Journalisttips – Sida 38 – Världens nördigaste reporterblogg

Ställ till en scen! och andra sätt att göra roligare presentationsbilder

Kolla surfplatta med intervjupersonen. — Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.

Okej.

Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.

Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.

Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen

tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).

Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.

Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.

Och det är begripligt, av flera olika skäl.

Vi intervjuar ofta tjänstemän
som jobbar på kontor
på deras arbetsplatser
och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
hur tråkigt det än blir
för vi kan inte komma på något bättre.

Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.

Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!

Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)

Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)

Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!

Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!

(…och om du gillar det vi gör: gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!)

Gör som sjukhusdirektörerna säger

Då man jobbat som regional reporter ett antal år så vet man vad sjukhusdirektörerna brukar säga då undersköterskorna går på knäna: ni ska inte springa snabbare – utan smartare.

Det kan man ju tycka vad man vill om, men vi som tillbringar en stor del av våra arbetsdagar med fingrarna på en mus och ett tangentbord gör ofta en hel del onödigt jobb – som vi alldeles själva kan rationalisera bort genom att använda de verktyg vi har på rätt sätt.

Ett sätt att springa smartare är att använda kortkommandon. Micke har skrivit flera inlägg om kortkommandon (Tio kortkommandon som gör livet enklare och Fem snabba: mindre tryck på jobbet), och jag har skrivit om ett program där man kan skapa sina egna (Verktyget som skriver på kommando).

Problemet med kortkommandon är att man inte riktigt kan lära sig dem genom att läsa igenom och memorera en lista. Tangentkombinationerna måste sitta i handen – de måste in i muskelminnet.

Tjänsten Shortcu Foo tränar dig i kortkommandon - till exempel i Gmail. — Tjänsten Shortcut Foo tränar dig i kortkommandon – till exempel i Gmail.

Om du verkligen bestämt dig för att lära dig kortkommandona till ett visst program, kan kanske tjänsten Shortcut Foo vara intressant. Mycket är inriktat på verktyg som programmerare använder, som textredigeringsprogram och kommandoprompten, men också mer vanliga applikationer som Photoshop och Gmail.

Shortcut Foo används inte tillsammans med något program, utan är en plats som är dedikerad åt träning av kommandona. Då man sedan kan dem, är det dags att tillämpa kunskaperna i verkligheten.

I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör - och ska sedan knappa in rätt tangentkombination — I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör – och ska sedan knappa in rätt tangentkombination

Du som verkligen vill testa Shortcut Foo för att lära dig snabbkommandona i Gmail måste tänka på att först aktivara dem. Det gör man genom att klicka på kugghjulet uppe till höger, välja Inställningar och därefter klicka i radioknappen ”Kortkommandon på” (glöm inte att spara längst ner).

I vår reportervärld är kanske Microsofts kontorssvit vanligare är olika obskyra textredigeringsprogram för programmerare. Då finns verktyget Key Rocket. Det har jag inte själv haft möjlighet att prova, men vad jag förstår så är det snarare en personlig tränare än en träningslokal. Du laddar ner och installerar programmet på din dator, och då du använder till exempel Word eller Excel så ger den dig olika råd beroende på hur du arbetar.

Gör du saker med musen så poppar det upp råd om vilka kortkommandon du borde använda i stället – och om du faktiskt använder kortkommandon så poppar det upp beröm och hurrarop.

Nu hade det ju varit praktiskt att ha ett kortkommando i WordPress för att publicera det här inlägget. Någon bloggare där ute som har något bra tips?

Nästa steg – nyhetsjägarens bästa ledstjärna

En av mitt yrkeslivs viktigaste insikter är den om nästa steg.

Jag har skrivit om det i den långa posten om hur man hittar nyheter, men det kan vara värt ett mer utvecklat resonemang.

Hur gärna vi än skulle vilja påstå något annat, så är väldigt få nyheter helt nya. I alla fall i bemärkelsen att man berättar om ett fenomen som tidigare inte alls varit känt i bredare kretsar. Att regeringen utser en ny generaldirektör är en konsekvens av att man sparkade den förra. Att det är ont om studentbostäder hänger ihop med expanderande högskola och eftersatt byggande. Att en elektronikkedja skulle gå i konkurs kunde förutses av den som följt branschens allt hårdare konkurrens.

Men misströsta inte! Även den nya generaldirektören, bristen på studentbostäder och elektronikkonkursen är förstås nyheter. De tillhör den stora kategori nyheter som kvalar in under beteckningen nästa steg; de är ett led i en händelseutveckling som börjat någon annanstans och kommer att sluta någon annanstans (och då sannolikt gå över i en ny – om du minns ”klockan” från min tidigare post).

"Nästa steg-klockan" — ”Nästa steg-klockan” för en utredningsprocess. Officiella steg i rött, några av reporterns möjliga nyhetsytor i blått.

Insikten om nästa steg är alltså en av de viktigaste om man vill bli en nyhetsjägare, vilket område det än må vara inom. Den har för mig varit en källa till både inspiration och irritation, i ungefär lika stor utsträckning.

Inspiration – när den fått mig att ringa rätt samtal vid rätt tillfälle.

Irritation – när jag förstått att konkurrenten ringt rätt samtal vid rätt tillfälle, medan jag själv ägnat mig åt något annat.

Nästa steg handlar alltså om att man i väldigt många nyhetsstories faktiskt kan förutse vilken som är nästa givna utveckling av nyheten. Och att utnyttja denna insikt till att ställa rätt fråga vid rätt tidpunkt – förslagsvis före konkurrenten och före presskonferensen då det ändå skulle kommit ut.

Ekots nyhet om att en svensk åklagare nu vill utreda Telia Sonera för mutbrott är ett typiskt exempel. Ett missförhållande som avslöjats av en annan redaktion (svt:s UG) men där nu Ekot såvitt jag förstår vid rätt tillfälle ställt rätt fråga till rätt person. Vill man tala i konkurrenstermer kan man säga att Ekot tog över initiativet i nyhetsjakten.

Ekot kunde denna dag också gå vidare med sin egen story om planerna på vapenfabriken i Saudiarabien: Miljöpartiet vill se en granskning av Riksrevisionen. Här har Ekot uppenbart tänkt ett steg framåt i ett läge där andra redaktioner tryckt på pausknappen, eller till och med börjat beteckna Saudistoryn som avslutad, efter åklagarbeslutet härom dagen att lägga ned förundersökningen.

Men jakten på nästa steg behöver inte bara handla om brottsutredningar och stora skandaler. Tintin-albumens tur-och-retur-resa bort från Kulturhusets Tiotretton-avdelning i Stockholm var en slags snabbvariant av min ”klocka”: vid tolv spräckte DN nyheten (med vissa dragningar: albumen bytte avdelning väl?), vid tre var stormen igång, vid sex var det upprorsstämning och vid nio hade Kulturhuset backat. Sedan börjar i och för sig klockan om: nu ställs frågor om man i själva verket tystat en debatt om albumens rasism, och kulturborgarrådet som första dagen ville att Kulturhuset skulle börja jobba med värdegrund finner nu för gott att backa från detta krav.

Man kan tycka vad man vill om Tintindebatten. Den reporter som är först att prata med kulturborgarrådet har ett försteg framför andra reportrar, den redaktion som är snabbast att komma på vilken den möjliga fortsättningen är har ett försprång framför andra redaktioner.

En grundregel kan vara att hela tiden ställa frågan: Okej, och vem kan tänka sig reagera på detta då?

Ibland är det givet. Påståenden om mutor? – En korruptionsåklagare. Kontroversiella biblioteksbeslut? – En kulturpolitiker. Utredningsförslag om lagändring? – En minister.

Observera att vi här inte pratar om reaktioner i största allmänhet, utan reaktioner som för historien framåt. Hur gärna jag än skulle önska det så blir voxpops på stan eller reaktioner från våra case (Lasse har varit i Fas 3 i ett år nu…hur ser han på socialdemokraternas förslag?) några spårväxlare i grundstoryns utveckling. (Men undantag finns – den kollektiva storpudeln i Bjästa efter Uppdrag gransknings våldtäktsreportage hade knappast kommit så snabbt och så starkt om det inte varit för de enorma reaktionerna från just ”vanligt folk”.)

Nästa steg behöver inte heller vara just reaktioner som inhämtas med ”Hur ser du på?”-samtal. svt:s debatt gav fallet med flickan Haddile en ny vändning genom att begära ut allmänna handlingar från Migrationsdomstolen. Den reporter som håller koll på diarieförda handlingar i ett visst ärende kan känna sig relativt säker på att inte missa nästa steg, åtminstone så länge detta kommuniceras korrekt med ansvarig myndighet.

Ibland handlar nästa steg om ett slags pingpong-ringande mellan olika parter. Om A gör något som får B att reagera så är det inte givet att A står fast vid sin första ståndpunkt. Det kan gälla kulturborgarråd och det kan gälla justitieråd – som Göran Lambertz som inte längre ville prata Palmemord med Riksåklagaren, efter kritik från sin ordförande.

Härom veckan pingpongade jag själv lite i historien om Sverigedemokraternas gruppledare i Bollnäs som ville förbjuda islam. Först intervju med honom (som fick rejäl spridning), sedan intervju med distriktsordförande som ville utesluta honom, och sedan ny intervju där huvudpersonen stod fast vid sin åsikt. (Ja, den nyheten höll till och med dagen därpå när regionala nyhetsprogrammet Gävle-Dala träffade honom.)

Men pingpongande av detta slag är ändå en slags sub-genre, liksom att nästa steg avslöjas vid en slagning i ett offentligt diarium. Oftast handlar det helt enkelt om att som reporter förutse den givna – eller i vart fall troliga, eller möjliga – fortsättningen.

Allra enklast är det nog när det handlar om formella utredningar av något slag. Brott eller lagstiftning eller ortens nya idrottshall. Så fort någon tycker att något bör utredas ligger fältet öppet för den nästa steg-inriktade nyhetsjägaren.

En utredning innebär nämligen per definition ett stort antal möjliga ”mellanrum”, alltså lägen mellan givna hållpunkter på ”klockan” – mellanrum där reportern kan hitta nyhet!

Vi får besked om att frågan om idrottshallen ska utredas. Då vet vi att nästa steg är att utredningsdirektiven ska preciseras och utredaren utses. Läge att ringa källorna inom kommunen och idrottsvärlden som kan tänkas ha koll. Dagen före presskonferensen kan vi så avslöja att utredaren blir den stora idrottsföreningens förre ordförande. Detta spräck ger oss sedan ett försprång nästa dag: medan andra tvingas ägna tid åt att komma ikapp på presskonferensen lägger vi kraften på att kartlägga utredarens nätverk, vänner och fiender. Vi finner snabbt att det finns ett missnöje med att han leder utredningen – han anses jävig till förmån för ishockeyn, som alltid fick mest pengar under hans fögderi. Tre kritiker vill vara anonyma men en fjärde går ut öppet. Morgondagens stora nyhet! Pingpongsvar från huvudpersonen – men naturligtvis också från politikerna som utsett honom. De betonar formuleringar i direktiven som ska förhindra särskilt gynnande av särskild idrott. Stormen lägger sig och ni funderar kring nästa steg. Det kommer gissningsvis att vara själva utredningsarbetet. Några veckor in på utredningen ringer ni runt till källorna inom de olika idrotterna, och får nu höra att utredaren i sin iver att inte gynna – i stället får kritik från sina gamla hockeykompisar för att han inte träffat dem en enda gång under utredningsarbetet. Morgondagens nyhet räddad! Vem kan tänkas reagera på detta? Kanske stadens gamle hockeyhjälte, som efter viss övertalning tar bladet från munnen och kräver att hela utredningen ska tas om från början. Men politikerna stödjer sin utredare. Han avgår inte. Vilket är nu nästa steg? Rimligen utredningens resultat. Okej, kanske inte läge att låta reportern som gjort de hittillsvarande kritiska jobben ringa och luska med utredaren… Kanske bättre om det sköts av praktikanten?

Praktikanten tackar ja. För praktikanten minns ju en spännande bloggpost på Journalisttips.se, och vet precis vad det handlar om att hitta nästa steg…

Så efter ett långt luskande samtal med den kritiserade utredaren, har praktikanten fått loss huvuddragen till utredningen. Några kompletterande samtal bekräftar bilden. Morgondagens toppnyhet! Praktikantens första scoop!

Och läge att börja fundera: Vem kan tänkas reagera på detta?

Vilket är nästa steg?…

Nästa journalistiska kliv på sociala medier-stegen

Dagens journalisttips blir ingen långrandig historia. Micke har ju tidigare skrivit flera inlägg om hur man som reporter kan använda Twitter – men det finns ju andra tjänster i sociala medier-världen som det kan vara värt att ha koll på.

Det finns förmodligen en miljard artiklar om de här olika kanalerna, men den senaste tiden har sajten Read Write Web haft en serie om hur just journalister använder sig av Instagram, Pinterest, Google+ och SoundCloud:

Våga lämna Journalisttips trygga famn för ett ögonblick, surfa in till artiklarna ovan och framtidssäkra dig själv som reporter. 🙂

Hur blir man journalist?

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan.

Journalist är ett populärt yrke – trots alla utmaningar från sociala medier och gratis webbinnehåll, och trots alla rubriker om en usel arbetsmarknad.

Intresset tycks till och med överleva debatten om att alla är journalister – och debatten om att ingen kan säga vad en journalist är.

Hur når man då dit? Om man räknar en journalist som en person som kan försörja sig på sådant som större delen av omgivningen uppfattar som journalistik – vilka är då de klokaste vägarna dit?

Jag önskar att jag kunde skriva att alla vägar ligger öppna, att redaktionerna gärna plockar in människor med alla möjliga sorters bakgrund och utbildning. Men så är det ju inte, tyvärr. En journalistutbildning är ofta en förutsättning för att komma på fråga för ett vikariat – i många fall t o m för en praktikplats.

Om journalistutbildningar har det gjorts utredningar. I april presenterade Högskoleverket en genomgång av utbildningar på högskolenivå, där hälften fick kritik och JMG:s kandidatprogram toppade. Utredningen fick emellertid hård kritik – bland annat från kritiserade JMK i Stockholm som påpekade att de redan hade gjort om sina program i grunden.

Själv blev jag utbildad på den då (1991-94) nästan nystartade journalistutbildningen på dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall.

Den får ett bra resultat i Högskoleverkets rapport (om än inte lika bra som JMG), och framhålls som en utbildning som snabbt ger jobb i en kartläggning från Svenskt Näringsliv 2011.

Tidningen Journalisten har vid flera tillfällen följt upp vad som hänt med journalistklasser, och gjorde 2011 en genomgång av de största utbildningarnas egna uppföljningar (som tyvärr gällde olika avgångsklasser varför en direkt jämförelse inte låter sig göras).

De treåriga högskoleutbildningarna har generella fördelar i sina långvariga samarbeten med några av Sveriges mest eftertraktade arbetsplatser, och i att praktikperioderna är relativt långa och ofta rentav betalda (beroende på avtal).

Hur mycket praktiker jag än är tycker jag också det finns något i grunden positivt med att en del av utbildningen inte är direkt yrkesinriktad; man vill ställa sig två steg ifrån journalistrollen och diskutera dess plats i samhället, man vill ge blivande journalister ett perspektiv på journalistiken. Gott så.

Såväl HSV:s som Svenskt Näringslivs som Journalistens kartläggningar fokuserar på just de akademiska utbildningarna. Samtidigt finns en rad folkhögskolor vars journalistutbildningar har väldigt gott renommé ute på redaktionerna.

Till exempel kan konstateras att Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping levererat ett mycket stort antal anställda till Sveriges Radio genom åren. Skolan drivs av Svenska Missionskyrkan men tycks leverera rader av journalister frälsta på public service-radio.

Även folkhögskolor som Skurup och Kalix har gott rykte i branschen, och eleverna lyckas ofta skaffa sig fina praktikplatser runtom i landet. Det finns även andra, många andra folkhögskoleutbildningar för den intresserade; se Journalisten-länken ovan för en lista!

Utöver universitet, högskolor och folkhögskolor finns även några mer udda men mycket respekterade institutioner, som Poppius journalistskola i Stockholm, där många pluggar som samtidigt har ett jobb. Det finns även så kallade KY-utbildningar som lett folk i rätt riktning.

Hur ska man då tänka inför denna flora av journalistutbildningar? Här några tips på vägen:

Gör egen research! Fråga journalisterna på den arbetsplats där du helst skulle vilja jobba, hur de gjorde. Vilken utbildning tog dem dit? Chansen finns att samma utbildning kan göra samma sak för dig. Kolla om utbildningen själv följt upp vad som hänt med studenterna; JMG har gjort det länge och har uppmärksammats för detta. Sök själv efter ytterligare information. Nöj dig inte med mina sammanfattningar ovan utan läs själv t ex Journalistens artiklar!
Prioritera praktiken! Praktikperioden är den kanske viktigaste delen av hela utbildningen – i alla fall uppfattas den ofta så av studenterna. Den ger en konkret möjlighet att pröva vingarna på en professionell arbetsplats, och inte sällan blir praktikplatsen också platsen för det första sommarvikariatet. Kolla vilka praktikmöjligheter som erbjuds – och fråga vilka redaktioner man har möjlighet att komma in på. Om utbildningen inte vill ge några generella svar – be att få veta var årets praktikanter befinner sig.
Fundera på livet runt skolan! Vill du utforska urbant studentliv eller känner du dig mer lockad av ett intimt internat i lantmiljö? Kanske har du redan ett arbete eller en familjesituation som begränsar dina val på andra sätt. Låt dessa faktorer spela in – men sök bästa tänkbara utbildning inom ramarna.

Och när du sedan börjat utbildningen…

Jobba i skolan! Tro mig – det kommer att dröja innan du får den tid till kvalificerade journalistiska projekt som du får på en journalistutbildning. Och det kommer att dröja innan du så enkelt får svar på alla frågor du har. Du kommer visserligen också att svära över att intervjupersoner inte tar dig på allvar eftersom du inte ringer från en ”riktig” redaktion – men fatta vilken support du har från lärare, gästföreläsare och andra resurser…fatta och dra nytta av! (Jag misstänker t ex att tillgången till referensmaterial och databaser i vissa fall kan vara bättre på en utbildning än på många redaktioner där studenterna sedan förväntas jobba.)
Jobba utanför skolan! Nej, jag argumenterar inte för att man ska slita ut sig i unga år – men att skaffa sig inhopp på den lokala redaktionen, och/eller hoppa på eventuella (journalistiska) specialprojekt som ordnas vid sidan om lektionerna, och/eller köra ett frilansprojekt tillsammans med några kompisar på de lediga timmarna, och/eller ta över kårtidningsredaktionen eller skolwebben och förvandla dem till granskande journalistiska institutioner…allt detta ger värdefulla arbetsprover och stora pluspoäng i din erfarenhetsbok, och kommer att ge dig ett härligt försprång när det väl är dags för praktik och ”riktiga” vikariat. Det är dessutom väldigt roligt!
Koppla ihop teori och praktik! Många journaliststudenter gör en hård uppdelning mellan ”praktikämnen” och ”teoriämnen” – och de flesta sätter ett plustecken för de förstnämnda och ett minus för de senare. Jag skulle hävda att de teoretiska kunskaperna ofta är helt lysande att ha med sig ute i yrkeslivet. Om t ex fler journaliststudenter tagit sina metodik- och statistikkurser på större allvar, så skulle antagligen färre yrkesverksamma reportrar känna skräck inför undersökningar och siffror. Färre dåliga enkäter från smarta PR-konsulter skulle slinka igenom våra kontrollsystem – och fler goda granskningar och kartläggningar skulle göras av redaktionerna själva.
Koppla ihop utbildning och jobb! Ta tillfället i akt att bli specialreporter. Utnyttja de oceaner av tid (jag är inte ironisk) som erbjuds till övningsartiklar och specialarbeten – till att bli just den journalist du vill vara, inom det ämne du brinner allra mest för! Om du tänker igenom dina ämnesval några gånger extra under utbildningen, så kommer du att nå en kunskapsnivå som inte bara gör ditt slutarbete säljbart på frilansmarknaden – utan också ger dig en extremt god grogrund för egna granskningar och satsningar hos blivande arbetsgivare. Du utnyttjar helt enkelt studietiden till att sänka tröskeln för dina framtida projekt: vilken lokalredaktion du än hamnar på kommer du redan första dagen att kunna påbörja en egen artikelserie om begravningsbranschen, eller vardagsbrottsligheten eller arbetsmarknadspolitiken…eller vad nu ditt specialämne är.
Ha kul! Studietiden blir sannolikt en av de bästa perioderna i ditt liv. Du kommer att knyta kontakter som kommer att följa dig genom ett helt yrkesliv. Dessa personer ska du också ha roligt med! På puben lika väl som i redaktionssalen – över kaffekoppar lika väl som över skärmar!

Vilka är dina erfarenheter av journalistutbildningar? Vilka höjdare har vi glömt? Och vilka råd till blivande journaliststudenter har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Skriv utan distraktion

Jag har tidigare skrivit om programmet som gör att man med hjälp av ljud kan stänga ute störande arbetskamrater i kontorslandskapet så att man kan koncentrera sig på sitt manus.

Vissa pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden

Men kanske är det inte bara ljuden som är problemet? Kanske dyker det upp chattmeddelanden från vänner, e-brev som pockar på uppmärksamhet och tt-flashar som blinkar rött? Kanske är det allt runt omkring på skärmen som gör att koncentrationen inte riktigt vill infinna sig.

Det finns flera olika textredigerare som hjälper till med det här. Om man googlar på ”distraction free text editor” får man en mängd förslag. Ett mycket enkelt alternativ är Quabel som inte bara gör exakt det den ska – utan dessutom gör det som onlineapplikation. Eftersom hela poängen med den här genren av verktyg är att de ska vara enkla och inte innehålla en massa finesser, så fungerar de förstås utmärkt som webbapplikationer.

Du kan registrera dig och spara i molnet - men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det — Du kan registrera dig och spara i molnet – men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det

Det går utmärkt att registrera sig som användare av Quabel – men det går också alldeles utmärkt att bara skriva sin text direkt, och sedan ladda hem den (”Publish”) i pdf-, docx-, odt- eller text-format.

För oss etermediemänniskor är det förstås extra attraktivt att programmet erbjuder inte bara ett mått i antal ord, utan dessutom två mått i tid för att beskriva textens omfång.

Längst ner på skärmen framgår hur lång tid det tar att läsa texten (reading time), respektive hur lång tid det tar att läsa upp den (speaking time). I inställningarna kan man ställa in om man spekar snabbt (sportreferat?) eller långsamt (runor?), i tre steg. Det kan verka lite trubbigt, men bör fungera.

Sport eller runa? Välj hastighet efter ämne, humör och personlighet

Den som gillar att sätta upp mål i siffror, kan göra också det i inställningarna. Man kan till exempel välja att målet är två minuter speakat.

Två minuters prata om landstingets senaste revisionsrapport på gamla arkivbilder? Inga problem!

Då får man en mätare längst upp på skärmen där man ser hur nära målet man är. Redaktörerna måste emellertid vänja sig vid att lägga ut jämna minuter i fortsättningen, eftersom det inte går att ange sekunder eller decimaler.

Halva manusjobbet återstår innan det är dags att gå in i redigeringen

Tycker du inte att det blir tillräckligt störningsfritt i webbläsaren? Dess flikar syns ju fortfarande – med alla dess störningsmoment. I så fall använder du bara webbläsarens helskärmsläge. I Chrome når man det genom att trycka på den gamla hederliga funktionstangenten F11. Och lämnar det igen genom att trycka på F11 en gång till.

Vill du hellre ha ett vanligt program som du kan installera på din dator? Make Use Of tipsar i en bloggpost om ett helt gäng störningsfria redigeringsprogram. Vilket är din favorit?

Tio mobilappar som förbättrar din dag

När man läser och pratar med nördar får man lätt intrycket att alla människor konstant byter ut innehåll och ändrar inställningar på sina mobiler.

Men så är det ju inte. Det lär finnas många smartphone-användare som aldrig laddat hem en enda app.

För den intresserade därför: en lätt spretig och helt inkomplett lista över några av de appar jag själv haft störst glädje av under mina år som smartphoneanvändare.

(Nej, allt är inte ”arbetsverktyg”. Men allt gör din dag lite lättare och därmed dig till en bättre journalist!)

(Och nej, allt finns inte till alla mobilsystem. Jag har utgått från Android-versionerna och länkar till Iphone-versionerna när jag hittat såna; tipsa gärna om kompletteringar! Kan också tipsa om sajten Alternativeto.net som hjälper oss upptäcka varianter över operativgränserna.)

1. Shush!
Den gör bara en enda sak. Men när du använt den ett tag förstår du inte varför inte funktionen varit inbyggd från början. I alla telefoner.

När du sänker volymen på ringsignalen till noll öppnar Shush! ett klockreglage. Hur länge vill du ha signalen avstängd? 15 minuter? En timme? Tre? Eller tills vidare? Det är bara att välja.

Det är väldigt smart.

(Shush! finns mig veterligt bara till Androidmobiler.)

2. SwipePad
Du befinner dig i webbläsaren och vill kolla kalendern. Eller du är i kalendern och vill ändra ljusstyrkan på skärmen. Eller du är inne i inställningarna och kommer på att du måste kolla en grej i webbläsaren. Hur gör du?

Min gissning är att du trycker på ”Hem”-knappen och sedan går via startskärmen till nästa app. (I värsta fall via ”applådan”.)

Jag drar med fingret. Drar från övre högra kanten av skärmen och får en meny med tolv destinationer jag själv valt.

I grundversionen (gratis) kan detta vara appar, vilka som helst, och du kan alltså ”svepa” direkt från webbläsaren till kalendern eller tvärtom om du vill.

Men om du är beredd att betala några kronor får du tillägg som gör ”svepandet” ännu mer kraftfullt: du kan t ex lägga in vilken widget som helst som genväg! Själv har jag en för att skapa en ”New task” i mitt att göra-program, en annan för att snabbt hitta avgångarna från busshållplatser i närheten av där jag är, en tredje för att ändra inställningarna för ljusstyrka, skärmrotering och wifi…

Alternativ: Smart Taskbar (det finns flera).

(Har inte hittat någon motsvarande app till Iphone.)

3. Opera Mini/Mobile
Många klagar över sina mobilers webbläsare utan att någonsin testa någon annan. Det skulle jag säga är felriktad energi.

Norska Opera har en webbläsare för traddatorer, men det är i mobilversionerna man glänser. De är snabbare än de inbyggda, har massor av inställningsmöjligheter och en synkfunktion som gör att man aldrig mer måste ägna tid åt att lägga upp sina bokmärken och inställningar när man byter mobil.

Förklaringen till snabbheten ligger i att Opera komprimerar innehållet – läs: bilderna – och den stora skillnaden mellan Mini och Mobile är såvitt jag förstår att den sistnämnda gör det i mobilen medan den första gör det på Operas servrar. Mini lämpar sig därmed bäst för enklare mobiler; själv körde jag den med gott resultat redan på mina gamla osmarta Nokia- och Sony Ericsson-lurar.

Alternativ: Chrome, Dolphin. (Det finns flera. Fr o m Androids version 4, Ice Cream Sandwich, har också den inbyggda Android-webbläsaren ryckt upp sig också. I dag har den en mig veterligt unik liten konkurrensfördel: den kan göra sidorna inverterat svartvita. Vit text på svart bakgrund alltså; mycket vänligt mot mobilbatteriet!)

(Opera Mini finns även till Iphone.)

4. Jorte
Har du en smart mobil med stor skärm så har du antagligen någon gång frågat dig varför det inbyggda kalenderprogrammet inte klarar av att visa mer information i vecko- och månadslägena. Typ text.

Om du aldrig ställt den frågan är det dags att göra det nu.

Och dags att kolla in Jorte, som lyckas göra både en- och tvåveckorsvyer med fullt läsbar textinformation. Ja rentav en månadsvy – men där blir läsbarheten i praktiken avhängig av storlek och upplösning på din skärm.

Jorte innehåller också en att göra-lista som kan synkas med Google Tasks.

Alternativ: Pocket Informant (det finns flera).

(Jorte finns inte till Iphone, men där finns bl a just Pocket Informant.)

5. Pulse News
Oavsett om du är en fena på RSS, eller nyfiken novis, eller aldrig testat eftersom du inte begripit poängen, så tror jag du som journalist lockas av tanken på ”uppdaterade nyheter inom dina intresseområden samlade på ett ställe snyggt presenterade”.

Pulse erbjuder ett utseende som är betydligt snyggare än de flesta ”vanliga” RSS-läsare, och samtidigt alltså en möjlighet att välja sina flöden, som ingen webbläsare gör.

Perfekt för dig som till exempel har ett RSS-konto men sällan går in och kollar flödena eftersom de är så tråkigt presenterade (t ex i Google Reader, varifrån du enkelt plockar flöden direkt till Pulse), eller för dig som vill kunna skumma nyheterna inom området ”mobiler” – eller för den delen ”amerikansk politik” – utan att behöva hoppa fram mellan 30 olika sajter.

(För RSS-novisen: vi har tidigare skrivit om hur du prenumererar på vilken sajt som helst med RSS, hur du kan hålla koll på Googles framtida sökningar med RSS, och Elias har dessutom gjort en fin kom igång-video.)

Pulse kan bli den perfekta kompanjonen till ditt mödosamt upprättade Google Reader-konto – eller startas från scratch med ”några bra tidningar och bloggar”, som du kan hitta direkt inuti appen utan att någonsin behöva närma dig en RSS-kurs!

Utöver de flöden som appen föreslår, och alla du själv skapat med Google Reader, så kan du också koppla Pulse till ditt Facebook– eller Twitter-konto, och på så sätt få flöden av dina vänners länkar.

Alternativ: Flipboard, Google Aktuellt, Feedly, Taptu (finns flera). (Obs! Se uppdatering nedan.)

(Pulse News finns till Iphone.)

6. Prisjakt
Som nörd, konsumentreporter och konsument känner jag förstås ett särskilt ansvar för att hålla koll på prylmarknadens utveckling.

Varje gång jag står inför ett inköp – eller blir tillfrågad om råd av någon vän eller släkting – försöker jag skaffa mig en bild av marknaden i fråga. Då är appar som denna oslagbara. En del gånger har de rentav räddat min dag – och då framför allt genom att de fått mig att avstå köp som kändes betydligt mer fördelaktiga när man först såg dem i butiken, än när man kunde ställa dem i relation till den övriga marknaden.

Alternativ: Pricerunner.

(Prisjakt finns till Iphone.)

7. Resrobot
Oavsett om du reser i tjänsten eller privat så vill du förstås veta vilka resealternativ som står till buds. Och du vill då inte behöva hoppa fram och tillbaka mellan tågföretagets och flygbolagets hemsida – och kanske också Google Maps för att uppskatta hur lång tid resan tar med bil.

Resrobot ger dig den första överblicken. Den har inga priser men inkluderar så många tidtabeller att du i princip kan planera resan från dörr till dörr, så länge den görs inom Sverige.

(Resrobot finns till Iphone.)

8. Wunderlist
En del människor är besatta av att göra-listor och ”Få det gjort”-system. GTD – Getting Things Done – skulle om den inte utövades av kontorsarbetare i respekterade yrken ses som en typisk skum subkultur som frodas på webben. (Nu ses den inte som skum annat än av den överväldigande majoritet som inte tillhör den.)

Andra hatar tanken på att försöka strukturera sitt liv, sitt jobb eller sin dag med hjälp av listor.

Men majoriteten tillhör nog ingen av dessa extremer. De allra flesta gissar jag ser poängen med att göra-listor, men har inte för avsikt att bygga upp system som inkluderar varje liten aspekt av livet.

Jag måste erkänna att jag tillhör den första gruppen. Samtidigt som jag är frisk nog att förstå att de flesta tillhör den sista.

Därför blir mitt att göra-tips inte någon avancerad ”kan göra allt”-app. Utan en som är känd för att vara väldigt enkel att komma igång med, och rolig och snygg att använda.

Personligen har jag testat den vid särskilda tillfällen, för särskilda projekt. Jag älskar utseendet, och att man på datorn kan rangordna sina punkter precis som man vill. Men jag blir samtidigt irriterad över att detta inte låter sig göras i mobilen, och över att det saknas indelning efter sammanhang/kontext. (Samtidigt kan man ju skapa olika listor och ge dem kontextnamn…)

En bra startyta för den som inte har jättekoll och vill börja någonstans är det i alla fall. För den som vill gå vidare finns sedan en uppsjö av olika mer avancerade alternativ.

Några exempel: Ultimate To-Do List, Astrid, Remember the Milk (finns många).

(Wunderlist finns till Iphone.)

9. SlideIt
Tangentbord på mobiler är sällan kul. Dessutom var det som om utvecklingen började om när vi lämnade ”knapptelefonerna” till förmån för de smarta ”helskärmarna”. I knappvärlden hade T9 med sina smarta förutsägelser utvecklats till nästan-fulländning, men nu var vi plötsligt tillbaka på noll med en-knapp-i-taget-tryckande.

Den mest revolutionerande nyheten bland smartphonetangentborden har i mina ögon varit ”svep-tangentborden”. Huvudkonkurrenterna heter Swype och SlideIt. Den förstnämnda följer med flera mobilmodeller gratis (bl a från jätten Samsung) medan den senare lätt hittas i Google Play.

Vilken man föredrar är en smaksak – men om man råkat få en mobil med inbyggt Swype kan man ju börja med att testa det. Utan förinstallerat Swype är tröskeln lägre för SlideIt, som finns i testversion i Play.

Att börja skriva ”svepande” går fortare än man tror; jag var själv länge skeptisk innan jag testade men i dag är jag glad att jag tog steget – och jag blir frustrerad varje gång jag måste skriva i en mobil som bara tar bokstav-för-bokstav.

Alternativ: TouchPal (gratis), SwiftKey (bokstav för bokstav men med en fantastisk nivå av förutsägelse; gissar både nästa bokstav och nästa ord – och nästa och nästa och nästa…).

(Appar som ersätter standardtangentbordet finns såvitt jag vet inte för Iphone.)

10. Aldiko
Om du äger en smartphone eller en surfplatta är sannolikheten stor att du testat eller funderat på att testa e-böcker. I så fall behöver du en läsare och Aldiko är en sådan.

Till skillnad från några av konkurrenterna är den inte knuten till någon särskild nätbokhandel, och det är relativt lätt att sätta upp sitt lokala bibliotek som ett ställe att ta hem böcker från. (I princip alla svenska e-böcker verkar snabbt hamna på de virtuella biblioteksböckerna.)

Naturligtvis är lånetiden begränsad (30 dagar då jag lånat) men till skillnad från i den analoga världen riskerar man aldrig någon straffavgift, och kan enkelt låna om boken man inte hunnit läsa ut.

För en journalist kan detta rentav vara ett tidsbesparande jobbverktyg, i alla fall den dag man sätts på att göra nyhetsinslag utifrån något avsnitt i en aktuell bok (har hänt mig). Till skillnad från i bokens analoga upplaga kan du dessutom göra fritextsökningar och slipper vara hänvisad till ett mer eller mindre begåvat register.

Alternativ: Kindle (kopplat till Amazon), Dito (Bokus).

(Aldiko verkar inte finnas till Iphone, men däremot finns ju t ex Kindle-appen.)

Detta var min flora för dagen. Fyll gärna på med egna tips i kommentarsfältet! (Tror fler Iphonealternativ kommer att vara efterfrågade…) Vill du ha fler apptips? Ett alternativ är att googla ”best apps” (och avsätta några timmar till att gå igenom resultaten), eller kolla in våra tidigare tips om appar (och ”knappar”) som hjälper till med research och textsparande. Där kan man tala om arbetsverktyg!

Uppdaterat 120929: Efter att ha hårdtestat Pulse-alternativet Taptu ett tag skulle jag vilja ge det en stark rekommendation, av ett speciellt skäl där Pulse kommer till korta: om den aktuella sajten inte lägger upp hela texterna i sina RSS-poster så får du med Pulse upp en länk du måste trycka på för att nå hela texten. Taptu hämtar hem hela texten. Suveränt smidigt om ni frågar mig. Och ett snyggt gränssnitt därtill (så likt Pulse att vissa pratar om plagiat).

Uppdaterat 130618: Numera finns Swype i Google Play så jag la in en länk dit. Och tröskelargumentet emot det har fallit. Samtidigt får ju nu även SwiftKey räknas som en kraftfull konkurrent på ”svep-området” – med sin kombination av sveprörelser och avancerad ord-förutsägelse.

Vem ska bråka nu?

Det öppna samhället med dess tryck- och yttrandefrihet är grunden för allt det vi gör i vårt yrke. På journalistutbildningen kom jag första gången i kontakt med Anders R Olssons böcker och hans argumentation. Jag blev såld direkt.

Tryckfrihetsförordningen visade sig vara en ruskigt intrikat men listig skapelse, där ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarskydd och meddelarfrihet alla hängde ihop. Tryck- och yttrandefrihet hanterades åtskilda och Anders R Olsson kunde argumentera för varför det var riktigt.

Elva år senare skulle jag inte kunna återupprepa argumentationen, men då kändes det som en uppenbarelse. Särskilt tryckfrihetsförordningens andra kapitel om allmänna handlingars offentlighet gjorde starkt intryck på mig. I ”Yttrandefrihet & tryckfrihet. Handbok för journalister” var allt klart och redigt.

För vår offentlighetsprincip brukar officiellt anges tre motiv:

1. Rättssäkerheten. När staten fattar beslut om enskildas rättigheter och skyldigheter innebär offentligheten att ämbetsmännen, om de avviker från principen att behandla alla lika och enligt lag, snabbt avslöjas.

2. Effektiviteten. Lättja, inkompetens, dålig organisation m.m., avslöjas snabbare om myndigheternas arbete utförs offentligt/öppet.

3. Demokratin. Genom att de väldiga mängder information som myndigheterna samlar in för olika ändamål är tillgängliga för alla, kan medborgarna skaffa sig mer och bättre kunskap och, eftersom kunskap är makt, ett starkare inflytande.

Det ligger sanning och substans bakom alla tre motiveringarna. Offentlighetsprincipen är därför värd att kämpa för – värd att försvaras när den attackeras, värd att vidgas i flera avseenden.

Nu är Anders R Olsson borta och frågan är vem som ska bråka nu. Vem fortsätter oförtrutet att skriva knivskarpa debattartiklar med argument som inte går att slå hål på så snart makthavarna försöker rucka på våra grundlagsskyddade rättigheter? Vem tar fajten nu?

År 2008 gav han ut ”Att stänga det öppna samhället” om hur personlig integritet allt oftare kommit att användas som argument för minskad insyn. Till slut konstaterade han, sakligt och vasst:

Det är inte alltid underbart att vara människa bland människor. Man möter sådana som luktar illa, som smittar med sina förkylningar, som inte håller pli på sina hundar. Man möter typer som är påstridiga, störande eller obehagliga på annat sätt. Man hamnar i konflikter. Man känner sig ständigt otillräcklig och ofta direkt misslyckad i det sociala livet.

Men när vi har blivit så ömtåliga att vi inte orkar med de påfrestningar det innebär att leva i ett öppet samhälle – när vi istället ger efter för impulser att dra oss undan, stänga ute, dölja vår identitet, kräva förbud mot det vi tycker illa om – då är det själva den sociala friheten som tynger oss. Vår strävan handlar inte längre om personlig integritet utan om isolering. Det är fel väg. Den leder oss mot något som är värre än att vara människa bland människor.

Nu är det vi andra som får hjälpas åt att se och varna för hoten mot det öppna samhället, nu då inte Anders R Olsson bråkar längre.

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

Gör en enkät skitfort

Du som har ett e-postkonto hos Google får inte missa alla andra verktyg som finns där. Gmail är bara toppen av ett isberg – där finns också till exempel en kontorssvit med enkla motsvarigheter till Microsofts Office-paket. Och det är klart att om man jämför med det senare, så kommer man att sakna funktioner – men här finns också sådant som man inte hittar någon annanstans.

Som reporter drar man sig ibland för att göra enkäter, eftersom det kan vara lurigt att formulera vettiga frågor (som inte ger en tjänstmannauppläxningar om definitioner med vändande post) eller vara tidsödande att sammanställa.

Men tänk om det sistnämnda inte behöver vara sant! Tänk om de kan sammanställa sig själva. Då är ju halva jobbet gjort! I Googles kontorssvit kan man inte enbart skapa ordbehandlingsdokument och kalkylark – man kan också skapa enkäter. Välj ”Form” då du klickat på ”Create” i Google Drive.

Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp

Längst ner i bilden syns länken till formuläret som du bifogar till det mejl du skickar till dem du vill att de ska svara på enkäten. Det kan ju finnas en förtroendepoäng i att skicka mejlet från din jobbadress.

Då respondenten fyllt i och skickat in sitt formulär så dyker svaren genast upp i ett kalkylark i din Google Drive.

Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt

Här kan man jobba med datat som vanligt i ett kalkylark och göra de beräkningar man är intresserad av. Man slipper alltså det där steget med att samla ihop alla brev eller mejl och bocka av hur många som svarat ditten eller datten på olika frågor. I stället kan man gå direkt på att generera statistik.

Ids du inte ens det? Översikten går att få i diagramform automatiskt.

Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt

Och ja, i bilden här ovan kan grafikern direkt högerklicka på diagrammet och spara ner det som en bildfil, i stället för att ni ska missuppfatta varandras anteckningar en hel dag och upptäcka felen precis innan ni tänkt gå hem.

Vill du veta lite mer handfast om hur man går tillväga? Åsa Kronkvist på Högskolan i Kristianstad har gjort ett helt gäng handledningar på Youtube. Den första ser ut så här:

Uppgifterna lagras ju hos Google, så du får förstås fundera över vilken typ av uppgifter du vill samla in på det här sättet. Jag föreställer mig att det kan vara ett praktiskt sätt att samla in information från till exempel tjänstmän hos alla kommuner i ett visst spridningsområde. Eller alla länsstyrelser i ett visst land, eller något åt det hållet.

Lycka till!

Uppdaterat samma dag (av Micke): Den som vill läsa mer om olika sätt att gräva med publiken, inklusive kloka tankar i kommentarerna kring t ex Googles roll, rekommenderas denna post.