Kategori: Tankar

Vad var grejen?

På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):

Vad är grejen?

Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.

  • Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
  • Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
  • Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
  • (…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)

Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?

Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!

Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.

Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?

Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.

Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.

Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”

Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.

På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)

Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.

Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.

Öppna ögonen på folk – rättstavat

Det är förstås ett stort ansvar att leva upp till mottot att erbjuda ”Världens nördigaste reporterblogg” – och ibland kan jag känna att jag tolkar den där nördigheten ganska mycket åt teknikhållet.

Men språket hör ju också ofta till journalistens favoritnördområden. Då min klass på journalistutbildningen i Sundsvall (Jour 00, om någon undrar) fick frågan om varför vi ville bli journalister var det i särklass vanligaste svaret: ”Jag älskar att skriva.”

Det främsta vapnet för språknörden: SAOL
Det främsta vapnet för språknörden: SAOL

Bibeln för oss språknördar är förstås SAOL, Svenska Akademiens ordlista (ni är väl med på att det är ”ie”? Och att det ska vara litet ”o” i ”ordlista”?). Och jag är fullt medveten om att det kanske inte är någon jättenyhet – men glöm inte att den finns på nätet. Ni som jobbar på tidning kollar säkert där dagligen, men vi etermediemänniskor som blir inslängda på webbpass med jämna mellanrum tänker kanske inte på det.

Jag har länkat till en del andra språkresurser i inlägget där vi listade vanliga felstavade ord.

Var det då ingen i vår klass som inte älskade att skriva? Jodå, göra världen bättre genom att avslöja missförhållanden fanns nog också där. En formulering minns jag fortfarande: ”Jag vill öppna ögonen på folk. Och slita av dem ögonlocken om det behövs.”

Men mellan ögonlocksavslitningarna kan nog ändå länken ovan komma väl till pass ibland.

Stories never die

Vi har tipsat om den på vår Facebook-sida (efter att Jan Gradvall rekommenderat den på Twitter) men den är värd att tipsas om många gånger till.

The New Yorkers video om den journalisten Gay Taleses arbetsrum.

Eller rum förresten…det är en källarvåning, som han gjort till sitt arbetsrum, arkiv och – tankesmedja (”subterranean think tank”). Inga fönster, ingen telefon. (Dator dock!) Väggarna fyllda av papper han sparat från alla sina reporterår, organiserade i kartonger.

Jag fascineras av samlandet i kombination med systematiken. Själv har jag bitvis varit duktig på att samla grejer – fråga min omgivning! – men betydligt sämre på att organisera dem. Sedan ett antal år försöker jag hålla det mesta digitalt, och verktyg som Evernote kan hjälpa till med organiserandet, men jag känner mig ändå lätt matt av respekt (och avund) inför gigantens gigantiska samling.

Sen blir jag lycklig över en av hans formuleringar i reportaget, som på ett fantastiskt enkelt sätt summerar något jag själv försökt sammanfatta i många olika sammanhang:

– This stuff is never dead, because stories never die.

Så är det ju. Stories never die. Våra historier tar aldrig slut. Det kan bara ta kortare eller längre tid tills någon upptäcker nästa steg. Det kan vara ett lättfunnet nästa steg – av det slag jag försökt beskriva här – men det kan också vara något helt oväntat, helt nytt som kastar gamla föreställningar på ända.

Nyheter om Olof Palmes eller Dag Hammarskjölds död (1986 respektive 1961), om Sveriges agerande under andra världskriget eller om människors villkor under medeltiden…historier lever vidare och nytt ljus på gammal nyhet fortsätter intressera och fascinera. Ja, med jämna mellanrum går vi ju alla igång på vetenskapsnyheter om de allra första människorna – eller om universums ursprung!

Stories never die. Finns det något vi kan lära oss av en 80-årig legend med en minnesspäckad tankekällare i New York så är det just det.

(Och vill du följa våra fortsatta tips om hur vi håller koll på de odöda historierna – så kan du prenumerera på oss, antingen via mejl eller via RSS.)

Vem ska bråka nu?

Det öppna samhället med dess tryck- och yttrandefrihet är grunden för allt det vi gör i vårt yrke. På journalistutbildningen kom jag första gången i kontakt med Anders R Olssons böcker och hans argumentation. Jag blev såld direkt.

Tryckfrihetsförordningen visade sig vara en ruskigt intrikat men listig skapelse, där ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarskydd och meddelarfrihet alla hängde ihop. Tryck- och yttrandefrihet hanterades åtskilda och Anders R Olsson kunde argumentera för varför det var riktigt.

Elva år senare skulle jag inte kunna återupprepa argumentationen, men då kändes det som en uppenbarelse. Särskilt tryckfrihetsförordningens andra kapitel om allmänna handlingars offentlighet gjorde starkt intryck på mig. I ”Yttrandefrihet & tryckfrihet. Handbok för journalister” var allt klart och redigt.

För vår offentlighetsprincip brukar officiellt anges tre motiv:

1. Rättssäkerheten. När staten fattar beslut om enskildas rättigheter och skyldigheter innebär offentligheten att ämbetsmännen, om de avviker från principen att behandla alla lika och enligt lag, snabbt avslöjas.

2. Effektiviteten. Lättja, inkompetens, dålig organisation m.m., avslöjas snabbare om myndigheternas arbete utförs offentligt/öppet.

3. Demokratin. Genom att de väldiga mängder information som myndigheterna samlar in för olika ändamål är tillgängliga för alla, kan medborgarna skaffa sig mer och bättre kunskap och, eftersom kunskap är makt, ett starkare inflytande.

Det ligger sanning och substans bakom alla tre motiveringarna. Offentlighetsprincipen är därför värd att kämpa för – värd att försvaras när den attackeras, värd att vidgas i flera avseenden.

Nu är Anders R Olsson borta och frågan är vem som ska bråka nu. Vem fortsätter oförtrutet att skriva knivskarpa debattartiklar med argument som inte går att slå hål på så snart makthavarna försöker rucka på våra grundlagsskyddade rättigheter? Vem tar fajten nu?

År 2008 gav han ut ”Att stänga det öppna samhället” om hur personlig integritet allt oftare kommit att användas som argument för minskad insyn. Till slut konstaterade han, sakligt och vasst:

Det är inte alltid underbart att vara människa bland människor. Man möter sådana som luktar illa, som smittar med sina förkylningar, som inte håller pli på sina hundar. Man möter typer som är påstridiga, störande eller obehagliga på annat sätt. Man hamnar i konflikter. Man känner sig ständigt otillräcklig och ofta direkt misslyckad i det sociala livet.

Men när vi har blivit så ömtåliga att vi inte orkar med de påfrestningar det innebär att leva i ett öppet samhälle – när vi istället ger efter för impulser att dra oss undan, stänga ute, dölja vår identitet, kräva förbud mot det vi tycker illa om – då är det själva den sociala friheten som tynger oss. Vår strävan handlar inte längre om personlig integritet utan om isolering. Det är fel väg. Den leder oss mot något som är värre än att vara människa bland människor.

Nu är det vi andra som får hjälpas åt att se och varna för hoten mot det öppna samhället, nu då inte Anders R Olsson bråkar längre.

Lördagsmys: Jobba med data

I dag tipsar Journalisttips om lite skön lördagsunderhållning. Vi som sitter och undrar om inte datajournalistik skulle kunna vara något för oss – har en, vad det verkar, outsinlig källa till information på webben.

Ett gäng datajournalister har skrivit ihop en bok i ämnet – som ligger ute till fri läsning för alla som vill! The Data Journalism Handbook finns också i tryckt betalversion för den som föredrar det.

The Data Journalism Handbook finns gratis på nätet
The Data Journalism Handbook finns gratis på nätet

Boken innehåller avsnitt med rubriker som ”What Is Data Journalism?”, ”Why Journalists Should Use Data”, ”Why Is Data Journalism Important?” – och ”How to Hire a Hacker”. Boken innehåller också ett helt kapitel med fältstudier.

Och på slutet kommer det roliga då datan väl är insamlad och sammanställd – nämligen att presentera den på ett tilltalande sätt för publiken så att budskapet når fram. Ungefär som Hans Rosling gör:

Poddcast om journalistik

Jag tar mig friheten att kalla det för nyhet även om andra avsnittet faktiskt är ute, för jag hade personligen så stor glädje av att lyssna på frilansjournalisten Axel Kronholms skapelse under en promenad med barnvagnen häromdagen.

Ta en titt på hans poddsida eller direktlänken till flödet eller podden på iTunes.

Varannan vecka under hösten utlovar han ett nytt avsnitt. Perfekt komplement till Medierna och Publicerat!

För lite trial and error – eller är det tillräckligt med error?

Eftersom jag körde lite programmeringspepp här förra veckan, kände jag att jag ville dela med mig av ett intressant blogginlägg där författaren reflekterar över hur man lär ut programmering till just journalister.

De av hans elever som misslyckades kunde han dela upp i två kategorier – generalisterna som aldrig kom till skott då det gällde att tillämpa kunskaperna, och specialisterna som klarade av att göra exakt det de fått lära sig, men som sedan inte hade förmågan att komma vidare och tillämpa kunskaperna på nya situationer.

Det där med att verkligen lära in en massa saker som man sedan inte vet vad man ska ha det till beskriver han så fint: ”It was like learning the structure of the entire French language just so they could go to the corner shop and ask for a loaf of bread.”

Han för ett resonemang om att journalisterna är mer vana vid att hämta statiska kunskaper från böcker, medan programmerarna lever i en kultur där man hämtar lite grand ur läroböcker, men också dokumentation – och mycket trial and error.

Och dessa programmerare som ska lära ut programmeringen till journalisterna inser inte att de inte delar den kulturen.

Författaren började fundera på detta i samband med att han började författa läroboken Scraping for Journalists – en e-bok som faktiskt fortfarande skrivs och vars nya upplagor levereras via e-post så snart de är färdiga.

Vad tänker du om journalisters sätt att lära? Vi kanske inte har råd med så mycket error i trial and error för att det ska gå att tillämpa?

Programmeringsåret 2012

Hemsidan för Code Year 2012 med möjlighet till registrering. Än är det inte för sent.
Code Year 2012

Jag minns fortfarande den där krönikan i Journalisten, fast då jag nu googlar efter den är det två år sedan. ”Journalister måste bli programmerare” var rubriken. Det lät lite läskigt, men mest spännande!

Nu finns ju alla möjligheter för den som vill försöka. Just nu ligger jag lite efter, men eftersom jag deltar i Code Year 2012 får jag hela tiden påminnelser om nya lektioner och övningar. Steg för steg blir man allt bättre. Det är klurigt – men kul!

Kanske borde du också testa? Nog för att det här är en reporterblogg, men lite allmänbildning skadar ju inte.

Visst är det märkligt att allmänbildning alltid handlar om geografi och statsvetenskap, men aldrig om ordinära linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter och polynom i högerledet, eller om HTML5?

Ta ditt ansvar här. Det är inte för sent.

Använd dig av experterna på jobbet

Backa Elias Bondpä på byggarbetsplats med SVT-mikrofon, stativ och gummistövlar.
Reportrar har lite rykte om sig att tro att de kan allt – men bäst blir det om vi tar vara på varandras expertkunskaper.

Reportrar har lite rykte om sig att vara lite styva i korken. Jag syftar nu inte på vad pressade intervjupersoner kan tänka om oss, eller politiker som tycker att vi missuppfattat vad de sagt. Utan jag tänker på våra allra närmaste, på jobbet.

För det händer väl inte alltför sällan att vi som reportrar på möten kan få beröm för våra snygga bilder (som fotografen tagit), den spännande klippningen (som redigeraren låg bakom) eller den informativa grafiken (som grafikern lagt ner mycket möda och besvär i). Det är en mycket beklagansvärd kultur, men den finns där.

Nu blir det förstås vanligare och vanligare att en enda person ska göra allt fler uppgifter själv. Redigerandet har reportern redan tagit över i många fall, och vi springer allt oftare omkring med kameror. Enklare grafik som kartor och telefonplattor är vi också hänvisade till att göra själva.

Men då vi har chansen att jobba tillsammans med ett riktigt proffs måste vi bli bättre på att verkligen använda oss av deras expertis. Att förstå och respektera varandras yrkesroller är verkligen fundamenta. Då man vågar komma med förslag och vågar tända till på den andres förslag, i stället för att till varje pris stå på sig för sin egen idé, är det verkligen som roligast att jobba – och det är också då som resultatet blir som bäst.

Det är också då man lär sig mest. Tills man en dag kanske lärt sig så pass mycket att man fyller ut sin kostym, och det rent av finns fog för det där stora reporteregot. 🙂

Prata i stället för att läsa

Mikrofon i speakerbås
Vifta, le och var dig själv i speakerbåset, så blir det bäst.

Som ny tv-reporter är det en svår balansgång mellan att lära sig av dem som redan kan yrket och att tappa sin identitet.

För man vill ju så gärna göra rätt. Man vill vara professionell och seriös och låta som dem på tv-nyheterna. Problemet är bara att alla till slut låter likadant. Och för den som tänker sig det som något slags karriärboost kan det ju vara intressant att tänka på att storheterna ofta är personligheter med speciella särdrag som man minns.

Om man kört på i något slags mainstreamträsk under sina första år på jobbet, blir det nog lite kämpigt att vakna upp en vacker dag och plötsligt byta stil. Då är det nog enklare att bara var sig själv från början.

Då det gäller att vara sig själv tänker jag i det här fallet mest på språket. Som public service-reporter begränsas man förstås av – fullkomligt rimliga – ramar som saklighet och opartiskhet, men man kan låta engagerad på rösten, växla tonfall och stå för sin dialekt också inom dessa ramar. De gör ju bara utmaningen intressantare!

Det är klart att publiken kanske första och andra gången reagerar på din kraftiga dialekt. Det är klart att människor kanske hör av sig. Men det är också klart att de vänjer sig. Det är klart att om vi som journalister vill öka människors kunskaper om det samhälle och den värld de lever i – så tål de nog båda elementa som att människor på olika platser i Sverige pratar lite olika, och opinionsundersökningar, reporäntehöjningar och politiska skandaler.

Då du står där i speakerbåset – glöm då inte bort vem du är och hur du faktiskt pratar. Lägg till några småord i ditt manus, några ”så” och några ”men”.

Jag har hört några få människor som verkligen säger ”dock” och ”sådan” – men de flesta skulle ha börjat meningen med ”men” i stället, och faktiskt sagt ”sån”. Ingen tror att du är dum i huvudet (huvet!) för att du inte låter som en fackbok i statskunskap.

Vifta lite. Rör på armarna. Gestikulera. Och är nyheten positiv – le. Testa. Det hörs att man ler.

Och om du jobbar med TV – glöm inte det. Du behöver inte säga allt. Mer än du tror syns på bilderna.