Kategori: Webben

Sju tips om crowdsourcing

Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.

Jag har varit med om några försök i denna genre: en granskning av Fas 3 i fjol och en av guldhandlare i våras – samt just nu en av mer eller mindre aggressiva försäljare.

Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂

Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:

1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.

En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.

För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)

2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!

3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.

Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.

4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?

Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.

5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”

Det blev en lång kväll.

6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.

7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.

Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

  • Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
  • Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
  • När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
  • Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
  • Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
  • Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Fixa adresserna till fetaste enkäten

Säg att du vill göra en e-postenkät bland alla socialdemokrater i landet. Deras e-postadresser finns på den här sidan, men där finns också en hel del annan information. Om vi markerar ett gäng av dem, får vi något i stil med detta (nu tar jag bara dem på a, men poängen med det här är alltså att det ska vara många):

 Adelsbo, Christer (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns norra och östra, plats 39
 Telefon: 08-7864709
 E-post: christer.adelsbo@riksdagen.se
 Adolfsson Elgestam, Carina (S)
 Socialdemokraterna
 Kronobergs län, plats 293
 Telefon: 08-7864359
 E-post: carina.a.elgestam@riksdagen.se
 Ahlberg, Ann-Christin (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 302
 Telefon: 08-7864398
 E-post: ann-christin.ahlberg@riksdagen.se
 Ahlin, Urban (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns östra, plats 44
 Telefon: 08-7864723
 E-post: urban.ahlin@riksdagen.se
 Andersson, Johan (S)
 Socialdemokraterna
 Östergötlands län, plats 148
 Telefon: 08-7865315
 E-post: johan.andersson@riksdagen.se
 Andersson, Phia (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 304
 Telefon: 08-7865324
 E-post: phia.andersson@riksdagen.se
 Arleklo, Ann (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns västra, plats 184
 Telefon: 08-7864595
 E-post: ann.arleklo@riksdagen.se
 Axelsson, Lennart (S)
 Socialdemokraterna
 Örebro län, plats 232
 Telefon: 08-7866002
 E-post: lennart.axelsson@riksdagen.se

Men det duger ju inte att kopiera in allt det där i adressraden i vårt e-postprogram. I stället kan det fungera att klistra in alla adresserna rent med semikolon emellan. Eftersom det är så många personer behöver vi ett smidigt sätt att gå från det vi fick loss med copy-paste ovan till detta:

christer.adelsbo@riksdagen.se;carina.a.elgestam@riksdagen.se;ann-christin.ahlberg@riksdagen.se;urban.ahlin@riksdagen.se;johan.andersson@riksdagen.se;phia.andersson@riksdagen.se;ann.arleklo@riksdagen.se;lennart.axelsson@riksdagen.se

Vår räddning i det här fallet är sajten Text Mechanic. Du behöver inte kunna någon programmering eller reguljära uttryck – utan bara kopiera och klistra in texten i de olika verktygen. Det blir en del kopierande och inklistrande – men det blir i alla fall mycket mindre jobb än att göra det manuellt – speciellt om du vill mejla alla socialdemokratiska riksdagsledamöter, eller varenda ledamot som finns.

Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.
Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.

För att lösa problemet gjorde jag så här:

  1.  Först kopierade jag in alla ledamötena i verktyget ”Remove Lines of Text Containing…” och använde det för att ta bort alla rader utom den med e-postadressen. Den med namnet på ledamoten kom jag åt genom att söka på ”(”. Därefter sökte jag på ”Telefon”, ”län” och ”Social”.
  2. Sedan klippte jag ut det som då återstod och kopierade in det i verktyget ”Find And Replace Text”, där jag sökte efter ”E-post: ” (glöm inte mellanslaget!) och ersatte det med ”” (det vill säga ingenting).
  3. Nu är vi nära! Men om du går till slutet av valfri rad med hjälp av End-tangenten, så märker du att flera av raderna inte slutar där e-postadressen slutar, utan innehåller ett gäng mellanslag. Dem vill vi har bort. Klipp ut adresserna och kopiera in dem i verktyget ”Remove Extra Spaces”. Se där till att rutan ”Trim leading/trailing whitespaces from lines” är ibockad. Klicka på ”Remove” och de onödiga mellanslagen försvinner.
  4. Nu återstår ett steg – att ersätta nyradstecknen med semikolon. Klipp ut adresserna och klistra in dem i verktyget ”Add/Remove Line Breaks”. I rutan som föregås av texten ”replace the line break with this text” skriver vi ett ensamt semikolon (”;”) och klickar på knappen ”Remove All Line Breaks”. Klart! Vi får ut en rad med e-postadresser separerade av semikolon – klar att klistra in i adressraden i e-postprogrammet!

Visst är det här också lite jobb, men alls inte i närheten av vad det hade varit att göra hela jobbet manuellt. Hoppas du får till en riktigt fet enkät nu!

Gästblogg: Hitta den dumpade sidan

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:

Foto: Åsa Eriksson

Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.

I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.

Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.

  1. Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
  2. Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
  3. Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.
    Google
    Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.
    Bing/Yahoo
    Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.
    Baidu
    Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).
    Gigablast och andra
    Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).
    Allihopa på samma gång
    Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
  4. Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
  5. Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns många listor över öppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
  6. Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
  7. Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!

    Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord

     

    Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.

  8. Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.

Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!

Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!

Läs också Så såg sidan ut förut.

 

Leo Wallentin

Går det åt helvete med journalistiken?

Knytkonferensen Himmel & Helvete hålls i Stockholm om en knapp månad
Knytkonferensen Himmel & Helvete hålls i Stockholm om en knapp månad

Om en knapp månad, den 24 november, kommer uppföljaren till knytkonferensen ”Trollen & Rollen”, nämlingen ”Himmel & Helvete – Journalistik i en föränderlig medievärld”. Om Bonnierhusets källare i vanliga fall är det ena eller det andra vet inte jag – men enligt arrangörerna som bokat den lokalen verkar tanken vara att börja i botten och jobba sig uppåt:

Medieföretag i kris. Journalistikens död. Eller har det aldrig varit ett bättre och öppnare klimat än nu, där alla kan göra sin röst hörd? Är allt kört eller väntar himlen runt hörnet? Halva konferensen ägnar vi åt domedagsprofetiorna, och andra halvan åt framtidsoptimismen.

En knytkonferens blir förstås vad deltagarna gör den till, men ser man tillbaka på programmet för Trollen & Rollen och tänker att uppföljaren måste bli ännu bättre – så verkar det riktigt lockande. Den gången stod bland annat iPhonetips för reportrar, dammsugning av nätet (webscraping), databasjournalistik, livegräv och meddelarfrihet och meddelarskydd på nätet på programmet.

Förutom knytkonferensen ”Trollen & Rollen” ligger arrangören Fajk också bakom Sveriges första hackathon i datajournalistik som hölls i maj.

Håll nu tummarna för att min chef säger att jag får åka då vi träffas igen i veckan! Och om hon undrar vad inriktningen är – vad ska jag svara då? Programmet finns ju inte än – man fattar ju bara att det blir spännande! Tipsa i kommentarerna. 🙂

Så skyddar du dina källor digitalt

Det är inte första gången det dyker upp en superintressant skrift från Stiftelsen för Internetinfrastruktur, men när de nu har samarbetat med Journalistförbundet blir det förstås extra spännande för oss som skriver eller läser den bloggen. I går annonserades nämligen den senaste skriften i deras serie Internetguider ut: ”Digitalt källskydd – en introduktion”.

Den kan laddas ner som pdf-fil eller beställas gratis från Stiftelsen för Internetinfrastrukturs webbplats.

Stiftelsen för Internetinfrastruktur i samarbete med Journalistförbundet ligger bakom "Digitalt källskydd - en introduktion"
Stiftelsen för Internetinfrastruktur i samarbete med Journalistförbundet ligger bakom ”Digitalt källskydd – en introduktion”

Ämnen som lösenordshantering och kryptering finns det gott om information om på nätet, men här finns den journalistiska kopplingen och argumenten för varför det är viktiga saker att tänka på i vår vardag. Det är fullt av fallstudier från svenska redaktioner som visar på vikten av datasäkerhet i journalistyrket.

I förordet tas upp hur viktigt källskyddet är och att vi därför har det inskrivet i grundlagen:

Trots detta finns uppenbara hot mot källskyddet, FRA-lagen, Ipred och EU:s datalagringsdirektiv är några exempel. Dessa och andra lagändringar har urholkat möjligheten för allmänheten att anonymt kontakta journalister och därför behövs större vaksamhet och försvar av källskyddet när nya övervakningslagar stiftas. Källskyddet måste värnas.

Och det värnet måste vi alltså själva stå för, genom att skaffa oss kunskaper om vilka digitala fallgropar vi kan falla i då vi har kontakt med våra källor. Och det finns gott om mjukvaror att testa och installera, rutiner att lägga sig till med och ovanor att göra sig av med. Den som inte fått nog efter att ha läst ”Digitalt källskydd – en introduktion” kan gå vidare med ”Så surfar du säkrare”, ”Lär dig kryptering” och ”Radera säkrare” som också finns tillgängliga från webbplatsen.

Men även om man borde, så är det inte alla som ids. Även till dem finns det en uppmaning:

Gör genast!
Om du inte orkar göra någonting, bör du i alla fall göra detta:
→ Ha starka lösenord.
→ Använd aldrig samma lösenord på flera ställen.

Kloka råd. Trots att jag bara hunnit ögna igenom skriften så hoppas jag redan att den blir en klassiker. Ladda genast hem och läs. Som en liten aptitretare kan du börja med gårdagens gästblogginlägg här på Journalisttips, där en av författarna, Fredrik Laurin, skrev om spårning via mobilen.

Här finns alla nyheter

The Internet Archive som Micke tipsade om häromdagen har en ny tjänst som gör det möjligt att i rörlig bild se de stora amerianska nyhetssändningarna. Arkivet sträcker sig bakåt till sommaren 2009. Det verkar inte vara några geografiska begränsningar i tjänsten, utan det går utmärkt att kolla på materialet i Sverige.

Sök i allt som sagt i de amerikanska tv-nyheterna sedan år 2009.
Sök i allt som sagt i de amerikanska tv-nyheterna sedan år 2009.

Men nyttan av en sådan enorm mängd information är förstås begränsad om den inte kompletteras med en fiffig söktjänst. Nu är det emellertid på precis det viset i det här fallet, och enligt Make Use Of innehåller databasen varenda ord som sagts i nyhetssändningarna sedan 2009. Det finns en enklare variant där man bara skriver in sina sökord, och en mer avancerad där man kan avgränsa med till exempel tv-kanal och ämnesval.

Med söktjänsten kan man begränsa på till exempel kanal och datum.
Med söktjänsten kan man begränsa på till exempel kanal och datum.

Vad kan man då hitta? Make Use Of sammanfattar:

CNN, Fox News and MSNBC’s broadcast schedule in its entirety is backed up here, as is every major network’s nightly news programs and news magazines. Even The Daily Show and The Colbert Report are completely searchable on this single site

Totalt handlar det om 350.000 nyhetsprogram från de senaste åren. Enligt Make Use Of lyfter sajtens grundare fram arkivets demokratifrämjande möjligheter i en intervju med New York Times. Inför valet är det tänkt att de röstberättigade ska ges möjligheten att kolla upp vad de olika kandidaterna sagt och gjort, och på så sätt få bättre förutsättningar att fatta ett välgrundat beslut.

En nackdel som lyfts fram med sajten är en begränsning som gör att man bara kan kolla på klippen i 30-sekunderssjok. Andra begränsningar är att det saknas nedladdningsfunktion och möjlighet att bädda in klippen. Däremot kan man få en direktlänk till valfritt 30-sekunderssegment.

För den som har en känsla av att den eller den amerikanske politikern har sagt det ena eller det andra torde detta vara en guldgruva. Eller för den som bara är intresserad av amerikanska tv-nyheter.

Slipp skämmas för dina usla bilder

Ambitionen att ge medarbetare enkel programvara kan lätt bakbinda dem. Det handlar förmodligen om en sammanblandning av ”lätt” och ”enkel” – man kan ju tänka sig en programvara som är lättanvänd utan att den för den sakens skull saknar viktiga funktioner.

För en tidningsreporter som plåtar själv kan det ju vara fint att ha möjligheten att till exempel dra lite i färgerna i bilderna om man från början är en skrivande journalist som någon satt en kamera i händerna på. Eller en webbreporter på en redaktion som tycker att ett ordentligt bildredigeringsprogram bara behövs på redaktörens dator.

Med hjälp av webbtjänsten Pixlr kan man göra enkel bildbehandlig för husbehov
Med hjälp av webbtjänsten Pixlr kan man göra enkel bildbehandlig för husbehov

Sådana här gånger sitter det fint med en bra webbtjänst. Då är man oberoende av IT-avdelningens nycker och har ett verktyg nära till hands då de som arbetsgivaren erbjuder inte lever upp till ens krav.

För enkel bildbehandling rekommenderar jag Pixlr. Tjänsten låter dig göra nödvändiga saker som att beskära, ändra storlek, lägga på skärpa etc – men också jobba med lager, lägga på texter, dra i färgerna och tona bilden.

Har man testat och lärt sig lite Photoshop på hemmafixarnivå hittar man allt man behöver i den här webbtjänsten. Och ofta handlar ju inte de där dagliga handgreppen på jobbet heller om mer än så (men berätta det inte för någon).

Spara klippet!

Clipper

Klipp ut, klistra in, klipp ut, klistra in…

Nej, jag är ingen anhängare av copy/paste-journalistik, men själva kommandokombinationen copy/paste (kopiera/klistra in; Ctrl+C/Ctrl+V i Windows) är ju många gånger ganska nödvändig att ta till, inte minst i researchfasen när man sitter med mängder av uppgifter och citat från olika dokument, webbsidor och andra källor.

Samtidigt kan det vara enerverande tråkigt att sitta och klippa-klistra uppgift efter uppgift när ett stort antal ska tas över från en plats till en annan. (Jag vet att Elias tycker att man ska lära sig skriva program för ändamålet men en del av oss är inte framme där ännu.)

Copy/paste kräver ju nämligen en hundraprocentig singletasking. Man kan bara göra en sak i taget: 1) kopiera från det ena och 2) klistra in i det andra. Ägnar man sig åt multitasking och råkar kopiera något annat däremellan så försvinner urklippet spårlöst. Det vet många som försökt använda Ctrl + C som någon slags ”säkerhetskopiering” av till exempel ett mejl som man inte hunnit skicka eller spara.

Hela processen och dess problem blir naturligtvis ännu mer enerverande på mobilen eller surfplattan, där både copy och paste kan vara betydligt pilligare än på traddatorn.

Det är helt enkelt grymt irriterande att våra apparater bara kommer ihåg det senaste urklippet!

Som tur är finns det lösningar, både för mobilen, surfplattan och datorn,

Om vi börjar i Windows så har jag länge använt ett program som heter Ditto. Den sparar allt du kopierar och du kan således när som helst gå tillbaks till vilket som helst av dina tidigare urklipp. Jag skaffade programmet efter en rekommendation från Tommy K Johanssons blogg, och för mig har det hållit vad det lovat.

Som framgår av (suveräna sajten) alternativeTo så finns det också många alternativa lösningar, och däribland flera för Mac (till exempel ett som heter Jumpcut vilket i alla fall låter fint i tv-öron).

Till Androidtelefoner har jag själv testat Clipper med gott resultat. Gratisversionen sparar de 20 senaste urklippen, vill man ha obegränsat sparande finns en betalversion för 13 kronor. Det finns också flera alternativ som dyker upp om man söker på ”clipboard”. Som vanligt gäller det att kolla recensioner, snittbetyg och antal installationer (och gärna också externa recensioner) för att bedöma vad som kan vara intressant.

Precis som Ditto gör Clipper lagringen lokalt; den skickar alltså inte ut dina urklipp på nätet. Det är förstås en stor fördel från säkerhetssynpunkt men kan vara en nackdel rent praktiskt. Härom dagen såg jag att det kommit en lösning som påstås kunna synka urklippen från Android och Windows, men den har jag inte testat.

Hur det ser ut bland andra mobilsystem än Android har jag sämre koll på, men det saknas i alla fall inte appar som uppges göra samma sak för Iphone.

Har du goda tips på smarta urklippslösningar för dessa eller andra operativsystem? Dela med dig i kommentarsfältet!

Klipp gratis även om Audacity inte duger

I bloggposten Klipp dina ljudfiler gratis tipsade jag om ljudredigeringsprogrammet Audacity som är såväl gratis som mycket populärt. Det är det som alltid kommer på tal då någon vill slippa betala, men ändå vill klippa ljudfiler som inspelade telefonsamtal eller till och med radioreportage.

Den gången dök det samtidigt upp en omröstning på Lifehacker om vilket ljudredigeringsprogram som var bäst – och den vanns till slut av Audacity.

Men programmet passar inte alla. Det kan mycket väl vara så att Audacity sett till funktionaliteten slår sina gratiskonkurenter på fingrarna – men att gränssnittet av någon anledning kan uppfattas som ointuitivt, eller bara fult.

Glädjande nog presenterade nyligen sajten Make Use Of 6 Awesome Alternatives To Audacity For Recording & Editing Audio. Jag har inte tagit mig tid att testa programmen, men om man tittar på bilderna tycker jag flera av dem åtminstone är snyggare än Audacity.

Och till dig som har en Mac: Ge inte upp bara för att de första programmen är för Windows – Mac-varianterna kommer längre ner. Flera av dem fungerar också med Linux.