrordåden i Paris och attentatet mot Charlie Hebdo? Ett samtal om vikten av att fortsätta arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Med Özz Nujen, ståuppkomiker och skådespelare, Lena Sundström, journalist och författare, Helle Klein, journalist och präst, och My Wingren, journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Fredag 8 maj
16.00 Tom Alandh berättar
Med sin klara och speciella röst har dokumentärfilmaren Tom Alandh berättat svenska historier i 30 år. Här berättar han om mötena med människorna och om sitt arbete. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.00 Gestalta och berätta
Journalisten och författaren Lena Sundström berättar om hur hon har jobbat med sina böcker och grävande journalistik. Hur samlar hon sitt berättande och gestaltar det hon ser och hör? Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Uppdaterat 150519: Nu finns Gräv 15-föreläsningarna samlade på en sida hos UR Play. Tack för det!
Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).
Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).
I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.
I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.
Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.
Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.
Det lyder: lägg in me i sökningen!
Ordet me alltså.
Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.
På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.
Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.
Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)
Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.
Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).
Dagens gästbloggare är Emma Johansson, redaktör för HD Sydsvenskans grävnav, en institution inom den granskande journalistiken med flera guldspadar på kontot. Emma berättar om ett av de matigaste, men inte överutnyttjade, objekt som en granskande journalist kan ta sig an – ekonomisystemet!
Följ pengarna!
Det är ett bra granskningstips. Låter spännande också.
Mitt tips: Bli vän med ekonomisystemet!
Det låter kanske inte lika spännande. Men det är definitivt en vänskap värd att odla.
Det mesta som händer lämnar några slags ekonomiska spår. Och ju mer du vet om hur systemet funkar, desto större chans att du hittar de uppgifter du behöver. Ett ekonomisystem i en offentlig verksamhet, till exempel en kommun eller ett kommunalt bolag, är en för bra källa för att lämna orörd. Där hittar du alla ekonomiska transaktioner, som bokförs löpande.
Dessutom är det en väldigt detaljerad och sökvänlig källa. En registrerad faktura visar inte bara vilken typ av kostnad det är (t ex konsultkostnad) utan även vilken förvaltning som ”äger” kostnaden, vem som attesterat fakturan och om den tillhör ett särskilt projekt (t ex arenabygget). Bland annat.
Det ger dig många möjligheter att hitta fakturan/kostnaden/intäkten, oavsett om du bara vet vem som attesterat fakturan eller vilken avdelning den tillhör.
Eller om du kan gissa.
Att direkt vända sig till ekonomikontoret är ofta snabbare än andra sätt. Och varför försöka hitta en upptagen tjänsteman – eller flera – som ska ge dig en siffra eller uppgift du inte har kontrollerat, när du kan vända dig till en bra förstahandskälla direkt?
Det är inte alltid man är ute efter själva summorna. Ibland är det viktigaste vem som har gjort inbetalningen eller fått betalt. På fakturorna hittar du namn och annan intressant information.
Ett litet exempel: När vi gjorde vår stora granskning av torghandeln i Helsingborg behövde vi i ett skede veta vilka personer som haft torgplatser för några år sedan. Men de gamla torgavtalen var utgallrade. Lösningen blev då att leta reda på fakturorna för torgavgiften (som sparas i tio år) och se vem de var ställda till.
Och när du på chans begär ut transaktionerna på kontot ”tillfälligt inhyrd personal” inom vård- och omsorgsförvaltningen och ser att kostnaderna rakat i höjden så är den bästa historien inte den om ett budgetunderskott. Bakom siffrorna gömmer sig alltid en mänsklig vinkel.
Ett bra dokument i det här sammanhanget är transaktionslistan. När jag begär ut kostnader för något, till exempel konsulter på stadsbyggnadsförvaltningen eller kostnader och intäkter för torghandeln, begär jag alltid att först få en lista över alla transaktioner av det här slaget under en viss tid. Då får jag tillräckligt mycket detaljerad information – enskilda belopp, leverantörsnamn, exakt hur varje transaktion har bokförts – samtidigt som jag får helhetsbilden inklusive totalsumman. Att direkt begära ut 500 fakturor riskerar att leda till att du sitter där med 480 fakturor du aldrig orkade titta på.
När vi för något år sedan granskade kalkylerna för ett jättestort bostadsprojekt vid havet i Helsingborg var vi intresserade av vad saneringen av den gamla industrimarken kunde kosta. Vi visste att en del av marken sanerats för flera år sedan och var såklart intresserade av vad det hade kostat då. Men det mindes ingen på kommunen – förutom ekonomisystemet. Det visade sig att saneringen av just den tomten hade haft en egen projektkod, och en transaktionslista gav snabbt svaret att saneringen blivit långt dyrare än kommunen trodde från början.
Visst kan kostnader gömmas undan, eller bokföras fel. Men för den klurige finns oftast ett sätt. Finns det misstänkt lite kostnader som bokförts på representationskontot? Tänk då från andra hållet. Vart går man om man vill representera i kommunen? Kolla sedan på fakturorna från de restaurangerna. Då ser du kanske att de bokförts på kontot för inköp av mat i skolan…
Så, för dig som vill lära dig mer om ett otroligt användbart verktyg:
Googla och lär dig lite grundläggande bokföring om du inte redan kan.
Begär ut myndighetens/förvaltningens kodplan. Det är en förteckning över alla de koddelar som används i bokföringen, alltså inte bara en förteckning över konton. Jag brukar tänka på det som en karta.
Tips: om den du frågar inte vet vad du menar med kodplan så säg att du vill ha en förteckning över alla koddelar som ingår i deras kodsträng.
Titta speciellt på koddelen projekt, som ofta kan vara intressant. Ett avgränsat projekt, t ex ett stort bygge, får ofta en egen projektkod, för att man ska kunna hålla ihop alla kostnader av olika slag som är förknippade med just det projektet (och stämma av mot budget). Såna projekt kan vara bra att hålla ögonen på, inte sällan drar de iväg.
Boka in ett möte med valfri ekonom på den kommun/myndighet du bevakar. Helst inte chefen, utan någon som använder systemet varje dag.
Be att få komma och få en lektion i hur de bokför sina kostnader och intäkter. Var lite påläst, men fråga om allt. Ställ frågor som ”hur skulle jag göra om jag skulle vilja veta xx”. Jag har pratat med många hjälpsamma ekonomer i olika kommuner.
Be att få tillgång till en dator där du genom ett gästinlogg själv kan slå i systemet.
Nästa gång du gör en granskning eller bara vill vända på en sten till, glöm då inte din vän ekonomisystemet.
Fastnar du? Mejla mig så ska jag försöka hjälpa till.
Den handlade om att myndighetens egna korruptionsutredare arbetat sig igenom ett stort antal misstänkta korruptionsärenden, och att deras granskningsrapporter skulle offentliggöras på Sidas sajt openaid.se.
Jag sökte på sajten men kunde inte hitta rapporterna, men tänkte att de rimligen måste vara offentliga om man nu avsåg att själva lägga ut dem.
Så jag skickade en begäran till Sidas pressavdelning, i ett av många mejl där huvuddelen av frågorna förstås handlade om generaldirektörens förehavanden.
Den var ett slags bisatsbegäran som inte heller ledde till någon story när jag fick svar med alla rapporterna (vilket gick snabbt och smärtfritt). Jag var så upptagen med annat att jag inte hann mer än skumma innehållet, och när jag inte hittade några chockerande sensationer la jag dem åt sidan tills vidare. Visst skulle en noggrannare genomläsning och sammanställning (sammanräkning av siffror, sållning av exempel) säkert kunna förvandla dem till en görbar story men just då hade jag helt enkelt varken tid eller behov.
Behov fanns däremot på annat håll. svt-nyheternas duktiga praktikant Malin Andersson hade fått i uppgift att göra en story till julsäcken – det lilla lager av förproducerade nyheter som redaktionen skapar inför storhelgernas förmodade nyhetstorka. (Och som vi skrivit mer om hur man fyller här.)
Jag såg det först härom dagen, och gladdes åt att det ändå blev en nyhet som till och med fångades upp av andra. Upptäckten råkade dessutom sammanfalla med att jag hörde en kollega försöka peppa en annan redaktion att göra just den där sortens bisatsbegäran: skicka iväg en fråga om de där rapporterna som du hört talas om och vet kan innehålla något – eller bara vara intressanta att sammanställa – även om det inte alls är ert huvudfokus för stunden. Ett slags Vad har man att förlora?-begäran, där man vet att det som minimum nog kan bli någonting av det man får ut, men med mer oklart maximiutfall.
Det finns ett stort antal såna dokument: har myndigheten ingen speciell korruptionsgrupp så har den en internrevision, finns där inte en brevlåda för visselblåsare så finns där en personalansvarsnämnd. Vi har tidigare listat en rad sådana handlingar, och det finns fler för den som orkar tänka efter eller slå en signal till myndigheten i fråga.
Nej, de kommer inte att erbjuda garanterade spräck som får världen att skaka. Men en sammanställning är lätt gjord och ger som minimum med väldigt stor sannolikhet åtminstone en egen nyhet med både siffra och exempel (i Sidafallet kom rubriken att handla om hur stora belopp som krävts tillbaka det senaste året).
Sedan är det bara att erkänna att man har nytta av (och bör ha i åtanke) att det handlar om myndighetens egna granskningar. De har naturligtvis ett intresse av att framställa sig som handlingskraftiga mot bland annat just korruption och snedsteg hos medarbetarna.
Men med detta i åtanke kan jag inte annat än rekommendera bisatsbegäran som metod – med ett oftast matigt utfall på en relativt liten arbetsinsats.
