Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))
Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.
Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.
Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.
Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.
Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:
– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?
På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.
En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.
Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.
Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.
Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.
Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…
Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.
– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.
Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:
Foto: Åsa Eriksson
Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.
I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.
Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.
Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.
Google
Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.
Bing/Yahoo
Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.
Baidu
Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).
Gigablast och andra
Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).
Allihopa på samma gång
Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns mångalistoröveröppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!
Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord
Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.
Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.
Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!
Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!
Vi fick ett önskemål på Twitter om en överlevnadshandbok för praktikanter, och en sådan borde ju finnas förstås.
Nu är alla redaktioner unika, och både problem och möjligheter kan skilja sig radikalt mellan till exempel riks- och lokalredaktion (risken att försvinna är t ex betydligt större på en stor riksredaktion). Men några punkter torde ändå vara gemensamma.
1) Ta för dig! På de flesta praktikplatser kan man klara sig utan att göra särskilt många knop, det är en slags missriktad välvilja som bäddar in praktikanten i ett duntäcke av hänsyn och ”egen takt”. Tyvärr berättar ingen att detta är djävulens silkesvantar, och man upptäcker ofta inte vilket pris man betalat förrän det är för sent. Priset är att man inte får några jobb publicerade, och därmed inte heller blir ihågkommen och kommer på fråga för det åtråvärda sommarvikariatet. Praktikanten som däremot alltid har egna idéer i bakfickan, och som svarar ”Javisst!” när chefen på morgonmötet frågar vem som kan kolla den spännande story som dykt upp under hjärnstormen på mötet – den har framtiden för sig.
2) Fråga mycket – men fråga rätt personer! Dagens redaktör på en nyhetsredaktion på svt, är t ex ofta fel person att ställa tusen frågor till. Redaktören är fullt upptagen med dagens sändningar och blir bara störd av att få frågetecken från ytterligare ett håll. Kollegan som sitter med ett långrek däremot, blir bara glad (och kanske lite smickrad) av att få berätta om sakernas tillstånd, hur redaktionens organisation och kaffeautomaten egentligen fungerar. Utnyttja det!
3) Dra fram egna nyheter! Många praktikanter tror att det ingår i praktikantskapet att inte ta några egna journalistiska initiativ. De tips och uppslag som redan finns på redaktionen måste ju vara av en så mycket högre kvalitet än vad man själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Det stämmer inte! Redaktionens tipslåda är ofta en ganska fattig historia – de goda tipsen har redan kapats av de mer driftiga reportrarna och slasken av ”idéer vi tog med oss från förra heldagskonferensen” är ofta både luddiga och svårutgjorda. Det vill säga raka motsatsen till den typ av jobb du letar efter som praktikant. Du har allt att vinna på att själv reka fram dina stories. Om du inte vet hur man gör använder du våra tips här, här och här.
4) Kom med många förslag! Praktikantens idéer kommer, till skillnad från vad många tror, att behandlas med större respekt än många andras. Regeln om djävulens silkesvantar gör nämligen att redaktioner faktiskt anstränger sig för att inte racka ned på den nyaste medarbetaren. Därför har du inget alls att förlora på att kasta in många idéer: både såna du själv kan och vill göra ut och såna som kompletterar stories, både såna som kan göras ut till i morgon och såna som skulle kunna lämna ett bidrag till dagens nyhetsflöde. Att bidra med en spinoff-nyhet på dagens givna topp kan vara ett bra sätt att få göra sitt första ”riktiga” jobb: en mer erfaren reporter tar hand om huvudjobbet om kommunens nya badanläggning, men du åker ut och gör enkäterna med folk som får tycka till på stan. (Om du jobbar på en redaktion med liten erfarenhet av sociala medier kan det förresten löna sig att ha extra koll på lokala bloggar och twittrare. På morgonmötet droppar du formuleringen ”Ja, det pratas mycket i bloggosfären om det där”, och sedan har du sommarvikariatet som i en liten ask.)
5) Kom tidigt och gå sent! Även en begåvad praktikant kan få ett dåligt rykte om man slarvar med den fysiska närvaron på redaktionen – eller för den delen om man ägnar tiden åt privatmejl eller Facebook. Visst, du kanske bedriver en kvalificerad personresearch på Facebook, men mitt tips är i så fall att du antingen tydliggör detta för dina närmaste chefer (så de inte tror du privatsurfar) eller väntar med just den researchen till vecka 4 när du hunnit etablera dig som en skarp nyhetsjägare.
6) Samarbeta! Fotografer och redigerare kan bli dina bästa allierade; de har ofta bättre koll på vilka misstag reportrar gör än reportrarna själva – helt enkelt eftersom de jobbar sida vid sida med dem varje dag. Utnyttja detta: ställ frågor, diskutera, visa intresse… Tänk och prata om bilder, ljud och dramaturgi; många av dina kollegor kommer att vara svältfödda på denna diskussion. Och allra viktigast förstås: erbjud dig alltid att bära stativet!
7) Utnyttja din (skol)klass! Givetvis behåller ni kontakten med varandra när ni är ute på praktiken, och denna kontakt behöver inte bara ha en terapeutisk funktion. När någon av er hittat en nyhet sprider ni förstås tipset till era kollegor: det som funkar i Örebro funkar oftast även i Övik, det som på lokalredaktionen blir en ”hur här?” kan på riksredaktionen bli en totalkartläggning. Ni hjälper varandra att göra framsteg i era olika miljöer.
8) Akta dig för långa bollar! Det kan kännas smickrande och inspirerande att tidigt få ta sig an ett stort researchprojekt, typ gräv, men generellt är det en vansklig genre för en praktikant. Du har inte den erfarenhet som krävs för att hantera materialet, vilket gör att du riskerar överarbeta din research innan du når fram till inspelningsläge – och/eller bli beroende av stora arbetsledarresurser. Du har heller inte den status som krävs på redaktionen för att kunna ta strid om det blir diskussioner där folk försöker dissa ditt projekt. Grävprojekt kan vara spännande mot slutet av en praktiktermin, när du etablerat dig som rak nyhetsleverantör med hundra dagsjobb, och det kan också vara spännande om du får jobba ihop med någon av redaktionens mer erfarna grävare. Men att själv tidigt ta sig an en tung granskning blir ett högriskprojekt som jag faktiskt avråder ifrån. Hur lockande det än kan kännas.
9) Gör många jobb! Ja, mitt tips är alltså att du så snabbt som möjligt börjar göra så mycket som möjligt. Och hellre flera korta artiklar varje dag än en lång med sju dagars produktionstid. Hellre korta enkla nyhetsinslag än det där sjuminuters kulturreportaget till fredagssändningen. Åtminstone i början, då din viktigaste uppgift är att ta dig över tröskeln där redaktionen slutar se dig som en ömtålig porslinsfigur och börjar uppfatta dig som en tänkbar kollega. Den vägen går man genom sju snabba enminutare, inte genom en långkokt sjuminutare.
10) Hugg fast i storiesarna! Ja, jag har ju uppfattningen att stories aldrig dör, och jag vet att varje god redaktion gillar reportrar som håller fast vid, och utvecklar sina nyheter. Dra nytta av detta! När du gjort ett dagsjobb i ett spännande ämne ska du till nästa dags morgonmöte ha med dig minst en – helst tre – idéer om hur man går vidare. Nästa steg hittar du förstås enkelt efter att ha läst Journalisttips.
11) Förbered dig! Prata med den som varit praktikant före dig på samma redaktion. Hör om redaktionens starka och svaga sidor! Var det lätt att komma in i arbetet? Vilka vägar var smarta och vilka ska man undvika? Inofficella hierarkier? Saker man bör känna till för att undvika klavertramp? (Exempel: reporter A är gift med redaktör B – som separerade från redigerare C för två år sen.) Och om du inte har järnkoll på vilken typ av stories redaktionen gör: se till att läsa, lyssna eller kolla tidningar/sändningar/webb minst en vecka innan du kommer. Du ska inte vara ett frågetecken när chefen på morgonmötet radar upp pågående stories, tvärtom ska du ha full koll på de senaste turerna. (Tipstack till kommentatorerna Victora och Johan!)
Vilka är dina bästa råd till praktikanterna? Fyll på i kommentarerna! (Och ett extra tipstack till Victoria Greve.)
Uppdaterat: Kan inte undanhålla denna klokskap som kom upp på vår Facebooksida men som inte hann ta plats bland de tio ovan:
Om du tänker ”ni kan inte lära mig nåt – men jag kan lära er en hel del” – så håll det för dig själv de första veckorna…
Generellt är det en liten balansgång detta med att visa framfötter och visa ödmjukhet. Grundregeln är väl att du aldrig ska vara rädd för att lägga fram en idé, men heller aldrig vara rädd för att backa. I synnerhet när det gäller de mer hantverksmässiga bitarna av yrket kan du vara säker på att många andra på redaktionen vet mer än du. Samtidigt som det kan finnas specifika ämnesområden eller metoder där du har ett försprång (från ”studenters villkor” till ”bloggosfären”). Även i dessa fall kan det vara klokt att hålla tillbaks de explicita utsagorna om din särskilda kunskap, utan i stället delge kollegorna innehållet, vad du faktiskt vet. Klassisk show don’t tell med andra ord.
Uppdaterat 121103: Tipsen om förberedelser i kommentarerna var ju så bra att de förtjänar en elfte punkt. Numera tillagd!
För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.
Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.
Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.
Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.
Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.
Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.
En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.
”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.
Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.
”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”
Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.
”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.
Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.
”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”
I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?
”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”
Vad har du fått för reaktioner?
”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”
Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.
Dagens gästbloggare är Anna Snellman, vickande reporter på Sydöstran (tidigare bl a Tidningen Ångermanland, Skånska dagbladet och Lundagård) som reagerade på 30 sätt att sänka storyn genom att formulera tio kloka motstrategier:
Anna Snellman
Du kommer över den där storyn som får dig att säga ”Åh fan”. Det kan vara något du hör eller ser i vardagen. På jobbet sätter du igång och kollar upp grejen. Det går framåt utan större hinder och du säger entusiastiskt till en kollega eller nyhetschefen att du har ett bra knäck. Men så kommer kommentarerna. Särskilt om du är ny och oprövad på redaktionen. Min erfarenhet av att vara praktikant och vikarie är att de kommentarerna på ett sätt är bra. För det har gjort min research och faktakoll ännu bättre. Och jag har lärt mig att halva jobbet är att presentera nyheten på ett effektivt sätt så att eventuella nej-sägare tystnar.
1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” Den första personen som ska ställa den frågan är du själv. Du ska ha dubbelkollat allt och vara säker på att siffrorna och citaten är korrekta och att vinkeln håller. Då kan du säga ”ja vi är säkra på det här”.
3. ”Men varför skulle dom ljuga?” Här behövs det tydliga fakta som dokument som styrker ett missförhållande. Utan det kan en diskussion bli antingen tre sekunder kort eller ett utdraget tjafsande.
5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” Svar: ”Folk har snackat om det här hela sommaren/efter varslet/på den här facebookgruppen med 5 000 medlemmar, så det är därför jag tar en koll på det”. En nyhetschef vill inte missa en snackis. Så din grej som berör många bör också vara en snackis i verkligheten.
24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” Varje redaktion har sitt tänk. Som ny kan det ta tid att veta vad som vanligtvis efterfrågas. Efterhand lär du dig vad du ska ha med i storyn. De flesta redaktioner gillar en story om det finns ett case med namn och bild. Enkäter är i regel populära. I storstäder och universitetsstäder är en expertkommentar från en professor mer regel än undantag. På landsbygden blir det länsstyrelsen som får agera expert på relativt många ämnesområden i den lokala samhället. En kommentar från en ansvarig ska du i regel ha med.
17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” Använd konsekvensargumentet. Det är elitpersonerna som felar och konsekvensen är att folket/skattebetalarna/kommuninvånarna får lida. Hitta ett case eller någon från en förening som reagerar. Gör även jämförelser i din research. Du vet att elitpersonerna festar upp 500 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Kolla då hur mycket det kostar att ha en helårsanställd undersköterska i äldreomsorgen eller en specialpedagog på förskola som hjälper invandrarbarn med språket. En jämförelse kan ge effekten att bromsklossen på redaktionen backar.
14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” Du behöver rannsaka dig själv. Är innehållet i din story spretig för att du själv inte riktigt förstått grejen eller hittat vinkeln? Finslipa och tydliggör. Om din story innehåller flera aspekter på grund av du gör ditt jobb som journalist – framhäv det. Tre argument: 1. Säg du vill höra båda sidor, att båda sidorna ska få komma fram. 2. Säg att de olika casen har sina personliga upplevelser av exempelvis ett ungdomshem. 3. Säg att experter inom olika discipliner har olika uppfattningar och att de måste få komma till tals och varför. Då har du åtminstone visat att du är en engagerad journalist.
9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” Det har du redan koll på. ”Jodå det finns tio exempel på det här i hela länet varav hälften finns i grannkommunen. Jag har ett case i den här staden som beskriver situationen på ett jättebra sätt. Även om jag låter fler intervjupersoner få komma till tals i reportaget så är det ändå hon (caset) som verkligen fångar den här grejen med sina citat.” Du ska lyfta fram varför ditt case är så bra och väcka nyhetschefens nyfikenhet på den personen. Halva jobbet kan vara att presentera din story på rätt sätt.
10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” Den frågan kan ha att göra med platsbrist. Ett enkelt sätt är att du visar förståelse för redigeringen. Du kan förhandla och säga ”Ja, vi kan lyfta fram person X och ha personerna Y och Z i spalten bredvid med kortare text och mindre bild.” Du ska också veta varför du har flera casepersoner. Säger fem undersköterskor på akuten att vården är bristande kan det vara bra för att visa storleken på ett problem. Det kan exempelvis bli en kontrast till en ansvarig tjänsteman eller politiker som inte erkänner att situationen är ett stort bekymmer.
28. ”Men vill man inte höra NN?” Allra enklast är att NN är med. Om din story handlar om något oerhört känsligt eller tragiskt så kan du försöka med det argumentet. Men det bästa kan också vara att hitta ett annat case som ställer upp med namn. Här är ditt sätt mot intervjupersonen det mest avgörande. Naturligtvis ska medieovana personer få se sina citat och se bilder före publicering. Erbjud också möjligheten att personen får läsa hela texten/se hela tv-inslaget/höra hela radioinslaget. En del vill inte ställa upp för att de är rädda för nätmobbning. Kolla om personen ställer upp ifall denne inte behöver vara ett case online.
23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” I det här fallet är det bra om du har kollegor som stöttar dig. Det är också bra om du har en bild av hur storyn ska presenteras. Du ska också veta vad du vill ha. Exempelvis fakta med cool grafik, vettigt case och en expertkommentar. Om du vet vilka beståndsdelar som gör din story bättre så använd dem. Om du inte vet- fråga de kollegor du litar på om vad som kan förbättra storyn.
Inställningen är inte ovanlig, ämnet tillhör inte de högprioriterade på nyhetsredaktioner där snittexten aldrig ens når novellängd, och radio- och tv-inslagen ofta bara är marginellt längre än reklamfilmerna i den kommersiella tv:n.
Men reklammakarna tänker på dramaturgin för sina 30 sekunder. Så varför skulle vi inte göra det när vi berättar fyra gånger länge historier? Som dessutom är sanna?
Det här är några av mina ledstjärnor när jag komponerar tv-inslag – hopsamlade genom tusentals (ofta misslyckade) experiment, och mängder av goda råd och inspiration från duktigare människor genom åren:
1) Början är viktigast!
Starten på reportaget måste locka till tittning och nästan alla medel är tillåtna: en dramatisk formulering, ett spännande ljud, musik, tystnad… Så länge man undviker standardöppningar som ”Det var vid fjortontiden som polisen…”, de har dödskallestämpel i min bok.
2) Slutet är näst viktigast!
Ett starkt säj, en bra sammanfattning, en hopknytning med början… En bild som spelar med eller kontrasterar mot det sagda, en given slutbild eller något helt överraskande märkligt. Slutet är det tittaren mest troligt bär med sig från ditt jobb – ansträng dig för att få det så bra som möjligt!
3) Däremellan kan man bara lägga storyn!
…som jag tror dokumentärkungen Tom Alandh uttryckt saken. Och det funkar utmärkt i många fall, när storyn har en självklar tågordning. Men när det inte finns en självklar stig att vandra, när berättelsen inte ”lägger sig själv”, kan det finnas anledning att tänka några varv till också kring detta.
4) Gör ett storyboard!
Ja, vi jobbar med enkla berättelser med ett begränsat antal beståndsdelar. Men även ett kort nyhetsinslag med tre synkbitar (intervjusnuttar), tio faktauppgifter och femton bildsekvenser, kan i praktiken komponeras ihop på tusentals olika vis. Om vi lägger till möjligheten att välja helt andra avsnitt ur synkarna – eller kanske lägga till en fråga i stället för att gå direkt på svaret – ja då blir möjligheterna närmast oändliga. Ett klassiskt storyboard ger dig snabbt svaret på hur ditt tänkta upplägg flyter, och hjälper dig även att upptäcka om du t ex är bildtorsk.
5) …med postit-lappar!
Ditt storyboard ska givetvis inte vara skrivet i sten (i så fall kan du ju kalla det manus och börja klippa) utan allt ska kunna kastas om och bytas ut. Du vill ha någon typ av postit-lappar – vilket i dag inte behöver betyda fysiska klisterlappar, utan lika gärna kan bestå av en digital lösning, t ex i ett ritprogram som Skitch eller textbaserade listprogrammet Workflowy (okej, då kanske vi snarare talar om ett ”ändringsbart manus”). Grejen är att allt ska kunna flyttas enkelt utan att hela storyn måste ritas om.
6) Glöm ”tratten”!
Det var länge sedan journalistiken lämnade ”berätta det viktiga först”-regeln bakom sig. Den var anpassad efter redaktörers behov av att kunna ”korta från slutet” (”kuppa” på tv-språk) och lät detta behov slå ut all samlad mänsklig kunskap om hur man berättar historier på ett spännande och intresseväckande vis. Visst, låt ”tratten” leva i de enkla olycksnotiserna, men i reportage och inslag längre än minuten hör den inte hemma.
7) Studera gärna ”valen”!
Den är en av de mest kända dramaturgiska modellerna: anslag, fördjupning, upptrappning, point-of-no-return, klimax och avtoning (delarna kan ha olika namn i olika versioner). Min erfarenhet är att den funkar dåligt som mall men bättre som förbättringsverktyg; lägg din story som du känner för men jämför med ”valen” om du inte känner dig nöjd. Vattendjuret tas till när det inte flyter, helt enkelt! (För att läsa mer om ”valen” rekommenderas denna sida hos UR.)
8) Låt alla frågor få svar – men inte nödvändigtvis genast!
Tvärtom kan det vara mycket effektivt att ställa en fråga i början av inslaget som sedan inte får sitt svar förrän mot slutet. Man kan till och med uttryckligen säga att ”Vi återkommer till det!” En klassisk klipphängare i nyhetskostym.
9) Tänk på ordningen!
Det finns ingenting som säger att du måste redovisa all information i den ordning som du fick den. Om du först träffar en person som drabbats av ett missförhållande och sedan möter den ansvarige för en tillsvarsintervju, så lägger du ju inte nödvändigtvis alla säj från den ena först och från den andra sist. I den mån ditt jobb innehåller en konflikt – vilket det sannolikt gör om du sysslar med nyheter – så är det extra viktigt att fundera kring i vilken ordning de olika delarna ska tas upp. Grundfrågan först och detaljerna sen? Kanske i stället börja med en spännande detalj och sedan steg för steg gå vidare mot det grundläggande, principiella? Och om du gjort en granskning så låter du förstås den riktigt tunga biten, där du kan slå fast att makthavaren farit med osanning, bli en avslutande höjdpunkt på ditt reportage (tillsammans med makthavarens svar) alldeles oavsett var den dök upp i researchen.
10) Bind ihop!
Få reportage är tråkigare än de där reportern bara hoppar från aspekt till aspekt. ”När det gäller ämnet XX tycker YY att ZZ…” Det tredje ämnet ska följa av det andra ska följa av det första på ett helt naturligt vis, annars bör du ifrågasätta vad det har i inslaget att göra över huvud taget.
11) Orden mot verkligheten? Glöm inte orden!
När vi gör granskningar brukar vi vara så måna om att belägga de missförhållanden och problem vi bestämt oss för att skildra, att vi förbiser motsättningens andra ände: orden. Vi tar på något sätt för givet att folk känner till den förljugna bild som vi nu krossar med vår undersökning. Jag tror det är ett misstag. Icas hantering av köttfärsen blev betydligt mer upprörande efter att vi matats med bolagets reklamfilmer och policydokument. Den glättade bilden blir den dörr mot vilken avslöjandet kan sparka. Om den inte visats upp finns risken att en kvalificerad granskning bara uppfattas som en dyster verklighetsskildring sådär i största allmänhet, inte som en konfrontation med hycklande halvsanningar och lögner – en granskning.
12) Använd intervjuerna!
Alltför ofta reduceras våra intervjuer till säjkataloger. Vi använder inte mötet mellan intervjuare och intervjuad, utan plockar ut 20 sekunder (i tidningen: ett pratminus) som får bli intervjupersonens uttalande i reportaget. Sedan sitter vi på morgonmötet och undrar varför jobbet kändes livlöst. Mitt tips är att tajta den trista faktaspeakern (kanske komplettera med grafik så mer kan sägas tydligare på kortare tid) eller tjata till sig tio sekunder mer tid hos redaktören, eller kanske klippa ner någon av de tråkigare intervjuerna – för att kunna ta med några riktiga intervju-bitar i inslaget – med både svar och frågor. Jag lovar; det kommer att göra inslaget både mer varierat och mer levande. Och det funkar med alla sorters intervjuer – berättande, tillsvars, expert…
13) Undvik pingpong!
Jo, det kan vara effektivt att korsklippa meningsmotståndare ibland – men lika ofta blir det trist och förutsägbart. Försök i stället dela upp och prioritera frågeställningarna: några enkla kanske kan lösas snabbt med korta svar ställda mot varandra, medan andra är värda fördjupning i form av speaker, grafik och en länge intervjusekvens. Alla parter behöver nog inte heller kommentera varje beståndsdel lika mycket. Vissa bitar kanske är rena åsiktsfrågor medan andra innehåller fakta som redaktionen kunnat kolla upp – och där reportaget kan anta en mer granskande karaktär.
14) Tänk byrå!
Jag tror det är reportagemästaren Mattias Göransson som sagt att ett reportage är som en byrå. Det har sina lådor som ska fyllas. Och när man fyllt två lådor med ”karakteristiska scener” och två med ”intressanta bakgrundsfakta” så är det läge att ägna mer uppmärksamhet åt ”levande intervjubit”- och ”anslag”-lådorna (eller vilka man nu bestämt sig för att ha med). Annars riskerar man bli sittande med en överdriven insamling åt ett håll, och stora luckor åt ett annat.
15) Tänk inslag under inspelningen!
Kanske en självklarhet men att jobba med ett (föränderligt) storyboard redan från researchfasen och över inspelningarna kan vara väldigt frustrationsförebyggande. Du ser vilka bilder du behöver, du märker vilka synkar du önskar, du förstår var ståuppan och grafiken skulle funka – och du ser om grafiken skulle bli bättre av en bild fotografen kan ta hem i dagens första inspelningsmiljö! En effektivisering som befrämjar den genomtänkta dramaturgin i såväl dagsjobb som längre projekt.
16) Testa!
De flesta grepp återstår att prövas, åtminstone för det ämne som just din story gäller. Åtminstone för ert medium och er redaktion. Och så länge ämnet inte är väldigt känsligt så mår de flesta reportage bättre av lite experimentlusta. Föresätt dig att testa någon ny grej i varje nytt knäck en månad framöver. Chansen är stor att du får mersmak – och dessutom hittar ett helt gäng grepp som du senare kommer att kunna återvända till med lyckat resultat i andra jobb i andra ämnen.
17) Upprepa dig själv och andra!
Ja precis. Om du hittar grejer som funkar bra är det ju bara dumt att inte återanvända dem. Okej, kanske inte i nästa inslag, på exakt samma sätt, men senare i ett annat sammanhang, med en liten variation. Så många är inte de dramaturgiska lyckträffarna att vi har råd att sätta dem i karantän efter ett försök. Jisses, våra programledare återanvänder ju sina kavajer!
Vilka är dina bästa dramaturgitips? Fyll på i kommentarsfältet!
Knytkonferensen Himmel & Helvete hålls i Stockholm om en knapp månad
Om en knapp månad, den 24 november, kommer uppföljaren till knytkonferensen ”Trollen & Rollen”, nämlingen ”Himmel & Helvete – Journalistik i en föränderlig medievärld”. Om Bonnierhusets källare i vanliga fall är det ena eller det andra vet inte jag – men enligt arrangörerna som bokat den lokalen verkar tanken vara att börja i botten och jobba sig uppåt:
Medieföretag i kris. Journalistikens död. Eller har det aldrig varit ett bättre och öppnare klimat än nu, där alla kan göra sin röst hörd? Är allt kört eller väntar himlen runt hörnet? Halva konferensen ägnar vi åt domedagsprofetiorna, och andra halvan åt framtidsoptimismen.
En knytkonferens blir förstås vad deltagarna gör den till, men ser man tillbaka på programmet för Trollen & Rollen och tänker att uppföljaren måste bli ännu bättre – så verkar det riktigt lockande. Den gången stod bland annat iPhonetips för reportrar, dammsugning av nätet (webscraping), databasjournalistik, livegräv och meddelarfrihet och meddelarskydd på nätet på programmet.
Förutom knytkonferensen ”Trollen & Rollen” ligger arrangören Fajk också bakom Sveriges första hackathon i datajournalistik som hölls i maj.
Håll nu tummarna för att min chef säger att jag får åka då vi träffas igen i veckan! Och om hon undrar vad inriktningen är – vad ska jag svara då? Programmet finns ju inte än – man fattar ju bara att det blir spännande! Tipsa i kommentarerna. 🙂
I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.
Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.
Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.
Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.
Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.
Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.
Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel
när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.
På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)
Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.
Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).
Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.
Det är inte första gången det dyker upp en superintressant skrift från Stiftelsen för Internetinfrastruktur, men när de nu har samarbetat med Journalistförbundet blir det förstås extra spännande för oss som skriver eller läser den bloggen. I går annonserades nämligen den senaste skriften i deras serie Internetguider ut: ”Digitalt källskydd – en introduktion”.
Den kan laddas ner som pdf-fil eller beställas gratis från Stiftelsen för Internetinfrastrukturs webbplats.
Stiftelsen för Internetinfrastruktur i samarbete med Journalistförbundet ligger bakom ”Digitalt källskydd – en introduktion”
Ämnen som lösenordshantering och kryptering finns det gott om information om på nätet, men här finns den journalistiska kopplingen och argumenten för varför det är viktiga saker att tänka på i vår vardag. Det är fullt av fallstudier från svenska redaktioner som visar på vikten av datasäkerhet i journalistyrket.
I förordet tas upp hur viktigt källskyddet är och att vi därför har det inskrivet i grundlagen:
Trots detta finns uppenbara hot mot källskyddet, FRA-lagen, Ipred och EU:s datalagringsdirektiv är några exempel. Dessa och andra lagändringar har urholkat möjligheten för allmänheten att anonymt kontakta journalister och därför behövs större vaksamhet och försvar av källskyddet när nya övervakningslagar stiftas. Källskyddet måste värnas.
Och det värnet måste vi alltså själva stå för, genom att skaffa oss kunskaper om vilka digitala fallgropar vi kan falla i då vi har kontakt med våra källor. Och det finns gott om mjukvaror att testa och installera, rutiner att lägga sig till med och ovanor att göra sig av med. Den som inte fått nog efter att ha läst ”Digitalt källskydd – en introduktion” kan gå vidare med ”Så surfar du säkrare”, ”Lär dig kryptering” och ”Radera säkrare” som också finns tillgängliga från webbplatsen.
Men även om man borde, så är det inte alla som ids. Även till dem finns det en uppmaning:
Gör genast!
Om du inte orkar göra någonting, bör du i alla fall göra detta:
→ Ha starka lösenord.
→ Använd aldrig samma lösenord på flera ställen.
Kloka råd. Trots att jag bara hunnit ögna igenom skriften så hoppas jag redan att den blir en klassiker. Ladda genast hem och läs. Som en liten aptitretare kan du börja med gårdagens gästblogginlägg här på Journalisttips, där en av författarna, Fredrik Laurin, skrev om spårning via mobilen.
Dagens gästbloggare är Fredrik Laurin, flerfaldigt belönad grävare på bl a Uppdrag granskning. Han tipsar om en lösning för den som vill hålla koll på sin kollega, t ex vid inspelningar i potentiellt farliga områden. Efter en incident letade Fredrik efter bra verktyg för detta ändamål, det finns dyra specialtjänster men Fredrik hittade också en Android-app som verkar göra jobbet. Det är en budgetlösning som även fattiga frilansar och snåla småredaktioner kan kosta på sig. Både Fredrik och vi tar gärna emot tips på andra lösningar – fyll på i kommentarsfältet!
För den som bedriver journalistik i riskfyllda områden finns det en flora av professionella ”larm” som innehåller GPS och en GSM-telefon i en specialdesignad låda. Men faktum är att en extra Android-telefon med ett lokalt kontantkort (eller ett svenskt om man har råd…) kan göra samma jobb.
Droidtracker är en gratisapp i en vanlig Androidtelefon. Detta är både en nackdel och en fördel. Blir man av med sin telefon vid en visitering eller liknande, så blir man ju också av med spårningen. (Ha två telefoner!) Fördelen är att den är enkel och billig och gör det som förväntas och inget annat.
Appen tar helt enkelt positionen från telefonens GPS-mottagare och skickar
den i ett eller flera SMS till mottagaren med en länk till Google maps.
Så här kommer du igång:
1. Konfigurera appen.
Enda inställningen som måste göras är ”Activate Lost/Stolen Mode”. Knappa in ett lösenord som startar tvingad spårning.
2. Aktivera ”Använd GPS-satelliter” och ”Använd trådlösa nätverk”. Detta görs i Inställningar/Plats och säkerhet.
3. Starta Droidtracker.
Aktiveringsalternativ:
Alt 1. SMS:a ”Where are you? till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett positions-SMS efter att mottagaren godkänt spårningen. Positionen har latitud/longitud-koordinater, men också en länk till Google maps där man kan se var telefonen befinner sig.
Alt 2. SMS:a ”Where are you? Every {x} minutes” (x = minuter) till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett nytt positions-SMS varje X minuter efter att mottagaren godkänt spårningen.
Alt 3. SMS:a ”lösenordet” till spårad telefon – tvingar positionsrapport
tillbaka till sändande nummer. Inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.
Alt 4. SMS:a ”lösenordet Every {1} minutes” till spårad telefon – tvingar
positionsrapport en gång i minuten till sändande nummer. Första inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.
Att tänka på:
* Appen måste vara igång. (Men den syns inte om den aktiveras med lösenord.)
* GPS måste vara påslaget (det kan man ställa in att det skall vara hela tiden).
* Att GPS är igång syns på displayen.
* GPS drar mycket ström, räkna inte med mer än någon/några timmars driftstid.
* SMS kostar som vanligt = utomlands kan det bli pengar.
* Den mottagande telefonen måste ha datatrafik påslaget om den skall kunna
se positionen på Google maps = utomlands kan det bli pengar.
* Positions-SMS:en sänds via mobilnätet och den som lyssnar på det kan se
att telefonen skickar positionerna.
