Kategori: Tips

Gästblogg: 10 journalisttips till främst män 

Dagens tips kommer från Anna Snellman. Apropå #metoo och #Deadline har hon författat tio journalisttips till främst manliga reportrar och chefer – även om kvinnor också kan ha nytta av tipsen.

Anna Snellman

1) Utseende: Kommentera inte någon kvinnas utseende angående mun, ansikte, byst, bakdel eller resten av kroppen. Ge inte heller en kvinnlig kollega en oskyldig komplimang som ”fin tröja idag” om du inte säger sådant till dina manliga kollegor. Om du vill vara på den säkra sidan: lyssna – ger din kvinnliga kollega komplimanger som ”fin rock du har idag” och det känns bra för dig? Då har ni hittat en okej-nivå. Och så håller du dig till den nivån.

2) Vid datorn: Om kollegan behöver hjälp och du kommer fram till henne vid datorn, så ställ dig bredvid. Oftast har redaktioner stora skärmar. Det går bra att stå cirka en halv meter ifrån din kollega. Då upplevs du inte som obehaglig. Ställer du dig väldigt nära, så att ni nästan nuddar varandra – kan det ge en oerhörd obehagskänsla hos kvinnan. Om du behöver komma närmare så säg ”jag ser inte, når inte, kan jag flytta ett steg in?” Då ger du utrymme till kvinnan att maka på sig och på så vis ge dig mer plats vid datorn.

3) På konferensen/festen/minglet: Drick lagom med alkohol – du bör veta hur mycket du klarar innan du blir full (gäller givetvis kvinnor också. Men det är vanligt att män blir mest berusade). Var försiktig med dina kramar. Vid alkoholpåverkan är det lätt att kramen blir för hård eller för lång eller både och – även om du inte menar att ragga eller att göra illa. Det skapar ändå obehag. Vill du vara riktigt säker på att agera professionellt: säg hej, le, nicka, skåla. Vänta in om kvinnan vill krama dig.

4) Vid redaktionsmötet: Lyssna på dina kollegor, även de som är kvinnor. Avbryt inte för ofta även om du vill säga något. Du kan behålla tanken så länge och inflika när hon har talat till punkt. Du får gärna förstärka ”Bra idé Linda”, ”Ja, precis, som Barbro säger så tycker jag också att xxx”. När du talar med en kvinna: titta henne i ögonen.

5) I bilen: Om du kör bilen och behöver något ur handskfacket: istället för att luta dig snett framåt – be kollegan öppna handskfacket och kolla vad du nu vill kolla, exempelvis om bensinkortet är där.

6) Vid uppdrag: Om intervjupersonen vänder sig till dig eller tittar på dig fastän det är den kvinnliga reportern som ställer frågor så kan du lugnt säga något i stil med: ”Jag lyssnar. Det är hon ställer frågorna”.

7) Som chef: Ha inte ett undvikande beteende.

8) Toaletten: Lämna inte urinstänk på toalettringen eller någon annanstans. Tvätta händerna.

9) Köket: Visserligen kan kvinnliga reportrar också vara slarviga. Men oftast är det män som slarvar. Släng dina saker som har bäst före-datum. Är det oftast diskat fastän du knappt diskar – fråga om du kan bidra med mer insatser i köket.

10) Datorn: Tänk på vad du kollar på. Undvik att kolla på musikvideos med dansande halvnakna tjejer. Din kvinnliga kollega kollar i princip aldrig på dansande halvnakna män på arbetstid. Tips: du kan kolla på nyheter, sport, roliga klipp och söta djur.

 

Anna Snellman

tidigare journalist som bytt till kommunikationsbranschen. Twitter: @AnnaSnellman

Håltimmesgrävet – exempel A, B och C

I dag har det gått fem år sedan vi publicerade vår allra första post. Femårsdagen firar vi med ett försök att konkretisera en metod vi återkommit till flera gånger under de här åren, och kanske allra tydligast under den gångna sommaren.

Fem poster har handlat om håltimmesgrävet, alltså den granskning som kan utföras parallellt med vardagens nyhetsinsatser. Metodiken bygger i stor utsträckning på Story Based Inquiry-modellen som vi uppmärksammat och rekommenderat flera gånger.

Hur kan en tillämpning av håltimmesmodellen se ut i praktiken? I dag blir det några konkreta exempel.

1. Idén. Huvudpoängen är att leta bland de tips och idéer som du redan har. Du knackar dig bakåt i mejkorgen och anteckningarna och hittar tre kandidater: ett tips om att ett kommunalt bolag har sällsynt omfattande och onödigt resande till andra länder, ett annat om att det är rejäl kris inom psykiatrin och ett uppslag som du själv fått om att undersöka incidenter inom förskolan.

2. Hypotesen. Du bestämmer dig för att gå vidare med alla tre spåren, och formulerar tre hypoteser. I korthet: A) Stora summor skattemedel går till onödigt långa resor för kommunala bolagshöjdare, B) Psykiatrin fungerar så dåligt att hjälpsökande regelmässigt får nobben och C) Farliga händelser mörkas inom förskolan.

3. Metoden. Efter några tankevarv kommer du fram till att du kan A) Begära ut kontoplan, reseberättelser och verifikationer från det kommunala bolaget, B) Ta fram uppgifter om personalomsättning och protokoll från samverkansmöten inom psykiatrin och kombinera detta med bakgrundssamtal och intervjuer med personal, patienter och anhöriga samt C) Besöka verksamheter och prata med förskolepersonal och föräldrar och ställa deras vittnesmål mot den avvikelserapportering som görs. När det gäller psykiatrin funderar du länge över hur du ska kunna belägga att behövande regelmässigt nobbas, och efter några samtal med initierade personer inser du att det nog inte är möjligt att belägga i nuläget. Därför stryker du den delen av hypotesen, och begränsar den till att psykiatrin befinner sig i kris och att behövande ibland får nobben.

4. Undersökningen. När du praktiskt försöker genomföra de undersökningar du föresatt dig märker du att det åter finns skäl att ändra hypoteserna. Ledningen för det kommunala bolaget har visserligen rest mycket, men de flesta resorna verkar väl motiverade. Däremot har restaurangnotorna ofta varit rejält tilltagna, och du undrar om inte de omfattande mängderna öl och vin innebär att man bryter mot kommunens alkoholpolicy. Vilket blir din omarbetade hypotes för A. När det gäller krisen inom psykiatrin förstår du snabbt att det inte skrivs ut särskilt mycket i klartext i de där samverkansprotokollen, medan det däremot sker en del skriftväxling som kan vara av intresse. Du bygger alltså ut metoden för B till att begära ut mejl mellan nyckelpersoner. Angående incidenterna på förskolan märker du snabbt att de visserligen är ganska många – men samtidigt tycks personalen vara ganska bra på att rapportera händelserna. Det är däremot mer tveksamt vad rapporterna leder till. Du hittar ett par exempel där man tydligt rapporterat upprepade gånger om farliga händelser utan att problemen åtgärdats vilket blir en brännande del av C:s omskrivna hypotes.

5. Utgörningen. När de (bitvis omformulerade) hypoteserna är belagda ska du fundera kring hur dina grävfynd på bästa sätt kan presenteras. Alla tre är i och för sig så angelägna att du skulle kunna göra ut dem som raka nyhetsknäck, men för att maxa publiceringen spånar du ett extra varv med kunniga kollegor: en duktig grafiker kan göra en mycket effektiv illustration av (A) hur mycket de kommunala bolagshöjdarna hinner dricka på en kväll – i kontrast till de fina formuleringarna i kommunens restriktiva alkoholpolicy. Genom förtroendefulla kontakter med personal, patienter och anhöriga kan psykiatrikrisen (B) beskrivas med personliga berättelser utan att någon behöver framträda med namn och bild. Och när incidentrapporterna från förskolan (C) läggs på hög inför det ansvariga kommunalrådet har fotografen förberett sig för den perfekta bilden när vederbörande försöker värja sig för samlingen.

Alla tre publiceringar orsakar starka reaktioner och nya tips – och läggs av det skälet förstås långt ifrån varandra tidsmässigt. I och med att det är era egna nyheter så äger redaktionen materialet och kan själv välja tidpunkterna för när avslöjandena ska ut.

Genom att hela tiden hålla fokus på hypotes och metod, och samtidigt vara öppen för förändringar av båda, kan du helt enkelt ro stora granskningar i land utan att få panik inför projektens omfattning – eller inför en verklighet som visar sig vara annorlunda än du trodde.

Dags för utgörning (Håltimmesgräv del 5/5)

Till slut är vi framme vid utgörningen. Efter att ha valt idén, formulerat hypotesen, bestämt metoden och genomfört undersökningen så ska grävet ta form för att nå publiken i välberättade reportage med intervjuer och bilder, grafik och dramaturgi.

Nu är vi egentligen klara med ”håltimmes”-delen av grävandet. När undersökningen är klar är det dags att börja jobba med storyn på heltid. Få tid och resurser för insamlingen av de där intervjuerna, bilderna, grafiken…

Allt detta är förstås klassiskt journalistiskt hantverk som kan utföras på en rad olika sätt, mer eller mindre begåvat. Men inför utgörningen av just håltimmesgrävet finns det några punkter man bör särskilt hålla i minnet för att inte slarva bort slutresultatet:

1) Låt insamlingen ta tid.

Du har en fantastisk undersökning – nu behöver du stoffet som ger den kött och blod. Mötet med den drabbade, ansvarsintervjun med makthavaren, kommentaren från experten…dessa intervjuer får inte hastas igenom bara för att undersökningen är iland. Tvärtom!

Nu är det viktigare än någonsin att till exempel ansvarsintervjun görs så skarpt att den ger undersökningen rättvisa. Så jobba med frågekedjan! Öva på tänkbara svar i ett rollspel med en insatt kollega! Och framför allt – låt själva intervjun ta den tid som krävs för att alla frågor ska få svar (eller för att det ska bli tydligt att där inte finns några svar)!

Ett viktigt grundtips, som kan bespara dig både tid, arbete och publicistisk oro, är att testa alla de riktigt tuffa formuleringarna vid ansvarsintervjun. Alltså de där du egentligen hoppas kunna skriva i rubriken.

Om du tänker dig en rubrik som påstår att en makthavare ägnat sig åt X, så ska du säga X i intervjun. Om makthavaren går i taket över användningen av begreppet så betyder det inte att ni inte kan använda det vid publiceringen. Men ni får en möjlighet att tänka igenom användningen och förbereda er inför eventuella motangrepp.

Oftare än man anar inträffar det också att makthavaren accepterar användningen rakt av. Hen har helt enkelt inte tänkt förneka att hen brutit mot lagen eller fört folk bakom ljuset eller svikit sina väljare – hen är helt inriktad på att förklara anledningen till att man gjort det. Den anledningen ska ni förstås berätta om – samtidigt som ni låter X-begreppet ligga kvar i rubriken.

2) Tänk igenom dramaturgin.

Är det givet att storyn ska berättas i den ordning ni gjorde researchen? Naturligtvis inte. Måste den första nyheten vara den tyngsta? Nej inte alls.

Det finns mängder av goda argument för att lägga tid och kraft på att fördela materialet så det blir mer spännande att ta del av – både inom ett enskilt reportage och mellan publiceringar. (Dock bör kritiserade parters bemötande alltid publiceras i direkt anslutning till kritiken, men det är ju inget specifikt för denna typ av journalistik.)

3) Säkra med hängsle och livrem.

Den granskande journalistiken ställer högre krav på faktakoll och bemötanden än andra journalistiska genrer – helt enkelt eftersom det här är du som reporter som står som avsändare. Ett eventuellt faktafel, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, kommer att slå tillbaka mot dig och redaktionen betydligt hårdare än om det uttalats av en part i en intervju i en vanlig nyhetsrapportering. Och den kritiserade part som inte fått komma till tals med sina bästa argument kommer att rikta sin ilska mot er på ett helt annat sätt än om det handlat om en dussinartikel i en löpande bevakning.

Självklart använder du och din chef line by line-metoden för att säkra grävet ur dessa aspekter. Varenda faktapåstående ska nagelfaras (även om det kommer från intervjupersoner) och vartenda kritiskt yttrande inspekteras (utifrån aspekten: har vi redogjort för den kritiserade partens bästa förklaring?).

Här kan du också känna ett stort lugn, mitt i all stressen, om du tillämpade rådet att testa de starkaste formuleringarna vid den ansvarsutkrävande intervjun. Då vet du redan nu vad de kritiserade parterna kommer att rasa mot i publiceringen – och vad de inte kommer att ifrågasätta.

4) Ge publiceringen utrymme.

Ett grundfel hos många redaktioner som inte är vana vid att publicera egna avslöjanden är att man helt enkelt inte maxar den möjliga publiceringen. Trots att man egentligen har ett material som skulle räcka till – och må bra av – att fördelas på en rad reportage över flera dagars tid, så hukar man inför sin osäkerhet, sin bristande erfarenhet och sitt dåliga självförtroende och försöker packa ihop allting i ett enda jobb.

Det blir ofta långt, och ofta så sprängfyllt med fakta och vändningar att publiken tappar intresset strax efter ingressen.

Bättre då att fundera över en förnuftig uppdelning. Självklart ska ni inte fördela innehållet på så många delar att någon känns urvattnad eller onödig, men de flesta grävjobb håller för åtminstone ett par-tre separata publiceringar – och ofta fler än så.

I dagens läge kan man dessutom på de flesta redaktioner kosta på sig att fördela materialet efter vilket format som passar bäst: de rörliga bilderna publiceras som video inbäddad i en long read-text medan statistiken blir en grafisk visualisering osv.

Till detta kommer reaktioner och uppföljningar, vilka egentligen utgör ett par kapitel för sig. Huvudpoängen kvarstår: låt den granskning som nu inte bara den enskilde håltimmesgrävande reportern utan hela redaktionen samlat kraft till, få det utrymme den förtjänar.

Sätt igång med undersökningen (Håltimmesgräv del 4/5)

Efter att du valt idé, formulerat hypotes och bestämt metod, är det nu dags för själva undersökningen – fjärde delen av vårt håltimmesgräv.
Undersökningen är den del av jobbet som skiljer det du gör från ett nyhetsknäck eller allmänt reportage – och av detta skäl är det förstås extra viktigt att den genomförs på ett bra sätt.

Tre viktiga hållpunkter för den som inte jobbat med granskande journalistik, om vad en egen undersökning inte är:

  • Att intervjua någon som ”har koll på ämnet” är inte en undersökning.
  • Att referera någon annans granskning är inte en undersökning.
  • Att berätta något som annars hade blivit känt nästa vecka är inte en undersökning.

Olika typer av journalister brukar trampa fel på olika sätt här. Nyhetsjägare tycker ofta man är hemma när man har ”grejen ingen annan har”, den osäkra reportern känner att målet är nått när man hittat en sammanställning gjord av ”en institution vi kan lita på” och kulturjournalisten känner att man avslöjar makten när man fått intervjun med En Stor Tänkare.

Tyvärr har alla fel om de hävdar att de sysslar med undersökande journalistik.

Deras reportage kan bli utmärkta nyhetsartiklar, personporträtt eller gestaltande reportage – men de har inte gjort någon egen undersökning.

Intervjuer med kunniga, läsning av andras granskningar och spräck av saker som inte är kända kan mycket väl utgöra viktiga beståndsdelar i en granskning. Men i så fall av antingen systematiskt sammanställda och/eller kompletterade med något annat, med högre undersökningsfaktor.

All journalistik är helt enkelt inte undersökande journalistik. Den som påstår att så är fallet (jo de finns) bör avkrävas svar på om hen också anser att alla skolelever sysslar med forskning, och om alla bloggare gör litteratur. (Okej då, tack i så fall!)

Det faktum att alla journalister på något basalt sätt undersöker verkligheten (”läser orden i ett pressmeddelande”) betyder inte att de genomför egna undersökningar.

En undersökning kan se ut på tusen olika sätt, men den utgör en sammanställning av fakta som ger ny kunskap om verkligheten. Oavsett om vi pratar om en bred kartläggning av siffror eller en skarpt avgränsad djupdykning i ett enskilt fall, en sammanställning av vittnesmål om ett allvarligt missförhållande eller en övergripande sammanställning av data som ger nya insikter om något vi trodde oss ha koll på.

Du som jobbat dig igenom de första stegen i vår lilla håltimmesgräv-skola har det egentligen ganska väl förspänt. Du behöver bara sätta dig med din metod och börja jobba.

Om du förvandlat din idé till en hypotes som sedan fått en genomtänkt metod för prövning, då har du där den undersökning du ska göra. Det är bara att sätta igång!

Om metoden är alltför övergripande formulerad så är nu rätt tillfälle att bryta ned den i mindre, konkreta beståndsdelar. I princip en att göra-lista.

Din undersökning kommer att ta tid. Du kommer att få vänta på svar – oavsett om det är från en drabbad som du frågat om en intervju, från en myndighet som du begärt ut handlingar från eller från en kritiserad part som ska få lämna sitt bemötande. Alla kommer att vilja återkomma med sina svar – och det är bara myndigheten du kan JO-anmäla om du tycker de dröjer orimligt länge.

Å andra sidan har du ingen stress. Den stora fördelen med att jobba med egna undersökningar är att de är just dina egna. Ingen redaktör kräver en publicering, ingen konkurrent flåsar dig i nacken (okej det händer, men inte varje gång). Så du kan i lugn och ro låta undersökningen puttra på i den takt den kräver – och göra skäl för begreppet håltimmesgräv.

Men det innebär också att det kommer att gå perioder då du inte ägnar granskningen en tanke. Och riskerar att behöva lägga tid på att ”komma ikapp dig själv” när du väl får nästa håltimme. Därför har du ett starkt incitament att korta startsträckan för dig själv – du ska snabbt kunna vidta nästa åtgärd utan att behöva lägga tid på att läsa in dig på den research du redan gjort.

Därför ska du också arbeta med ett lätt åtkomligt arbetsdokument, som innehåller en lätt överskådlig att göra-lista, där du hela tiden uppdaterar nästa steg i granskningen.

Med ett bra arbetsdokument baserat på den metod som du valt för att pröva den hypotes som konkretiserade din idé – har du goda möjligheter att komma framåt till sista steget i håltimmesgrävet: utgörningen.

Så bestämmer du din metod (Håltimmesgräv del 3/5)

Det tredje steget i håltimmesgrävet (efter val av idé och formulering av hypotes) handlar om vilken metod du ska använda för din undersökning.

Grävande journalistik är ju undersökande journalistik. Reportern går in i en roll som skiljer sig från den refererande reporterns, i det att man inte primärt letar efter personer som påstår saker om verkligheten, utan försöker ta reda på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Enklast uttryckt ligger skillnaden i att den grävande reportern strävar efter att stryka sista meningen i den refererande reporterns ingress – ”Det framgår av en rapport från XX-organisationen”. Den grävande reportern har själv tagit reda på något nytt och intressant om verkligheten.

För att undersöka verkligheten krävs dock att man har en metod (eller flera!) för att göra sin undersökning. Det finns ett stort antal möjliga metoder för en journalistisk undersökning, och de kan anpassas och kombineras i det oändliga. Det viktiga för den journalist som vill ro iland ett håltimmesgräv är att metoden är inriktad på att pröva hypotesen. Varken mer eller mindre.

Detta är enkelt – så enkelt att folk ibland skrattar hånfullt när man pratar om det – men samtidigt svårt – så svårt att folk slutar skratta när de inser vad det betyder. Hypotesen och metoden ska vara varandras spegelbilder; som de två sidorna i en balansräkning, eller för den delen som två vågskålar som ska balansera lika.

Metoden ska pröva de påståenden som finns i hypotesen. Hypotesen ska påstå de saker som undersöks i metoden.

Det finns här en enorm frestelse att lägga på mer i den ena eller andra vågskålen – låta hypotesen påstå något som man inte bestämt metod för, eller låta metoden sväva iväg med prövning av långt fler frågeställningar än vad som ryms i hypotesen.

Sånt är inte nödvändigtvis en katastrof. Det kan korrigeras, genom att den ena sidan ökas eller minskas. Men du får inte blunda för obalansen! Om du skapar en undersökningsmetod som ger svar på en rad frågor som inte ingår i din hypotes så eldar du för kråkorna. Om du tvärtom fyller hypotesen med påståenden som inte kommer att kunna prövas av din metod så får du stora problem inför publiceringen – när en chef vid line-by-line-genomgången frågar ”Vad har du för stöd för det?”

Om hypotesen innehåller ett påstående om att X ökar, så måste metoden innehålla ett sätt att ta reda på om X ökar. Om hypotesen innehåller ett påstående om att ökningen beror på korrupta tjänstemän, så måste metoden innehålla ett sätt att undersöka denna korruption.

Men ge inte upp om du inser att allt inte är möjligt att undersöka. Du kan fortfarande förändra både hypotesen och metoden. Om du nu inser att du har en alltför vidlyftig hypotes – jamen ändra på den då! Stryk formuleringen om de korrupta tjänstemännen! Det viktiga är att hypotes och metod väger lika, och att varje påstående motsvaras av en undersökning.

Genom att punkt för punkt koppla hypotesen till metod, så har du snart en lista över de undersökningsinsatser som krävs för att ditt håltimmesgräv ska komma framåt.

När du känner att din metod återspeglar din hypotes, då är det dags att gå vidare till nästa steg: undersökningen.

Så formulerar du din hypotes (Håltimmesgräv del 2/5)

Nu har vi kommit till andra delen av vår sommarskola om håltimmesgräv: hypotesen. (Del 1 – idén – hittar du här.)

Själva ordet hypotes leder tankarna mer till akademisk forskning än till häftiga avslöjanden, men begreppet är extremt använbart för den som vill bli mer effektiv i sitt grävande.

Den som bedriver undersökande journalistik utan hypotes riskerar nämligen att gå bort sig fullständigt. Journalistikhistorien är full av exempel på granskningsprojekt som runnit ut i sanden eftersom reportern helt enkelt tappar bort vad det som skulle undersökas. Eller genomför en ambitiös undersökning vars resultat visar sig bli totalt ointressant. Eller genomför en ambitiös undersökning som man uppfattar som ointressant och slänger i papperskorgen eftersom man blivit så blasé inför det man hittat att det inte känns som någon story.

Vi ska därför redan nu förvandla den idé vi hittat till en hypotes – en tänkbar story.

Och den ska skrivas ned! Inte som ett helt manus men inte heller bara en arbetsrubrik. Tänk en riktigt lång ingress eller en kortkortversion av ditt kommande reportage – med utgångspunkt i den idé eller det tips som du bestämt dig för att undersöka. Inklusive rubrik.

Att formulera din hypotetiska story tidigt i processen har flera fördelar och några få risker.

Den första – och viktigaste – risken som många spontant tar upp när man förespråkar användning av hypoteser, är att reportern drabbas av tunnelseende. Att hen inte tar hänsyn till de fakta som talar emot hypotesen eller missar saker som skulle kunnat göra storyn bättre.

Denna risk ska vi undanröja genom att uttryckligen använda hypotesen som just en hypotes. Den är motsatsen till ”färdig”; den kan ändras 20 gånger eller 200 gånger; den kan förvandlas till sin motsats under resans gång.

Den andra risken – mindre allvarlig men kanske mer frustrerande – är att din chef förväxlar hypotesen med den färdiga storyn, utgår från att den är i land innan du gjort researchen och skriver in rubriken på morgondagens dagslista.

Denna risk undanröjes lämpligast genom att du helt enkelt inte visar din hypotes för den chefen. Om du har möjlighet kan du jobba med en mer grävkunnig arbetsledare med själva storyn, och låta den ivrige men mindre intellektuellt kraftfulla chefen nöjas med mer generella beskrivningar av ditt pågående gräv.

Fördelarna med en tidigt formulerad hypotes är betydligt större än riskerna.

Framför allt får du ett slags välgörande helikopterperspektiv på ditt eget kommande arbete, och på det möjliga utfallet.

Hypotesen tvingar dig också att redan nu tänka ut möjliga svar på den fråga som annars kan vara jobbig att inte ha svar på i projektets slutskede: ”Hur lyder rubriken då?” Om du märker att du redan nu – när allt ligger öppet – har svårt att formulera en rubrik och en sammanfattning av din hypotetiska story, då bör du nog fundera på om detta är rätt gräv att lägga krut på.

Du tvingas också förhålla dig till vad du faktiskt tänker ge dig på att bevisa. Väldigt mycket dagsjournalistik handlar krasst uttryckt om att ”hitta någon som säger något”. Men undersökande journalistik lägger ribban högre: här ska du slå fast något om hur verkligheten ser ut. Det räcker inte längre med din vanliga goda förmåga att ringa upp experter och träffa case – nu ska du bli tillräckligt mycket expert för att kunna påstå något nytt om ditt ämne. Då är det bra att fundera tidigt kring vad detta nya skulle kunna vara; det möjliga utfallet av din egen undersökning.

I nästa steg ska hypotesen kopplas till metoden, och då gäller det att du håller dig till påståenden som faktiskt är undersökningsbara.

Så hittar du bästa idén (Håltimmesgräv del 1/5)

Vi har skrivit mycket om granskande journalistik och om metoder för att genomföra granskningar också när man jobbar under små resurser eller på en redaktion som huvudsakligen sysslar med nyheter.

Ett begrepp som de flesta journalister är bekanta med är håltimmesgräv, som betyder att man ”gräver på lediga stunder”, har ett vid-sidan-om-projekt som man ägnar sig åt när det akuta inte kräver ens fulla uppmärksamhet.

Håltimmesgrävande är inte bara roligt utan också, oftast, nödvändigt för envar som inte råkar jobba på en redaktion som arbetar 100 % med egna granskningar.

Därför tänkte vi beskriva fem viktiga steg i håltimmesgrävandet.

Vi börjar med idén.

Varje granskning utgår från en idé. Idéarbetet på varje redaktion brukar ha sina styrkor och svagheter. På en stark redaktion vaskar kloka arbetsledare fram de idéer som både är spännande och genomförbara – på en svagare redaktion brukar man välja antingen eller.

Mitt grundtips inför ett håltimmesgräv är: välj en idé du redan har! Ödsla inte tid på att skapa något helt nytt, från scratch, på ett blankt papper. Det blanka pappret är gravt övervärderat, idéerna och tipsen som du redan har är alltid gravt undervärderade.

Du tenderar att se på dem som en dålig redaktör som sett en egen nyhet återkomma för ofta på listorna på planeringsmötena: du tror att det är gamla nyheter trots att det i själva verket är helt okänt för publiken!

Alltså ska du välja idén ur den bank av tips, idéer och lösa trådar som du antingen redan har samlad eller borde samla ihop. Om den är utspridd bland mejl, anteckningar och diverse dokument bör du lägga någon timme på att samla ihop dem – helt enkelt för att kunna välja den bästa.

När du sedan sorterar och väljer så finns det två kategorier du bör prioritera ned och två som du bör prioritera upp:

Otroligt spännande grej som är en världsnyhet om det stämmer men ingenting om det inte är 100 procent korrekt bör du avvakta med, liksom Oj vilket intressant område, här finns det säkert jättemånga grejer att avslöja även om vi inte kan formulera en enda ingress just nu.

Båda bör prioriteras ned av samma skäl: det riskerar att bli väldigt mycket arbete för väldigt liten utdelning. I värsta fall ingen alls.

Och visst – det finns metoder att ta sig an också det svåra supertipset och det diffusa ämnesvalet men de är inget som lämpar sig för den som vill göra sitt första håltimmesgräv.

Den reportern bör i stället lyfta följande två kategorier av idéer: det tydliga tipset som ger dig en bild av hur saken skulle kunna kollas – och det konkreta ämnet där det finns hållfasta påståenden om vad missförhållandena skulle bestå i.

Observera att du inte måste vara framme vid en färdig metod för hur tipset ska undersökas, men du bör åtminstone ha en idé om att det går att undersöka.

En annan grundregel är att du kanske själv inte är bäst i världen på att undersöka tips av det aktuella slaget och därför bör samarbeta med någon annan reporter – eller åtminstone ta en second opinion från en klok kollega eller arbetsledare. Så det är aldrig en dum idé att låta någon annan ha synpunkter på ditt val, om du själv inte känner dig 100 % bergsäker.

Samtidigt är den viktigaste grundregeln förstås Välj en idé som du brinner för! Du ska ändå ägna den väldigt mycket tid de kommande månaderna (åren?) och då är det förstås bättre om du gillar att jobba med idén i fråga än att du inte gör det.

Fortsättningen tar vi i de kommande stegen – hypotesen, metoden, undersökningen och utgörningen.

Uppdelningen lyfter dramaturgin

Det finns ett misstag som alla journalister gjort när man berättat historier där någon ska ställas till svars för ett missförhållande.

Misstaget att vi berättar historien i den ordning som vi genomfört intervjuerna.

I dess enklaste form blir det då alltid så att kritiken kommer först och bemötandet/ansvarsintervjun i slutet.

Inget fel på det i och för sig, så länge det bara handlar om en enda sak som gått fel.

Kommunen missade vattenläckan lyder den arga kritiken från intervjuad medborgare – Ja men nu ska vi bättra oss svarar kommunen.

Men så fort storyn är lite mer mångfacetterad, och så fort det är mer än en enda sak som gått fel, kan det helt enkelt bli mördande tråkigt.

Kommunen missade att själva upptäcka vattenläckan och agerade inte heller när folk hörde av sig och vägrar nu att ersätta de drabbade trots ett tydligt ansvar i granskningsrapporten.

Om vi nu låter hela kommunens svar bli en ”avslutning” på storyn så blir den en rätt bökig historia.

Jo vi missade att upptäcka läckan men nu ska vi bättra oss, och visst missade vi att agera när folk hörde av sig men det berodde på en brist i vårt datanät vilket är dataleverantörens fel och frågan om ersättningar regleras ju av en särskild förordning och när det gäller granskningsrapporten så är den visserligen kritisk men vi delar inte slutsatserna utan tycker att vi på det hela taget har gjort det man kan förvänta sig.

Det blir en väldigt baktung avslutning på en artikel eller ett inslag. Dessutom rätt komplicerat – minns vi ens vad granskingsrapporten sa när vi kommer fram till bemötandet?

Lösningen är att tänka mer dynamiskt. Vår story är just en story, en historia, sann och relevant – men inte en redovisning av intervjuer i nödvändigtvis den ordning vi gjort dem.

När kritik och bemötande består av flera delar gör vi ofta bäst i att dela upp historien i sjok.

Rätt hanterat kan det ge ett gott driv åt historien med en rad nya vändningar; kanske rentav helt separata stories.

Kommunen missade vattenläcka – lovar bättring. Men man missade faktiskt även larm från boende – eftersom datasystemet var paj. Och nu kan de boende gå miste om ersättning – på grund av regelverket. Och medan kommunen ger sig själv godkänt – så sågas man av en extern granskningsrapport.

Tänk tanken nästa gång du genomfört den stora ansvarsintervjun. Allt måste nu inte publiceras i ordningen Anklagelse A-B-C följd av Bemötande 1-2-3.

Hitta rätt begrepp kring brottet, straffet och tvisten – också i utlandet

Vi har tidigare skrivit om värdet av att kunna ringa NYPD även när man jobbar på en lokalredaktion i Örebro.
Om man gör det gäller det dock att ha koll på språket. Liksom om man söker en jurist eller journalist i ett annat land med kunskap om ett rättsfall man är intresserad av.

Den juridiska världen har en hel del språkliga specialiteter som kan vara tillräckligt svåra att hålla koll på på ens eget modersmål. Ska man sedan börja fråga ut en presstalesperson för amerikanska polisen, eller juristen som företräder den åtalade aktivisten i ett annat land, eller journalistkollegan som bevakar den stora rättegången med kopplingar till svenska storföretag i ett tredje land – då är risken stor att man missar eller missförstår varandra mellan häktningen, överklagandet och yppandeförbudet.

Google Translate räcker långt men täcker inte alla specialbegrepp, och om du vill vara säker på att du menar samma sak som advokaten du intervjuar så finns det extra hjälp att ta till. 

Domstolsverket har en svensk-engelsk ordlista som enkelt kan laddas ned från hemsidan, och som hjälper dig att snabbt hitta rätt bland begreppen.

(Tipstack till Jonathan Leman.)

Skapa din egen tidning! (Eller: det enkla sättet att samla nyheterna du vill ha koll på)

 

Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.

Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”

Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.

Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.

En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.

Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.

Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.

Så här gör du:

Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.

I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.

Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.

Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).

Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.

Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.

Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.

Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.

Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.