Så jobbar du smartare på presskonferensen

Presskonferensen är en särskilt intressant – och svår – arbetssituation för journalister. Ofta förbisedd i metodutvecklingen (även av oss här på Journalisttips), samtidigt ett nödvändigt och vanligt inslag i den professionella vardagen.

Ett tillfälle då det gäller att vara rationell.

Mer än en gång har jag fascinerats över kollegor som lägger stor kraft på att skriva ned uppgifter som alla vet finns nedskrivna i pappren vi fått framför oss (ofta delas det ut både pressmeddelande och ”hela rapporten”, och båda läggs också ut på nätet i samma ögonblick som presskonferensen börjar). Varför man i detta läge ska ödsla tid och hjärnkapacitet på att skapa onödiga ord på papper och ytterligare en potentiell felkälla för faktauppgifter förefaller mig obegripligt.

På presskonferensen tycker jag att reportern ska ägna sig åt en av två saker, beroende på förutsättningarna:

Antingen direktrapportera vad som sägs, till hemmawebben eller Twitter eller någon annan direktpubliceringskanal. (Även om du ska göra ett redigerat reportage senare så kan du ha nytta av den realtidssållning du tvingas genomföra.)

Eller – om du har lyxen att inte (bara) behöva tänka på direktrapporteringen – ägna tid åt att fundera över vad de nya uppgifter som presenteras får för betydelse för din story. Ska du ändra vinkeln? Lyfta fram nya detaljer i innehållet? Behövs ett nytt case? Ska förmiddagens vilda formidé skrotas till förmån för något mer traditionellt? Eller tvärtom?

Och framför allt: vilka frågor ska du ställa i den enskilda intervju du alltsom oftast kommer att kunna göra efter att den gemensamma dragningen är över?

Du har förstås redan förberett en frågekedja, men hur påverkas den av de nya uppgifterna? Finns det skäl att fylla på eller dra ifrån? Be om precisering eller utveckling på någon punkt? Kanske anledning att skarpt ifrågasätta den presenterade statistiken? (Om siffrorna inte håller behöver det inte betyda att storyn faller. Tvärtom kan det ju ibland bli en mycket mer spännande story om det visar sig att den etablerade myndigheten eller organisationen slirar på sanningen.)

Ett tips är att genast ta dig an ”hela rapporten”, alltså leta upp de mest intressanta bitarna i den största luntan på bordet. Där finns uppgifterna i en mer utvecklad form, med preciseringar och reservationer. Genom att ägna presskonferensens första fem minuter – medan kaffet hälls upp, tekniker tillkallas för att fixa den krånglande projektorsladden och alla hälsas välkomna – åt att plöja detta kapitel kommer du garanterat att vara bättre förberedd för både presentationen och den enskilda intervjun.

Observera att detta gäller både för undersökningar som det finns anledning att ifrågasätta – där blottorna som saknas i pressmeddelandet sannolikt går att hitta i originaltexten – och för tillförlitliga rapporter på stabil grund – där originalets formuleringar både ger dig en bättre förståelse för vad man egentligen upptäckt, och kan användas för att förmå en nervös utredare att hitta formuleringar som går att använda i ett inslag.

Du bör givetvis också använda den potential som finns i din smarta mobil eller uppfällda laptop. Tillgången till webb, mejl och sociala medier ger oss möjlighet till en faktakontroll, bakgrundsresearch och realtidsinput som tidigare reportergenerationer bara kunde drömma om.

Är det politiska utspelet verkligen så nytt som man vill göra gällande? Din enkla googling visar att de föreslog ungefär samma sak för tre år sen – varför har ingenting hänt?

Är verkligen det här problemet så stort som man vill göra gällande? Din sökning i myndighetens databas visar att det faktiskt minskat de senaste åren.

Gillar verkligen facket de nya reglerna? Nja, på Twitter hittar du flera förtroendevalda som går i taket.

Den reporter som ser en motsättning mellan att bevaka presskonferensen och att kritiskt granska påståendena kommer att få mycket att göra hemma på redaktionen i slutet av dagen.

Den som lär sig använda tiden och verktygen på själva presskonferensen effektivt kan vara trygg i sin arbetssituation – och lugnare inför mötet med verkligheten utanför, och desken där hemma.

Hur jobbar du på presskonferensen? Vilka smarta tips har vi missat? Meddela gärna i kommentarerna!

Vår egen intervjuskola – tre typfall och ett bonustips

Världen är full av bra frågor och ämnet intervjuteknik kan man fördjupa sig i hur mycket som helst. Bland rikets mest välrenommerade föreläsare finns Björn Häger och Anna Ivemark. Båda framträdde på Gräv 13 och några av deras tips finns refererade här. (Björn har också nyligen gjort den här underhållande sammanställningen av svåra intervjupersoner.)

Vi har nöjt oss med att under en tid lyfta fram tio Frågor vi gillar – vilket strängt taget varit betydligt fler eftersom vi på några punkter baxat ihop flera helt olika eller olika varianter på samma fråga. Det är ingen komplett lista över ”måste-frågor” eller vägar bort från dödssynder (även om vi gillar Sawatsky skarpt!) utan snarare nedslag bland sånt som vid olika tillfällen varit till nytta att komma ihåg.

Jag funderar på att samla frågorna i en gemensam ”box” i högerspalt här på bloggen (långt ned för er som läser i mobilen) men tänkte också ge mig på att pröva dem i ett par konkreta intervjusituationer.

Vi tänker oss kommunalrådet som vill lägga ned en skola, tonåringen som ska intervjuas om sina nätvanor samt forskaren som ska få reda ut sina nya rön om algblomningen.

En ansvars-intervju, en berätta-intervju och en expert-intervju om man så vill.

1) Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det klassiska gänget, som i detta fall får lite olika tyngdpunkt i de olika intervjuerna – även om alla nog betas av på ett eller annat sätt:

  • Kommunalrådet: Varför vill ni lägga ned skolan? När kommer frågan att avgöras defintivt?
  • Internetungdomen: Hur ser dina vanor ut? När går du och lägger dig då? (Klyschigt, jag vet.)
  • Algforskaren: Vad är det din forskning visar? Hur påverkar den vår syn på algblomningen?

2) ”Hur då?”

…kan nog appliceras ordagrant i alla tre intervjuerna, på vart och ett av de svar som inte känns helt uttömmande. Använd hellre en gång för mycket än en för lite!

(Och notera särskilt hur ”Hur då?” kan användas som ett vapen mot plattityder i tillsvarsintervjun – ”Vi ser hela tiden över verksamheten” är ju strängt taget inget svar på om man kommer att vidta några åtgärder med anledning av just den här skandalen.)

3) ”Berätta!”

Kan med fördel användas för att fördjupa olika delar av intervjun med de olika personerna. Exempelvis efter respektive svar:

  • Kommunalrådet: ”Frågan har ju prövats grundligt!”
  • Internetungdomen: ”Ibland blir man ju alldeles fast…”
  • Algforskaren: ”Det som händer är ju nästan som en cirkus.”

4) ”Finns det något du vill tillägga?”

Ja, den lägger vi med fördel i slutet på alla tre intervjuerna. (Och om du jobbar med fotograf – glöm inte Elias extratips i ämnet.)

5) ”Och annars då?”

Ja, den tar man då alltså efter intervjun – i jakt på nästa nyhet. (Vem vet, kommunalrådet kanske börjar berätta om sina internetvanor, tonåringen om sina forskarambitioner och forskaren vill tipsa om en skola som hotas av nedläggning…)

Den lättsamma övergången till ”annars” kan vara tuff om tillsvarsintervjun hettat till. I så fall rekommenderas viss ”avkylning”, dels i slutet av själva intervjun (en framåtsyftande ”Vad händer härnäst nu då?” för att leda ut ur er konfliktbataljklinch) och kanske också efteråt (det är okej att diskutera intervjun med intervjupersonen, och kanske också förklara varför man valde att hålla fast vid vissa frågeställningar).

Bästa sättet att undvika onödigt jobbig stämning är att vara tydlig mot intervjupersonen före intervjun. Om det inte finns särskilda skäl att inte avslöja det kan man vara tydlig med att man kommer att ställa kritiska frågor – det brukar inge respekt och minskar risken att den jobbiga känslan känns just onödigt jobbig.

6) ”Vad är problemet?”

Klassikern kommer här att kännas naturlig i ett fall, mindre naturlig i två andra.

  • Naturligt: forskaren – förutsatt att forskningsrönen är någorlunda negativa.
  • Mindre naturligt: internetungdomen – som förväntas försvara sina internetvanor och inte problematisera dem – och
  • kommunalrådet – som på motsvarande sätt väntas argumentera för skolnedläggningen.

Men mitt tips är: ställ frågan ändå! Varje gång jag gjort det i dessa mer oväntade lägen (när intervjupersonen inte är en ”vevare”) har svaren blivit intressanta.

Och tänk efter – tror vi verkligen att en normalbegåvad tonåring inte på något sätt kan resonera kring problem med sina egna internetvanor? Eller att ett likaledes normalbegåvat kommunalråd inte förmår fatta baksidorna med sitt eget förslag?

Sannolikheten är stor att de klarar det, och gör det. Och därmed ger dig några riktigt intressanta svar.

(Och för all del – visst blir det lite intressant också om till exempel kommunalrådet svarar ”Problem? Jag ser inga problem i detta.”)

Ett av Anna Ivemarks viktigaste tips är förresten just att ställa de oväntade frågorna. ”Vad är problemet?” kan vara en sådan.

7) Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Den här frågan är ju en aning specifik, men användes för att tipsa om ”rådsfrågan” – alltså den fråga där man tvingar intervjupersonen att sätta sig in i en annan människas situation, förslagsvis en människa som på ett eller annat sätt påverkas av intervjupersonens eget agerande.

  • Kommunalrådet: Om ni möter en nioåring som trivs på sin skola och är uppriktigt orolig för att hamna på en större skola där vännerna splittras upp i olika klasser – vad säger du då till den nioåringen?
  • Internetungdomen: Om dina föräldrar skulle vilja veta vad du egentligen håller på med – vad skulle du svara?
  • Algforskaren: Folk som tänkt bada här i sommar då…vilket råd ger du till dem?

8) ”Hur vet du det?”

Som jag skriver i bloggposten bör vi ställa den i tillsvarsintervjun – men också vid andra tillfällen. Kanske efter att vi fått dessa svar:

  • Kommunalrådet: ”…och barn brukar ju anpassa sig väldigt snabbt till nya miljöer.”
  • Internetungdomen: ”Fast på dom forumen där jag hänger finns det inga såna skurkar!”
  • Algforskaren: ”Om vi inte gör nånting så väntar en katastrof!”

(Det sista är på många sätt ett drömsvar, reportern inser redan i det ögonblick det uttalas att det kommer att göra sig suveränt som avslutning på inslaget. Men just därför är det viktigt att skärskåda det; kanske har forskaren en lysande argumentation bakom sitt påstående – men det finns också en risk att forskaren här gått utanför sitt egentliga kunskapsområde och spekulerar för att vinna uppmärksamhet för sitt viktiga ämne.)

9) ”Varför inte?”

Också detta en fråga som prövar substans. Används med fördel efter de mest självklara uttalandena.

  • Kommunalrådet: ”Vi kan ju inte öka budgeten för skolnämnden bara för att några föräldrar vill behålla en skola.”
  • Internetungdomen: ”Man kan ju inte va helt bortkopplad.” (Okej, här kommer många reportrar av den lite äldre skolan att ställa ”Varför inte?”-frågan fullständigt spontant.)
  • Algforskaren: ”Nej, man kan inte göra sannolikt att det finns andra förklaringar till de här resultaten.” (Visst, du har förmodligen ett sådant kunskapsunderläge gentemot experten i fråga att du inte kommer att kunna göra någon helt uttömmande analys av svaret, men du ser i alla fall om personen börjar flacka med blicken och rodna på halsen inför din uppfordrande påfråga – och du får ett svar som du kan pröva på andra experter inom ämnet.)

10) ”När förstod du? Vad tänkte du? Hur kändes det?…” (i mängder av olika varianter)

Används med fördel när särskilda tillfällen ska återskapas ur minnet, så nära de autentiska tankarna och känslorna som möjligt. Här får man välja vilka punkter som känns som de mest intressanta helt enkelt.

  • Kommunalrådet: När förstod du själv att det var den här skolan som ni måste lägga ned? Vem var det som berättade det? Hur gick det till? Hur reagerade du? Vad var det första du tänkte?
  • Internetungdomen: Minns du första gången du gick in på ett forum? Vad var det? Vad handlade det om? Vad tänkte du? I vilket ögonblick var du fast?
  • Algexperten: Vilket experiment var avgörande här? Hur gick det till? Hur fick du fram resultatet? När förstod du vad det betydde? Vad tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kändes det?

Bonustips: Tystnad.

Låter likadant i alla tre intervjuerna. Och i alla andra. Används så fort du anar att det kan finnas mer att berätta. Körs tyvärr ofta över av reflexen att rycka tillbaks mikrofonen (om man jobbar med sådan) för nästa fråga. Leder nästan alltid till spännande fortsättningar när den reflexen kan bemästras. Pröva!

Tio frågor (eller frågebatterier), ett bonustips och tre möjliga tillämpningar (påhittade men realistiska). Har du själv varit med om att du haft nytta av någon av dessa frågor – eller något annat intervjutekniskt tips du tagit till dig från oss eller någon annan?

Fyll gärna på i kommentarerna!

Lär dig dubbelt så snabbt

Sugen på att lära dig saker i dubbel hastighet?

Om du upptäckt den fantastiska möjligheten som webben ger då det gäller att lära sig nya saker via instruktionsvideor, har du säkert någon gång tänkt på hur långsamt det går. Kursen är totalt 8 timmar – tänkt om det gick att skära ner det till hälften!

Det gör det!

Om instruktionsvideon du vill se ligger lagrad på Youtube – precis som vår Scrapingskolan! – finns det ett fiffigt sätt att få möjligheten att ändra uppspelningshastigheten på klippen.

Vägen till full fart
Vägen till full fart

I vanliga fall spelas videorna upp i en Flashspelare, men en modernare variant, byggd i html5, finns som beta. Det gäller bara att få fram den. Men det finns förstås en särskild sida för att ändra till html5-varianten. Välj att använda testversionen med html5 enligt bilden ovan.

Välj fart fritt
Välj fart fritt

Nästa gång du spelar upp ett klipp kan du via kugghjulsmenyn inte välja bara bildkvalitet, utan även uppspelningshastighet. Tycker du att jag pratar för långsamt i Scrapingskolan, så ändrar du det här.

Och omvänt – känner du dig lite trög, kan du sänka hastigheten för att hänga med bättre. 🙂

Frågor vi gillar – del 10

Många varianter är bra.
Många varianter är bra.

Dagens fråga är egentligen flera. Och det är själva poängen.

”Vad tänkte du då?”, ”Hur kändes det?”, ”Vad var det då som fick dig att reagera?”, ”Hur reagerade du?”, ”Minns du vad som gick genom huvudet?”, ”I vilket ögonblick förstod du det?”, ”Hur lät tanken?”…

Variationer på ett tema. Väldigt många variationer. Som är väldigt bra att ha med sig i ryggsäcken när man ska intervjua någon om ett visst speciellt ögonblick.

Du ställer helt enkelt om frågan, i nya varianter, för att komma närmare det verkliga minnet, känslan och upplevelsen. Och bort från det automatiserade message track som personen mejslat ut genom rader av tidigare konversationer i ämnet.

Jag har använt det i mängder av situationer, och upphör aldrig att fascineras av resultatet.

Första gången var när jag mötte pappan till den unge racerföraren som jag porträtterade för svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt. Jag ställde frågor om sonens första seger. Den som jag förstod betytt så mycket. Den som tagit karriären från en dröm till ett faktum.

Jag ville se och höra pappan berätta om det ögonblicket. Eller rättare: jag ville se och höra honom i det ögonblicket.

Dit kunde jag förstås inte komma. Det fanns inga bilder eller filmer. Men jag kunde få honom att i tanken och i känslan återvända på riktigt.

Det var i alla fall min ambition.

Och grejen är att det inte räcker med en variant på dagens fråga om man vill nå dit.

Om man bara frågar hur det kändes med den första segern så kommer man att få middagssvaret. Det svar pappan gett på alla middagar där folk frågat honom hur det kändes. Det inövade, hundra gånger upprepade svaret. En bra formulering men som upprepats så många gånger att den inte längre har någon koppling till den verkliga känslan. Ett message track.

– Ja, det var förstås jätteroligt.

Inget dåligt svar. Inövade upprepade svar är ofta rätt effektiva; essensen av budskapet levererat på ett rakt och enkelt sätt. Men tyvärr också utan den känsla som egentligen bor där i minnet.

Så jag frågade om. ”Kommer du ihåg vad du tänkte?” ”Hur var det då?” ”Minns du ögonblicket?” Allt för att komma närmare och närmare den kärna där pappan verkligen skulle befinna sig i ögonblicket.

Och jag nådde åtminstone fram till ett svar som kändes betydligt närmare än det första.

– Det var fan-tastiskt, sa han till slut med ett litet blänk i ögat. Och jag frågade ”Hur då?” han gav ett utvecklat svar om att de tränat och tränat och kört så många tävlingar utan att vinna men till slut…där kom den.

Och där kom det.

Till slut fanns där ett svar som kändes nära det ögonblick det handlade om. Nära känslan han hade då och – faktiskt – nära tårarna han förmodligen fått i ögonen då.

Jag menar inte att det har ett egenvärde att få intervjupersoner att bli glansiga i ögonen, och metoden bör användas med försiktighet med ovana intervjupersoner i riktigt känsliga ämnen (de flesta av oss är trots allt inga terapeuter). Men jag hävdar att de glansiga ögonen är ett tecken på att vi kommit närmare kärnan och känslan, förbi den inövade ramsa som faktiskt inte bara makthavare håller sig med – utan som vi alla skaffar oss när vi får berätta upprepade gånger om en stark episod ur vårt liv.

Ett annat tecken är att intervjupersonen tänker efter en sekund extra innan hen svarar. Efter ett tag lär man sig känna igen den där sekunden: sekunden då minnet kommer tillbaka.

Fråga mig om mitt journalistlivs framgångar eller bakslag. Jag kommer att ge er svar om det mesta men de första svaren kommer alltid att vara de svar jag tidigare gett till andra. Inte för att jag tycker om att upprepa mig men för att det är de svar som är enklast att plocka upp när jag får frågan.

Det är det svaret vi vill förbi som intervjuare.

Och ett batteri av femton varianter på ”Hur kändes det?” kommer att hjälpa oss en god bit på vägen.

Superlista över superappar

Med jämna mellanrum dyker det upp listor över appar som på ett eller annat sätt ska göra jobbet och tillvaron enklare för oss. Själva gav vi oss i höstas på att göra en tio-lista – men jag får medge att alla tips där inte självklart kvalar in som just journalist-appar.

Nu tipsar den lysande grävaren Bo-Göran Bodin om att amerikanska IRE (motsvarigheten till Föreningen grävande journalister) satt ihop en lista med ett helt gäng goda journalist-appar.

Jag har inte hunnit intensivstudera listan än men konstaterar att de fått med de flesta självklara som jag själv skulle rekommendera, exempelvis i kategorin ”verktyg som gör att man kan dela research” (har delvis tagit upp dem bl a här under rubriken Allätarna).

(Och ja, här gäller som alltid digital försiktighet kring allt känsligt material – i synnerhet sådant som omfattas av källskyddet!)

Bland övriga appar finns en del där man kan anta att funktionaliteten varierar i olika länder (hej polisradio-scanner), men på det hela taget är det ändå den mest fullmatade lista jag sett på länge i just denna speciella genre – och med flera tips som lockar åtminstone min nyfikenhet.

Dessutom föredömligt komplett med uppgift om operativsystem (eller ja, iOS och/eller Android), beskrivning av appen, pris och länk till appbutik.

Bara att börja botanisera, med andra ord!

(…och hittar du någon favorit som du vill tipsa om eller tycker vi borde ta en titt på – fyll på i kommentarerna.)

…och glad påsk på det, i synnerhet ni kollegor som tar hästpassen ute på redaktionerna medan vi andra knaprar påskägg i vårsolen.

Tre riktigt goda nyheter

Ibland händer det. Att man dyker på en sån där sajt som man inser att man kommer att återvända till inte en gång, inte två gånger, utan många gånger.

Så är det med allmanhandling.se, som skapats av Per Hagström, jurist och biträdande nyhetschef på nyhetsbyrån Siren. En sida som skapats för att hjälpa oss som med mer eller mindre jämna mellanrum vill och behöver använda offentlighetsprincipen.

Jag har inte hunnit utforska hela sajten än men såvitt jag förstår består den både av allmäna råd, konkreta argumentsamlingar och uppladdade myndighetsbeslut. (Dessa är gissningsvis desamma som Siren levererar till Föreningen grävande journalisters Öppenhetsbanken. Fördelen där är att en redaktör gör en kort sammanfattning i klartext – här hittar man å andra sidan snabbt vidare till de matnyttiga råden om hur t ex ett tidigare domstolsutslag kan och bör användas i en diskussion med en tjänsteman.)

Själv har jag redan hittat ett mycket klokt råd – att försöka undvika formella avslagsbeslut så långt det är möjligt. Läs och lär!

Bakom allmanhandling.se står Utgivarna, som härmed får en liten stjärna för en god insats i offentlighetens och journalistikens tjänst.

Dagens andra stjärna skickar vi till Sveriges Radio för att de nu lagt ut en pdf-version av sin mycket uppskattade sociala medier-handbok för journalister. Den delades ut under grävseminariet och ett tag ryktades det om att den inte skulle gå att få tag på i något annat format än dessa begränsade pappersexemplar. (Själv lyckades jag få ett av de sista, tack för det Yasmine El Rafie!)

Huruvida detta var en briljant PR-kupp av PS-kollegorna på SR ska jag låta vara osagt, men bra som bara den är boken. Den kan nog nästan redan nu utnämnas till ett standardverk som rimligen kommer att både läsas och användas på redaktioner och utbildningar långt utanför public service-bolagens gränser.

(Personligen blir jag också glad åt att bli påmind om en klok formulering som jag själv tydligen yttrat. Sidan 67, påminn mig om den om jag nån gång glömmer bort varför jag gillar sociala medier!)

Dagens tredje stjärna går till nämnda Föreningen grävande journalister (jo, jag sitter i styrelsen, men tar mig friheten att skicka stjärna ändå) som lagt ut en helt suverän skara grävtips från den svenska kommungranskningens oomtvistade ärkedrottning Britt-Marie Citron. Många är de journalister som utbildats och inspirerats av Britt-Marie vid hennes otaliga kurser, föreläsningar och konkreta grävprojekt genom åren. För den som tappat bort anteckningarna, vill ha en repetition eller helt enkelt vill veta vad det handlar om: läs nu!

Jag lovar. Om vi alla gör åtminstone en rejäl granskning av en kommun eller myndighet enligt Britt-Maries modell under återstoden av året så kommer journalistiken innan årets slut att ha visat sin samhällsnytta och (åter)vunnit medborgarnas kärlek flera gånger om – genom avslöjanden av det redan gjorda och förebyggandet av det ogjorda.

Det finns få saker Journalisttips gillar så mycket som goda journalisttips. Tack Utgivarna, tack Sveriges Radio och tack FGJ!

(Vill du hitta fler goda journalistresurser på nätet? Vi försökte oss på en samling när vi just startat. Tipsa gärna om mer i kommentarerna!)

Fjärde delen i Scrapingskolan

Här – äntligen – kommer nästa del i Scrapingskolan. Den här gången tittar vi lite mer på xpath-språket som man använder för att formulera sina sökfrågor mot de webbsidor man vill hämta hem sina data ifrån.

Är det något du vill få djupare eller annorlunda förklarat? Eller saknar du något? Kom gärna med kommentarer och inspel!

Gräv 13 – så var det (också)

Årets grävseminarium kommer att gå till historien för en debatt som skapade en debatt utan like. Bästa sammanställningen av förstahandskällor (inklusive länk till den ljudinspelning som sent omsider dök upp) har gjorts här av Yasmine El Rafie – för den som till äventyrs missat.

Men Gräv 13 var också annat, otroligt mycket annat. Framför allt rader av föreläsningar och diskussioner om allt från idéarbete till motattacker, från intervjuteknik till kåranda.

Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.
Grävgeneral Nils Hanson presenterar första dagens första föreläsning med Luuk Sengers.

Jag har besökt många grävseminarier genom åren, men kan uppriktigt säga att jag aldrig varit med om att så många människor varit så lyriska efter så många programpunkter. Det var helt enkelt en hejdundrande kunskapsboost för oss som var där.

Själv hade jag glädjen att få moderera en diskussion om hur man säljer in sitt gräv till andra redaktioner, och hålla en egen föreläsning på temat Finn idén på nätet. Dessutom fick jag nöjet att presentera två av de bästa föreläsarna: inspirerande nederländaren Luuk Sengers som pratade om granskningsuppläggsmetoden Story Based Inquiry och skarpa svt-kollegan Linda Kakuli som visade hur man kan använda offentlighetsprincipen för att kartlägga personer.

Utöver dessa hann jag bland annat se stoppade Savile-granskaren Liz MacKeans frispråkiga skildring av spelet bakom BBC-kulisserna, och Björn Häger som åter lyckas med konststycket att förnya sin föreläsning om intervjuteknikens grunder (och fortfarande med samma huvudperson, en känd utrikesminister). Bland det jag hade velat se men missade fanns Britt-Marie Citrons tips om granskning av offentlig förvaltning, och Paul Ronges medieträning för journalister.

Ett grävseminarium är naturligtvis ett paradis för envar som söker journalisttips. Själv brukar jag räkna kvaliteten i antalet som är så bra att jag väljer att skriva upp dem – och den här gången blev det många.

Möjligheten att ta del av seminarierna i efterhand är tyvärr begränsad. Jag har hört att Aftonbladet kan ha livesänt något men det enda jag hittar nu är en debatt om kårandan hos svt (som också har ett Gomorron-samtal med grävgeneralen Nils Hanson om den grävande journalistikens betydelse). Jag kan också rekommendera Nerikes Allehandas bloggrapport (inte bara för att de skriver snällt om min föreläsning – tack för det!) och konsumentjournalisten Anders Nymans fotorulle på Flickr. Tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något!

För den som vill lära sig mer om grävmetodik rekommenderas annars de arbetsbeskrivningar som skickats in av alla redaktioner som anmälde sina grävjobb till guldspaden, och som offentliggjorts på Föreningen grävande journalisters hemsida – jag garanterar att du efter att ha läst tre kommer att ha hittat minst ett uppslag till en egen granskning, antingen genom att du kommer på att en metod kan tillämpas på ett nytt ämne eller att ett givet ämne kan angripas med en annan metod.

Tre intressanta svar som jag la på minnet under helgen:

– Get another editor!

Luuk Sengers besvarar min fråga om hur man undviker att ens redaktör blir besviken om man jobbar med hypoteser som måste justeras när verkligheten visar sig vara annorlunda än man trodde.

Sedan fyllde han på med ett mer realistiskt svar, nämligen att man ibland behöver jobba ett tag utanför redaktörens synfält innan man berättar om sin story. Ett klokt råd som jag måste erkänna att jag tillämpar regelbundet.

– Ett par dagar!

Marianne Ahlenius på TT svarar på hur lång tid i förväg en ambitiös lokalreporter som jobbat länge med ett komplicerat gräv bör höra av sig till nyhetsbyrån för att de ska ha en chans att sätta sig in i materialet (och därmed öka förutsättningarna för TT-spridning med cred).

Om det var något som stod klart på seminariet Marknadsföra gräv så var det att det finns ett uppriktigt intresse från jättar som TT och Expressen att ta del av och bidra till spridningen av andras gräv – men att detta förutsätter en tidig kontakt med stor öppenhet kring materialet. Att höra av sig strax före publicering med en färdig text räcker inte när materialet är komplext och utpekande.

– Man kan räkna baklänges!

Supererfarne supergrävaren Lars-Göran Svensson förklarar fördelarna med utdrag från företags skattekonton – helt offentliga dokument som bland annat visar inbetalningar av arbetsgivaravgifter, momsnetto, vissa bidragsanställningar mm. Kan vara en ovärderlig hjälp i granskningen av ett företag, t ex för att skapa sig en uppfattning om verksamhetens omfattning.

Salen var överfylld på Lars-Göran Svenssons ordinarie föreläsning, och på begäran ordnades dagen därpå en extrasession. En av flera succéer på ett seminarium där man lyckats sällsynt väl med att förverkliga sin ambition att göra föreläsningarna Hands-on.

– Taste? We’re journalists, that’s the last of our concerns…

BBC-reportern Liz MacKeans reaktion på att cheferna tyckte det skulle vara osmakligt att gå ut med uppgifterna om att superkändisen Jimmy Savile varit pedofil så nära efter hans död.

(MacKeans föreläsning var en hisnande inblick i ryggradslöshet och bakåtvoltande hos världens mest respekterade public service-företag, och en uppfordrande tankeställare för oss som jobbar på BBC:s svenska motsvarigheter.)

Var du där på Gräv? Fick du några egna favoriter? Ögonöppnare? Dela med dig i kommentarerna.

(Och så hoppas jag vi ses i Umeå om ett år!)

Uppdatering: Södertörns högskolas journalistförening direktbloggade, och har samlat posterna här. (Tack för snälla ord där också, förresten!)

Uppdatering 2: Det verkar som att seminarier som sändes live av Aftonbladet inte ”sparades”, åtminstone enligt Twitterkommentar från Fredrik af Trampe (tack!).

Uppdatering 3: Kom på att jag missat Liz MacKeans kommentar om smak och journalistik. Den bara måste ju vara med, så den la jag till!

Fem tips – så säljer du in din artikel

Vi fick en fråga i en kommentar av signaturen Isabelle (egentligen ställde hon tre frågor men nummer 2 och 3 får vi ta en annan gång):

Hur säljer man in artiklar/inslag på bästa sätt?

Detta är en fråga som uppstår för varje reporter som ägnar sig åt egen journalistik. Frilansen förstås, som inte alltid kan räkna med beställningar (i synnerhet inte i början av karriären) men också den anställde reportern som vill komma vidare från ”lappen i handen”-utlägg.

Jag har inga stora frilanserfarenheter men desto mer erfarenhet av att försöka sälja in egna stories till redaktörer, både såna som känner mig väl och såna jag aldrig talat med tidigare. Jag har också genom åren pratat mycket om dessa frågor med både frilansjournalister och deras motparter på redaktionerna (och en del klokt folk som suttit på båda sidorna). Välkommen att korrigera eller komplettera mig i kommentarsfältet, men vad jag begriper finns det några enkla grundregler:

1. Lär dig din mottagare. Att försöka sälja in ett grävande tolvsidorsreportage till ett glassigt livsstilsmagasin förstår de flesta är bortkastad tid – liksom att försöka sälja in livsstilsreportaget till det granskande magasinet. De flesta har en rimlig koll på mottagarens genre, men förberedelsearbetet kan med fördel gå längre än så: plöj de senaste numren av magasinet, lyssna på radioprogrammets senaste upplagor… Du vill inte bara undvika de självklara klavertrampen (att föreslå det reportage de just publicerat), du vill också hitta redaktionens karaktärsdrag, du vill hitta sättet att formulera din story som om rubriken redan satt där.

2. Formulera en story, inte ett ämne. Redaktören vill ha ett förslag på en historia, inte en inbjudan till att själv skapa historien utifrån din luddiga ämnesformulering. Klassikern är reseredaktören som kräks på den 125:e frilansen som hör av sig med frågan ”Jag ska åka till Indien, vill ni ha något därifrån?” Hitta i stället den unika berättelsen: ”Kommunrevisorn från Åkersberga som rekryterades av den indiska IT-jätten och nu startat ett företag som massproducerar e-böcker för den kinesiska jättemarknaden”.

3. Var öppen för ändringar. Redaktören är också journalist (förhoppningsvis), och kommer att ha synpunkter på din idé. Acceptera det, och anpassa ditt upplägg så mycket som är möjligt utan att du känner att du måste göra våld på dig själv. En vanlig ändring i frilanssvängen är såvitt jag förstår att storyn fylls på med fler artiklar: ”Kan du inte skriva en faktaruta också?” osv. Här kan du lämpligen låta din inre revisor komma till tals: om du ska göra dubbelt så mycket jobb för samma ersättning så blir det i praktiken en halvering av priset.

4. Överdriv inte – eller underdriv. Låtsas inte att intervjun med den spännande huvudpersonen är i land om personen fortfarande funderar på sin medverkan. Påstå inte att du har siffror på den tendens du tror dig ana om du inte har det. Irritationen över en reporter som måste backa från sina utsagor är alltid större än tveksamheten kring den reporter som öppet redovisar sina luckor och frågetecken. Å andra sidan ska du inte heller undervärdera din historia; om du väntar till slutredigeringen med att plocka in den där exklusiva informationen är risken stor att du aldrig når fram till någon slutredigering – eftersom ingen redaktör sagt ja eftersom ingen fattat att du haft något unikt att erbjuda.

5. Skriv din story. Ett självklart tips – och ett önskemål du ofta kommer att få i retur från redaktören – är att formulera ett enkelt synopsis över ditt tänkta reportage. Förslagsvis skriver du texten på miniminivå – dvs du formulerar vad du redan har eller är säker på att få. Därutöver kan du – tydligt – ta upp vad du hoppas kunna plocka hem i allra bästa fall; en maximinivå.

Naturligtvis är det en avgrundsskillnad mellan läget för den erfarne frilansen som har en etablerad relation till en stabil redaktion, och den osäkre journaliststudenten som vill sälja in sitt första reportage. Den sistnämnde kanske får acceptera att arbeta ”på spek”, alltså chansa och göra jobbet färdigt (i praktiken färdigt för redaktören att sätta rödpennan på).

Vilka tips har jag missat? Vad har jag fått om bakfoten? Komplettera och korrigera som sagt i kommentarsfältet!

Tredje delen i Scrapingskolan

Nu är tredje delen av Scrapingskolan klar. Den här gången tar vi steget från att ha plockat data från ordentligt formaterade xml-dokument till att inse att html – språket som bygger upp webben – faktiskt är en variant av xml och att vi därmed kan använda samma teknik för att strukturera upp data som förekommer på webbsidor.

Men den teoretiska insikten är en sak. Det luriga är förstås att hitta en sida, undersöka dess kod och förstå strukturen. Det är då man tagit sig igenom de((n tankeprocessen och funderingen på egen hand, utan receptlösningar och steg för steg-beskrivningar, som man kan skriva in rätt ”sökväg” och plocka ut det man är på jakt efter.

Så – trots den där nyhetsmentaliteten som många av oss har i oss – försök att öva upp ett tålamod. Det kan vara lite spännande att återupptäcka sitt eget intellekt och komma till insikten att det går att komma på lösningar på komplexa frågeställningar själv – i stället för att ringa en expert.

(Men sedan kommer förstås redaktören och vill ha en intervju med den där experten i alla fall… :-))