Jag är inte helt säker på att det handlar om någon konstnärlig poäng när det filmas av skärmar på tv-redaktioner hela tiden. Det är rent av möjligt att det handlar om att varken reportern eller fotografen vet något annat sätt att få med det där Youtube-klippet i sitt inslag.
Faktum är att det är skitenkelt. Nog finns det tillägg till webbläsare man kan använda sig av – och till och med riktiga program. Men sådan kreativitet brukar IT-säkerhetsavdelningar effektivt sätta stopp för. Därför tipsar jag i stället om den mycket enkla webbtjänsten Keepvid.
Antag att du hittat ett Youtubeklipp som du vill använda i ditt inslag, till exempel musikvideon ”Man måste förtjäna att bo kvar”.
Då du bestämt dig för vilket klipp du vill använda, kopierar du dess länk så att du har den med dig till tjänsten Keepvid.
Kopiera den aktuella URL:en till Urklipp
Med hjälp av tjänsten Keepvid är det sedan mycket enkelt att plocka hem klippet som en fil till din lokala dator. Klistra in URL:en i formuläret och klicka sedan på rätt nedladdningsknapp, det till säga den som hör till formuläret och inte den i annonsen.
Tjänsten Keepvid används för att ladda hem Youtubeklipp till den lokala datorn. Se upp så du inte klickar på fel ”Download”-knapp.
För att det hela ska fungera är det viktigt att du har Java installerat på din dator. (Om du inte har det, får du upp en länk och instruktioner.) Efter ett tag får du upp flera olika filer som du kan välja mellan, exempelvis en mp3-fil om du bara vill ha ljudet.
Klicka på rätt länk för att ladda hem det format du vill ha. Klicka in på annonslänkarna.
Välj det format som passar dig och ditt redigeringsprogram bäst (klicka på länkarna till vänster, inte på annonsknapparna till höger!), och lägg filen på något listigt ställe där du säkert hittar den sedan (till exempel i en katalog på nätverket som du kommer åt också från redigeringsdatorn, om du skulle sitta någon annanstans då du laddar hem den).
Grattis – du har räddat en fotograf från att dö av skärmfilmningstristess – en mycket god gärning! 🙂
I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:
Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.
Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.
Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:
1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).
2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).
3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).
I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.
Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:
När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.
I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)
Och det var ju dumt.
Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.
Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.
Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:
Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.
Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:
Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Som dessutom visar sig stämma:
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher
Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.
Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.
Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.
Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.
Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.
Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.
Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.
Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.
Med stor stolthet kan vi nu presentera vår andra gästbloggare, Mattias Barsk, prisbelönt producent för några av svt:s viktigaste barnsatsningar. Precis som Lina Lindahl skriver han om ett område där min och Elias’ kunskap är något begränsad (typ obefintlig). Känner du att du har journalisttips som skulle kunna tillföra kunskap i en gästblogg? Tveka inte att höra av dig!
Jag har under de senaste åren varit producent för SVT:s större journalistiska satsningar för barn; REA och senast Hjärnkontoret (#Barnkanalen). Den gångna säsongen fick vi med Hjärnkontoret bland annat utmärkelsen Årets Folkbildare 2011 av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kanske ligger förklaringen till det fina priset i att vi så medvetet arbetat med vad vi berättar och hur.
Därför tänkte jag försöka mig på att sätta upp tre bra grunder för ett bra journalistiskt jobb, när man vill nå barn.
En sak bara, innan ni läser. När jag skriver språk och tilltal så är det inte bara ord och ljud. Det är också kameravinklar, perspektiv, berättande bilder (med nya kameror är det t.ex. möjligt att åka med och in i maskiner på ett helt annat sätt än förut.) Det gäller att ge de unga tittarna en upplevelse som de inte glömmer. De här tittarna är kräsna och otrogna, de tappar intresset om du inte håller det uppe. Jag skriver tittarna, fast det kan lika gärna vara läsarna.
1. Ögonhöjd.
Det gäller såväl kameravinklar som musikläggning och talat språk. Hitta uttrycken som fungerar för målgruppen och stryk fack-uttryck som vi journalister ofta drabbas av och i stressen sveper med i storyn. Ofta går det att säga med betydligt enklare språk, fast det kostar ett extra ord kanske men det är det värt. Jobba också med betoningen om du läser in en speakertext, vad är naturligt att betona här? Inte alla ord väl?
2. Intressant.
”Mindreåriga kan köpa cigaretter”.
Är det en bra nyhet? För en vuxen publik är det något att nästan reagera på. Nästan. Men min erfarenhet säger att det svårt för barn att förstå vad som är så upprörande med det. Det är möjligen en positiv nyhet för de lite äldre barnen.
Försök i stället att hitta nyheter som berör dem i deras vardag. Helst inte alls om detta ämne men om vi ändå ska försöka: Kan det vara diskriminerande att en del får köpa cigaretter men inte andra? Kan man diskutera hur gamla som får köpa och inte?
Och med två egna barn kan jag lägga till att jag självklart ändå tycker att det är upprörande att minderåriga får köpa cigg, men det är nog inget jag skulle toppa en nyhetssändning för barn med.
3. Flytta på dig.
Framhäv inte dina egna kunskaper i berättandet. Föreställ dig barnens frågor – ofta mycket öppnare än vi tror – och ställ dem i stället. Stå inte i vägen för historien, låt barnen se så mycket av vad som faktiskt har hänt som det bara är möjligt, låt dem själva fascineras och säg inte att saker är ”coola” eller ”häftiga”. Det vill de själva säga, om de tycker det.
Barnen älskar journalistik, de vill veta sanningen. Alla borde ägna sig åt det!
Det var inte av lathet som jag alltid körde samma utvärdering då det blev min tur att utvärdera gårdagens sändning på Rapports morgonmöte. Jag brukar räkna antalet sekunder i sändningen som består av annat ljud än att antingen en reporter läser ur sitt manus, eller att en intervjuperson svarar på en fråga.
Resultatet brukar alltid vara lika uselt, och det är därför jag fortsätter.
Det är ett lite trubbigt, men enkelt och tydligt mått på något slags ”tilltal”. Det är absolut inte det enda måttet, och ett stort antal sådana sekunder i en sändning behöver inte betyda att sändningen är bra – men det påminner oss på ett effektivt sätt om vikten av att inte prata sönder våra inslag.
Ett inslag inleds ofta med lite speaker, därefter en synkbit (intervjubit), lite mer speaker och synkar. Speak-synk-speak-synk-speak-synk. Ett klassiskt formulär 1A-inslag. Ibland bråkar folk med varandra i tv, och då kan vi klippa deras synkar direkt mot varandra för att tydliggöra konflikterna.
Men ofta har vi filmat material som visar vad inslaget handlar om: vi har en ambulans med sirenerna igång på väg från olycksplatsen, vi har ljudet från bomberna som faller över den där staden i news-materialet, vi har de arga demonstranterna som skanderar.
Det är oförsvarligt att dra ner sirenljudet och speaka över ”ambulanserna körde i skytteltrafik”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”sjukhuset kunde inte svara på hur allvarliga skadorna är”.
Det är oförsvarligt att dra ner bombljudet och speaka över ”bomberna fortsatte falla under natten”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”det är tredje natten som regimstyrkorna håller dom vakna”.
Det är oförsvarligt att dra ner ljudet på demonstranterna och speka över att ”tiotusentals regimkritiker hade samlats på torget”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv i stället. Och säg kanske att ”vreden mot regimen är på kokpunkten”.
Men vi gör det hela tiden. Vi drar ner ljudet och berättar själva. Trots att informationen redan finns där, renare och mer levande förpackad.
Om man får höras i riks-tv varje dag ett helt yrkesliv (eller åtminstone en hel las-period) har man råd att inte ta tillvara på varje sekunds möjlighet att själv få höras, även om man råkar älska sin egen röst.
För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.
Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.
Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.
Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.
Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.
Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.
Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.
Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).
En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.
Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.
Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.
En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.
Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.
Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.
Möjliga användningsområden:
En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).
Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.
Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!
Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!
Ibland kan man behöva varva ner – försök i åtminstone två minuter.
Den som aldrig prövat vet inte att det kan vara en svår konst att inte göra något alls. Det märker man om man går in på sidan Do Nothing For 2 Minutes.
För stressade nyhetsreportrar kan det nog vara en bra utmaning någon gång om dagen.
Och återkopplingen är omedelbar: om man så mycket som petar på musen, så dyker det upp en röd skylt med texten ”FAIL” – och så nollställs tidtagningen igen.
Är man bra på kortkommandon på tangentbordet så går det förresten fint att lura den.
Har du haft tid att låta den räkna hela vägen ner? Skriv i kommentarerna och berätta för oss andra vad som händer. 🙂
För den som till äventyrs är intresserad av våra tidigare avtryck på webben så har jag vid några tidigare tillfällen publicerat mig kring en del av de ämnen vi avhandlar här – närmare bestämt krocken mellan det gamla och det nya, mötet mellan tradmedia och den sociala webben.
2008 hade jag äran att få gästblogga hos Same same but different, bloggen som kanske mest av alla utforskat gränslandet mellan den gamla journalistiken och den nya webben.
2009 fick jag ett stipendium från Publicistklubben, som möjliggjorde en resa till Storbritannien och studier av hur ett antal redaktioner förhöll sig till de nya sociala medierna. Min reseberättelse publicerades 2010 på PK:s hemsida.
Under 2010 bloggade jag sedan själv en hel del om gränslandet mellan gammalt och nytt. Jag gjorde det på svt-bloggen Valda delar som en del i mitt uppdrag som sociala medier-redaktör för svt:s valwebb.
Bloggen Valda delar
Våren 2011 hölls Föreningen Grävande Journalisters stora Grävseminarium i Växjö, och jag fick tillfälle att hålla ett eget seminarium med flera av det då gångna årets ”trad-vs-webb”-diskussionsämnen i fokus: Wikileaks och redaktionerna, kommunchefen och tidningen i Katrineholm (”KK-gate”) samt Flashback och Guldspaden.
Jag sitter i styrelsen för Grävande Journalister, och det kändes kul och viktigt att få ta upp debatten om Flashbacks grävare och vårt eget pris (Guldspaden) på detta de undersökande reportrarnas eget högtidstillfälle.
Jag blev också riktigt överraskad vid åtminstone ett tillfälle, nämligen när en stor del av publiken räckte upp handen och svarade ja på frågan om en diskussionstråd på Flashback i deras ögon skulle kunna vinna en spade.
I dag har vi äran att presentera vår första gästbloggare. Det är Lina Lindahl, reporter och programledare på svt:s Smålandsnytt och Rapport, och själv aktiv bloggare som tvjournalisten, en blogg vi tidigare tipsat om. Hon ger oss tips i ett ämne där vår egen koll är mycket begränsad, för att inte säga obefintlig. Vi tackar för tipsen och för dem med glädje vidare!
Lina Lindahl, programledare på svt – och gästbloggare hos oss.
Ibland får jag frågor från läsare som handlar om just mitt programlederi. Hur blir man programledare och vad gör egentligen programledaren när denne inte läser nyheter?
Innan jag skriver vidare vill jag slå hål på en myt. Vi programledare läser inte ”bara” upp nyheterna, vi omarbetar dem.
Jag läser upp nyheter och för att kunna göra det finns ett grundläggande krav. Nämligen en journalistbakgrund.
Nu har vi en bra början. Du är eller håller på att bli journalist och du vill bli programledare.
Mitt tips är att börja på en regional redaktion. (svt har 18 regionala redaktioner utspridda över landet).
Starta som reporter. Det är grundläggande att kunna lägga upp inslag och reportage, veta vilka frågor som är relevanta och hitta rätt ”vinkel”. Genom att jobba som reporter så får man också en förståelse för dem som jobbar ”ute på fältet”.
Jag vet ingen nyhetsprogramledare som aldrig jobbat som reporter.
Öva ”stå uppor” dvs när du pratar in i kameran. Detta kan göras både live och inspelat. Istället för en speak, den information man hör reportern berätta, kan man göra en stå uppa och berätta istället. Detta är mycket bra träning eftersom man får kameravana.
Spegel, spegel på väggen där. Detta är en bra kompis för nybörjare. Hur ser du egentligen ut när du läser?
Berättar du nyheten eller läser du nyheten?
Får du kontakt med tittaren?
Har du några konstiga tix?
Ett bra tips är att ha en förebild. Förslagsvis en programledare som du tycker tilltalar dig. Apa efter men bli inte en copy cat. Tittarna vill se dig. Låt sen spegeln berätta för dig om du är på rätt spår.
Hitta en kritiker. Jag föreslår att det INTE är någon som jobbar i branschen. Kanske har du en kompis eller respektive som vågar vara ärlig, oftast är det utomstående som kommer med de bästa tipsen.
När du sen sitter i programledarstolen är det dags att börja jobba. Under dagen levererar reportrar inslag och texter och det är texterna till inslagen, påorna, som du ska läsa upp i sändning. Dessa måste man oftast arbeta om. Byt ut formuleringar och gör texten till din.
Tittaren måste förstå vad du läser. Ett tips är att tänka: hur skulle jag berätta detta för ett barn (jag överdriver lite).
Jag vill använda ett stycke ur min e-bok ”Abstrakt algebra” – men det vill inte Adobe.
Ibland hindrar oss våra program från att göra sådant som annars är självklart. Att kopiera en bit text på skärmen kan vara en sådan sak. Då jag öppnar min e-bok ”Abstrakt algebra” i Adobe Digital Editions kan jag visserligen markera ett stycke text – men om jag försöker kopiera det till Urklipp, så får jag det här elaka felmeddelandet:
Kopiering förbjuden: ”Permissions set by the publisher of this item restrict copying”, säger Adobe Digital Editions.
Detta kan vi emellertid komma runt med hjälp av programmet Capture2Text som recenseras här. Där finns också en steg-för-steg-instruktion om hur programmet används. Det är ett mycket enkelt program som inte ens behöver installeras. Kort sagt markerar man den del av skärmen man vill göra om till text. Därefter klipps den biten ut som en bild, på vilken en OCR-funktion (optisk teckenigenkänning) körs, och resultatet hamnar i Urklipp.
I mitt fall med boken i abstrakt algebra är det första stycket i avsnitt 6.3 som jag är intresserad av. Sedan jag startat Capture2Text ställer jag mig då med musmarkören i övre vänstra hörnet av stycket, klickar därefter på Win + Q och drar sedan muspekaren till styckets nedre högra hörn (och ritar därmed en rektangel som ramar in stycket). Då jag sedan klickar på musens vänsterknapp kopieras texten till Urklipp.
Ett problem med programmet är emellertid att det inte är specialanpassat för svenska språket. Det gör att vi missar lite grand:
Eulers‘ saxs och Formats!’ lilla. saxs iir mi t-alteoretiska. satscr, som man kzm bevisa. med hjiilp av (cn fiiljdsax-s till) Lagmnges sax-s. \*’i iimnar giira. detta i detta avsnitx-. F6:-st infiir vi en funktion som am-linds flit.igt- inom talteorin.
Emellertid skulle jag tro att man kan tjäna ganska mycket tid vid lite längre texter. En del rättning och språkkontroll måste göras, men tiden för själva avskriften försvinner nästan helt.
Den journalistiska vinkeln på detta får du stå för själv, men jag tror nog att du kommer på något. 🙂
