Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.
Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).
– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.
Detta var en mycket speciell intervjuteknik.
Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.
Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.
Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.
Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.
60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.
(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)
Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.
Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.
För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.
Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.
För de var inte längre enstaviga!
Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.
Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.
– They stole your car?
– They stole my car!
Osv…
Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.
Och numera – framförd av intervjupersonen själv!
Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.
Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.
Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.
Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.
HBO-serien The Newsroom är nu inne på sin tredje och sista säsong. Den första fick ett mycket blandat mottagande medan den andra (enligt min skarpa Wikipedia-research) blev något bättre mottagen av recensenterna. På IMDB har den just nu ett högt snittbetyg från användarna.
Själv håller jag med om en del av kritiken – till exempel att det tenderar att bli väl mycket tell don’t show där man låter huvudpersonerna hålla föreläsningar om hur saker ligger till i stället för att låta det framgå av handlingen, att en del av karaktärerna är mer än lovligt stereotypa och att det ibland dyker upp en ganska grund kritik av sociala mediers snabbhet och osäkerhet, som ställs mot en traditionell live-television som beskrivs som tryggheten och trovärdigheten själv. (Okej om de ställt det snabba tweetet mot en två månaders granskning, men live-tv…det känns som en konstruktion som tillkommit för att kunna kombinera kritiken mot de sociala medierna med en spännande direktsändnings-dramaturgi men en del av trovärdigheten försvinner tyvärr i samma ögonblick.)
Men. Jag gillar ju samtidigt serien också. Inte bara för den hiskeligt snygga (och visst, väldigt traditionella) vinjetten, och inte heller bara för de helt autentiska flash-blipparna (jag sätter inte ens citationstecken; de heter så) från Inews-datorerna som nästan gör det lite stressande att kolla serien med surroundljud – man förflyttas så att säga tillbaks till jobbet i samma ögonblick som de dyker upp – utan framför allt för att det ofta är ett riktigt spännande och välskrivet drama med rader av innehållsmässiga igenkännanden (förutom blippen).
I de två senaste avsnitten lyckas upphovsmannen Aaron Sorkin få med inte mindre än fyra riktigt realistiska journalistiska dilemman, som gör att det skulle funka som utbildnings- eller fortbildnings-tv på vilken journalistskola eller redaktionskonferens som helst.
1) En medarbetare har gjort aktieaffärerer baserade på vid tillfället ännu inte offentlig information – ett möjligt insiderbrott.
2) En annan har uppmanat en hemlig källa att ta fram superhemlig säkerhetsklassad information för att styrka sina uppgifter – ett möjligt spioneribrott.
3) En tredje råkar överhöra en myndighetschefs källskyddade telefonsamtal med en annan journalist på ett tåg och spelar in det och konfronterar chefen i fråga – som inser vad det betyder om formuleringarna skulle komma ut med hans namn intill.
4) En fjärde råkar skicka ut en osmaklig politisk elakhet från redaktionens officiella Twitterkonto – som hon omedelbart raderar men som förstås ändå hunnit fångas upp av en konkurrent.
Jag tänker inte spoila mer men alla fyra tvingas reflektera över sina handlingar och hitta mer eller mindre konstruktiva sätt att lösa situationen. (Och nej, allt har sannerligen inte nått fram till en lösning än.)
För mig är deras dilemman ett uttryck för seriens realistiska kvaliteter. Alla fyra är frågeställningar som journalister kan tänkas hamna inför. Också i Sverige.
1) När jag för snart tio år sedan flyttade från allmänreporterskapet på svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro, till en plats i ekonomireportergruppen på nyheterna i Stockholm, så blev jag noggrant uppmärksammad på regelverket kring möjlig insiderhandel.
Det är stängt förbjudet för en svt-anställd att handla med värdepapper på basis av information vi fått genom jobbet och som ännu inte är allmänt bekant. (Jo, journalister kan bli misstänkta för insiderbrott. Som kan ge tuffa straff.)
Det mest slående var nog att detta inte var ett regelverk för ekonomijournalister på svt – utan för alla anställda på svt. Ändå hade jag hunnit jobba ganska många år utan att ha koll på det (tack till min lyckliga stjärna att jag aldrig varit någon aktiehandlare).
Jag vet vad cheferna säger: du borde haft koll eftersom våra policydokument ligger på intranätet och det åligger dig som anställd att känna till dem. Så det är du själv som felat.
Min invändning att intranäten är och alltid har varit arbetslivets motsvarigheter till datorprogrammens användaravtal väger förstås fjäderlätt i sammanhanget, och tipset till en nybakad journalist blir förstås att genast ta reda på vad som gäller på din nya arbetsplats, även (och kanske i synnerhet) det som man inte pratar om till vardags utan bara hittar i användaravt…på intranätet.
2) Jag tänker inte ge mig på att bedöma sannolikheten för ett liknande scenario i Sverige. Mig veterligt har bara två svenska journalister dömts för spioneri och det var ganska länge sen: Jan Guillou och Peter Bratt efter IB-avslöjandena.
Det finns dock sekretess som är så sträng att meddelarfriheten sätts ur spel, och som ger alla möjligheter för ilskna ansvariga att efterforska källor. Och det kan vara brottsligt att ta del av hemliga uppgifter även om man inte är spion åt en främmande makt: brottet obehörig befattning med hemlig uppgift avser den som (”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”) ”obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet” (läs mer i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken).
Det är alltså långtifrån riskfritt att be källor plocka fram vilka bevis som helst med vilka metoder som helst, åtminstone inom känsliga områden som Sveriges försvar och säkerhet. Hur man än ser på risken för ett scenario som det i Newsroom så finns det gränser för hur långt lagen skyddar oss mot redaktionsrazzior och källjakt.
Vidare kan ju faktiskt källan begå brott till vilka man blir moraliskt medskyldig även om man aldrig riskerar åtal som mottagare. Själva informationsinhämtningen kan också i sig öka risken att källan avslöjas – och om vi bidragit till detta är det förstås lika illa, och olagligt, som om vi på annat sätt röjer vederbörande.
Förutom spioneri finns det ju också ett antal andra brott man kan göra sig skyldig till om man låter informationsjakten löpa alltför fritt. På samma sätt som vi kan åtalas för olaga intrång om vi tar oss in där vi inte är välkomna i köttvärlden så kan vi hamna inför rätta för dataintrång om vi går igång på Sigge–Sigge.
(Det mest kända exemplet då poliser stormat in på en redaktion var väl annars korruptionsåklagare Christer van der Kwasts jakt på krogkvitto hos TV4.)
Ett råd är alltså att ta ett ordentligt snack med en chef – och helst också (om chefen inte är det) några erfarna granskande kollegor – innan du uppmanar källan att börja leta dokument åt dig (eller börjar leta själv med metoder som tangerar lagens gräsmarker).
Jag tycker visserligen att vi ofta kan utnyttja våra källor mer än vad som görs, men när det handlar om ett agerande som riskerar avslöja eller i efterhand koppla samman personen med uppgifterna vi publicerar, så måste vi vara extremt försiktiga.
(Dock ska man tänka på att det ibland kan finns skäl och möjlighet att ta fram dokument som inte publiceras, något som kan vara lättare för källan men svårare för er. Det kan handla om en smoking gun som utgör ett entydigt bevis för att källan talar sanning, men som samtidigt setts av så få personer att källan avslöjas om ni publicerar det. Då kan ni använda dokumentet internt, kanske bara du och den ansvarige utgivaren känner till dess existens, för att bedöma källans trovärdighet. Betänk dock att ni aldrig – ens vid en dementikampanj som påstår att ni blivit lurade – kommer att kunna hänvisa till dokumentet för att styrka er publicering i offentligheten!)
3) är mycket enkel och går att översätta direkt. Om jag har ett samtal med en journalist under källskydd men en annan journalist råkar överhöra detta samtal så kan jag inte på något vis hävda att den senare skulle vara bunden av mitt avtal med den första. Det är med andra ord fritt fram att publicera även om det betyder att min identitet röjs.
En annan fråga är hur många journalister som i praktiken skulle driva en stenhård linje mot den stackars myndighetschefen. Mer realistiskt skulle nog de flesta av oss – precis som kollegan i Newsroom – ta en diskussion om hur man skulle kunna lösa läget. Jag kanske kan publicera nyheten, rentav med en helt öppen kommentar, utan att behöva publicera vartenda öppenhjärtlig formulering som aldrig var tänkt för offentligheten.
En sidofråga som dock bör tas på allvar gäller inspelningen. Är det okej att spela in ett samtal där man själv inte deltar? Strängt taget kan det definieras som olovlig avlyssning. Å andra sidan kanske det aldrig behöver bli känt att inspelningen finns – men då avhänder man sig också sitt starkaste bevis ifall pratkvarnen skulle förneka sina uttalanden.
(För tydlighets skull rekommenderar jag dock ingen att bryta mot lagen ☺)
4) Här är också översättningen ganska enkel: även i Sverige bör man avstå från att twittra personliga åsikter och elakheter från redaktionens officiella konto.
Åtminstone om man inte jobbar på en redaktion som ska ha en massa åsikter.
Jag ansvarade 2010 för svt:s officiella valkonto på Twitter, och råkade trycka fel när jag satt på en buss på Ekerö och slogs av de vidsträckta ängarna och skogarna så nära Stockholm.
Besöker Ekerö. Hade jag varit stadsplanerare hade jag sett utrymme till förtätning. skrev jag.
På Twitterkontot @svtvalet2010.
Det blev en snabb radering och en nervös väntan på samtalet från Dagens Media (eller möjligen tidningen Stadsbyggnad).
Det kom aldrig något samtal. Och tweetet som råkar gå iväg i The Newsroom är av en betydligt grövre karaktär.
Journalistik och sociala medier är inte alltid enkelt. Inte heller journalistik och spioneri, avlyssning och insiderbrott.
Men ett avsnitt av Newsroom kan vara ett utmärkt diskussionsunderlag för den som vill prata igenom frågetecknen och de möjliga klavertrampen och lagbrotten innan de dyker upp.
Vill man uttrycka det med inspiration från Ekerö så skulle man kunna säga att den gode utbildaren och samtalsledaren, precis som tv-dramturgen och manusförfattaren, i dessa fyra journalistiska dilemman helt enkelt ser utmärkta utrymmen till förtätning.
Uppdatering 141215: Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skickade mig en kommentar angående spioneri-risken, som han godkände att jag la ut på Facebook-tråden, vilket jag gjort.
Uppdatering 150120: För den som inte vill läsa Facebooktrådar så kommer här Nils Funckes initierade kommentar i en utvecklad version:
Reglerna om meddelarfrihet skrevs om efter IB affären så att det inte ska vara möjligt att åtala journalister för spioneri vid motsvarande fall.
Men en journalist kan trots allt åtalas och dömas för spioneri om:
Han eller hon anskaffar eller försöker anskaffa hemliga uppgifter om totalförsvaret eller betydelse för rikets säkerhet och vars röjande kan innebära skada eller men. Men avsikten med anskaffandet och publiceringen måste vara att gå främmande makt tillhanda. Bestämmelsen tar syfte på att rena landsförrädare inte ska kunna gömma sig bakom TF:s regler.
Om avsikten INTE är att gå främmande makts ärenden kan en journalist och utgivare dömas för obehörig befattning med hemlig handling om:
Man anskaffar/publicerar uppgifter som man visste om var hemliga och uppgifterna har betydelse för rikets försvar.
Brottet kan bedömas som grovt om:
Omständigheterna är försvårande t.ex. att publiceringen lett till stor skada/men för rikets säkerhet. Vid grova brott kan även meddelare och andra som medverkat till anskaffandet/publiceringen straffas.
Det finns även en bestämmelse om ovarsamhet med hemliga uppgifter. Dvs även om en journalist/utgivare anskaffar/publicerar men inte visste att uppgifterna var hemliga och av betydelse för försvaret kan de straffas. Förutsättningen är att rätten bedömer att de trots allt borde insett att uppgifterna var hemliga och betydelsefulla. Man får vara naiv men inte korkad för att uttrycka det enkelt.
Jag har inte kollat om JK prövat bestämmelsen och ev. inlett förundersökning/åtalat.
Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.
Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.
Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)
På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.
I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.
I början. Slutet på meningarna kommer.
Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.
Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.
Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.
Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.
För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.
Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.
Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.
Yoda. Tackas bör.
PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.
Det finns inte många journalister som närmat sig yrket för att få göra andras stories. Som drömt om att rewrita pressmeddelanden och hantera chefens mer eller mindre konstiga utlägg.
Ändå kan jag enkelt förklara för varje journalistklass jag möter att huvuddelen av studenterna kommer att ägna sig åt i huvudsak utlägg och pressmeddelanden under sin praktik eller sitt första vikariat.
Efteråt vet de flesta att jag fick rätt.
De kom ut till redaktionerna med alla goda idéer och ambitioner – men sedan var det något som gjorde att de egna uppslagen aldrig förvandlades till artiklar eller inslag utan stannade på någon slags idénivå. I sämsta fall kvar i den egna skallen.
Tiden fylls av utlägg och pressmeddelanden.
Varför blir det så?
Jag tror förklaringen är enkel. Redaktionen litar inte på en ny medarbetare så till den grad att man förväntar sig egna stories från dag 1. Och om medarbetaren dessutom inte litar på sig själv och sin egen förmåga så ligger fältet öppet för utläggen och pressmeddelandena.
Det blir enklast för både dig och redaktionen att du gör stories som någon annan formulerat. De vet att de får något de vill ha, och du vet att de får något de vill ha.
Det enda tråkiga är att du släpper ett av dina viktigaste motiv att över huvud taget ge dig in i yrket. Och att redaktionen aldrig får ta del av de fantastiska inslag och artiklar som blivit resultatet om du fått jobba med dina egna stories i stället för andras.
Jag förstår att det kan vara svårt att lansera egna idéer från första dagen på praktiken eller sommarviket. Man jobbar kanske på en ny ort och i ett nytt sammanhang och – förmodligen viktigast – man vill inte förhäva sig.
Dessutom finns en risk att man får ett så kallat halvt ja på sin idé, vilket innebär att man får grönt ljus på att ”kolla lite mer” och ”se vad man kan få loss” parallellt med att man gör utläggen och pressmeddelandena.
Om man får ett sådant halvt ja utan att också ha en strategi för hur man går vidare med tydliga, enkla steg mot nästa läge – det definitiva jaet – är risken stor att den egna idén bara blir en långbänk och ett dåligt samvete för dig och din arbetsledare, och att ni på sista dagen av praktiken eller vikariatet tvingas konstatera att Just det, du hade nån egen idé där i början…
(Sedan ljuger ni för er själva, varandra och omgivningen ihop en förklaring om att du ”fick så mycket annat”, trots att ni i själva verket vet att det inte handlade om det, utan om att den där idén hela tiden prioriterades ned, medvetet eller omedvetet, vid varje givet tillfälle. Alldeles oavsett hur ”mycket annat” du hade. Och att den som mest av allt skötte nedprioriterandet var du själv.)
I sämsta fall blir utläggen och pressmeddelandena en trygg fälla som det bara blir svårare att ta sig ur med tiden. Den som aldrig letat egna nyheter det första året efter utbildningen får en uppförsbacke att komma igång det andra året, för att inte tala om det tredje eller fjärde.
Jag brukar uppmana de där journaliststudenterna att så snabbt som möjligt skaffa sig en strategi för sin egen journalistik. Hur de ska komma igång med den (1), hur de ska underhålla den (2) och hur de ska få göra ut den (3).
Punkt 3 är klurigare, eftersom den handlar om relationen till redaktionen och varje redaktionsmiljö är unik. Men jag tror ändå det finns gemensamma nämnare för de lyckade exemplen. Det finns en metod som fungerar.
Så gott som alla journalister – och journaliststudenter – känner till begrepp som håltimmesgräv, puttrande grytor, stickningar i byrålådan och långa bollar. Skilda namn på samma sak: tekniker för att hålla igång egen journalistik vid sidan av dagsjobben. Som i bästa fall också kan ge ett flöde av nya, egna, dagsjobb.
Egna nyheter och egen granskning. Egna stories. Alla gillar det, ibland pratar man om det. Mer sällan görs det försök att konkretisera hur det ska gå till i en stressad redaktionsvardag.
Det här är mina tio steg för den som vill komma igång med sin egen journalistik redan på praktiken eller vikariatet (eller för den delen långt senare i sitt journalistliv):
1) Identifiera redaktionens storykod.
Vad som är en story skiljer sig stort mellan olika redaktioner. Lokaltidningens vänsterkryss kan vara ointressant för rikskollegorna, och sportredaktionens spräck får kulturens folk att gäspa.
Mindre bekant är det faktum att den ena lokalredaktionens publicistiska grundvalar kan skilja sig från den andra lokalredaktionens. Och att en branschtidnings idealnyhet kan se helt annorlunda ut än en annans – inom samma bransch.
Generellt är publicservicebolagens riksnyhetsredaktioner mer inne på nyheter som inkluderar politik med tunga politiker intervjuade (hitta ministern!) än till exempel kvällstidningarna eller grävredaktionerna. Bland de lokala och regionala redaktionerna finns alla varianter både inom SR och svt — från ”lilla Uppdrag granskning” över ”lilla Rapport” till…redaktioner som satsar mer på de trevliga nyheterna.
Om du hamnar på en trevlig redaktion och vill göra en otrevlig granskning behöver loppet dock inte vara kört. Men du bör ha en strategi för hur du säljer in storyn till chefen, och med god kunskap om redaktionens storykod i ryggen ökar din chans att hitta rätt.
2) Lär dig redaktionens publiceringsbehov.
Alla redaktioner har luckor som måste fyllas, tider på dygnet eller sidor i tidningen som det alltid är svårt att hitta grejer till.
Det kan vara maxat på morgonen varje dag men ont om bra grejer till kvällen. Eller tvärtom. Alla vill maxa publiceringen på webben men ingen bryr sig längre om pappret. Eller tvärtom.
Ta chansen här. Anmäl dig som frivillig med din nästa story. Visst vill du vara en pilot på nätet – eller hjälpa morgonen med en bra grej?
Du ska förstås inte slösa bort en bra story på en plattform som inte når en stor publik, men det är dumt att slåss om ett utrymme där alla andra redan trängs om du i stället kan få en helt egen spelplan.
(Om man inte har några givna favoritämnen kan man tänka på samma sätt där: vilka ämnen är redaktionens dåliga samveten? Vilka områden vill man bli bättre på att bevaka? Ofta finns vita fläckar av ämnen som redaktionen i och för sig uppfattar som angelägna, och gärna publicerar stories kring, men som ändå inte får någon uppmärksamhet eftersom ingen veteranreporter gjort dem till sina. Om du själv saknar specialområde kan du med fördel börja söka där!)
3) Kasta iväg många bollar.
Det dummaste du kan göra om du vill hitta nyheter är att jaga dem en i taget. Så länge du inte fångat dem riskerar du bara att bli frustrerad av hänvisningar och väntan på folk som ska ringa tillbaka.
Men – med en rad frågor ute i en rad skilda ämnen ökar chansen radikalt att du kommer att få napp. Någonstans. I närtid. En hypotes visar sig stämma! En källa levererar! Ett dokument innehöll en sensation! Eller åtminstone en liten nyhet!
Genom att kasta upp flera bollar i luften minskar dessutom risken att du står tomhänt efter publiceringen av den första nyheten. Tvärtom – då brådskar det att få ut den andra…och tredje…
4) Kasta iväg både långa och korta bollar.
Det är kul att ha mycket på gång men tråkigt om bra saker krockar. Om du bara jagar genom att skicka ut enkla frågor riskerar du att få flera snabba enkla svar som alla egentligen bör göras ut i morgon. Om du å andra sidan enbart satsar på jätteprojekt som ger utdelning om ett halvår så kan tiden fram till dess bli rätt tråkig (och fyllas av utlägg och pressmeddelanden).
Den perfekta balansen är svår att formulera och omöjlig att planera. Jag drabbas själv ständigt av jobbiga krockar som ställer till det. Men insikten om att de dyker upp, och frustrationen över att jag måste ägna tid åt att lösa dem, är en hygglig motivation att försöka göra en bättre fördelning till nästa månad. Och nästa halvår.
5) Organisera tips, research och utgörning.
Det finns en på sina håll spridd föreställning om att journalistik är ett så kreativt arbete att det inte går att organisera. Eller åtminstone att organisering står i motsättning till kreativiteten.
Jag har med åren förstått att det är precis tvärtom. Organisering är den jord varpå kreativiteten kan blomma. Och för den som vill ägna sig åt egen journalistik gäller det att organisera hela flödet – från tipsen och idéerna till publiceringar och uppföljningstrådar.
Viktigast är tipsen och uppslagen du inte kan ta dig an direkt. Vad gör du för att de inte bara ska försvinna tillsammans med tusen andra saker du får höra denna dag?
Det finns en rad verktyg för sånt här. Att göra-listor, GTD-system (googla!), appar och tjänster som Evernote och Workflowy… Plus naturligtvis alternativet att spara lokalt med ordbehandlingsprogram eller anteckningsapp – eller riktigt old fashion med ett anteckningsblock (analogt).
Det viktiga är inte formen. Det viktiga är att du har ett svar på frågan ”Var placerar jag tipset jag inte kan ta hand om just nu?” Och att svaret inte är ”Äsch, är det ett bra tips kommer man ihåg det!”
6) Lär dig din byrå.
Vi har tidigare tagit upp bilden av reportaget som en byrå med lådor som ska fyllas. Jag tror den kommer från Mattias Göransson, i dag mest känd som upphovsman till magasin som Filter och Offside, men en gång hyllad reportageskribent med personporträtt som specialitet.
Ett personporträtt har ett antal giva lådor: en bakgrund, intervjubitar med huvudpersonen, omdömen från andra, några beskrivande scener som i bästa fall lyckas fånga en personlighet…
Fördelen med byrån är att man ser vad man saknar. Om man följer en person under en dag och är med om tre tillfällen som man inser blir perfekta scener så behöver man inte ödsla mer tid på att jaga såna. Det skulle bara göra det jobbigt att välja vad som ska vara med i det färdiga reportaget sen. Bättre då att lägga tiden på bakgrundsresearchen vars låda ännu gapar tom.
Byråns konstruktion varierar förstås: ett långt personporträtt har fler lådor än en enkel nyhetsartikel, men färre än den granskande reportageserien. Men poängen med att förstå hur just din byrå ser ut, är att du både ser tydligare vad som saknas – och fattar när du ska sluta. Du riskerar inte att överarbeta storyn åt ett håll som ändå inte kommer att få plats i det slutliga reportaget.
(Sedan kan det, visst, vara både okej och föredömligt att hålla på längre än nödvändigt ibland. Du kan ha ringt fyra källor som bekräftat den story du redan har, men det är den åttonde som ger dig helt nya uppgifter som skruvar upp storyn till en ny dimension. Du kan ha hittat tre bra röster till din voxpop, men det är den tionde som är fantastisk. Visst, det är en häftig ambitionshöjning som man kan och ska göra ibland. Men den rekommenderas inte som norm för den som vill komma igång med egna projekt och inte har en ocean av tid till sitt förfogande.)
7) Håll dig med en kalender.
Det kan vara din egen eller redaktionens kalender, den kan kallas kalender eller almanacka eller dagbok, den kan vara digital eller på papper.
Det viktiga är att du håller koll på den. Eller skriver din signatur så tydligt i redaktionens att du själv eller planeraren som håller koll påminner dig den aktuella dagen.
I kalendern skriver du in allt som har ett datum. Det kan handla om en spännande konferens inom ditt ämnesområde (som du naturligtvis erbjuder dig att dagsbevaka men också utnyttjar för att hitta kontakter och kanske även göra intervjuer för ditt mer långsiktiga projekt) eller en spännande verksamhet som drar igång (och som du skriver in en vecka tidigare i kalendern så du har möjlighet göra inför-reportage om du skulle vilja) eller en deadline för en utredning (även här är det bra att sätta in noteringen tidigare; om du etablerar kontakt med utredaren eller beställaren i lagom god tid kanske du kan få ut resultatet i förväg?).
Du skriver in för att slippa tänka på det fram tills att det blir aktuellt – och för att sedan bli påmind när det behövs.
En stor fördel är att du får en god överblick över när det inträffar ”givna” nyhetshändelser inom ditt bevakningsområde. Dessa kan vara intressanta både i sig själva och som krok för dina egna stories i ämnet.
(På vissa redaktioner som inte är vana vid egen journalistik har man, tro det eller ej, ibland svårt att se egna nyheter och granskningar som ”riktiga” nyheter. De får därmed lättare att komma in i sändningar, spalter och sajter om det finns en ”nyhetskrok”. Man kan ha många synpunkter på att en konferens om korruptionsbekämpning krävs som alibi för att du ska få in ditt avslöjande om att kommunchefen tagit mutor men ibland får man laga efter läge.)
8) Berätta inte allt för chefen.
Detta är förstås inte helt okontroversiellt men jag har sett många stories som fått problem därför att chefen fått veta för tidigt. Och fattat för lite. Och varit för snabb att gå vidare.
Däremot har jag aldrig mött en arbetsledare som blivit det minsta upprörd över att man bedrivit lite research under radarn – och inte tagit snacket och visat materialet förrän det finns något att berätta.
De flesta chefer jag jobbat med (och jag själv när jag jobbat som arbetsledare) blir bara glada åt att man väntar tills åtminstone en viss verkshöjd är uppnådd innan man kommer springande med sitt scoop.
Ribban kan läggas olika högt beroende på redaktionell kultur, chefens inställning och din egen erfarenhet. Som bas bör du alltid ha kollat vad som berättats tidigare om ditt ämne (är den möjliga storyn gammal?). Det behöver inte vara katastrof om någon skrivit tidigare (exempelvis publicerar våra riksredaktioner dagligen ”nyheter” som redan varit ute i lokalmedier eller hos specialredaktioner – liksom lokala medier gör ”Hur här?” på frågeställningar som avhandlades i riksnyheterna förra veckan), men det har betydelse för ett antal strategiska beslut (okej, vi vet att konkurrenten också läser den där branschtidningen; bäst att skynda på med publiceringen!) och för hur nyheten presenteras (nej, då kan vi alltså inte påstå att vi ”avslöjar” någonting; vi kanske rentav ska ge branschtidningen cred?…).
Man kan också ha en högre ribba. Jag brukar ha som grundregel att reka så långt att jag vet att jag har en story som inte faller. Sedan kan vi ta en diskussion om ifall det är rätt story att göra ut just nu och hur den i så fall ska göras.
Undantaget är när jag fått ett tips av extrem och akut antingen/eller-karaktär (kommunalrådet leder en hemlig djävulssekt och ska i helgen befordras till stormästare) som kräver viss (hel)tid att kontrollera. Då behöver jag vika arbetstid för just detta under en period, det är inte en research som kan bedrivas parallellt med andra projekt, och då bör chefen kopplas in tidigt – också därför att man kan behöva planera för publicering redan innan man vet om storyn går i land.
Annars är fördelen med de många bollarnas research att du faktiskt har råd att vänta.
Den stora risken med att reka ”under radarn” är förstås att någon annan på samma redaktion sitter och gör exakt samma sak. I värsta fall om exakt samma story. Därför kan det vara bra att tänka högt ibland, i synnerhet med de kollegor som till vardags bevakar det aktuella ämnet (om det inte är du själv).
Du ska inte hemlighålla ditt arbete. Men om du går för tidigt till chefen finns den där risken att drömmar börjar spinnas helt bortom din kontroll – och i värsta fall är din story före lunch både bekräftad, inspelad och utgjord och står på nästa dags lista för publicering innan du själv hunnit andas. Och det blir din uppgift att göra chefen besviken med att förklara hur mycket som är ogjort, i stället för att göra hen glad åt hur långt du redan kommit.
Som senast bör man väl ta snacket med chefen i skarven mellan research och resurser. När du behöver avsätta tid och boka fotograf för formella intervjuer, eller andra inspelningar, eller beställa en databaskörning som kostar pengar…då om inte förr är det dags att prata med chefen om vad du egentligen håller på med.
9) Håll nästa story redo.
Om du jobbar på en resursstark redaktion kommer du att få möjlighet till ”ställtid”, ”ladda batterierna” och ”omstart” när du rott ett större eget projekt i hamn.
På en mer slimmad redaktion, eller om du är frilans, finns inte den lyxen. Då gäller det att ta sig an nästa story direkt på den förra. (Eller åtminstone direkt på den sista uppföljningen av de starka reaktioner som kommit på din lysande granskning.)
Här uppstår ofta en risk för utlägg och pressmeddelanden. Och visst, du kanske vill göra något enkelt så här efter den stora urladdningen.
Men jag rekommenderar ändå att man försöker ha en egen story så långt framskriden att man kan välja. För om utlägget är dåligt är det svårt att backa bandet när man väl sagt ja. Men om du kan plocka fram en alternativ, egen story har du goda möjligheter att ta dig an den i stället när chefen kommer och frågar vad du har för händerna.
(Är du lagom fräck lyssnar du förstås på chefens idé innan du lägger fram din egen. Du svarar ”Jo jag har en grej på gång men berätta, vad handlar det om?…” Om chefens idé är sällsynt rolig och lockande vill du förstås inte ha valt bort den på förhand.)
Dock behöver din nya story inte alls vara lika omfattande och ambitiös som ditt just avslutade jätteprojekt. Det är nog bara bra om den inte är det. Både du och din omgivning mår gott av variation, och du har förstås ett gäng korta bollar – raka nyheter – att göra ut nu fram till nästa månad då det kan vara dags för nästa stora granskning.
10) Lämna vidare bra grejer du inte kan göra.
Det är bara att inse. Dygnet har bara 24 timmar och arbetsdagen (oftast) betydligt färre.
Om du börjar jobba strukturerat med egen journalistik så kommer du snabbt att få mer av både tips och idéer än vad du rimligen har möjlighet att göra ut. Och många av dessa kommer att vara både intressanta och spännande.
Somligt av detta lägger du förstås längre fram i din egen planering, somligt kan bli bättre av svar på några frågor som du kan skicka iväg i dag och kanske får svar på om en vecka. Men det kommer också att finnas stories du helt enkelt inte kommer att kunna ta dig an.
Då är mitt tips: lämna dem vidare. Ju förr desto bättre! Låt en chef eller en betrodd kollega ta över kontakten med tipsaren (efter att du clearat detta med tipsaren förstås), låt den lysande idén om databaskörningen hamna hos desken som jobbar med just goda idéer kring veckans nyhetsämnen. Låt den sysslolösa praktikanten få den lättgjorda kollen som kommer ge både erfarenhet och cred till vederbörande.
Släpp dessa stories så gott det går. Det är inte alltid helt lätt, och man kan ibland bli frustrerad när goda idéer tycks försvinna i ett svart hål. Men om det händer: byt mottagare! Skicka till en annan chef nästa gång! Låt den mer erfarna vikarien ta hand om kollen som praktikanten sjabblade bort.
Att släppa en story ska aldrig behöva ta mer kraft och tid än att göra ut den själv. (Utom om du är handledare för en praktikant, men då är ju ditt jobb också praktikantens jobb så det räknas lite annorlunda.) Du ska kunna släppa grejer så mycket att din arbetstid frigörs till de stories du ska prioritera.
…och det var de tio stegen. Min gissning är att redan tillämpandet av några av dem kommer att öka dina chanser att få ut egen journalistik redan under praktiken eller vikariatet.
Orkar du dig på alla tio är jag helt säker på att du kommer att lyckas.
Nu är det bara upp till dig att hitta dina stories också. Men där kan du alltså ta hjälp av en eller annan (eller en tredje, fjärde eller fjortonde) av våra andra poster på den här sajten.
En mindre bra rubrik. Ansvarig reporter: M Grill Pettersson.
Ett standardråd till reportrar och redaktioner som vill komma igång med gräv och granskning är att undvika antingen/eller-jobb (alltså undersökningar där utfallet blir antingen jättestort eller ingenting alls) till förmån för mini/maxinivå-projekt (där det finns en lägstanivå som vi är säkra på att ta hem redan när vi börjar). Det är en gammal iakttagelse som fortfarande håller.
Orsaken är att man bör vara säker på utdelning när man börjar med något nytt, helt enkelt för att få en garanterad skjuts i starten.
Tipset om att kommunstyrelsens ordförande leder en hemlig djävulssekt må vara mer lockande än kartläggningen av miljöavgifterna, men kommer att kräva extrema resurser för att leda i bevis – samt att det måste vara sant för att det ska vara en story.
Om ordföranden inte leder en hemlig djävulssekt finns det liksom ingen given andrastory givet att allt annat är som det var förut. Men hur tråkiga miljöavgifterna än uppfattas så kan man alltid göra storyn om skillnaden mellan olika kommuner – eller hur avgifterna utvecklats över tid.
Dock har kommunalrådet och djävulssekten en självklar fördel när det ska skrivas rubriker. Man kan välja nästan vilken ordkombination som helst och folk kommer att vilja läsa storyn.
Detsamma gäller inte för skillnaderna i avgifter.
Det kan vara en jobbig insikt för många rubrikmakare men ”Stora skillnader mellan kommunernas miljöavgifter” rockar inte.
”Allt mer…” och ”Stora skillnader…” tillhör nyhetsjournalistikens standardformuleringar. De används ju inte bara om egna granskningar utan också om utomstående aktörers planterade stories (”Det visar en undersökning som organisationen NN gjort för att få in sitt namn på nyhetsplats” – eller hur vi nu brukar skriva).
Icke desto mindre är det rätt dåliga rubrikgrepp.
De ingår i samma grupp som ”Ny kritik mot…” och ”Starka reaktioner på…”: en kategori rubriker som på ytan berättar något dramatiskt som borde locka till läsning, men som i praktiken blir på tok för allmänna för att väcka något intresse över huvud taget. Åtminstone hos den som inte sedan tidigare har ett brinnande intresse för ämnet i slutet av rubriken (”…Migrationsverket” eller ”…klubbstyrelsen” eller vad det nu må vara).
Mitt tips är att alltid försöka leta efter det mer konkreta.
Ett direkt citat av typen ”De skapar tragedier” slår enligt denna logik ”Hård kritik mot…”.
”5 000 kronor dyrare slänga sopor i Övik” blir bättre än ”Stora skillnader mellan…”.
Och ”Fördubbling av…” är att föredra framför ”Allt fler…”.
Läs gärna igenom ditt eget manus en gång till med rubrikglasögonen på. Är det givet att rubriken ens ska handla om ökningen av antalet ärenden där myndigheten kritiseras för brister i insatserna mot våld inom familjen? (”Allt mer kritik mot…”) När vi i ett av dokumenten hittat formuleringen ”De såg bort när han började slå”?
Det finns några grundregler om rubriker som de flesta nog lär sig redan på journalistutbildningen. Den viktigaste är att en rubrik inte är en överskrift, ingen sammanfattning av artikelns innehåll.
Jag brukar beskriva rubriken (och i tv/radio löpformuleringen) som den mest nyfikenhetsskapande ordkombination som fortfarande är sann och som åtminstone i huvudsak handlar om den story som sedan återfinns i texten/inslaget.
Inom dessa ramar är fältet fritt att pröva sig fram. Kvällstidningarna prövar ofta mest och vildast – och landar ofta bäst men ibland väldigt fel. Dagstidningar och public service är oftast helt korrekta – och betydligt tråkigare.
I dessa klickjaktens tider bör vi kanske också säga några ord om vad strävan efter vidareklickningar gör för rubrikkonsten. Det enklaste svaret är att den får oss att vilja kittla nyfikenhetsnerven ännu mer – genom att berätta lite mindre.
Många redaktioner försöker i dag utelämna väsentlig information i rubriken, åtminstone på puffen på löpet eller i mobil-pushen, för att tvinga den nyfikne läsaren att klicka på länken. Man skriver inte ut att ”Hanna Stjärne blir ny vd för svt” utan ”Hon blir ny vd för svt”.
I linje med detta borde kanske ”Stora skillnader…” inte ersättas med ”5 000 kronor dyrare…” utan med ”Så mycket dyrare…”.
Hursomhelst är rubrikvalet (i praktiken valen eftersom det ska rubriceras både på artikel och löp, och kanske annorlunda på pappret eller i tv-sändningens textpuff) en del av storymakandet där en ganska liten extra tankemöda kan ge god extra utdelning.
På webben kan man ju också tillåta sig att ändra efter publicering. Testa olika varianter vid spridningen i sociala medier; om ni märker att en formulering blir en hit både på Facebook och Twitter så kan det vara anledning att fundera på om inte den formuleringen också vore den bästa tänkbara rubriken.
Så länge man inte slarvar med sanningshalten och täckningen i texten så är det bättre att ge en story en briljant rubrik en halvtimme efter publicering – än att låta den leva med en halvdålig ända in i den publicistiska evigheten.
När ni nu ändå gjort en granskning där ni följde standardrådet om en bra mini/maxinivå så vore det ju tråkigt om den inte nådde ut bara för att någon inte orkade fixa till rubriken.
Datainspektionen orsakar panik i domstolarna, och jag fruktar att vi står inför ännu en begränsning av insynen i svenskt rättsväsende.
Någon vill fortsätta skjuta integritetsmygg med sekretesskanoner och blåsa ännu fler hål i offentlighetsprincipen.
Jag börjar bli ganska trött på att höra mig själv orera i det här ämnet. Trodde jag var lika färdig med det som med Quick-skandalen, Bjästa-fallet eller den spanske Kyrkoplundraren.
Men så såg jag lappen i Sundsvalls tingsrätts reception.
Sveriges domstolar har stängt ner allmänhetens terminaler på obestämd framtid.
Datainspektionen har upptäckt att några domstolar missat sekretessmarkeringar på ett antal skyddade namn som förekommer i olika mål.
Inte bra.
Det måste fixas.
Men när jag läser Datainspektionens och domstolarnas (domstolsverkets dnr 1835-13) skriftväxlingar om det hela är det något annat som upptar tillsynsmyndighetens intresse – de verkar uppriktigt bekymrade över att allmänheten överhuvud taget kan ta reda på vilka personer som får sin sak prövad i domstol.
Datainspektionen formulerar det så här luddigt – och nej, jag begriper det inte heller:
”De uppgifter som finns i allmänhetens terminal går utöver vad som krävs för att upprätthålla allmänhetens rätt till insyn”.
Då spelar det ingen roll att Domstolsverkets Agneta Kornstrand i ett yttrande (1835-2013) pedagogiskt förklarat att alla handlingarna som finns i terminalen är allmänna handlingar. Att det finns ett rättssäkerhetsvärde i tillgång till information om rättsfall, och att Tryckfrihetsförordningen och Offentlighets- och sekretesslagen går före Personuppgiftslagen i sådana här frågor. Detta är så självklart för de insatta att man inte föreslagit några som helst förändringar runt terminalen i den nya domstolsdatalag som för närvarande utreds, enligt Kornstrand (Ds 2013:10).
Så domstolsverkets panikåtgärd blir att stänga terminalerna. Och fundera ett tag.
Det som skrämmer mig mest är luddigheten. De högst oklara grunderna för Datainspektionens vilja att begränsa sökmöjligheterna vid svenska domstolar.
Vi som jobbat länge med rätts- och kriminalbevakning har fått se flera inskränkningar i offentligheten på precis lika tveksamma grunder.
Det presenterades som en seger för öppenheten när det 1999 blev möjligt att begära ut sitt eget brottsregister från polisen. Det ingen pratade högt om var att man samtidigt hemligstämplade i stort sett alla uppgifter om enskilda personer i brottsutredningar. Polisen kan sedan dess tämligen ogranskade beskriva den egna verksamhetens förträfflighet.
Ungefär samtidigt blev det besvärligt hos åklagarkammaren. Åklagarbeslut är som vi vet alltid offentliga. Men myndigheten tillåter inte att man söker beslut med hjälp av namn eller personnummer. Man måste ha ett ärendenummer. Som man inte kan hitta om man inte får söka på namn.
Några år senare stoppades möjligheten att begära ut passfoton på enskilda från polisen. Den gången hade man hittat några sådana foton hos personer misstänkta för mordet på en svensk fackföreningskämpe. En person som i övrigt förde sin kamp öppet och varit på bild i flera tidningar.
Skulder hos kronofogden liksom våra taxerade inkomster är offentlig handling. Men att snabbt kunna ta del av dessa faktakontrollerade uppgifter via internettjänster gick inte för sig, ansåg bland andra Skatteverkets generaldirektör. Och det var kanske skönt att grannen inte kunde kolla om man missat en dagisräkning eller TV-avgift. Men allra skönast var det nog för landets alla skojare och fifflare – med nolltaxering och stora skulder – som ostört kunde skoja vidare.
Den här listan kan göras mycket längre. Poängen är att myndigheterna oroar sig väldigt mycket över vilken information man – och i synnerhet journalister – kan få tillgång till tack vare offentlighetsprincipen.
Det skrämmer mig att de dessutom lyckas genomtrumfa den ena begränsningen efter den andra utan att argumenten om öppenhet och rättssäkerhet överhuvudtaget verkar höras.
Kommer detta att sluta med att det blir omöjligt att överhuvudtaget söka individer som varit parter i domstol? Att man inte längre kan söka fram en dom och avfärda lögnaktiga rykten på nätet, eller konstatera att personen som sökt EU-bidrag är dömd för bedrägeri flera gånger? Blir det lösningen – eftersom domstolarna inte anses kunna skydda sekretessbelagda identiteter?
De enda som i all korthet verkar ha noterat det som händer är några branschtidningar – domstolsverket tycks ha ställt sin pressjour i högsta beredskap helt i onödan.
Vem ska på allvar ingripa mot denna förskingring av öppenheten?
Hur ska vi förklara för medborgarna varför det är viktigt? Det är väl ingen som vill skylta med sin rattfylla eller skilsmässa i en datorterminal? Speciellt inte de mäktiga och folkvalda. Då är tystnaden att föredra.
Till veckan drar jag igång den årliga kursen ”Grävandets grunder” för journaliststudenterna här på Mittuniversitetet. Jag drar ett rött streck i mitt manus, över stycket om allmänhetens terminal.
”Obs kan komma att försvinna”, skriver jag i marginalen.
Peter Jonriksson
Adjunkt i journalistik, Mittuniversitetet
Rätts- och kriminaljournalist
Samhällsjournalist
De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.
Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.
Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.
Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.
För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.
– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.
– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.
– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.
Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.
Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.
– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.
En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.
(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)
Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.
Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.
Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)
Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.
De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.
Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.
I dag fortsätter vi vår genomgång av myter som sprids och upprätthålls om yrket. (Del 1 hittas här.) Håll tillgodo, alla tittare, lyssnare och läsare som brukar ha åsikter om det vi gör!
Myt nummer 6: Alla journalister går igång på ett hett tips.
Sanningen: Alla vill inte ha din kanonbra superangelägna story.
Nyanseringen: …men en bra journalist hjälper dig vidare.
Jag har varit med om det många gånger. Tipset som kommer vid helt fel tillfälle. Storyn som man inser är jättebra och dunderviktig om den stämmer – men som kräver lite mer tid än jag har just nu, för att jag själv ska kunna ta mig an den.
Det finns också andra varianter. Stories som råkar hamna hos reportrar som faktiskt inte är särskilt intresserade av ämnesområdet – eller blivit avskräckta vid tidigare försök. Stories som hamnar hos en vikarie som själv är entusiastisk men inte har redaktionens förtroende att kolla vidare. Stories som hamnar hos en reporter med stor erfarenhet men också stor trötthet.
I vissa fall måste du tugga i dig den jobbiga sanningen: din story är inte en story som någon kommer att ta sig an. Men i många andra fall handlar det faktiskt om att du råkat möta fel mottagare, eller rätt mottagare vid fel tillfälle. Storyn är en story och kommer så småningom att komma till sin rätt när den väl hamnat i rätt händer. Detta nej är bara ett steg på vägen mot målet.
Det minsta du kan begära av den reporter som svarar ”Tack men nej tack”, är att vederbörande faktiskt hjälper dig vidare. ”Okej, men vilka tror du kan vara intresserade?”
Väldigt få reportrar försöker undvika en sån följdfråga.
Vi är kanske ointresserade – men vi är inte onda.
Myt nummer 7: Journalister vill förstöra det positiva.
Sanningen: Många journalister vill gärna uppmärksamma missförhållanden.
Nyanseringen: …men för den som drabbas kan det förstås kännas förödande.
Det tillhör de vanligaste anklagelserna efter en granskning: ”Ni vill bara förstöra”.
Sanningen är att väldigt få journalister ser det som sin huvuduppgift att lyfta fram det positiva. I de samhällen där journalister har eller haft detta som sin huvuduppgift har trovärdigheten för journalistiken också varit låg (tänk Sovjet).
Samtidigt finns det stora skillnader mellan olika redaktioner. Visst är det svårt att hitta glada nyheter i radions grävande magasin Kaliber, eller i tv4:s granskningsprogram Kalla fakta. Men den som räknar artiklar i en genomsnittlig lokaltidning kommer inte att hitta någon total dominans av negativa nyheter och hårda granskningar – utan även glädjebesked om en ny stororder till ortens lokala företag, välvilliga beskrivningar av ett kommunalt projekt som ska förbättra situationen för ungdom på glid, samt snällt formulerade besök på badstranden eller julmarknaden.
Och visst händer det ibland att en enstaka reporter – och kanske rentav en redaktion – får en särskilt svår relation till en makthavare som gjort sig oanträffbar och/eller klagat hos redaktionsledningen eller tidningsbolagsstyrelsen lite för många gånger för att det ska kännas professionellt. Men för det allra mesta ligger reporterns och redaktionens drivkraft i själva storyn och inget annat. Viljan att utreda frågetecken och ställa ansvariga till svars för blottlagda missförhållanden.
På flera redaktioner finns dessutom en rejäl dos misstänksamhet inför sånt som kan betecknas som kampanjjournalistik, dvs den sorts journalistik som i sina sämsta stunder påstås driva ett ärende in i kaklet oavsett fakta i målet. (Många granskare å andra sidan, påpekar gärna att rädslan för ”kampanj” i sina sämsta stunder går så långt att man avstår från att vända på den sista stenen för att i stället ge plats för nästa egenvalda utspel från den granskade makthavaren.)
Det finns få publicister som öppet argumenterar emot att journalistikens viktigaste uppgift är att granska makten. Och en hel del försöker till och med ta det på allvar. Men engagemanget handlar om att uppmärksamma missförhållanden, inte om att ”skada” en organisation eller makthavare.
Fakta gnistrar. Och ibland gör det ont när gnistrorna kommer i knät. Men det betyder inte att reportern vill göra ont.
Myt nummer 8: Ni kan alltid gräva fram nåt!
Sanningen: Nej, det kan vi inte alltid.
Nyanseringen: …men om vi får hjälp så lyckas vi ibland riktigt bra.
Det finns en kategori tipsare som håller tyst om vad de vet.
Antingen är de rädda för att berätta allt – eller så har de helt enkelt inga djupare kunskaper.
Det brukar leda till tipssamtal som avslutas med repliker av typen: ”Det är precis det som du ska gräva fram!!”
Alltsom oftast har den föregåtts av en mycket oprecis beskrivning av en antydd korruption.
”Något är lurt”, är egentligen det enda tipsaren vill säga.
Sedan utgår man från att reportern kommer att göra resten.
Den tråkiga sanningen är att ingen journalist kan gräva fram skandaler utan att veta vad man letar efter. Åtminstone på ett ungefär. Åtminstone kring vad.
Självklart kan man säga att ”Ni journalister borde granska musikbranschen hårdare”. Det blir en kritisk synpunkt som redaktionen kan ta till sig eller förkasta. Men det kommer i sig inte att leda någon reporter närmare skandalerna.
Även det mer preciserade tipset ”Ni borde kolla mer på producenterna bakom sommarfestivalen” riskerar att falla riktigt platt, åtminstone så länge det inte hamnar hos en redaktion med oceaner av tid men noll idéer.
Ja visst, journalister har kunskaper och verktyg som den vanlige medborgaren saknar (ibland riktigt konkret, som snabb tillgång till databaser och egna källor). Men det betyder inte att en journalist kan ”börja gräva” var som helst om vad som helst – i alla fall inte om vederbörande jobbar på en redaktion där man kräver resultat och publiceringar med jämna mellanrum, vilket de flesta gör.
Hjälp din journalist med att berätta allt du vet. Eller tror dig veta. Eller hört. Tala klarspråk! Du kommer inte att bli uthängd, källskyddet gäller fortfarande. Men ditt tips blir – till skillnad från formuleringen ”Det borde du gräva fram!” – ett steg på vägen mot ett verkligt avslöjande. I stället för ett steg bort från ett jobbigt telefonsamtal.
Myt nummer 9: Man vågar inte berätta nånting för dig!
Sanningen: Det vågar du visst.
Nyanseringen: …men risken finns att jag frågar hur man får reda på mer om saken.
Att få en journalist till bordsgranne på middagen kan skapa de mest skilda reaktioner. Från en engagerad nyfikenhet (”Hur är de där programledarna då??”) till en nervös slutenhet.
Många blir helt enkelt nervösa för att berätta saker om sig själva och sitt eget jobb eller fritidssysslor, eftersom de utgår från att reportern omedelbart börjar anteckna och dessutom hänger ut bordsgrannen på måndagens löpsedel.
Det gör vi inte.
De flesta journalister är socialt funktionella figurer. Själv anstränger jag mig när jag ser nervositeten komma inför ett spännande men kanske känsligt ämne, för att förklara hur jag ser på situationen: självklart kan jag bli intresserad av vad jag får höra, men jag springer inte iväg med citat och namnpublicering från mina middagar till redaktionen.
I den mån bordsgrannen berättar något så spännande att jag på riktigt blir intresserad, kommer jag för det första att fråga hur jag får reda på mer från andra håll om ämnet, och för det andra naturligtvis skydda min ursprungskälla lika starkt som om hen berättat i något annat sammanhang.
Allt annat vore förstås absurt.
(Undantaget är enkelt: när bordsgrannen har en sådan position att själva uttalandet kan vara en nyhet. Chefen för ortens stora företag som avslöjar att fabriken ska läggas ned. Toppolitikern som medger att hen aldrig trott på partiets politik. Tyvärr är det emellertid min erfarenhet att dessa sanningar sällan eller aldrig yppas av makthavare som blir bordsgrannar med journalister. Men det kanske är en personfråga.)
(Och visst händer det, och då kan det vara lika problematiskt att hålla tyst som att publicera; fråga de mediechefer som var med när dåvarande statsminister Göran Persson tyckte att den då nystartade EU-valrörelsen var som ”att kyssa sin syster” – men som inte tyckte det var något att rapportera.)
Myt nummer 10: Journalister har ingen etik.
Sanningen: De flesta journalister har etiska ideal minst lika starka som inom andra yrkesgrupper.
Nyanseringen: …men de kan se väldigt olika ut på olika redaktioner.
För många år sedan arrangerade Publicistklubben i Stockholm en debatt om självmordsrapportering. På kort tid hade kvällstidningarna skrivit om flera kändisar som tagit livet av sig – och nu skulle Aftonbladets och Expressens chefredaktörer hudflängas för sitt tilltag (branschens etiska regler uppmanar till rejäl försiktighet med publicitet i just detta ämne).
Jag blev överraskad av den skärpa med vilken chefredaktörerna bemötte kritiken. Deras resonemang bakom publiceringarna visade sig vara betydligt mer genomtänkta än en stor del av angreppen från publik och övriga debattdeltagare. Ett tydligt exempel på att kvällstidningarna – som ofta drabbas av generella anklagelser om etiska luckor – sannolikt driver diskussionen mest av alla.
”Ni saknar etik” är en anklagelse som i de allra flesta fall saknar grund. ”Ert etiska ställningstagande är ett annat än mitt eget,” vore en mer korrekt anklagelse från random kvällstidningsätare.
Ställningstagandena kan också skilja sig stort, också inom ett och samma medieföretag.
Härom veckan namngav ett P1-program en person i klammeri med rättvisan, som Ekot valt att inte namnge. Fallet gav blixtbelysning åt att den journalistiska etiken alltid ska hanteras i ett sammanhang; i detta fall skilda uppdrag och förutsättningar för ett reportagemagasin och en snabb nyhetsrapportering.
På svt kan det skilja mellan regionala nyheter och riksnyheterna – eftersom dessa har olika ansvariga utgivare.
Och då ska vi inte tala om skillnaderna mellan olika bolag. Mellan skvallerpressen och morgontidningarna, mellan morgontidningarna och kvällstidningarna, mellan kvällisarna och branschpressen…
En namngivning här blir anonym där. En publicering av privata bilder är okej på den ena webbplatsen men helt otänkbar på den andra. Ribban för publicering av detaljer i kriminalfall skiljer dramatiskt mellan olika (krim)redaktioner. Någon kan bestämma sig för att publicera förfärliga bilder från en krigszon och ha de finaste motiv för detta (”Visa krigets sanna ansikte”) medan den andra redaktionen som avstår kan ha precis lika fina (”Inte chocka publiken med spektakulära bilder”).
Etiken kring just namn- och bildpubliceringar tillhör faktiskt yrkets mest frekventa diskussionsämnen. De är så viktiga att de alltsom oftast blir en utgivarfråga – att alltså beslutet hamnar hos ansvarig utgivare.
(Och organisationen diskuterar sedan vidare. Mer än en gång har jag hört hur kollegor på andra redaktioner avrättat eller – mer sällan – hyllat sin chef för vederbörandes beslut i denna sortens ärenden.)
På samma sätt diskuteras etiken i yrkesmetoderna – och varje arbetsplats skaffar sig sin egen praxis, öppet eller ”i väggarna”. På vissa redaktioner är det otänkbart att publicera inspelningar från dold kamera eller telefonsamtal som spelats in i lönndom, på andra är det acceptabelt så länge det missförhållande som ska avslöjas anses tillräckligt tungt.
Men det beror inte på att den senare redaktionen saknar etik. Tvärtom kan den ha en långt mer utvecklad etisk policy än den förstnämnda – just för att kunna försvara sina metoder och publiceringar.
Några av de största etiska skillnaderna finns mellan de journalistiska genrerna. Inom åsiktsjournalistiken finns till exempel inget krav på bemötande i anslutning till publicering (och inte ens ett absolut krav på att publicera ett bemötande som inkommer i efterhand) medan den grävande reportern alltid måste söka efter bemötandet före publicering (åtminstone på de redaktioner jag kommit i kontakt med).
Inom kategorin nyhets- och samhällsreportrar är enigheten större, men man kan fortfarande snabbt lokalisera skärningspunkterna: sätt fler än en journalist i ett rum och ta upp diskussionen om de tre-fyra senaste kontroversiella publiceringarna så kommer diskussionen att ta fart!
Och någonting i detta är förstås väldigt fint. Vissa av oss kommer helt enkelt alltid att ha rätt och vissa andra fel – och de får fortsätta ha det eftersom vi som har rätt är så vidsynta 🙂
Eller allvarligare talat: vi saknar inte etik, även om vi inte har din etik. Men fortsätt gärna diskutera den med oss – för den utvecklas över tid och kan vara en annan i morgon än den var i går.
I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.
Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.
(Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)
Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.
Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.
Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.
Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.
Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.
Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…
Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)
Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.
Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.
Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.
De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.
Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).
Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.
Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.
Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.
De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.
Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.
Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.
Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.
Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.
Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”
(Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)
Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.
De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.
Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:
Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.
Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.
Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.
Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.
Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.
Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.
Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.
Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?
Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).
I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)
Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.
Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.
Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!
Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.
Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.
Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)
Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.
För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.
Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.
Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.
Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.
Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.
Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.
Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.
Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.
En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.
Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!
Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.
Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.
Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.
Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.
Genom åren har jag gjort ett antal jobb om SJ. De har ofta handlat om förseningar.
Ett av de mer speciella handlade om att SJ skulle införa en ny restidsgaranti. Men att den var försenad. De hade lovat i årsredovisningen att införa den under året men det året hade nu gått och ingen restidsgaranti var på plats.
Jag hade bokat en intervju med en ansvarig chef som beklagade förseningen men också intygade att den snart skulle vara på plats.
Men varför hade garantin blivit försenad? Jag ställde om frågan med betoning på varför. Tills jag fick svar.
Det visade sig att förklaringen var ett papper. Som SJ tappat bort. En skrivelse från Konsumentverket som försvunnit, förklarade chefen.
Det blev en rätt underhållande intervju. När jag ställde en följdfråga om vad detta sa om ordningen på SJ sökte sig hans blick mot presspersonen som övervakade intervjun i andra änden av rummet.
Jag tyckte lite synd om honom. Men samtidigt förstod jag att det skulle bli en ganska rolig bit tv.
Många gånger efteråt har jag kommit att tänka på den där intervjun, när jag efteråt grämt mig över att jag missat – eller glatt mig åt att jag kommit ihåg – att försöka få svar på Men varför? när motparten bara velat svara på Men är det inte beklagligt?
Visst kan man inte alltid vara säker på att man får hela förklaringen, eller ens den helt sanna förklaringen bara genom att ställa frågorna. Bäst är förstås att kombinera frågeställandet med andra sorters research (i detta fall skulle jag t ex kunnat begära ut korrespondensen mellan SJ och Konsumentverket, från verket, där den borde varit helt offentlig). Men poängen kvarstår: förklaringar är något annat – och ofta intressantare – än ursäkter och beklaganden.
Man kan beklaga mycket här i livet. Jag kan be tusen gånger om ursäkt för att jag kommer för sent till ett viktigt möte, men svaret på frågan varför säger något mer om mig och mina prioriteringar. Var det verkligen stopp i tunnelbanan? Eller valde jag i själva verket att stanna extra länge på den där trevliga lunchen?
Eller hade jag kanske tappat bort ett viktigt papper?
