Årets grävseminarium närmar sig med stormsteg, och med det risken att reportrar inspireras till ambitiösa granskningsprojekt och allvarstyngda avslöjanden. Eller bara ringer ett samtal till som kanske spräcker dagens utlägg och blottlägger en helt annan, mycket mer komplicerad verklighet.
Journalisttips finns till för alla. Även för redaktionsledningen som vill undertrycka utredningsnerven innan den slagit rot. Och för reportern som vill vaccinera sig mot faktakollbacillen.
Därför här: tio skäl att säga nej till gräv.
1) All journalistik är granskande. Egentligen. Minsta polisnotis innehåller ju ett grävande element. I själva verket flera: hitta telefonen, hitta numret, ställa frågan (Har det vart nåt?), invänta svaret (Nä), formulera påfrågan (Inte?), bedöma svaret (Nä helt lugnt)…
2) Sånt där är pretentiöst. Den goda journalistiken sätter sig inte på några höga hästar och påstår sig ha upptäckt någon sanning. Vi accepterar existensen av många olika sanningar, och tar som vår uppgift att förmedla dessa. Och vad säger att en reporter som kontrollerar faktauppgifter skulle ha mer rätt än en som inte gör det? Den sistnämnda reportern kan dessutom enkelt kompensera sin brist på egen faktakontroll genom att konsekvent hänvisa till andras påståenden. Det kan aldrig en granskande reporter göra!
3) Gräv tar mycket tid och ger lite utdelning. Jämför till exempel med en rewrite-reporter som kan producera rader av stories under en arbetsdag. Dessutom redan nyhetsvärderade! När vi nu ska börja ta betalt av publiken kommer den att kräva många texter om historier de känner igen. Rewrite är det nya gräv.
4) Vi mäktar inte med det. Ibland får man helt enkelt leva som på stenåldern – ur hand i mun. Vi klarar inte att låta en reporter vara avsatt till en granskning under en hel dag. I synnerhet inte eftersom det kan vara nån som vabbar. Och halva styrkan ska gå på den obligatoriska kursen om nya datasystemet. Och själv ska jag på chefskurs. Organisationen är så slimmad i dag att vi inte kan avvara någon.
5) Numera görs granskningarna av publiken. I de sociala medierna. Välkommen till internetåldern, det är dags att ta steget ut på nätet! Och bort från diarierna!
6) Det blir så lätt fel. I synnerhet om det har med siffror att göra. Låt andra räkna i stället. Var det fruar med på konferensresan eller inte? Fyra eller fem siffror på krognotan? Om det är nåt anmärkningsvärt kommer nog kommunens egna revisorer att fiska upp det. De kan dessutom räkna.
7) Vi ska inte bedriva kampanjer. Om vi skulle påstå att någon låtit sig mutas hamnar det farligt nära en kampanj för att den personen skulle ställas till svars. Eller om vi kan visa att någon är oskyldigt dömd, så hamnar vi lätt på fel sida om gränsen där det kan tolkas som en åsikt att personen borde släppas fri.
8) Kritisk granskning behöver ju inte vara just granskning sådär bokstavligt. Det behöver inte vara att ta reda på någonting. Det kan vara en blick också. Eller ett tonfall. ”Men har ni verkligen gjort rätt?” drar ner byxorna på vilken politiker som helst. Ofta minst lika effektivt som om man undersöker vad personen faktiskt gjort.
9) Grävande känns inte så framåtsyftande. Ofta handlar det ju om saker som redan hänt. Publiken vill mycket hellre veta vad som ska hända härnäst, alltså vad våra makthavare vill snarare än vad de gjort. Och kom inte och säg att det skulle vara enklare att berätta om framtiden än om gårdagen!
10) Vi sysslar nu först och sist med nyheter, inte utredningsarbete eller kommunal revision. Hade tanken varit att vi skulle söka nyheter i undangömda avvikelserapporter så kanske de skulle givits en lite mer lättläst form, tror du inte det? Och kanske inte gömts undan heller, om man tänker lite logiskt??
Har vi missat något anti-gräv-argument? Fyll på i kommentarsfältet!
Glöm heller inte argumentet att ”Nej, vi kan inte granska xx, då kommer vi aldrig mer att få göra en intervju med vederbörande och vi har inte råd rent journalistiskt att bli bojkottad av den personen. I synnerhet som vår konkurrent då kommer att ha exklusiva uttalanden från vederbörande i olika sammanhang och vi ingenting. Nej, lägg ned det där, betrakta det som ”byskvaller” och låt det passera. Dessutom köper vederbörande mycket annonsplats hos oss och skulle xx sluta göra det kan det bli ekonomiskt kännbart för oss alla. Kom ihåg: Bit aldrig den hand som föder dig!”
Det där låter som ett riktigt otäckt argument, förekommer det verkligen i verkligheten…?
Eller: Det är många läsare som hör av sig om att de bara får läsa om saker som inte är bra. De vill ha mer trevlig läsning.
Eller: Staden har redan en så negativ självbild, vi behöver inte spä på den ännu mer.
Eller: Ingen kommer vilja prata ändå.
Tack för bra tips, bra att ha med sig om någon skulle få för sig att sätta spaden i marken 😉
Hade varit roligare om ni kommit med tio mer seriösa anledningar till att undvika gräv även om nr 1 i viss mån sätter huvudet på spiken. Gräv har blivit väldigt pretentiöst. Det malande dagliga grävet i handlingar och protokoll borde kanske uppmärksammas för att ständigt hålla makthavare i schack istället för hypade punktinsatser.
nr 11: vi har varken tid eller råd med gräv, ring SR eller Svt och be dem göra grävet… de får ju money for nothing ändå och tar ändå hem alla priserna på Gräv… så kan vi rewrita och göra bättre uppföljningar efteråt istället.
Hej, jag är inte riktigt säker på att jag hänger med i ditt resonemang. Jag tycker själv att jag i varje tänkbart sammanhang – inklusive denna blogg – argumenterar för en granskande journalistik som just INTE är den hypade punktinsatsen utan tvärtom en del av vardagsjournalistiken och i nära samspel med nyhetsjakten (granskningen börjar i nyheterna och nyheten kommer ur granskningen som Västnytts prisbelönte grävredaktör Hans Peterson Hammer brukar säga).
Jag brukar själv också vanligtvis föredra begreppet granskning framför gräv, och din reaktion stärker mig i förvissningen att ”gräv”-begreppet ibland leder fel – till en privilegierad kollega som sitter i en tunna i ett halvår utan kontakt med verkligheten för att sedan komma ut och skaka världen med sina avslöjanden.
Som tur är ser vardagen sällan ut så ens för de journalister som har förmånen att få ägna sig åt granskning på heltid med goda resurser och redaktionsledningen i ryggen. Och de flesta av landets granskande journalister måste därtill – på gott och ont – växla granskandet med nyhetsbevakning på dagsbasis för att skutorna ska hållas flytande.
Din nr 11 undrar jag om den är ironisk eller allvarligt menad? Det finns väl ett gäng guldspadar som SR- och svt-journalister definitionsmässigt INTE kan vinna såsom kategorierna nu ser ut? I alla fall stor tidning, liten tidning, bok och tidskrift såvitt jag kan se.
edc1qn
o11rck
18p326
u9ayev
qp7kl8