Kategori: Televisionen

Så minns du namnen

Det är väl bara att erkänna på en gång. Rubriken lovar för mycket. Men att hålla reda på namn och titlar är viktigt i journalistyrket, och det är möjligt att klara det utan att ha ett särskilt bra minne.

Man brukar få höra att man antingen har lätt för att komma ihåg ansikten eller namn, men sällan både och. Jag är kass på bägge. Första dagen på min långa praktik avslöjade jag mig då jag trodde att jag redan hälsat på en ny kollega, och hon förklarade för mig att det är ett säkert tecken på att man är ointresserad av andra människor. Kanske var det denna människoväns sätt att få praktikanten att känna sig väl till mods på sin nya arbetsplats?

Intresset för vad andra människor har att säga kan förstås vara så starkt att man glömmer bort små detaljer som deras namn. Då finns det några bra knep att ta till:

  • Be alltid intervjupersonen att presentera sig då kameran rullar. Förutom att man faktiskt får alla uppgifter man behöver på ett ställe, så får man även ett extra tillfälle att kolla ljudnivån.
  • Fråga (nästan) alltid hur namnet stavas. Ofta finns goda möjligheter att stava fel. Gustavsson finns det åtminstone fyra varianter av (v eller f, ett eller två s). Tor kan ha ett h. Det finns en Mattias, såväl som en Mathias och en Matthias.
  • Bryter intervjupersonen så illa att du vill att den skriver ner sitt namn för att verkligen få det rätt, se då till att du vet vem din anteckning gäller. Numrera till exempel enkätpersonerna, eller beskriv utseendet: ”blond, blå tröja, ring i näsan”.
  • I det förra fallet är det en mycket god idé att inte lite tillfälligt skriva in beskrivningen i namnskyltarna så att man kan hålla ordning då man klipper och flyttar runt på folk. Det man eventuellt skulle vinna på det, förlorar man senare då man råkar glömma bort att ta bort ”Star Trek-tröja, superfet” från skylten och det kommer med i sändning. (Nej, det har faktiskt aldrig hänt mig.)
  • Lita inte på att du plötsligt lärt dig komma ihåg namn, utan kolla på lappen en sista gång innan du kliver ur bilen eller knackar på porten.
  • Pudla. Ring och fråga. Och är det en sådan där person som man söker via en telefonväxel så vet växeltelefonisten förmodligen både stavning och titel.
  • Skriv in skyltarna i rätt ordning. Se själv till att tajma skyltarna så att de säkert läggs ut på den person de hör till. Även om du vet exakt vem som är vem, så är det inte självklart att den som annars tajmar skyltarna vet det. Då kan forskaren få sin kritikers namn och vice versa.
  • Googla och kolla i arkivet. Är det en person som återkommer så förekommer säkert vederbörande på någon organisations- eller myndighetssajt där både namn och titel framgår. I arkivet kan du ju se om det är rätt person. Men litar du på att din arbetskamrat dubbelkollade stavning och titel för två månader sedan? Var det inte då han var tvungen att sticka tidigt för att vabba?

Bakgrunden till det här inlägget är @OskSandstroms fråga på Twitter: ”Hur gör journalister för att komma ihåg namnen på presskonferenser med flera deltagare?”. Själv skriver han ner namn, en detalj om utseendet och en siffra, som han använder i resten av sina anteckningar.

@jowlj tipsar om att fota med telefonen och anteckna namnen från vänster, samt att använda initialer.

Idén med siffror är toppen om man som jag är usel på att minnas namn. Tyvärr uppstår ju problem om människor väljer att flytta på sig. Initialerna är bra om man faktiskt minns vem som är vem, men inte vill skriva så mycket.

Hur gör du?

Bästa nödnyheterna – hela listan att riva ut och spara!

På en tv-redaktion i Örebro fanns på det tidiga 2000-talet ett stående uttryck.

TSMGG.

Det betydde ”toksynk med Göran Gunnarsson” och var den nödlösning man tog till när alla andra dagsjobb fallit – för att få ett jobb klart till den galet tidiga deadline då inslagsbandet skulle skickas med tåg till Västerås för att hinna komma med i kvällens sändning.

Hur lite som än hänt kunde man alltid intervjua Örebropolisens presstalesperson Göran Gunnarsson, som alltid kunde leverera några bra säj om den senaste blåljusnyheten. (Gunnarsson var som talesperson både trevlig och kunnig, och hade en sällsynt bra kontakt med journalister, så bra att han efter pensionering fått huvudrollen i en serie brottsåterblickar hos stadens andra tv-redaktion).

Ofta argumenterar jag för att man som reporter ska lära sig hitta sina egna nyheter. Ja, rentav göra sina egna granskningar. Granskningar ger nyheter och nyheter ger uppslag till granskningar. Med ett väl utvecklat eget nyhetsarbete kan redaktionen vara trygg i förvissningen att det inte behöver hända något jättespännande varje dag för att vi ska få till spännande sändningar (tidningar, webbar osv). Och vi behöver inte göra dåligt rekade nödutryckningar för att rädda dagen.

Samtidigt kan det vara bra att veta hur man gör. Du kanske hamnar på redaktionen som inte gillar tanken på ett eget nyhetsarbete, där det ses som en vinst att varje dag börjar med ett blankt papper som måste fyllas, där nödutryckningen värderas högst (eller åtminstone inte så lågt att det motiverar några insatser).

I så fall är det bra att ha koll på hur man gör. Utryckningsnyhetslogiken. Den annalkande deadlinens absoluta korrelation med den sänkta ribban för nyhetsvärde och inslagskvalitet. Journalisttips vill hjälpa alla med allt. Så därför här – tio nödnyheter att ta till när allt annat fallit:

1) Utspelet. Den opinionsbildare är inte född som inte är beredd att tycka till en gång till. Om ett nytt ämne – som du ringer upp och frågar om. (Eller om ett gammalt ämne, men kanske med lite större tryck än tidigare. Upprördheten har ju knappast minskat och uteblivna förändringar kan också vara nyheter!)

Om personen till äventyrs är motsträvig har du laddat upp med frågor vars svar garanterat renderar rubrik: ”Är det här inte allvarligt?”, ”Borde inte nånting göras?” eller varför inte ”Vilken är din egen skuld i detta?”

2) Varningen. Det finns mycket som är farligt. Är det inte en utveckling ni rapporterat om de senaste dagarna så kan det vara en nyhet någon annanstans ifrån som plötsligt får relevans också för ert bevakningsområde. För ni har ju en expert. Eller åtminstone en organisation engagerad i dessa frågor. Eller som i alla fall har frågan som ett av flera områden man försöker hålla koll på. Och framför allt: som man är beredda att varna för!

Om organisationen till äventyrs inte vill göra någon kraftfull varning ska du fråga vad de tror ”om utvecklingen får fortsätta”. Ty inför hypotesen öppnar sig avgrunden. Gör den inte det så kolla om du ringt rätt organisation (Jägarförbundet var visst MOT detta, Naturskyddsföreningen FÖR…).

3) Det ratade pressmeddelandet. Alla vet att nyheters värde förändras. Det som var ointressant klockan tio på förmiddagen kan ha vuxit till halv fyra på eftermiddan. Det behöver inte ens ha tillkommit några nya faktorer (bara fallit ifrån andra idéer). Däremot ska det gärna ha anlänt en pigg kvällsreporter, ovetande om den tidigare bedömningen. (Arbetsledare: försök förbereda bra svar på frågor som ”Men varför åkte ni inte på presskonferensen vid lunch om det här var så viktigt?” och ”Varför är pressmeddelandet knyckligt och hoptejpat?”)

4) Tipset. Alla tips bör kollas. Ofta har tipsaren missförstått något. Ofta är missförhållandet inte glasklart. Men då finns alltid utvägen att fråga om inte ansvarigt företag/myndighet/organisation brustit i kommunikationen. Det är de nämligen alltid snabba att erkänna att de gjort (eller åtminstone ”kanske” gjort) – vilket du visserligen läst nånstans är en falsk pudel men du inser samtidigt att detta trots allt är en slags bekräftelse och kör hårt på det du har (med bara en timme kvar).

5) Hur här? En klassiker som kan göras mer eller mindre bra. I detta fall ska den framför allt göras snabbt. Så släpp grävambitionerna och ring direkt till chefen! Eller pressisen om det går fortare! Varför skulle de inte berätta uppriktigt om de också har en mutkultur liknande den som just avslöjats i Göteborg? Chefen om någon borde ju veta.

Och glöm nu inte att även en dementi är en nyhet i denna genre. ”Efter Göteborgsskandalerna: Ingen mutkultur här!” är en rubrik så god som någon.

6) Glädjeämnet. Gamla textreklamregler är ofta överspelade i dag. I synnerhet när i dag blivit sen eftermiddag. Hade inte konditoriet fått nya ägare? På något sätt är väl det ändå en angelägen information för medborgarna. Och oj – de satsar på en ny profil? Och kommer även att vara närvarande i sociala medier? Nu närmar vi oss löpet med stormsteg mina vänner!

7) Reaktionen. Blev konkurrenten lite sur när ni i går gjorde löp och mittuppslag på konditoriets nya ägare? Har Coffee House by Janne varit på nätet sedan 2011? Okej, då är det bara att kasta sig ut igen (eller ta det på telefon; de kanske kan skicka några bilder?). ”Cyberkonkurrens bland kondiskungar” funkar väl i dag?

8) Vinnaren. Den ort finns inte som inte har en nylig framgångssaga. Skoleleven som varit iväg och gjort succé i dans-DM, fotbollslaget som vann Rädda barnens lokala insamlingsstafett eller puben som kom trea i Årets fejkbrittiska bokhylla? Vinnare är alltid tacksamma intervjuobjekt som gärna glömmer att tidningen ignorerade tävlingen när den faktiskt ägde rum för en månad sedan. (Och som mer än gärna mejlar några glada privatbilder från prisutdelningen – efter att du förklarat att redaktionen tyvärr tappat bort de som kom för en månad sedan ”i framkallningen”.)

Om det gått så lång tid sedan tävlingen att det snart är dags för nästa? Grattis, då har du en än mer aktuell vinkel: ”Taggad!”

9) Oklarheten. Väldigt många frågor går att få svar på. Men väldigt många går inte att få svar på på en timme. Detta kan förstås hanteras på olika sätt av olika journalister. Vissa viker sig för maktens arrogans och väntar till nästa dag då frågan kan få ett svar. Men du väljer den tuffa linjen: du avslöjar den allvarliga kunskapsluckan hos kommunens enda kvardröjande handläggare: ”Oklar omfattning av missförhållanden” funkar som rubrik.

I texten behöver du inte hänga ut tjänstemannen mer än nödvändigt. Du kan rentav låta vederbörande förbli anonym. Och i så fall bör du också, för källans skull, vara noggrann med att undvika citat som skulle kunna identifiera vederbörande. Som till exempel ”Men varför frågar ni mig om detta? Jag jobbar ju på en helt annan förvaltning.”

10) TSMGG. Eller vad nu din polispressis har för initialer. Något blåljusmässigt har alltid hänt. Och om inte så har polisen nyligen startat ett nytt projekt. Eller håller på att implementera nya spännande rutiner. Eller gett sig ut på sociala medier. Polisens presstalespersoner är ofta experter på att ge flermeningssvar även när ingenting finns att berätta, så självklart kommer de också att vara din räddning när du inser att det bara är en halvtimme kvar till deadline.

Du fixar det igen.

Och du kanske inte är helt säker på att det är sant. Och du påstår absolut inte att det är relevant. Men det blev i alla fall en nyhet i dag också.

Har vi missat någon nödnyhet? Fyll på i kommentarerna!

Partiska tips: Bästa helgläsningen!

Läs gärna god journalistik i helgen. Läs gärna Nobelpristagare. Läs vad du vill – eller inte alls.

Men om du är det minsta intresserad av journalistikens framtid så finns det just nu två högaktuella texter som borde ligga först på din läslista.

Den första – och senaste – är skriven av Föreningen grävande journalisters ordförande Terje Carlsson, och handlar (bland annat) om vad tidningsägarna borde göra som vunnit storslam mot Skatteverket i ett momsmål.

Jag är part i målet (sitter i styrelsen för FGJ och har ett sedan länge känt intresse för granskande journalistik) men struntar högaktningsfullt i detta och brassar på ändå: texten är ett lysande brandtal för granskande journalistik – och för att redaktionerna måste satsa på kompetensutveckling i dessa tider av snabbhet och kristecken:

”Grävande journalistik är tidskrävande och många redaktioner har fallit för frestelsen att enbart fokusera på dagsproduktionen. Man jagar uppdateringar istället för egna exklusiva nyheter. Fler borde istället arbeta långsiktigt genom att stärka kompetensen hos sina medarbetare. Chefernas ovilja att inse värdet hos de egna anställda verkar vara utbredd. När hörde du en chefredaktör eller kanalchef skryta inför sina kollegor om att hen satsar mest i landet på vidareutbildning?”

Även inför den andra artikeln är jag förstås partisk. Den har några veckor på nacken men står sig väl. Precis som den fördjupande granskningen står sig mot de snabba uppdateringarnas hybris. Det är svt:s programdirektör Robert Olsson som skriver i Svenska Dagbladet om svt som samhällets kitt, och om risken med en ensidig fokusering på den ständigt uppdaterade processjournalistiken.

”Men för stark tonvikt på sådan journalistik är otillräckligt ur ett mediepolitiskt perspektiv. Vi kan inte välja bort den sammanhangsskapande och granskande journalistiken, och sociala medier ersätter inte public service demokratiska roll. Vår bas måste vara den redaktörsstyrda journalistiken. Vi måste göra två saker samtidigt.”

En formulering som naturligtvis träffar rätt i hjärtat på mig själv – som ena veckan föreläser om granskande journalistik och nästa om sociala medier. Och därtill försöker praktisera båda på samma gång.

Så – med en hastigt formulerad rekommendation (nästintill flödesartad) om dessa kloka texter om värdet av granskning och fördjupning, önskar jag härmed trevlig helg!

Gästblogg: Låt ansvarsintervjun ta plats!

Sofia Nordén
Sofia Nordén

Dagens gästbloggare är Sofia Nordén, tidigare reporter och programledare på Helsingborgs Dagblads tv-kanal 24HD, numera på svt:s Västnytt/Hallandsnytt.

På 24HD gjorde hon flera inslag som utmärkte sig genom kul tv-berättande i kombination med riktigt bra tillsvarsintervjuer. Det kunde handla om klassiska lokala granskningsämnen som chefer som köpts ut för mångmiljonbelopp (detta superord!) och om huruvida detta godkänts av politiker (notera ”Vi har pratat om mycket!”-svaret, möjligen en ansats till en falsk pudel kategori 1 eller 2) men också om en hypermodern offentlig toalett som blev alltför offentlig, en mikrogranskning som också kunde följas upp ett år senare.

I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.

Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).

Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.

Det här är mina tips till vardagsjournalisten:

  • Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
  • Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
  • Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
  • Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
  • Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
  • Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
  • Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
  • För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.

Att bli programledare – smygpremiären

Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.

En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).

Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.

Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.

Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.

Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.

Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.

Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.

Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.

Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!

Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.

Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?

Att bli programledare – förberedelserna

TV-studio
Min nya arbetsplats ser ut så här.

Jag kan ärligt talat inte påstå att jag vet hur man gör då man är programledare i TV. Inte heller är jag helt säker på att programledare är rätt ord. På nyheterna brukar det internt heta studioreporter. Men nu har jag i alla fall sminkat mig, suttit i kavaj och läst texter live från en teleprompter några gånger, och det är väldigt, väldigt roligt!

Så här gick processen till, från det att jag inte var programledare till dess att jag gjort mina första sändningar.

Häromveckan var min första dag på jobbet efter sommarens semester och föräldraledighet. 9-10 skulle jag befinna mig hos dem som köper in kläder för utprovning. De har alltid mycket att göra där. Då de tog mina mått före semestern hade de precis haft tio orcher där, berättade de.

Klädställ, kavajer som hänger i galgar
På mitt nya jobb ska man vara utklädd. Därför håller företaget med arbetskläder.

Jag fick prova några skjortor och kavajer som de köpt in. Hade jag möjlighet att välja kläder helt fritt, skulle jag alltid ha mysbyxor och huvtröja, men jag lyckades ändå känna mig ganska bekväm i några av kavajerna. Någon kändes lite för stel, den skickade vi tillbaka. Något behövde justeras lite, vi nålade upp.

Det goda rådet från kompisen på riksnyheterna – ”Kräv skräddarsytt!” – tar jag med mig, men väntar kanske lite med. Med i klädleveransen fick jag senare en lapp som förklarade vilka kavajer och skjortor som passade ihop. Mycket omtänksamt. Jag har än så länge valt att inte krångla till det hela med några slipsar.

Alldeles intill låg sminket. ”Kursen” skulle ta två timmar, men varade i kanske 20 minuter. Olika typer av krämer som jag glömt namnet på radades upp tillsammans med puder och avsminkningsprodukter. Jag blev lovad ett sminkschema med instruktioner som skulle göra att jag kunde göra det själv då läget blev skarpt.

Sminkloge
Då man ställs inför svåra utmaningar är det viktigt att komma ihåg att ingenting är omöjligt.

Eftersom anspänning, varm övernattningslägenhet, trafikbuller, feber och en fet snuva gjort att jag inte fått mycket sömn i kroppen under natten, fick jag också lära mig hur man sminkar bort stora svarta ringar under ögonen. Och blev lovad en låda med alla min grejer till vår lilla skrubb där vi byter om senare under dagen.

Senare letade jag rätt på min arbetskamrat som jobbat som sändningsproducent för morgonsändningarna och frågade om vi kunde testköra lite grand. Vi stal påannonser och inslag från morgongänget, och jag fick veta var snäckan för lyssningen fanns.

Pedal för teleprompter
Den lilla, lilla knappen där uppe på pedalen får promptern att gå baklänges. Ta med dig den kunskapen.

Den som någon gång försätter sig själv i samma situation ska veta att det ibland kan finnas en liten knapp på prompterpedalen som gör att den börjar gå baklänges. Om man har för avsikt att köra sändningen framlänges, kan det leda till problem. Så se till att ha ordning på den.

Nu var jag förberedd. Två dagar av parallellgående stod för dörren. I morgon skulle det nog bli någon form av premiär.

”I couldn’t possibly comment.”

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Citatet kommer från huvudpersonen i House of Cards, en hyllad brittisk miniserie som nu moderniserats och amerikaniserats av Kevin Spacey, David Fincher m fl för Netflix.

(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)

Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…

Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.

Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.

Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.

Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.

Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?

Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.

Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.

House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)

Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.

Och citatet då, dagens rubrik?

Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.

Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)

Gör ett tidsklipp

Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna

Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.

Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.

Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.

Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.

Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.

Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.

Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.

Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.

Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.

En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.

Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.

Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).

Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.

Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂

Tala tydligt – men på rätt sätt

Det finns en del myter om vad det är att vara tydlig då man speakar. Tydlighet handlar ju om att den som tar del av inslaget ska begripa vad man vill ha sagt.

Ofta snöar vi in på själva texten. Vi funderar på om ett visst ord är begripligt eller inte. Är det för mycket av ett fackuttryck? Fattar bara akademiker? Eller bara bilmekaniker?

Men det handlar inte bara om orden. Det handlar om meningarna, och det handlar framför allt om hur vi säger dem, hur vi betonar, om det går upp eller ner, och så vidare.

Ibland får man för sig att det är svårt att förstå om vi talar för snabbt. Men en långsamt läst text, utan någon energi, ett monotont elände utan engagemang – är inte lätt att ta till sig. Den är bara trist. Och svårtillgänglig just därför.

I stället handlar det om att gasa och bromsa, och göra vettiga pauser. För om vi drar på rätt ordentligt då vi pratar om enkla saker, för att sedan sakta in, pausera, betona och verkligen visa med rösten hur de komplexa delarna hänger ihop – så har vi råd med båda.

Vi behöver inte rasa på i idiottempo genom hela texten, för att allt vi vill ha sagt ska få plats. Men vi ska inte heller tro att vi blir intressantare bara för att vi pratar långsamt.

Poängen är att vi måste gasa och bromsa samtidigt. Som cheferna brukar säga.