Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Sluta ljuga om brist på tid för soundbites

Jag brukar argumentera för att använda ljud i inslagen, soundbites, för att göra dem lite mer levande. Ett motargument man kan stöta på är att man inte har plats. Man skapar en motsättning mellan speakar och synkar, som anses stå för fakta, och soundbites och miljö – som bara anses vara ”form”.

Mot det finns det åtminstone två goda motargument.

För det första finns det ingen sådan motsättning. Formkänslan gör att du kan förmedla fakta med hjälp av soundbites och bilder. En rosa himmel bakom alla poliserna säger väl att ”det var vid en gryningsräd som polisen hittade bevisen”? Är det intressant om det var 2.000 eller 3.000 demonstranter? Nog ser man på bilderna att det var rätt många?

För det andra får de visst plats. För en hel del fakta är ganska värdelösa. Inte därför att de är fakta, utan därför att ingen minns den om inslaget i övrigt är för trist och dött. Hur lång tid tar det att säga ”Det var vid fyratiden i morse som poliserna slog till på Stora torget mitt i centrala Sundsvall”? (Jo, sådant där sägs.) Det tar förstås inte många sekunder, men det är ju i de termerna vi resonerar då vi säger att vi inte har plats. Vi kan visa bilderna lika länge, med atmosfärljudet uppdraget, och lägga en skylt där det står ”Stora torget Sundsvall”. Då har vi förmedlat samma information och gjort det på samma tid – men mera levande.

Så – sluta ljuga om att ni inte har plats för soundbites!

Gästblogg: Den enes hemlighet…

Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.

Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD

Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.

Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.

Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.

Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.

”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.

Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.

Vad göra?

Hemligt var det.
Hemligt var det.

Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.

I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.

Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.

Metoden har använts med framgång av många journalister.

Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.

Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.

Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.

Ibland ordnar du en topp på sidan sex.

Metoden är densamma.

Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.

 

Bo Torbjörn Ek

Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!

Spara programmen till senare

Äntligen lyckades min högsta chef ta sig igenom nyhetsbruset med budskapet att alla våra kanaler ska sändas live på nätet. Det var välkommet. Jag har ingen aning om vad det är för rättighetsförhandlingar som gått i lås, men vet ju att tjänstemän som vandrar i korridorer och 34-åriga ynglingar i blåljussken uppnår verkshöjd i den här delen av världen.

Ännu verkar det finnas knutar att lösa. På radiosidan kan vi ju sedan länge ladda hem poddprogram till mobilen, så att vi kan höra programmen också då vi saknar bra uppkoppling. Dit har våra chefer och jurister på TV-sidan nog en bit kvar.

Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag
Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag

Tills vidare får man försöka klara sig själv. Sajten Pirateplay utvecklar verktyg för att kunna spela in sådant som streamas från de svenska Play-tjänsterna, bland annat SVT Play. Med hjälp av deras program Pirateplayer kan man enkelt bläddra igenom innehållet och sedan strömma det till sin egen dator, eller spela in strömmen.

Enstaka nyhetsinslag som vi producerar på mitt jobb lyckades jag inte hitta då jag snabbkollade, men en hel sändning går fint att ladda hem till sin egen dator. På så sätt kan man till exempel ladda hem gårdagens sändning medan man duschar, föra över den till plattan medan man borstar tänderna och därefter kolla på den på bussen på väg in till jobbet i lugn och ro – även om täckningen på vägen är usel.

Tidnignen Datormagazin som i sitt senaste nummer tipsar om programmet (under den vitsiga rubriken ”Spara på strömmen”), hade inte lyckats nå SVT för en kommentar – men skriver i en faktaruta att ”branschens parter [tycks] vara överens om att privatkopiering är lagligt” – till skillnad från piratkopiering. Då handlar det alltså om att vi ”spelar in” för eget bruk och inte sprider vidare materialet till andra.

Tillägg: Då jag påbörjade det här blogginlägget, så gick det utmärkt att nå Pirateplay. Då jag färdigställe det verkar sidan inte fungera. Jag vet just nu inte vad det beror på – om det är temporärt eller permanent – men väljer ändå att publicera tipset.

Så rensar du bort skräpet i svensk politik

(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)

Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.

twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.

Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.

Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:

(65) Twitter - Search - #svpol

#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.

Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.

Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.

Låt oss testa.

Twitter - Search - #svpol lang-sv

Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.

Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.

På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.

Lär dig digitalt självförsvar

Crypto Party anordnas i Stiftelsen för internetinfrastrukturs lokaler på Söder i Stockholm
Crypto Party anordnas i Stiftelsen för internetinfrastrukturs lokaler på Söder i Stockholm

Den 16 februari är en lördag. På mitt schema står det att jag ska sitta ensam på jobbet och webba mellan 10 och 18. Om det inte vore på det viset, skulle jag försöka ta mig till Stockholm i stället. Då anordnas nämligen vad arrangörerna kallar Sveriges första Crypto Party. Du som vill skydda din identitet på nätet verkar hitta en hel del matnyttigt där.

Arrangörerna utlovar ”en spektakulär heldag fylld av föredrag, workshops och mingel”.

Det är verkligen en heldag med schema från 9 till 18. Bland annat står gratis digitalt självförsvar på agendan. Jag har tidigare skrivit om boken Digitalt källskydd som gavs ut i samarbete mellan Journalistförbundet och IIS, Stiftelsen för internetinfrastruktur (Som av en händelse arrangeras dagen i IIS:s lokaler.). Bland annat Sus Andersson, som var en av bokens författare, håller ett föredrag som följs upp av en workshop:

Ta med din egen dator och få hjälp att komma igång med de olika tekniker du som journalist behöver behärska för att kunna skydda dina källor. Här får du hjälp med att hitta och installera de program du behöver och en möjlighet att ställa alla dina frågor.

Men frågan rör inte bara journalister:

Även källor har god nytta av grunderna i digitalt källskydd. Vem vet när man behöver vända sig till en journalist med känslig information? Då kan det vara bra att veta hur man skyddar sig själv.

Det låter som en spännande dag! Hoppas något av det livestreamas!

Mer om fallande Lööf och felmarginaler

Skärmdump från Expressen.se
Skärmdump från Expressen.se

Dagens journalisttips börjar med ett radiotips.

Om ni inte redan hört det, så lyssna på senaste avsnittet av Sveriges radios Medierna från i lördags.

Programmet tog upp frågan om journalister och statistik, och ett av exemplen var Expressens undersökning av förtroendet för Annie Lööf, som vi skrev om härom veckan.

Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.

Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.

Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.

Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:

Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.

Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.

I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.

Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:

Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.

Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.

Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.

”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller. 

Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att  försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.

Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.

Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?

Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.

Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.

Knappa mer i Google Reader

Du som också använder Google Reader för att följa nyheter via RSS-flöden har en hel del tid och ansträngning att tjäna på att använda tangentbordet i stället för musen. Hittills är det väl i huvudsak tre olika tangentbordskommandon jag använt mig av:

  • J – gå till nästa text
  • K – gå till föregående text
  • Mellanslag – bläddra framåt en skärmsida i aktuell text
  • S – stjärnmärk texten

Nu försöker jag leva lite mer ergonomiskt. Därför har jag köpt ett nytt bättre tangentbord, men också lärt mig en nygammal textredigerare, men också lite nya tangentbordskommandon. Till exempel de här i Google Reader:

  • Skift + N – gå till nästa prenumeration
  • Skift + P – gå till föregående prenumeration
  • Skift + O – öppna aktuell prenumeration
  • V – visa källtexten

Det här gör att jag knappt behöver sträcka händerna efter musen då jag sitter och läser igenom mitt flöde. Då jag läst klart i källtexten kan jag använda mig av Chromes tangentbordskommando:

  • Ctrl + W – stänger aktuell flik

På det viset kommer jag tillbaka till mitt flöde igen. Och vill jag googla efter något, så är det ju bra att ha i bakhuvudet att adressfältet i Chrome också är ett sökfält. Följande två tangentbordskommandon är då bra att memorera:

  • Ctrl + L – flytta markören till adress-/sökfältet
  • Tabb – flytta tillbaka markören dit där den var, ifall man ångrar sig
  • Alt + Enter – öppna den nya adressen/resultatet av sökningen i en ny flik

Testa. Du behöver ju inte lära dig alla på en gång!

 

Boken som bereder dig för Gräv

Bästa kvällslektyren just nu.

Härom dagen tog jag upp fördelarna med att tidigt formulera ett manus för att förstå strukturen, formulera storyn och finna svagheterna i det material man samlar in.

Då nämnde jag också att årets grävseminarium kommer att besökas av Luuk Sengers, en av upphovsmännen bakom SBI – Story Based Inquiry, en hel metod för att med storyn som utgångspunkt ”strukturera, researcha och presentera grävjobbet”.

För den som inte vill vänta till i mars finns det en hel del onlineresurser kring detta ämne. Själv har jag fastnat för en ebok som kan laddas hem gratis från den här sajtenStory-Based Inquiry: A Manual for Investigative Journalists heter den, författad av bland andra just Luuk Sengers. (Bland författarna finns förresten också den svenska undersökande journalistikens nestor, UG:s chef och grävseminariets general, den till synes överallt närvarande Nils Hanson!)

Det finns ju som vi alla vet få saker som är så spännande som att läsa bra texter om journalistisk metod, och den här lilla boken (88 sidor) innehåller en hel del av den varan.

88 sidor, luftigt redigererade med mellanrubriker och punktlistor. Kan skrivas ut av den skärmskeptiske, men mitt tips är förstås att ladda hem den till mobilen eller surfplattan. Eftersom den är i pdf-format kan den sedan enkelt läsas med ett stort antal appar (i Android t ex Aldiko eller Amazon Kindle).

Läs den! Och testa metoden i praktiken på nästa jobb!

Så ses vi sen i Göteborg i mars och jämför våra erfarenheter och ställer lite kloka frågor till Luuk Sengers.

Ta bort hemlisarna ordentligt

Nästan varje dag i yrket som nyhetsjournalist utbyter man ju extremt känsliga handlingar med hemliga källor i mörka parkeringsgarage (inte?). Efter en tid tenderar det ju att bli ganska mycket material som man lagrar elektroniskt, och även den mest arkivbenägne måste så småningom rensa i sitt digra researchmaterial.

Då gäller det att tänka sig för.

Om du drar filerna till papperskorgen, så har det inte särskilt mycket att göra med borttagning över huvud taget. Papperskorgen är en mapp i din dator, så ingenting raderas – det bara flyttas. Sedan finns det förstås lite extrafunktioner knutna till papperskorgen, till exempel möjligheten att tömma den. Men filerna är definitivt inte borta. Speciellt inte då din hemliga källas arbetsgivare stjäl din laptop.

Nästa steg är att ta tala om för datorn att faktiskt ta bort filen, att rensa papperskorgen. Då borde man väl ändå vara säker på att den inte finns kvar?
Det kan man inte.

Föreställ dig din hårddisk som en en byrå med en stor mängd lådor. Du lägger dina data i en låda och klistrar på en etikett, alltså ger filen ett filnamn. Då man kommer med nya data som man vill lagra i byrån, så gäller regeln att man får ta vilken låda man vill, så länge den saknar etikett.

Vad man gör då man säger åt datorn att radera filen, är att man rycker bort etiketten från lådan. Det är alltså fritt fram att stoppa in nya data i lådan. Ligger det redan något där, så slänger man det; det är ju fritt fram, eftersom etiketten är borta.

Men innehållet i lådan är kvar fram till dess att man lägger dit något nytt! Och, förstås, möjligt att plocka fram för den som har kunskaperna (vilket du förstås uppskattar, då du råkar radera alla foton av barnen).

”Kunskaperna” förresten – ladda hem till exempel Recuva och testa själv. (Läs mer i artikeln 15 Free File Recovery Software Programs. A List of the Best Free Undelete Software for Windows). Det är inte rocket science.

Det finns förstås en bot. Om nu filerna försvinner på riktigt först då de skrivs över, så är det väl det man får göra. Och naturligtvis finns det program som raderar just på det sättet. Då man säger att man vill radera en fil, så skrivs den över med slumpmässigt skräp.

Ofta kan man göra det i omgångar: skriva över filen med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp… Tills filen helt enkelt är ordentligt borta.

I artikeln 5 Tools To Permanently Delete Sensitive Data From Your Hard Drive tas ett antal program och metoder upp för hur man kan radera data säkert och permanent.

Eller fortsätt rewrita TT, så är du också safe.