Följ Facebook – ännu enklare

Härom dagen tipsade jag om att man kan använda tjänsten Netvibes för att följa öppna Facebookuppdateringar om ett visst ämne.

Funktionellt men med en tröskel för dem av oss som inte redan är igång med Netvibes.

Och om du i stället använder en RSS-läsare (t ex Google Reader) så fick jag ett nytt tips. På Twitter av Stefan Ronge.

Sajten Tifsoft.

Jag har testat, och den är mycket enkel. Skriv sökordet, sök, kopiera adressen till sidan du hamnar på (flödet), klistra in i RSS-läsaren, klart!

(Om du vill fräscha upp Google Reader-kunskaperna har du ju Elias guide här.)

Tifsoft dras med två språkproblem: man får inte med å, ä och ö i flödet, och att söka på ord som är vanliga på flera språk ger många träffar på dessa (detta är alltså ett sammanhang där ”många träffar” inte är något bra).

Bristen på å, ä och ö är ett mindre problem. Om RSS-flödet är svårläst kan man ju alltid klicka sig fram till originalposten.

Den andra frågan är knivigare. Stefan föreslår en lösning med Yahoos tjänst Pipes, men om poängen var att förenkla så…

Tipsa gärna om fler lösningar i kommentarsfältet!

Uppdatering 140108: Nu finns ju inte Google Reader längre, men RSS-tekniken är inte utdöd för det. Alternativ listas exempelvis här. Ett tips om Feedly fick vi när vi efterfrågade allmänna apptips här.

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 2

I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.

I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.

Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.

Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.

Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.

Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.

Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.

En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂

Logga inte!

I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.

Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.

Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.

Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).

Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.

Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:

  1. Den tar onödigt mycket tid.
  2. Du får onödigt mycket anteckningar.
  3. Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
  4. I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.

Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.

Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?

Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.

Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.

Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.

Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.

Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:

  • Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
  • Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?

Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:

  1. Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
  2. De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
  3. Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
  4. Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!

Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.

(Och när du gör det så finns det förresten appar som underlättar arbetet.)

Hur loggar du? Fyll på i kommentarsfältet!

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 1

Det är ett jäkla meck att få ihop en nyhetssändning. Men med en tydlig rollfördelning där var och en går in och gör sin uppgift varje dag så går det oftast ihop sig på slutet.

Men vissa arbetsuppgifter vi har är mer eller mindre obegripliga. Skälet är ofta att vi inte vet vad våra arbetskamrater ägnar sig åt. På stora arbetsplatser är det förstås omöjligt att lära känna alla – och helt begripa vad de har för funktion. Men att man själv inte förstår poängen med något behöver ju inte betyda att det är onödigt.

Sändningsproducenter, undertextare och översättare sitter ofta i en utsatt position. De sitter tidsmässigt närmare tittaren än exempelvis reportern. Och då reportern gör sitt oerhört viktiga inslag om sitt superintressanta specialämne som måste ut, så är det lätt att glömma dem som kommer efter i kedjan.

Men för sändningsproducenten är det viktigt att namnskyltarna är inskrivna i rätt ordning i varje sändning. Och att förprogrammeringen av dem är gjord. För det är reportern, inte sändningsproducenten, som vet namnet på alla gymnasietjejscase som reportern träffat under dagen. Är alla skyltar inskrivna i rätt ordning så går det till och med att reda ut det där manuellt under en direktsändning. Men man gör helst inte det där på måfå.

Slutligen är tiden oerhört viktig i kontrollrummet. Och den är viktig på ett sätt som kanske inte är alldeles enkelt att inse om man inte suttit där. Överallt i systemet kan man enkelt se hur lång själva videofilen är, men det är inte den tiden vi behöver räkna för att verkligen få sändningens sluttid på slutraden. I kontrollrummet behöver man veta exakt hur långt in i inslaget det är vettigt att klippa ut i sändningen. Är det exakt på slutordet? Hur många sekunders vågskvalp passar? Var i musiken ska vi mixa ut? Om slutordet är ”mångmiljonbelopp”, men politikern två sekunder senare stänger igen en dörr efter sig, och det är det du tänker dig som inslagsslut, så är det ju den tiden som ska stå.

Sedan ska förstås videofilen vara några sekunder längre än det tänkta inslag, för att det ska finnas möjlighet att ”dragspela” lite i sändningen, om programledaren läst lite snabbare än det var tänkt. Därför kan man efter slutordet ange hur många sekunder som återstår av videon, så det står klart vilken mixmån som finns. Varje gång du skriver ”+0” eller ”+1” här har du gjort ett dåligt jobb.

Det finns alltså några personer efter dig i sändningskedjan som du bör tänka på som exemeplvis reporter. Att du är klar betyder inte att jobbet är klart.

Fiske i Facebook – problem uppstått och löst

Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.

Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.

Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.

Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.

Jag har tidigare beskrivit fördelarna med att kunna ”fiska i framtiden” med Google Alerts, men nu finns alltså motsvarande möjlighet från Facebook.

Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.

Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.

Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.

Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!

(Vilket det där sökordet var? ”Chefen” förstås.)

Ta goda råd – från rätt personer

Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.

Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.

Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.

Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.

Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.

Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.

På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.

 

Boka mindre!

Härom veckan skrev Elias ett läsvärt och uppskattat inlägg om att göra tv-inslag över dagen.

Jag skriver under på det mesta han tar upp men kompletterar gärna med en viktig punkt:

Strunta i att boka upp en massa folk! Åk i stället!

Så här:

Majoriteten av de dagsjobb som görs på en nyhetsredaktion handlar om frågor, inte om personer.

Det vill säga: striden handlar inte om kommunalrådets framtid utan om förslaget att bygga om torget.

Visserligen är kommunalrådet ofta en given medverkande i inslaget om det nya förslaget (eller den politiska striden, eller det tuffa budgetläget…). Men om vi rannsakar oss själva så är hen sällan oersättlig.

Hur gör vi storyn om kommunalrådet är på semester? Vi gör den förstås ändå, men med andra politiker. Kanske något nytt ansikte från oppositionen, eller ett ansikte mer än vanligt från ”vanligt folk” på stan. Eller en bibliotekarie. Eller en mackägare.

Vi löser det ju om folk är borta. Så därför är det bara dumt att binda upp allt på att de ska vara där.

Om redaktören skulle skrika högt om just kommunalrådet går det alltid att lösa med en telefonare hemma på redaktionen senare på dagen.

Den tiden kommer ni att ha. Ni kommer att ha tre timmar på eftermiddagen som ni sparade in på förmiddagen genom att åka ut vid tio i stället för efter lunch.

Ni kommer kanske att ha ett material som ser lite annorlunda ut än om ni jobbat på det vanliga sättet. Bilderna lite snyggare till exempel – eftersom det fanns tid över att sätta upp stativet och göra de klassiska torgexteriörerna på förmiddan lite lugnt och genomtänkt, medan ni väntade på att alla ni sökt skulle ringa tillbaka.

Och det kom kanske t o m med med en bibliotekarie och en mackägare – och nån ny stjärna från oppositionen – som alla hade jätteintressanta tankar om ombyggnaden av torget, men som aldrig kommit med om ni stannat på redaktionen tills ”alla” var inbokade.

I så fall hade ni nog fortfarande inte ha kommit iväg. För kommunalrådet var ju på semester.

Så blir du en mindre usel fotograf

Det finns flera TV-journalister som gått från det rena reporterskapet till att också lära sig plåta – och som har gjort det jättebra. Men många av oss videojournalister plåtar inte regelbundet, så vi får aldrig in någon riktig rutin. Och resultatet blir ofta därefter.

Mycket av kunskapen har man lyckats få in i huvudet. Men bristen på kontinuitet gör att den aldrig riktigt kommer ut i fingrarna. Vi glömmer saker som vi egentligen vet att är självklarheter. Vi tar skärpa som kameran ändrar eftersom den står på auto. Vi glömmer att loda om stativet då vi flyttat kameran. Vi flyttar oss till ett annat ljus och glömmer att vita om.

Och vi tyckte ju att det såg så skarpt ut på displayen…

I går blev vi skickade på kurs. Det var en bra genomgång med erfarne fotografen Mats Lundblad på Malmö-TV – och vi fick många aha-upplevelser. Som jag uppfattade det hade han de här vettiga käpphästarna:

Använd aldrig auto. Autofunktionen missuppfattar ofta läget och ställer in kameran fel. Ofta gör den att man överexponerar en smula. Man kan möjligen använda autobländaren som en utgångspunkt för sina egna inställningar. Den hamnar ju ändå hyfsat rätt, och sedan kan man utgå från det värdet, ställa om till manuell igen, och se till att det blir helt rätt. Autofokus kan man också använda temporärt. Zooma in, ta skärpan med hjälp av ”Push Auto”-knappen, och zooma ut igen.

Och då man ställer in bländaren: Använd dig av zebra-funktionen. Vår lärare Mats brukade nöja sig med en zebra, och ha den inställd på 95 procent. Eftersom displayen ser olika ut i olika ljus, och dessutom kan har en ljusstyrka som kan ställas om, så vet man aldrig riktigt vad man får genom att titta i den. Med zebran får man verkligen veta, rent tekniskt, hur nära man är att överexponera. Så man vet var gränsen går.

Oroa dig inte så mycket för skärpan. Vi fick lära oss att ovana fotografer ofta ställer in skärpan i tid och otid. Budskapet var att det förstås är viktigt på tajta bilder, men att det ofta görs i onödan då vi jobbar med vidare bilder. Eftersom det står i displayen hur långt bort skärpan ligger, så kan vi lite grovt använda oss av det värdet i stället för att zooma in på ett löv 5 meter bort, ställa in skärpan exakt på det, och sedan zooma ut hela vägen igen. Ställ på 5 meter. På ett ungefär. Det blir skarpt.

Oerfarna fotografer håller också på och vitar om hela tiden. I stället för att vita om så fort det blir någon liten skiftning i ljuset, så bör vi bestämma oss för vad som är huvudljus och kalibrera efter det. Då får vi också en kontinuitet i bilderna. Det är klart vi ska vita om ifall vi växlar från inomhus- till utomhusmiljö. Men om vi rör oss lite grand i ett rum är skillnaderna i färgtemperatur dels motiverade, dels så små att de knappt märks.

Våga röja loss. Det känns tryggt med stativ. Och vi måste ta fasta skott som vi kan klippa till, åtminstone är det bra att ha dem för att sejfa. Och vi ska ta fasta snyggt ljussatta synkar som säkert går att använda. Men vi ska också våga frigöra oss från stativet. Vi ska mygga upp folk, hänga på och skapa scener som kan bli en egen berättelse i våra inslag. Så att bilderna, inte bara speakern, berättar historien.

Det finns bara två olika sorters synkbilder. Det är lite grovt, men det gäller ju att renodla. Ofta tar vi synkbilder som är jättefula. De är varken bu eller bä. Men Mats menade att vi har två val. Antingen är vi i en riktigt läcker miljö som säger mycket om historien och som verkligen tillför något till berättelsen. Då myggar vi upp synkpersonen och tar en riktigt vid bild där vi ser mycket av miljön och där det finns gott om plats för den som intervjuas att gestikulera och ta plats. Eller så har landstingets informatör tryckt in oss i ett förfärligt konferensrum. Då ser vi till att få ett så kort skärpedjup som möjligt så att vi slipper se eländet i bakgrunden. Då lyfts intervjupersonen fram och blir det viktiga. Ta fram dem så mycket som möjligt från bakgrunden, men ha tillräckligt med utrymme att backa med kameran så att det finns zoomutrymme att skapa kort skärpedjup med.

Det är värt att släpa på en lampa. Även om vi är videojournalister så jobbar vi på min redaktion oftast i team. Då är det inte så mycket extra jobb att få med den där lampan. Och den gör mycket med synkbilden. Vi kan sätta ljuset från rätt håll i stället för att smälla på lampan som sitter på kameran rakt framifrån. Blir vi inkastade i det där konferensrummet utan fönster med utomhusljus och bara lampor uppifrån, så får vi annars intervjupersoner med becksvarta ögonhålor. Vårt jobb är inte att skönmåla verkligheten – men knappast heller att göra människor fulare än vad de är.

I dag åkte jag och en annan videojournalist ut tillsammans. Fulla av inspiration tog vi med oss en lampa för att kunna ljussätta polisen vi skulle träffa riktigt snyggt.

Men batteriet och sladden till lampan vet fortfarande ingen av oss vart de tog vägen.

Sju tips om crowdsourcing

Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.

Jag har varit med om några försök i denna genre: en granskning av Fas 3 i fjol och en av guldhandlare i våras – samt just nu en av mer eller mindre aggressiva försäljare.

Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂

Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:

1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.

En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.

För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)

2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!

3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.

Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.

4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?

Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.

5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”

Det blev en lång kväll.

6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.

7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.

Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!

Låt webben göra jobbet

Journalistyrket handlar ofta om snabba puckar och ont om tid. Samtidigt är det en massa administrativt som man förväntas hantera mellan alla brandkårsutryckningar. Inte minst kräver våra datorer och våra webbtjänster sin beskärda del av vår uppmärksamhet.

Men varför inte låta webben arbeta för oss i stället för mot oss? Sajten Make Use Of har gett ut två handböcker om automation på webben, Web Automation, Part 1, och Web Automation, Part 2.

Man måste registrera sig för deras nyhetsbrev eller gilla deras sajt för att komma åt nedladdningslänken. De har också många andra handböcker i datorrelaterade ämnen. Jag vill inte påstå att jag har läst de här två, men vill ändå tipsa eftersom innehållet verkar så spännande. Så här skriver Make Use Of om innehållet för de respektive delarna:

1:

  • Using filters and rules to automatically manage your email
  • Automatically unsubscribing from newsletters
  • Automating repetitive replies to save time
  • Automating posts on social media, and when that is or isn’t okay
  • Scheduling social media posts in advance
  • Analyzing your social media followers
  • Monitoring the web automatically with custom RSS feeds and notifications

2:

  • Automate repetitive tasks in your browser using macros
  • Fillin forms quickly
  • Setting up the ultimate to-dolist
  • Easily collect and properly format citations
  • Send articles to your Kindle, quickly
  • Set up custom RSS feeds
  • Automatically back up your Gmail account
  • Back up your cloud-hosted data automatically
  • UseWappwolf to automate your cloud
  • Automatically back up and manage your web site
  • Publish posts on your blog to social networks automatically