På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):
Vad är grejen?
Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.
- Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
- Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
- Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
- (…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)
Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?
Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!
Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.
Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?
Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.
Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.
Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”
Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.
På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)
Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.
Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.
Kul grej det här, men hur gör man om man vill ha med mer än en grej i texten? Ibland känns det som att man inte får skriva om mer än en grej i taget, när det kanske finns tre eller fyra grejer som man tycker är viktiga och som folk borde få veta mer om, men som kanske inte är tillräckligt stora grejer för att hålla för en helt egen grej…eller text.
Så vad är grejen med att man ska hitta grejen, och inte grejerna? Är det någon gammal Sundsvallsgrej eller?
(Den här bloggen är grejt!)
Tack tack 🙂
Och för att ge ett lite seriösare svar, så brottas jag själv rätt ofta med den där frågan: det finns mer än en sak i storyn som har nyhetsvärde.
Det första svaret är förstås: ta med dem då, men välj ut en grej till påan/rubriken/löpet/ingressen. Ibland kan man låta påan eller ingressen avrundas med en teaser av typen ”…och det är inte det enda som hänt i dag i den här affären”.
Det andra svaret är: dela upp storyn. Om du jobbar med flödesjournalistik, alltså snabb publicering över dagen av en händelseutveckling som du inte kontrollerar: skriv flera kortare texter. Uppdatera oftare. Länka tillbaks till det förra (om du skriver för webben), bind ihop artiklarna med en överrubrik (nyhetsstory kallar vi det på svt när vi gör en ”temasida” om en stor grej som ger många små).
Om storyn är din egen så har du egentligen det enklaste läget: då delar du upp den redan i publiceringsplanen, så att du har max en entydig nyhet i varje artikel/inslag. Om din nyhetsvärdering är korrekt kommer dina chefer att hålla med dig – och dessutom tacka för att de får mer bang for the bucks (= spaltmeter/sändningsminuter). Om du nyhetsvärderar fel så kommer de att hjälpa dig förstå det.
I läget där det finns ”tre eller fyra grejer som man tycker är viktiga och som folk borde få veta mer om, men som kanske inte är tillräckligt stora grejer för att hålla för en helt egen grej…eller text” så tycker jag du ska jobba mer på storyn. Antingen vässa berättelsen eller skärpa researchen. Den är helt enkelt inte färdig för publicering.
Och om deadline närmar sig: singla slant 🙂