I går tipsade Micke om intervjuns sista fråga i sin serie om frågor vi gillar. ”Finns det något du vill tillägga?” är alltid bra att avsluta med.
Men det räcker inte med att ställa den en gång, till intervjupersonen. Minst lika viktig är frågan ”Finns det något du vill tillägga?”, ställd till fotografen bakom kameran.
Hen har ju faktiskt ofta hört allt ni pratat om, och är ju också – även om alla reportrar inte tror det – en tänkande människa.
Och visst är det mycket möjligt att svaret på frågan inte omkullkastar din världsbild, men kanske är det en mer konkret formulering av intervjuns kärnfråga, en rolig avslutare eller hela den där superbra anekdoten intervjupersonen drog för fotografen då du lånade toaletten.
Eller så får du veta att skärpan inte var riktigt hundra i början av svaret på tredje frågan, så om du tycker att det är viktigt att intervjupersonen syns i bild just då, så kanske ni kan ta om den. 🙂
Den blir en slags säkerhetsventil, både för dig och intervjupersonen.
Om du fullständigt undvikit de spår du gett intervjupersonen föreställningen att intervjun skulle följa, så lär du få veta det nu.
Om du lyckats täcka in det mesta så lär du få det bekräftat – med ett befriande ”Nej”.
Om intervjupersonen blivit för nervös för att komma ihåg sitt allra bästa argument eller resonemang, så erbjuds här en förutsättningslös möjlighet att åtgärda skadan.
(Ditt enda formmässiga problem – om du gör tv eller radio – blir att hitta en bra inklippspunkt efter ”Det är väl i så fall det här med att…”, som regelmässigt öppnar alla svar på denna fråga.)
Ett intervjutekniskt säkerhetsbälte helt enkelt. Om resultatet blir ointressant har du förlorat några sekunders intervjutid. Blir det bra har du räddat ditt jobb.
(Och svar ja – någon gång då och då får du ett svar som fullständigt kullkastar din världsbild. Eller åtminstone bilden av intervjupersonen, eller av ämnet ni talar om. Eller av ett helt annat ämne. Ett svar som kanske blir en ingång till en helt annan story, en helt annan dag. Helt annorlunda än denna – men tusen gånger mer spännande.)
Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.
I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.
Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.
Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?
Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.
På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.
Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.
Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.
Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.
I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.
I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.
Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.
Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.
Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.
Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.
Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.
En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂
I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.
Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.
Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.
Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).
Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.
Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:
Den tar onödigt mycket tid.
Du får onödigt mycket anteckningar.
Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.
Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.
Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?
Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.
Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.
Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.
Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.
Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:
Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?
Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:
Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!
Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.
Det är ett jäkla meck att få ihop en nyhetssändning. Men med en tydlig rollfördelning där var och en går in och gör sin uppgift varje dag så går det oftast ihop sig på slutet.
Men vissa arbetsuppgifter vi har är mer eller mindre obegripliga. Skälet är ofta att vi inte vet vad våra arbetskamrater ägnar sig åt. På stora arbetsplatser är det förstås omöjligt att lära känna alla – och helt begripa vad de har för funktion. Men att man själv inte förstår poängen med något behöver ju inte betyda att det är onödigt.
Sändningsproducenter, undertextare och översättare sitter ofta i en utsatt position. De sitter tidsmässigt närmare tittaren än exempelvis reportern. Och då reportern gör sitt oerhört viktiga inslag om sitt superintressanta specialämne som måste ut, så är det lätt att glömma dem som kommer efter i kedjan.
Men för sändningsproducenten är det viktigt att namnskyltarna är inskrivna i rätt ordning i varje sändning. Och att förprogrammeringen av dem är gjord. För det är reportern, inte sändningsproducenten, som vet namnet på alla gymnasietjejscase som reportern träffat under dagen. Är alla skyltar inskrivna i rätt ordning så går det till och med att reda ut det där manuellt under en direktsändning. Men man gör helst inte det där på måfå.
Slutligen är tiden oerhört viktig i kontrollrummet. Och den är viktig på ett sätt som kanske inte är alldeles enkelt att inse om man inte suttit där. Överallt i systemet kan man enkelt se hur lång själva videofilen är, men det är inte den tiden vi behöver räkna för att verkligen få sändningens sluttid på slutraden. I kontrollrummet behöver man veta exakt hur långt in i inslaget det är vettigt att klippa ut i sändningen. Är det exakt på slutordet? Hur många sekunders vågskvalp passar? Var i musiken ska vi mixa ut? Om slutordet är ”mångmiljonbelopp”, men politikern två sekunder senare stänger igen en dörr efter sig, och det är det du tänker dig som inslagsslut, så är det ju den tiden som ska stå.
Sedan ska förstås videofilen vara några sekunder längre än det tänkta inslag, för att det ska finnas möjlighet att ”dragspela” lite i sändningen, om programledaren läst lite snabbare än det var tänkt. Därför kan man efter slutordet ange hur många sekunder som återstår av videon, så det står klart vilken mixmån som finns. Varje gång du skriver ”+0” eller ”+1” här har du gjort ett dåligt jobb.
Det finns alltså några personer efter dig i sändningskedjan som du bör tänka på som exemeplvis reporter. Att du är klar betyder inte att jobbet är klart.
Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.
Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.
Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.
Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.
Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.
Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.
På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.
Dagens gästbloggare är Nicke Nordmark, prisbelönt grävare på Uppdrag granskning med flera långa tv-reportage i ryggsäcken. Han ger oss sina bästa dramaturgitips – för långa och korta reportageformat:
”Den 27 september förra året kliver två poliser in på en krog i centrala Luleå. Dom är civilklädda å ska utföra ett spaningsuppdrag. Polismännen beställer in alkohol för mer än 400 kronor. Dom tillbringar flera timmar på krogen å först klockan tre på natten bryter dom upp för att avsluta arbetspasset.
På andra sidan stan utspelar sig samtidigt ett familjedrama i ett villakvarter. Lulepolisen får larm om att en man uppträder hotfullt å är beväpnad, polisen beslutar att skicka det bästa man har, delar av sin specialtränade insatsgrupp.
Utrustade med skottsäkra västar å automatvapen rycker dom ut…”
Så inleds vårt reportage I skottlinjen som sändes i Uppdrag granskning för drygt tre år sen. Att berätta när och var man befinner sig i en historia på en gång tycker jag är effektivt. Tidpunkten ligger alltid bakåt i tiden och nästan per automatik förväntar sig tittaren att få följa med framåt. Man får en enkel draghjälp genom att starta vid en given plats och tidpunkt, med en given händelse som väcker frågor och nyfikenhet. Jag har spelat upp det här anslaget för många studenter och verksamma journalister och alltid fått samma fråga direkt efter: Vad hade poliserna som var på krogen att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen?
Tack, säger jag då, precis det vill jag att ni ska undra och kräva svar på. För svaret kommer naturligtvis, i flera steg under reportagets gång. Inte förrän alldeles på slutet har man fått hela bilden.
Det mest naturliga sättet att berätta en historia är kronologiskt. Tänk själva, om ni ska berätta för en kompis om något som hänt er, så gör ni det oftast kronologiskt därför att det är lättast för den som lyssnar att förstå. Visst, ibland kanske man måste ge lite bakgrundsinfo, eller så kanske din historia ger upphov till följdfrågor, men det är ju bara bra, då är ju lyssnaren nyfiken och vill veta mer. Om man hela tiden berättar storyn kronologiskt kan man göra utsvävningar för att granska just den delen av historien man befinner sig i, och sedan återvända till händelseutvecklingen utan att tittaren tappar tråden för lätt. TV är ett mycket flyktigt medium och det är väldigt lätt att tittaren tappar koncentrationen. Finns det då en enkel kronologi så är det lättare att hänga med i turerna kring snåriga fakta och ansvarutkrävande intervjuer.
Tratten, eller pyramiden, alltså att berätta det viktigaste först, lever i allsköns välmåga, anser jag. Åtminstone ser jag exempel på det dagligen och får höra av studenter på journalistutbildningarna att den lärs ut. Begrav den. Snabbt. Varför ska man berätta det viktigaste först? Eller ännu hellre; varför ska jag fortsätta titta om det viktigaste avslöjats i påan eller direkt i inslaget, varför? Hur fortsätter man berätta en dråplig/rolig/spännande historia om man drar poängen eller upplösningen med den direkt? Svaret är att det knappt går. Den dör så fort du berättat poängen. Varför ska jag fortsätta läsa en bra deckare om jag redan vet vem som är mördaren, eller om polisen kommer få fast den skyldige? Visst finns det historier där själva storyn handlar om hur det gick till när man fångade mördaren eller vem det var, men det är överkursnivå.
Vi har en metod när vi klipper våra reportage, och det är att så fort det blir segt att titta, eller så fort det inte känns intressant eller spännande så pausar vi reportaget och ställer oss frågan: Varför ska jag titta vidare? Vi kan ju som reportagemakare intala oss att det finns jättespännande grejer längre fram i repet, men om tittaren inte är nyfiken eller intresserad just där och då i repet, eller ens fått nån som helst vink om att det kommer spännande grejer snart, så är det ju väldigt lätt för henom att byta kanal under den sega faktaredovisningen. Vi TV-journalister måste bli mycket bättre på att appellera till människors känslor, och vi måste åla ur oss vårt reporterskinn när vi tittar på rep under produktion och våga kritisera och ifrågasätta varandras jobb. Vi är skolade till att intellektuellt förstå vad som är s.k. stark TV, och vad som är bra scener o.s.v. men vi bedömer det oftast med hjärnan istället för med magen. Om du tittar på en kollegas rep och faktiskt inte blev så berörd som du borde blivit enligt alla mallar, säg det då, för då är det nåt som saknas i reportaget. Då måste man börja jobba med att bygga upp stämning och känslor inför avgörande moment som vi faktiskt vill att tittaren ska ta in med magen istället för med hjärnan.
Mitt sätt att se på berättande kommer väldigt mycket ur ett motto jag snott från nån britt jag pinsamt nog glömt namnet på: Never subject, always story. Det handlar inte om att vi aldrig kan berätta om ämnen och systemfel, utan handlar om att vi ska berätta om detta genom att berätta en historia. Att i TV försöka sig på att berätta om problemen med pensionssystemet, förbifart Stockholm, baksidan med betygssystemet eller vilket komplext ämne som helst är dödfött. Det blir stentråkig TV. Berätta en historia som handlar om detta, men berätta det som en story, inte som ett case som ska belysa ämnet. Välj en intressant story som har de komponenter som bäst inkapslar strukturen, fenomenet eller problemet. I reportaget Den andra våldtäkten, om två tjejer i lilla Bjästa som först blev våldtagna sen misstrodda, smutskastade och hotade hade vi mycket väl kunna berätta om fler case som belyste en patriarkal ordning och vi hade kunnat ha med experter och forskare som analyserade händelserna. Men det gjorde vi inte. Det behövs inte. Storyn är så stark att ämnet inte behöver nämnas. Och även den historien börjar vid ett givet datum, på en given plats:
”I mars förra året kliver 14:åriga Linnea in på polisstationen i Örnsköldsvik. I förhörsrummet berättar hon en historia som kommer att engagera tusentals människor å sätta djupa spår i ett helt samhälle.
Hon anklagar skolkamraten Oskar för att ha våldtagit henne. Oskar är 15 år å tidigare ostraffad.
Våldtäkten ska ha skett inne på den här skoltoaletten, mitt på dan. Men det finns inga vittnen till händelsen å ingen dna-bevisning.
Det är bara Linnea å Oskar som vet vad som hände inne på toaletten.”
Summa summarum, jag håller inte med Micke om att det är en dödssynd att inleda ett reportage med tidpunkt och plats, tvärtom, jag tycker det är strålande. Det är dock viktigt att göra det med finess. Att ha med intressanta detaljer som väcker frågor och skapar nyfikenhet. Det är sedan ganska enkelt att förstå varför ett reportage stannar av och dör, och man kan göra något åt det genom att fråga sig själv om det finns några frågor kvar att besvara, om det finns nån upplösning av dramat att vänta på för tittaren. Gör det inte det, så får man bubba om, förstärka vissa scener och jobba med texterna.
För övrigt tycker jag i princip att samma dramaturgiska tänkande fungerar utmärkt i både radio och text. Jag ser det som ett hån när tidningsartiklar avslöjar upplösningen eller det viktigaste i ingressen, rubriken eller på förstasidan. Varför ska jag fortsätta läsa en trött text som upprepar samma sak fast i längre format? Varför har man skrivit texten på ett sådant sätt att man inte behöver läsa hela för att få det viktigaste? Då kan man ju lika gärna skita i brödtexten och göra en notis av det.
Undrar ni fortfarande vad poliserna på krogen hade att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen? Njae, ni hade nog glömt det för ingenting i texten har ju handlat om det, men kanske ändå att ni hade kommit på den frågan en stund efter att ni läst färdigt.
Svaret är att en av poliserna på krogen jobbade undercover för att se hur krogen i fråga skötte alkoholserveringen m.m. Han beställde in en del alkohol som han även drack. Den polismannen är till vardags chef för insatsstyrkan som ryckte ut med automatvapen. När larmet om familjedramat kom hade han precis återvänt till polisstationen. Han blåste i en alkomätare och insåg att han var för berusad för att kunna köra bil, men insisterade ändå på att följa med på utryckningen. I jeans och lågskor ledde han insatsen som resulterade i den värsta skottlossningen i polisens historia. Polismyndigheten ljög från början om hans medverkan i den katastrofala insatsen, men tvingades till slut erkänna att en berusad polis knappast ska föra befäl över en insatsstyrka som ska gripa en hotfull man.
Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.
Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.
Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.
Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!
Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.
Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!
En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.
I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.
Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.
Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.
Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.
Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?
Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:
Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:
(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)
Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.
Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.
Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.
Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.
Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.
Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.
Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!
Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.
På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.
De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.
Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.
Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.
Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.
Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.
Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.
Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.
