Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.
Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.
Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)
På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.
I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.
I början. Slutet på meningarna kommer.
Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.
Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.
Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.
Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.
För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.
Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.
Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.
Yoda. Tackas bör.
PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.
Mmm. Rubrikspråket har dessutom fått en helt ny, stolpig rytm: ”Man dog i Postkodlotteriet”, ”Här middagshånas NN grymt”, ”Se den helgalna bilskroten!”, ”Envis strävan att fånga väljare sträcker (m) för långt”, ”Därför inget svar från Cosby på sexryktena”, ”Wilanders kompis syntes i spicehärva” etc (exemplen är fingerade utom det första som faktiskt stod på Expressens löpsedel i våras, men skrivsättet är av just denna art). Konstruktionerna är upphängda på de person-/märkesnamn som ska knuffas fram, hjälpverb, avstämmande ord som några, flera, ”i Stockholm” och artiklarna den/en/ett/det faller bort.
Anta kan man att detta knastiga språk dikterat är av att man på webben kör standardiserade typsnitt och storlekar på sina rubiker. De flesta svenska tidningar har bara en eller två höjder på sin rubriktype online och det är mycket annonser på webben – då kommer något eller några ord i rubben ofta att hamna i kläm, och man bygger om och trimmar rubrikerna för att det ska ”se snyggt ut”.
Tackar för den synpunkten!